Gå direkt till innehållet
Europeiska medborgatinitiativet – Forum

10 år efter antagandet av den första förordningen om medborgarinitiativet: ger anledning till firande eller oro?

Uppdaterades den: 29/03/2021

De europeiska medborgarna och det organiserade civila samhället har hittills spelat en central roll för att göra det europeiska medborgarinitiativet ändamålsenligt. nu måste EU-institutionerna ansluta sig till dem och intensifiera sitt spel.

kalypso2

När förordningen om det europeiska medborgarinitiativet blir tio tittar vi närmare på detta transnationella instrument som lovade att lyfta fram frågor som medborgarna bryr sig om men som inte har beaktats av Europas politiska klass. Vi anser att detta har varit en tämligen förhastad ambition för unionens unika demokratiska förankring. Hur kan vi sedan börja med vad vi har och bättre uppfylla det europeiska medborgarinitiativets löfte från tio år sedan?

Det bör vara mycket stolt att det första gränsöverskridande verktyget för deltagandedemokrati i världen skapades av Europeiska unionen för tio år sedan. Det europeiska medborgarinitiativet utformades vid det konstitutionella konventet 2001–03, som fastställdes i Lissabonfördraget 2007, och fick sin rättsliga ram för att inleda sin verksamhet för tio år sedan, vilket gjorde det möjligt att lansera de första europeiska medborgarinitiativen för ett år senare, 2012. När förordningen fyller 10 år, har vi anledning till firande eller oro?

Mycket kan inträffa på tio år. Den europeiska integrationen är fullkomlig med exempel på alarmerande årsjubileum. År 1960 firade Europeiska gemenskaperna Schumandeklarationen i 10 år. Under de senaste tio åren har fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen, Romfördraget och Euratomfördraget undertecknats. 10-årsjubileet präglades i sin tur av viktiga händelser, bland annat sammanslagningen av de institutioner som grundats genom dessa tre fördrag till en enda uppsättning EU-organ som vi känner till i dag. Vad kan vi dock göra under det första årtiondet av det europeiska medborgarinitiativet?

Hittills har 101 medborgarinitiativ ansökt om registrering sedan 2011, nästan en per månad i genomsnitt. Detta är ett imponerande vittnesmål om det europeiska civila samhällets livskraft från alla konton. Men därifrån går siffrorna ner: 76 registrerades, 6 lyckades samla in den miljon underskrifter som krävdes i minst sju medlemsstater, eller 7 om man räknar med det självorganiserade medborgarinitiativet Stop TTIP, vilket senare framhölls av EU-domstolen.

Viktigast av allt är dock att man från de 7 initiativ som gjorde det till målet skulle förvänta sig fler framgångar på lagstiftningsområdet. En av de få uppföljningsaktiviteter som Europeiska kommissionen genomförde baserades på initiativet Right2Water. Den resulterade i en översyn av dricksvattendirektivet, som trädde i kraft i början av året, som en urvattnad (ingen pun avsedd) respons, en stegvis ökning 9 år efter lanseringen av det första framgångsrika medborgarinitiativet någonsin. Det verkar som om det är lättare för den proverbiska kamelen att gå igenom ett nålöga än att omvandla ett lanserat medborgarinitiativ till lag.

Varför en så undermålig barndom från en så lovande födsel? Och var ska vi gå vidare här?

Vad säger ett namn?

Vi måste återgå till själva medborgarinitiativets födelse, som för tio år sedan nästan allmänt välkomnades, eftersom de flesta ansåg att detta var ett instrument utan prejudikat med en enorm potentiell inverkan på unionens demokratiska liv. Det fanns dock redan från början sprickor i denna uppenbara konsensus, vilket återspeglade mycket olika åsikter om den önskade karaktären av demokrati och medborgardeltagande i EU. Från och med den dagen skulle medborgarinitiativet tjäna EU:s demokratiska Rorschach-test – en transnationell demokratisk innovation med en tillräckligt tvetydig utformning för att möjliggöra olika tolkningar av olika intressenter. Kort sagt använder den mest ambitiösa tolkningen den direkta demokratins lins, som vanligtvis innehåller rådgivande eller bindande nedifrån-och-upp-mekanismer för att direkt uttrycka medborgarnas preferenser, såsom lagstiftningsinitiativ och folkomröstningar. Deltagardemokrati är ett vidare begrepp som är populärt i republikens teori och som omfattar olika sätt att förverkliga idealet om ett aktivt medborgarskap, för de berörda individernas eller gruppernas skull och för samhället som helhet. Slutligen är samtalsdemokrati vad den säger på tenn, en förståelse av demokrati som ett forum för politisk debatt som förhoppningsvis skulle kunna bidra till att skapa någon form av samförstånd, genom att göra det möjligt för medborgarna att ändra sina preferenser genom ett kollektivt offentligt resonemang.

