Innan vi blickar 50 år framåt i tiden kräver anständigheten att vi tittar tillbaka. Inte därför att de gångna 50 åren ger en bild av det som komma ska, utan tvärtom – de visar hur fel vi kan ha när vi försöker förutspå framtiden. Våra prognoser om framtiden kommer förmodligen att verka lika absurda för våra barn som 60-talets framtidsvisioner av ett raketburet rymdsamhälle ter sig för oss. Och det är ännu mer sannolikt att vi har fel nu, eftersom den tekniska utvecklingen är så svindlande snabb. För tio år sedan hade nästan ingen hört talas om ”bredband”, ”Skype” eller ”mp3”. Nu tillhör de företeelserna våra barns vardag, och när de blir äldre kommer de säkert att glömma dem, precis på samma sätt som vi har glömt kassettbandspelaren, LP-skivan och transistorradion.
Som kommissionär med ansvar för kommunikation väcks mitt yrkesmässiga och personliga intresse av det faktum att mycket av den viktigaste tekniska utvecklingen under de senaste tio åren har handlat om hur människor pratar med varandra.
Även om jag inte vet hur kommunikationen kommer att utvecklas från idag fram till 2057 är jag övertygad om att den kommer att få avgörande betydelse för samhällsstyrningen och samhället. De politiker som struntar i det, gör det på egen risk.
Jag anser – och de flesta med mig – attdet tysta samförståndsavtalet mellan de styrande och de styrda håller på att bryta samman, både nationellt och internationellt. I alla händelser håller det på att förändras. Avtalet fungerade väl under efterkrigstiden, med perioder av hög tillväxt och låg arbetslöshet i stora delar av Europa, men i takt med att ekonomin har försämrats och köerna av arbetslösa har vuxit har många börjat ifrågasätta dess legitimitet. Allmänhetens vilja att tro på ledarnas förmåga att hålla vad de lovar har ofta ersatts av likgiltighet, skepsis eller öppen cynism.
Under 1900-talet kunde politik, klasstillhörighet och religion mobilisera stora mängder människor, men det postmoderna samhället styrs av en mer flytande och instabil form av lojalitet och identitet. Resultatet har blivit en mer individualiserad och kanske mer fragmentarisk värld, återspeglad i en häpnadsväckande mängd TV-kanaler och webbplatser som tillgodoser ständigt växande krav på valfrihet.
För EU är detta en komplikation. Skälet till att EU grundades var den fasa man kände inför den fruktansvärda förstörelse och de industrialiserade massmord som Europa utsatte både sig själv och omvärlden för. Minnena var tillräckliga för att driva unionen framåt under dess produktiva första tid. Nu, nästan femtio år senare, är vinsterna av den dynamiken synliga överallt; rätten att arbeta, studera eller pensionera sig i vilket medlemsland man vill, fri rörlighet för kapital, varor och de flesta tjänster. EU har blivit den största inre marknaden i världen.
Men för de yngre generationerna ter sig de här framstegen så självklara (och för dem ter sig tanken på ett krig i Europa helt orimlig) att de har börjat ta dem för givna. Många EU-medborgare njuter frukterna av det som EU:s grundare satte igång. Men de har inte klart för sig att det är EU som står bakom, utan beskriver ”Bryssel” som den värsta tänkbara formen av maktutövning.
Kontakt med medborgarna
Så EU behöver en ny profil. För det första måste vi klargöra för en förbryllad och stundtals fientlig väljarkår varför vi fortfarande behövs, och för det andra måste vi uppfylla deras förväntningar på framtiden på ett bättre sätt.
Huvudfrågan är hur vi ska bidra till att skapa ett genuint offentligt rum i EU och öka medborgarnas kunskaper om och engagemang i de beslut som fattas på EU-nivå. Det finns många sätt att engagera sig – alltifrån att delta i offentliga samråd om viktiga initiativ innan de beslutas och omsätts i praktiken till att delta i valen till Europaparlamentet, skriva under ett upprop eller gå med i ett europeiskt parti eller en icke-statlig organisation. Jag skulle önska att alla medborgare deltog i denna demokratiska process. Det är detta jag försöker främja med min Plan D som i demokrati, dialog och debatt. Det är en god början. EU kommer att behöva mer av den medicinen under de kommande 50 åren.
Efterlyses: mer demokrati, större öppenhet
Ett nästa steg vore att förbättra de europeiska institutionernas demokratiska legitimitet i allmänhetens ögon. Framtida fördrag, antingen det gäller en konstitution för EU eller ett fördrag med något annat namn, måste ge uttryck för synpunkter från de människor som ska leva med det. Om vi driver arbetet med fördragen som ett elitprojekt riskerar vi att få samma svar som vi fick senast i två av medlemsländerna. Vi får å andra sidan inte glömma att den text som undertecknades av samtliga regeringar i oktober 2004 innehöll flera viktiga steg i rätt riktning. Medborgarnas rätt att begära att EU-kommissionen ska lägga fram lagförslag är ett av dem – ett fundamentalt genombrott för deltagandedemokratin. Ett annat var beslutet att alla ministerrådets överläggningar om EU-lagstiftning ska protokollföras. Beslutet att öka möjligheterna för de nationella parlamenten att granska förslagen till EU-lagstiftning var också viktigt för att lugna de som oroar sig för att suveräna parlament inte kan påverka EU:s beslutsprocess.
Texten till det fördraget har redan undertecknats av 18 medlemsländer, och den innehöll också en del utomordentliga förslag till hur man kan öka effektiviteten och den demokratiska legitimiteten inom centrala politikområden, t.ex. invandring, asyl, kampen mot terrorism och EU:s roll på den internationella arenan.
De här frågorna kommer inte att försvinna; de rör problem som EU står inför som bara blivit mer komplicerade efter 2004. Andra utmaningar, exempelvis energiförsörjningen, klimatförändringen, arbetslösheten och människohandeln, kommer också att finnas kvar. De här frågorna visar verkligen på behovet av ett hållbart EU i en globaliserad värld.
Våra regeringar är överens om att gemensamma insatser är absolut nödvändiga för att hantera sådana frågor som energisäkerheten och klimatförändringen. I det avseendet behövs EU mer än någonsin. Organisationen måste fungera ändamålsenligt och lägga fram multilaterala lösning som har stöd både hos befolkningen och hos dess företrädare.
Om vi sköter våra uppgifter väl genom att finjustera det institutionella maskineriet och se till att kommunikationstekniken minskar det bildliga och praktiska – om än inte geografiska – avståndet mellan Bryssel och väljarna kan EU år 2057 vara en stabilare enhet än den kanske uppfattas som nu, och utgöra ett naturligt inslag i vardagen för européer som vet hur de kan dra nytta av unionen och kommunicera med den.
Margot Wallström: ”Speak to the people!”, in ”European Union: The Next Fifty Years”. © Financial Times Business and Agora Projects Ltd, London, March 2007. (Med tillstånd av Financial Times Business. Europeiska gemenskapen har inte rätt att tillåta tredje parter att återge denna artikel eller dess översättning. Ansökan om tillstånd för återgivande ska riktas direkt till FT business).
