Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats
En konstitution för Europa Ignorera språkvalet och gå direkt till listan över faktablad (åtkomsttangent=1)
EUROPA > Sammanfattning av lagstiftningen > Grundläggande principer för EU

DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >

Grundläggande principer för EU


Rättsakterna


Inledning
Rättsaktstypologi
Delegering från lagstiftarens sida samt genomförandeakter
Särskilda bestämmelser
Översiktstabell

INLEDNING

Förenkling av de instrument som står till unionens förfogande när den önskar vidta åtgärder utgjorde en central punkt i Laekenförklaringen om Europeiska unionens framtid. I förklaringen fastställdes Europeiska konventets mandat för utarbetandet av ett utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa.

Konventets arbete, som fördes vidare av konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, har gjort det möjligt att förenkla det nuvarande systemet. Rättsaktstypologin begränsas i konstitutionen till sex instrument: europeisk lag, europeisk ramlag, europeisk förordning, europeiskt beslut, rekommendation och yttrande. För närvarande används ett femtontal olika typer av akter: de fem grundakter som tas upp i EG-fördraget samt ett antal "atypiska akter", såsom resolutioner och riktlinjer.

I artikel I-33 i konstitutionen anges de sex typerna av rättsakter. I artikeln görs åtskillnad mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter. Denna åtskillnad görs inte i de nu gällande fördragen.

Till skillnad från i de nu gällande fördragen anges det dessutom i konstitutionen, för olika rättsliga grunder för vidtagande av åtgärder, vilken typ av akt som ska användas för vidtagandet av åtgärder. Därigenom torde risken för villrådighet kunna undvikas.

Vad beträffar genomförandeakter (se artikel I-37 i konstitutionen) förstärks kommissionens roll såtillvida att den i konstitutionen i princip tilldelas unionens genomförandebefogenheter. Rådet kan dock enligt konstitutionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) samt "i särskilda, vederbörligen motiverade fall". För övrigt blir det enligt konstitutionen medlemsstaternas uppgift att kontrollera kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Detta kommer alltså inte längre att vara rådets uppgift.

I konstitutionen görs åtskillnad mellan å ena sidan genomförande av unionens rättsligt bindande akter (artikel I-37) och å andra sidan delegering till kommissionen av befogenhet att, under lagstiftarens kontroll, anta "delegerade europeiska förordningar" som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakter (artikel I-36).

Bestämmelserna om unionsrättsakternas undertecknande, offentliggörande och ikraftträdande (artikel I-39) motsvarar bestämmelserna i EG-fördraget. På samma sätt följer artikel I-38 nära de motsvarande bestämmelserna i de nu gällande fördragen vad beträffar motivering av rättsakter och institutionernas frihet att, om detta inte särskilt anges i texterna, välja vilken typ av akt som ska antas.

De akter som används inom ramen för andra pelaren och tredje pelaren kommer att försvinna tillsammans med den pelarstruktur som är anledningen till att akterna finns. Följaktligen kommer endast de sex typer av akter som nämns ovan att kunna användas när konstitutionen har trätt i kraft, även när det gäller frågor som nu omfattas av andra pelaren och tredje pelaren.

[ Till sidans början ]

RÄTTSAKTSTYPOLOGI

I artikel I-33 i konstitutionen görs åtskillnad mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter. Varje kategori av akter behandlas därefter mer utförligt i en särskild artikel: lagstiftningsakter i artikel I-34 och icke-lagstiftningsakter i artikel I-35.

Lagstiftningsakterna utgörs av europeiska lagar och europeiska ramlagar.

I artikel 249 i EG-fördraget anges de fem nuvarande grundakterna (direktiv, förordning, beslut, rekommendation och yttrande) och räckvidden för dessa. Det finns vissa samband mellan dessa akter och de nya akterna i konstitutionen.

Så t.ex. motsvarar definitionen i konstitutionen av en europeisk lag definitionen i EG-fördraget av en förordning. I likhet med en förordning är en europeisk lag t.ex. direkt tillämplig i alla medlemsstater (den behöver alltså inte införlivas med nationell rätt).

Definitionen av en europeisk ramlag motsvarar definitionen av ett direktiv. I en ramlag fastställs de mål som ska uppnås men överlåts åt medlemsstaterna att besluta vilka åtgärder de ska vidta för att uppnå målen inom den i ramlagen fastställda tiden.

I artikel I-34 anges formerna för antagandet av lagar och ramlagar. I de flesta fallen ska detta ske i enlighet med det i konstitutionen angivna ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Icke-lagstiftningsakterna utgörs av europeiska förordningar, europeiska beslut, rekommendationer och yttranden. En europeisk förordning är enligt konstitutionen en icke-lagstiftningsakt som ska ha allmän giltighet för genomförandet av lagstiftningsakter och vissa särskilda bestämmelser i konstitutionen. Europeiska förordningar kan också utformas som delegerade europeiska förordningar eller europeiska genomförandeförordningar.

Europeiska förordningar kan vara till alla delar bindande eller bindande enbart med avseende på det resultat som ska uppnås.

Europeiska beslut enligt konstitutionen omfattar såväl beslut som särskilt anger vem eller vilka de riktar sig till och är bindande endast för dessa som till alla delar bindande allmänna beslut som inte särskilt anger vem eller vilka de riktar sig till. Beslut i den mening som avses i artikel 249 i EG-fördraget är till alla delar bindande för dem som de riktar sig till.

Rekommendationer och yttranden är inte bindande.

