Schengen (avtal och konvention)

Med anledning av undertecknandet av Lissabonfördraget håller vi på att uppdatera ordlistan.

Schengenavtalet undertecknades den 14 juni 1985 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Länderna enades om att gradvis avlägsna kontroller vid de gemensamma gränserna och införa fri rörlighet för alla personer som är medborgare i någon av de stater som undertecknat avtalet, i andra EU-länder eller i länder utanför EU.

Schengenkonventionen kompletterar avtalet. I konventionen står tillämpningsvillkor och garantier för genomförande av denna fria rörlighet. De fem ursprungliga staterna undertecknade konventionen den 19 juni 1990, men den trädde i kraft först 1995.

Schengenavtalet och Schengenkonventionen, de bestämmelser som införts på grundval av dem och de tillhörande avtalen utgör det man kallar Schengenregelverket. Sedan 1999 ingår Schengenregelverket i EU:s regelverk enligt ett protokoll till Amsterdamfördraget

Schengensamarbetet har utvidgats successivt och omfattar nu alla de femton gamla EU-länderna: Italien gick med 1990, Spanien och Portugal 1991, Grekland 1992, Österrike 1995 och Danmark (med särskilda regler), Finland och Sverige 1996. Irland och Storbritannien medverkar endast delvis i Schengensamarbetet, och har bl.a. kvar sina gränskontroller.

De tio nya medlemsstaterna har gått med i Schengensamarbetet, men för att gränskontrollerna mot de här länderna ska avskaffas krävs beslut i rådet.

Två länder utanför EU, Norge och Island, ingår också i Schengenområdet sedan 1996. Deras medverkan i beslutsfattandet är dock begränsad. Schweiz håller på att gå med i Schengensamarbetet.

Kandidatländerna måste godta hela Schengenregelverket när de går med i EU.

Se även:

• Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
• Europeiska unionens pelare
• Fri rörlighet för personer (visum, asyl, immigration och annan politik)
• Gemenskapens regelverk