DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >
Arkiv Arkiv Arkiv Arkiv
Grundläggande principer för EU
Befogenhetskategorier och utövande av befogenheter
-
Inledning
Grundläggande principer
Olika typer av befogenheter
Utövande av befogenheter: kontroll och flexibilitet
Översiktstabell
I utkastet till konstitution införs en fördelning av befogenheter mellan Europeiska
unionen (EU) och medlemsstaterna och principerna för fördelningen av befogenheter
beskrivs i en särskild avdelning.
Bristen på tydlighet i den nuvarande befogenhetsfördelningen har medfört tre
stora svårigheter som har fått konventet att reagera:
- EU-medborgarna klagar över att de inte förstår "vem som gör vad" inom EU.
- EU har en viss benägenhet att lagstifta, antingen inom områden där den inte har befogenheter (och inkräktar alltså på medlemsstaternas befogenheter), eller inom områden där det inte är lämpligt att lagstifta, eller så blir lagarna alltför detaljerade.
- Kontrollen för att se till att befogenhetsfördelningen respekteras, framför allt när det gäller subsidiaritetsprincipen, fungerar inte alltid.
Enligt de befogenhetskategorier som föreslås i artikel I-11 i konstitutionen särskiljer
man på tre olika slags befogenheter: Exklusiv befogenhet, områden med delad befogenhet
och stödjande befogenheter. Dessutom har EU befogenheter när det gäller att se till
att den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken samordnas och befogenheter
att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).
Dessutom innehåller utkastet till konstitutionellt fördrag en flexibilitetsklausul
som gör det möjligt för rådet att om det är nödvändigt ge kommissionen tillstånd
att vidta åtgärder som ligger utanför kommissionens befogenheter och dessutom föreslås
det en förstärkning av kontrollen av att befogenhetsfördelningen respekteras.
Till slut bör det påpekas att i grunden är ändringarna minimala, eftersom befogenheterna
nästan inte ändras alls (överföring av befogenheter).
I artikel I-9 i utkastet till konstitutionellt fördrag fastställs den grundläggande principen om tilldelade befogenheter, som innebär att EU endast ska agera inom ramen för de befogenheter den har tilldelats för att uppnå de mål som fastställs i konstitutionen. I utkastet till konstitution anges det uttryckligen i samma artikel att "varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen skall tillhöra medlemsstaterna".
Den viktigaste nyheten som konventet inför är att de olika typerna av befogenheter skrivs in i den grundläggande texten om EU, vilket aldrig gjorts i de tidigare fördragen. EG-domstolen har visserligen genom sin rättspraxis utformat början till en sådan tankegång, där det går att urskilja tre slags befogenheter (exklusiva, delade och kompletterande) som nästan helt och hållet täcks av de olika typer som konventet föreslår. För övrigt har man använt en konkret metod för tilldelning av befogenheter genom att definiera exakt vilka åtgärder som ska vidtas av EU, dvs. man vill i utkastet till konstitutionellt fördrag upprätta en förteckning över befogenheter. Detta kommer att göra saker och ting tydligare i så måtto att EU:s lagstiftningsbefogenheter i de nuvarande fördragen definieras antingen i förhållande till de mål som ska uppnås, eller per ämnesområde, vilket gör det svårare att få en helhetsbild. Den här förbättringen måste dock ses i ljuset av att det i artikel I-11, som beskriver befogenhetskategorierna, läggs till att "omfattningen av och de närmare villkoren för utövandet av unionens befogenheter skall fastställas i de särskilda bestämmelserna för varje område i del III av konstitutionen". Detta leder i slutändan till nästan exakt samma situation som den som finns i nuläget.
Bland de grundläggande principer som finns i den här avdelningen om befogenheter finns en artikel om unionsrätten som lika gärna hade kunnat återfinnas bland de artiklar i avdelning I som handlar om definition av unionen och dess mål. Det är artikel I-10, där det för första gången i ett fördrag fastställs att unionsrätten har företräde och direkt effekt. Detta är en viktig nyhet eftersom de här två principerna, som utformats av EG-domstolen genom de berömda domarna Costa 1964 (företräde) och Van Gend en Loos 1963 (direkt effekt), aldrig tidigare har uttryckts och bekräftats konkret.