Var och en av dessa demokratiuppfattningar leder till olika uppfattningar om de europeiska medborgarinitiativens syfte, räckvidd och potential. Med analogier med liknande folkliga initiativ på nationell nivå välkomnades det europeiska medborgarinitiativet inledningsvis som ”detförsta transnationella instrumentet för direktdemokrati”. I den andra änden av spektrumet har Europeiska kommissionen varit nöjd med att överblicka medborgarinitiativens inneboende tvetydighet för att betona rent gränsöverskridande överläggningar snarare än medborgarnas beslutsfattande. I det senare avseendet skulle medborgarinitiativ kunna fungera som en silverkula för att ta itu med medborgarnas apati eller åtminstone likgiltighet för EU-frågor. När till exempel medierna 2010 tryckte på för att det europeiska medborgarinitiativet skulle kunna misslyckas med att överbrygga den demokratiska klyftan mellan Bryssel och medborgarna, höll kommissionens vice ordförande vid den tidpunkt då Maros ”S” inte höll med ”inte bara för att det utgör en direkt inkörsport för medborgarna att göra sina röster hörda i Bryssel, utan även för att det kommer att främja en verklig gränsöverskridande debatt om EU-frågor”.

Förväntningsklyftan mellan dem i det civila samhället som skapar deras hopp om mer direkt demokrati och en kommission som fruktar att dess isolerade beslutskultur skulle bli överbelastad löstes endast delvis efter det länge emotsedda antagandet av den nya och mycket mer användarvänliga förordningen om medborgarinitiativet 2.0, som började tillämpas 2020. Vid första anblicken verkar vi ha nått en samsyn om att medborgarinitiativet i sin nuvarande form inte är mer eller mindre än ett transnationellt verktyg för att fastställa dagordningen. Ett medborgarinitiativ som sådant, och mycket ibland, kan skapa gränsöverskridande debatter och framhäva nya frågor som medborgarna bryr sig om och som den politiska klassen har ignorerat. Detta är en tämligen förhastad ambition för unionens unika fantastiska fantasi. Hur kan vi sedan börja med vad vi har och bättre uppfylla det europeiska medborgarinitiativets löfte?

Hur ska barnet inte kastas ut med badvattnet?

Många vägar har föreslagits i den växande litteraturen om ämnet, men framför allt vad som kan göras utan fördragsändringar? För det första finns det ett behov av att ta itu med den luddighet som kommissionen har när det gäller medborgarinitiativ, både som domare och jury, med behörighet att både besluta om huruvida de är tillåtliga och hur de ska följas upp och vad som ska hända med dem. Vi anser att denna bedömningsprocess, även om den förblir i kommissionens händer, måste öppnas för de två andra institutionella aktörerna, nämligen rådet och parlamentet. Men förutom institutionella reformer är det dessa institutioners själva demokratiska grundsyn som står på spel. Inte bara formella regler utan även gemensamma demokratiska etiska grundvalar eller tankesätt ligger till grund för vår dagliga praxis.

