EU grundas för att få slut på de blodiga krigen mellan grannländerna, som
gång på gång hade orsakat så mycket mänskligt lidande och till slut ledde
till andra världskriget. Från och med 1950 börjar en rad europeiska länder
samarbeta ekonomiskt och politiskt för att bevara freden. Detta sker inom
ramen för Europeiska kol- och stålunionen. De ursprungliga medlemsländerna
är Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och dåvarande
Västtyskland. 1950-talet domineras av kalla kriget mellan östblocket och
västmakterna. Sovjetiska stridsvagnar slår ner protester mot
kommunistregimen i Ungern 1956. Ett år senare tar Sovjetunionen ledningen i
kapplöpningen om rymden med sin första satellit, Sputnik 1. Samma år, 1957,
undertecknas Romfördraget. Därigenom skapas Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEG), även kallad den gemensamma marknaden.
Det glada sextiotalet – en period av ekonomisk tillväxt
På 1960-talet börjar en ny ungdomskultur att blomstra. Var än popgrupper
som Beatles visar sig flockas tonåringarna. Det blev en kulturell revolution, och skillnaderna mellan generationerna, mellan unga och gamla,
blev mycket tydligare än vad de varit tidigare. Ekonomin går som på räls och
får ytterligare bränsle av att EU-länderna inte längre belastar sin handel
med tullar. De enas också om att gemensamt styra livsmedelsproduktionen så
att alla ska få tillräckligt med mat. Snart producerar jordbruket till och
med ett överskott. I maj 1968 talar alla om studentupproren i Paris. Många
förändringar i samhälle och livsstil förknippas med den så kallade
68-generationen.
Danmark, Irland och Storbritannien går med i EU den 1 januari 1973. Antalet
medlemsländer ökar därmed till nio. Det korta men våldsamma
arabisk-israeliska oktoberkriget 1973 leder till en energikris och
ekonomiska problem i Europa. De sista högerdiktaturerna i Europa försvinner
när Salazarregimen i Portugal störtas 1974 och Spaniens general Franco dör
1975. Inom ramen för sin regionalpolitik börjar EU satsa stora pengar på att
skapa jobb och förbättra infrastrukturen i fattiga områden.
Europaparlamentet ökar sitt inflytande över EU:s verksamhet, och 1979 kan
EU-medborgarna för första gången välja sina ledamöter i direkta val.
Efter varvsarbetarnas strejk i den polska staden Gdansk på sommaren 1980 är
namnen på den polska fackföreningen, Solidaritet, och dess ledare, Lech
Walesa, i var mans mun. 1981 blir Grekland EU:s tionde medlemsland, och fem
år senare följer Portugal och Spanien. Europeiska enhetsakten undertecknas
1986. Härigenom läggs grunden för ett ambitiöst sexårsprogram som ska lösa
frihandelsproblemen inom EU och på så sätt bana väg för den inre marknaden.
Den stora politiska omvälvningen kommer när Berlinmuren faller den 9
november 1989 och gränsen mellan Öst- och Västtyskland öppnas för första
gången på 28 år. En kort tid senare återförenas landet.
I och med kommunismens fall i Central- och Östeuropa förs européerna
närmare varandra igen. 1993 är den inre marknaden fullbordad och garanterar
de fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, tjänster, människor och
kapital. Under 1990-talet undertecknas också två nya fördrag:
Maastrichtfördraget om Europeiska unionen 1993 och Amsterdamfördraget 1999.
Miljöskydd blir en viktig fråga för EU-medborgarna, och man börjar undersöka
hur man kan samarbeta i säkerhets- och försvarsfrågor. 1995 får EU tre nya
medlemsländer: Finland, Sverige och Österrike. En liten by i Luxemburg ger
namn åt Schengenavtalet som gradvis ger folk möjlighet att resa över
gränserna utan pass. Miljoner ungdomar studerar utomlands med hjälp av
EU-stipendier. Mobiltelefoner och Internet gör det allt lättare att
kommunicera.
Den 1 januari 2002 får många EU-medborgare en ny valuta: euron. Den 11
september 2001 flyger kapade flygplan rakt in i byggnader i New York och
Washington. Det blir startskottet för kampen mot terrorism. EU-länderna
börjar samarbeta mycket närmare för att tillsammans bekämpa brottsligheten.
Den politiska delningen mellan Öst- och Västeuropa anses vara slutligt
övervunnen när inte mindre än tio nya länder går med i EU 2004. Många anser
att det är dags för EU att få en egen författning, men det är inte lätt att
enas om hur den ska se ut. Debatten om EU:s framtid fortsätter.