I artiklarna I-11 till I-16 beskrivs de olika typerna av befogenheter i detalj :
- Exklusiva befogenheter (artikel I-12)
EU har ensam befogenhet inom ett angivet område där endast EU får stifta lagar och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får inte ingripa, annat än när EU bemyndigar dem att göra det. I artikel I-12 räknas de områden upp där EU har exklusiva befogenheter. De har inte ändrats jämfört med de nuvarande befogenheterna. - Områden med delad befogenhet (artikel I-13)
Medlemsstaterna och EU har befogenhet att stifta lagar och anta rättsligt bindande akter inom ett angivet område. Medlemsstaterna ska utöva sina befogenheter i den mån EU inte har utövat sina befogenheter eller om EU beslutat att avstå från att utöva sina befogenheter. De flesta befogenheter inom EU tillhör den här kategorin. I artikel I-13 upprättas en förteckning - inte uttömmande - över de delade befogenheterna. Den omfattar alla de befogenheter som är delade i nuläget plus några nya, som området med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessutom har befogenheter som hittills funnits bland de kompletterande befogenheterna (som nu kallas stödjande befogenheter), förts över till den här artikeln. Det handlar om forskning och teknisk utveckling, utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. - Stödjande, samordnande eller kompletterande befogenheter (artikel I-16)
Inom vissa områden och under vissa förutsättningar som anges i konstitutionen har EU befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, utan att för den skull inkräkta på deras befogenheter inom dessa områden. I det här sammanhanget får EU inte anta rättsligt bindande akter som innebär en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar. I princip är det exakt samma områden som omfattas av den här typen av befogenheter som i nuläget. Två verksamhetsområden har förbättrats extra mycket jämfört med de utspridda bestämmelser som finns nu, genom särskilda artiklar. Det handlar om samordning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken (artikel I-14) och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel I-15). När det gäller sysselsättning, den ekonomiska politiken och, vid behov även socialpolitiken, har EU befogenheter för att se till att medlemsstaternas nationella politik samordnas. När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken slås det fast att EU ska definiera och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och att medlemsstaterna aktivt och förbehållslöst ska stödja den politiken.
Utöver den här nya kategoriindelningen finns det också möjlighet för en grupp medlemsstater att utöva befogenheter genom mekanismen för ett fördjupat samarbete. Enligt artikel I-43 får de medlemsstater som så önskar upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan inom ramen för EU:s icke exklusiva befogenheter. Bestämmelserna om fördjupat samarbete i konstitutionen motsvarar i allt väsentligt de som för närvarande finns i EU-fördraget. Den enda större skillnaden är att gränsen för det minsta antalet deltagande medlemsstater har ändrats till en tredjedel av medlemsstaterna, jämfört med åtta i dagsläget.
UTÖVANDE AV BEFOGENHETER: KONTROLL OCH FLEXIBILITET
Enligt artikel I-9 ska EU utöva sina befogenheter i enlighet med subsidiaritets-
och proportionalitetsprinciperna.
Konventet föreslår att kontrollen av att befogenhetsfördelningen, framför allt
när det gäller subsidiaritetsprincipen, ska förstärkas och att det är de nationella
parlamenten som ska ha hand om kontrollen. I protokollet om tillämpning av subsidiaritets-
och proportionalitetsprinciperna fastställs vilka åtgärder som ska vidtas för att
införa ett
tidigt varningssystem
. I artikel I-17 anges att kommissionen ska uppmärksamma medlemsstaternas nationella
parlament på de förslag som bygger på flexibilitetsklausulen så att de ska kunna
kontrollera att subsidiaritetsprincipen följs.
För att bevara en viss flexibilitet i systemet för fördelning av befogenheter får rådet genom enhälligt beslut vidta de åtgärder som behövs om en åtgärd på EU-nivå skulle visa sig nödvändig för att nå något av de mål som fastställs genom konstitutionen, och konstitutionen inte innehåller de nödvändiga befogenheterna. Den här bestämmelsen, som finns i artikel I-17, har i allt väsentligt samma innehåll som artikel 308 i EG-fördraget . Dess tillämpningsområde omfattar inte längre enbart den inre marknadens funktion, utan har utvidgats till de politikområden som anges i avdelning III i konstitutionen. Dessutom har förfarandet ändrats så att parlamentet inte längre bara får vara med i ett samråd, utan måste godkänna varje åtgärd.
| Artiklar | Ämne | Kommentarer |
|---|---|---|
| Artiklarna I-9 till I-17 | EU:s befogenheter | - |
| Artikel I-9 | Principen om tilldelning av befogenheter, subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna | |
| Artikel I-10 | Unionsrättens företräde och direkta effekt. | Nya bestämmelser
|
| Artikel I-11 | Befogenhetskategorier | |
| Artikel I-12 | Exklusiva befogenheter | Viktiga ändringar
|
| Artikel I-13 | Delade befogenheter | |
| Artikel I-16 | Stödjande, samordnande och kompletterande befogenheter | |
| Artikel I-17 | Flexibilitetsklausulen | - |
| Artikel I-43 | Fördjupat samarbete |
[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]
Temasidorna förpliktar inte Europeiska kommissionen rättsligt, har inte anspråk på att vara uttömmande och innehåller inte någon tolkning av konventets text.