Låt oss komma ihåg att varje framställning om medborgarinitiativ tar upp en fråga som många medborgare anser vara tillräckligt viktiga för att engagera sig i den krävande uppgiften för den transnationella politiken och organisationen – oavsett om det handlar om kampen för vårt klimat, vår ovillkorliga basinkomst i Europa, EU-medborgarnas fullständiga politiska rättigheter eller rättvis global tillgång till vacciner – medborgarinitiativets kampanjer diskuterar inte bara klubbar över gränserna. Genom det hårda arbete som organisatörer och anhängare gör skapar varje medborgarinitiativ ett ovärderligt nytt transnationellt nätverk, heterogena koalitioner av engagerade européer som väljer att stärka sin röst både horisontellt, genom att europeisera sina respektive nationella offentliga sfärer och vertikalt, genom att sätta press på EU-institutionerna. Forskning har dock visat att utan medvetet institutionellt stöd avdunstar en stor majoritet av sådana kampanjer av denna typ efter det att de officiellt avslutats. En gång en kraftfull dag lämnar den typiska medborgarinitiativkampanjen en torr flodbädd på efterkälken. Endast ett fåtal befäster deras arv till en permanent nedifrån-och-upp-källa och ett gränsöverskridande politiskt deltagande.

Med tanke på detta ”demokratiska slöseri” anser vi att det skulle vara lämpligt för kommissionen att införa innovativa sätt att hålla liv i det rika humankapital som genereras av medborgarinitiativ. Skulle detta inte vara lämpligt för ett organ som ska vara fördragens väktare? Detta skulle inte vara en så stor beställning – trots allt kommer organisatörerna av medborgarinitiativ redan att ha lagt sitt nät, så kommissionens mandariner kommer bara att behöva hjälp med att samla in fångsten. Om EU ska kunna genomföra en verklig strategi för hållbar integration måste man i högre grad ta till sig processer som är hållbara, motståndskraftiga och politiskt godkända över generationerna. Förutom att hålla värdefulla nätverk för deltagande och demokratiska krafter levande skulle en sådan strategi bidra till att stödja EU:s rättigheter och rättsstatsprincipen genom ett varaktigt deltagande och en känsla av egenansvar hos allt fler medborgare i Europa – och förhoppningsvis även utanför – att unionen också tillhör dem.

Ett barn får inte längre

Hittills, och kanske föga förvånande, är det EU-medborgarna och det organiserade civila samhället som har spelat en central roll för att göra medborgarinitiativet ändamålsenligt. Oavsett var de kommer ifrån måste de fortsätta att tala sanning och makt. Men EU-institutionerna måste i detta skede ansluta sig till dem i detta stora demokratiska äventyr och intensifiera sitt spel. I början av sin mandatperiod åtog sig kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att ”reagera med en lagstiftningsakt” närhelst Europaparlamentet ”antar resolutioner med en begäran om att kommissionen ska lägga fram lagstiftningsförslag”(en union som främjar mer). Europaparlamentet är medvetet om detta nya åtagande och skulle kunna testa det genom att utöva sin rätt att anta inte bara icke-bindande resolutioner som stöder framgångsrika medborgarinitiativ, vilket det senast gjorde med Minority SafePack, utan genom att utnyttja sin initiativrätt och lägga fram resolutioner enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Denna handlingslinje skulle ge institutionerna ett löfte om att fler EU-medborgare ska delta i utformningen av EU:s politik. Tänk dig att en kedjereaktion som leder från medborgarna, genom Europaparlamentet och kommissionen, mot en ny EU-lagstiftning. Transnationell demokrati börjar med att hålla dem i makten sanna efter sina egna ord.

 

Ansvarsfriskrivning: De åsikter som uttrycks i forumet för medborgarinitiativet utgör bara författarens synpunkter och kan inte på något sätt anses speglaEuropeiska kommissionens eller EU:s ståndpunkt.

