Varför behövs en gemensam valuta?
En ekonomisk och monetär union (EMU) har varit en ständig ambition för EU från 1960-talet och framåt. EMU innebär att den ekonomiska politiken och finanspolitiken samordnas, att man för en gemensam penningpolitik och har en gemensam valuta, euron. En gemensam valuta har många fördelar: det är enklare för företagen att handla över gränserna, ekonomin fungerar bättre och konsumenterna får ett större utbud och fler möjligheter.
Men det fanns många politiska och ekonomiska hinder på vägen mot en gemensam valuta. Den politiska viljan var ibland svag, länderna var oense om de politiska prioriteringarna och det var turbulent på de internationella marknaderna. Man var tvungen att undanröja de här hindren för att bana väg för EMU.
Vägen till euron
Den stabilitet som rådde på de internationella valutamarknaderna omedelbart efter andra världskriget höll inte i sig. Kaoset på valutamarknaderna hotade den gemensamma jordbrukspolitikens prissystem – en viktig del av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Andra försök att nå stabila växelkurser misslyckades på grund av oljekriser och andra chocker fram till dess att Europeiska monetära systemet (EMS) infördes 1979.
EMS byggde på ett system där de deltagande ländernas valutakurser skulle ligga inom ett snävt band. Det var ett helt nytt grepp som innebar en oöverträffad samordning av penningpolitiken mellan EU-länderna. Systemet fungerade också bra i över ett årtionde. Under Jacques Delors tid som ordförande för EU-kommissionen lade ordförandena för EU-ländernas centralbanker fram ”Delorsrapporten” om hur EMU skulle kunna förverkligas.
Från Maastricht till euron och euroområdet, 1991–2002
I Delorsrapporten föreslog man en förberedelseperiod i tre etapper för EMU och euroområdet för perioden 1990–1999. EU-ländernas ledare godkände rapportens rekommendationer.
Det nya EU-fördraget, som innehöll de bestämmelser som krävdes för att genomföra den monetära unionen, antogs i december 1991 på Europeiska rådets möte i Maastricht i Nederländerna.
Efter tio år av förberedelser infördes euron den 1 januari 1999. De första tre åren var den nya valutan en ”osynlig” valuta som bara användes för redovisningsändamål och elektroniska betalningar. Den 1 januari 2002 sattes mynt och sedlar i omlopp och i tolv EU-länder genomfördes det mest omfattande valutabytet i historien.