Subsidiaritet

Med anledning av undertecknandet av Lissabonfördraget håller vi på att uppdatera ordlistan.

Subsidiaritetsprincipen definieras i artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Principen ska garantera att besluten fattas så nära medborgarna som möjligt genom att man kontrollerar om bestämmelser som antas på EU-nivå är motiverade i förhållande till de möjligheter som finns på nationell, regional eller lokal nivå. Principen innebär i praktiken att Europeiska unionen - förutom på områden där den har exklusiv behörighet - endast ska vidta åtgärder när dessa är mer effektiva än de åtgärder som kan vidtas på nationell, regional eller lokal nivå. Principen är nära kopplad till proportionalitets- och nödvändighetsprinciperna, enligt vilka åtgärder som vidtas av Europeiska unionen inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget.

Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 antogs en förklaring om subsidiaritetsprincipen och man fastställde hur den skulle tillämpas. Det tillvägagångssätt som följer av denna förklaring överfördes till Amsterdamfördraget i ett protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som fogats till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Genom detta protokoll införs bland annat en systematisk analys av lagförslagens konsekvenser för subsidiaritetsprincipen och en användning av mindre tvingande gemenskapsbestämmelser i så stor utsträckning som möjligt.

Se också:

• Befogenhetsfördelning
• Förenkling av lagstiftningen
• Medlemsstaternas parlament
• Proportionalitetsprincipen
• Regionkommittén