kalypso
Petar

Postare

Kalypso Nicolaidis

Kalypso Nicolaidis är professor i transnationell styrning vid Europeiska universitetsinstitutets skola för transnationella styrelseformer i Florens. Hon är för närvarande tjänstledig vid universitetet i Oxford, där hon har varit professor i internationella relationer och styrelseledamot vid St Antony’s College vid European Studies Centre sedan 1999. Tidigare professor vid Kennedy School of Government vid Harvard University och ENA har hon arbetat med många EU-institutioner, bland annat som medlem av Europeiska rådets reflektionsgrupp om Europas framtid under ledning av Felipe González (2008–10), och är medlem i ECFR:s råd. Hennes forskningsintressen kretsar kring interna och externa aspekter av den europeiska integrationen samt globala frågor, erkännandeteater, demokratisk teori, solidaritet och empati, global styrning och internationell handel, hållbar integration, postkolonialism, myt och politik samt import av ny teknik om internationella förbindelser.  Hennes senaste böcker är ”Exodus, Reckoning, offrifice: Tre sätt på brexit (Obundet, 2019), The Greco-German Affair in the Euro Crisis: Förlust av ömsesidigt erkännande? ”(tillsammans med Sternberg och Gartzou-Katsouyanni, Palgrai, 2018) och” Echoes of Empire: Memory, Identity and Colonial Legacies ”(redigerad med Sebe, I.B. Taurus, 2015). Mer information finns på hennes webbplats: http://kalypsonicolaidis.com/

Petar Markovic är för närvarande politisk ledare vid skolan för transnationell styrning vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, Italien. Innan han vann stipendiet var han samordnare för utbildning i medborgerliga rättigheter vid European Citizen Action Service (ECAS). Fram till år 2020 var han direktör för ECIT-stiftelsen. I båda dessa Brysselbaserade organisationer i det civila samhället har han ägnat sig åt forskning, opinionsbildning och främjande av det europeiska medborgarskapet. Petar har en dubbel doktorsexamen i politisk teori och statsvetenskap från Université Libre de Bruxelles (ULB) i Belgien och LUISS i Rom med forskningsvistelser vid universitetet i Oxford. Han omsätter nu sin kunskap om gränsöverskridande demokratiska innovationer som medborgarinitiativet i praktiken genom att förespråka medborgarledd politik utanför nationalstaten. År 2019 ansvarade han för utbildning och politisk genomslagskraft för Transeuropa Caravans, ett transnationellt projekt där 25 unga aktivister från 15 EU-länder sökte partnerskap och bästa praxis för innovativt transnationellt politiskt deltagande. Petar är också medarbetare vid ULB Institut d’études européennes och lär sig om EU Politics and International Relations History vid Vesalius College. Utanför EU omfattar hans forskningsintressen demokratiseringen av västra Balkan. 

Kontakta dem på forumet!

Kommentera

För att kunna kommentera måste du logga in eller registrera dig.

Kommentarer

Adriana-Nicoleta MUNGIU PATRASCU | 26/03/2021

Här är ett annat skäl att fira:

Den 27 mars 2021 blir förordningen om insyn och hållbarhet i EU:s system för riskbedömning i livsmedelskedjan tillämplig. Kommissionens förslag lades fram den 11 april 2018 efter ett svar från Europeiska kommissionen på det europeiska medborgarinitiativet:”Förbjuda glyfosat och skydda människor och miljön mot giftiga bekämpningsmedel” och slutföra en kontroll av ändamålsenligheten i den allmänna livsmedelsförordningen i enlighet med agendan för bättre lagstiftning. Det antogs av de två medlagstiftarna, rådet och Europaparlamentet, på mindre än 15 månader, i juni 2019.

Kommissionär Stella Kyriakides, med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, säger:”Ökad insyn i EU:s vetenskapliga arbete på livsmedelsområdet kommer att stärka konsumenternas förtroende. Dessa nya öppenhetsregler är ett direkt svar på våra medborgares uppmaningar. Vi håller på att införa dem vid en tidpunkt då kommissionen genom vår strategi från jord till bord har gjort ett starkt engagemang för att säkerställa större hållbarhet så att vårt sätt att producera och konsumera vår mat är hälsosamt inte bara för oss utan också för vår planet. ”

Läs mer: Ökat förtroende för vetenskapliga studier om livsmedelsprodukter (europa.eu)

För att kunna kommentera måste du logga in eller registrera dig.
Ansvarsfriskrivning: De åsikter som uttrycks i forumet för medborgarinitiativet utgör bara författarens synpunkter och kan inte på något sätt anses spegla Europeiska kommissionens eller EU:s ståndpunkt.
Redo att registrera ditt initiativ? Vill du stödja ett initiativ? Vill du veta mer om pågående eller tidigare initiativ?