I artikel I-35.3 i konstitutionen bekräftas kommissionens allmänna befogenhet (enligt artikel 211 i EG-fördraget) att anta rekommendationer och generaliseras rådets befogenhet att göra detta.

[ Till sidans början ]

DELEGERING FRÅN LAGSTIFTARENS SIDA SAMT GENOMFÖRANDEAKTER

Kommissionens genomförandebefogenheter enligt artikel 202 i EG-fördraget delas i konstitutionen upp i en befogenhet att anta delegerade europeiska förordningar (artikel I-36) och en befogenhet att anta genomförandeakter i egentlig mening (artikel I-37).

Kommissionen är enligt konstitutionen ensam ansvarig för antagandet av delegerade europeiska förordningar som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en europeisk lag eller ramlag: i artikel I-36 anges att de väsentliga delarna av ett område inte får bli föremål för delegering av befogenhet. Fastställandet av de mer tekniska aspekterna av en lagstiftningsakt kan däremot delegeras till kommissionen, men befogenhetsdelegeringens mål, innehåll, omfattning och varaktighet ska uttryckligen avgränsas i den berörda lagen eller ramlagen. Dessutom ska de villkor som ska gälla för delegeringen uttryckligen fastställas i den berörda lagen eller ramlagen. Villkoren kan enligt konstitutionen vara att Europaparlamentet eller rådet får besluta att återkalla delegeringen och att den delegerade europeiska förordningen får träda i kraft endast om Europaparlamentet eller rådet inte har gjort några invändningar inom den tidsfrist som anges i den berörda lagen eller ramlagen. Dessa nya bestämmelser utgör en betydande innovation i unionens beslutssystem, även om kommissionen i praktiken redan tidigare på vissa områden tilldelats genomförandebefogenheter av den typ det rör sig om, t.ex. i fråga om den inre marknaden och på miljöområdet. Genom de nya bestämmelserna förstärks dessutom parlamentets roll. Parlamentet ges samma ansvar som rådet att kontrollera utövandet av delegerade befogenheter.

Av artikel I-37 (Genomförandeakter) framgår att det normalt är medlemsstaterna som är ansvariga för genomförandet av unionens rättsligt bindande akter. Om det krävs enhetliga villkor för genomförandet av unionens rättsligt bindande akter, ska dock kommissionen (eller i särskilda, vederbörligen motiverade fall och när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken rådet) genom de akterna tilldelas genomförandebefogenheter. Unionens genomförandeakter ska utformas som europeiska genomförandeförordningar eller europeiska genomförandebeslut.

När kommissionen utövar en befogenhet som i princip tillkommer medlemsstaterna är det logiskt att låta dess arbete kontrolleras av kommittéer som består av företrädare för medlemsstaterna och har till uppgift att yttra sig över de utkast till genomförandeåtgärder som kommissionen utarbetar. Ett sådant kontrollsystem används redan nu. Det går under beteckningen "kommittéförfarandet".

Allmänna regler för kommittéförfarandet ska enligt konstitutionen fastställas i en europeisk lag som antas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, vilket innebär att den antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet. För närvarande antas de allmänna reglerna för kommittéförfarandet enbart av rådet. För övrigt blir det enligt artikel I-37 i konstitutionen medlemsstaternas uppgift att kontrollera kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Detta kommer alltså inte längre att vara rådets uppgift.

[ Till sidans början ]

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER

I enlighet med de nu gällande fördragen får det på vissa områden (den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) samt bestämmelserna om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (rättsliga och inrikes frågor, RIF), dvs. inom andra pelaren och tredje pelaren, som inte omfattas av "gemenskapsmetoden" utan av samarbetet medlemsstaternas regeringar emellan) antas rättsakter som inte är av gemenskapskaraktär. Vad beträffar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken anges det i artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) att (minister)rådet ska rekommendera Europeiska rådet gemensamma strategier och genomföra dessa särskilt genom att anta gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter. Vad beträffar rättsliga och inrikes frågor anges det i artikel 34 i EU-fördraget vilka rättsakter rådet kan anta på det området. Det rör sig om gemensamma ståndpunkter, beslut, rambeslut och konventioner.

De akter som används inom ramen för andra pelaren och tredje pelaren kommer, tillsammans med den pelarstruktur som är anledningen till att akterna finns, att försvinna när konstitutionen träder i kraft. I fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken , den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken samt bestämmelserna om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa kommer när konstitutionen har trätt i kraft endast de akter som tas upp i artikel I-33 i den att kunna användas, i enlighet med vad som anges i artiklarna I-40, I-41 och I-42. Av artikel I-40 framgår att europeiska beslut kommer att användas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och att europeiska lagar och ramlagar inte kommer att få användas på det området, av artikel I-41 framgår att europeiska beslut kommer att användas även inom ramen för den den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och av artikel I-42 framgår att europeiska lagar och ramlagar kommer att kunna användas vad beträffar bestämmelserna om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

[ Till sidans början ]

ÖVERSIKTSTABELL

Artikel Ämne Anmärkningar
I-33 Unionens rättsakter (ny typologi) Nya bestämmelser
I-34 Lagstiftningsakter Betydande ändringar
I-35 Icke-lagstiftningsakter
I-36 Delegerade europeiska förordningar Betydande ändringar
I-37 Genomförandeakter
I-40 Särskilda bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Betydande ändringar
I-41 Särskilda bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken
I-42 Särskilda bestämmelser om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]


Dessa temasidor är inte rättsligt bindande för Europeiska kommissionen, gör inte anspråk på att vara uttömmande och har inget tolkningsvärde vad beträffar texten i konstitutionen.


Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats | Till början av sidan