DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >
EU:s politik
Rättsliga och inrikes frågor
-
Inledning
Gränser, asyl och invandring
Civilrättsligt samarbete
Straffrättsligt samarbete
Polissamarbete
Bekämpning av bedrägeri
Icke-diskriminering, medborgarskap och fri rörlighet för personer
Protokoll
Översiktstabell
Konstitutionen innebär några mycket viktiga förändringar när det gäller rättsliga och inrikes frågor, framför allt att den tredje pelaren avskaffas och att gemenskapsmetoden i stort sett ska tillämpas generellt. Regeringskonferensen har på vissa punkter ändrat konventets utkast.
De nu aktuella bestämmelserna finns samlade i ett kapitel (kapitel IV i avdelning III i del III). Den allmänna definitionen av området med frihet, säkerhet och rättvisa återfinns i artiklarna I-42 och III-257 i konstitutionen: "Unionen skall erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser". I artikel I-42 anges unionens verksamhetsområden i detta sammanhang, dvs. lagstiftningsområdet och det operativa samarbetet (som är specifikt för området rättsliga och inrikes frågor).
I artikel III-257 hänvisas till följande principer:
- Subsidiaritetsprincipen och principen om respekt för de olika rättsliga traditionerna och rättssystemen.
- Solidaritetsprincipen när det gäller den gemensamma politiken för asyl, invandring och yttre gränser.
- Principen om ömsesidigt erkännande av domar på det straffrättsliga och civilrättsliga området.
Mot bakgrund av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors ansågs det dessutom lämpligt att lägga till en hänvisning om att få sin sak prövad i domstol, bland annat på det civilrättsliga området.
De nationella parlamentens roll fastställs i artiklarna I-42 och III-259. I det nuvarande systemet medverkar de nationella parlamenten i antagandet av tillämpliga normer genom den nationella ratificeringen av konventionerna. Eftersom detta instrument inte kommer att ingå i konstitutionen kan parlamenten även fortsättningsvis spela en viktig roll när det gäller att kontrollera genomförandet av politiken på följande tre sätt:
- Användningen av "mekanismen för tidig varning" när det gäller subsidiariteten. En fjärdedel av de nationella parlamenten kan utlösa den.
- Delaktighet i den politiska kontrollen av Europol och i utvärderingen av Eurojusts verksamhet, vilket är en nyhet.
- Information om resultaten av systemen för ömsesidig utvärdering ("kollegiegranskning") som genomförs i samarbete med kommissionen.
Denna sista bestämmelse (artikel III-260) innebär att ett system ska tillämpas som redan genomförts framgångsrikt de senaste åren. Det betyder att de polisiära och rättsliga myndigheterna kan följa det konkreta genomförandet av unionens politik på operativ nivå, och samtidigt främja det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna.
De nationella parlamenten kommer i framtiden också att hållas informerade om arbetet inom kommittén för inre säkerhet, efterföljaren till den s.k. artikel 36-kommittén efter numret på den artikel i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) där den inrättades. Enligt artikel III-261 får kommittén ett nytt uppdrag: artikel 36-kommittén har i dag i uppgift att bidra till att förbereda arbetet inom rådet när det gäller polissamarbete och rättsligt samarbete, medan den nya ständiga kommittén endast kommer att främja och stärka det operativa samarbetet mellan de myndigheter som har behörighet i polisfrågor och inre säkerhet.
Begreppet inre säkerhet hänger samman med området med frihet, säkerhet och rättvisa. Regeringskonferensen använder däremot det vidare begreppet "nationell säkerhet" i del I i konstitutionen i samband med medlemsstaternas nationella identitet.
Det administrativa (icke operativa) samarbetet mellan de behöriga myndigheterna garanteras genom artikel III-263, som inte medför några förändringar av bestämmelserna i den nuvarande artikel 66 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). I enlighet med Nice-fördraget ska samarbetsåtgärder antas av rådet med kvalificerad majoritet.
När det gäller EG-domstolens behörighet på området rättsliga och inrikes frågor avskaffas genom konstitutionen de begränsningar och undantag som anges i artikel 68 i EG-fördraget och artikel 35 i EU-fördraget, vilket gör att domstolen kan besluta om medlemsstaternas underlåtenheter på detta område. Undantagen rörande kontroll av polisiära åtgärders giltighet och proportionalitet, upprätthållande av allmän ordning och skydd av den inre säkerheten, vilka anges i artikel 35.5 i EU-fördraget, bekräftas emellertid i artikel III-377.
I konstitutionen blir politiken för kontroll av gränserna liksom asyl- och invandringspolitiken gemensamma politikområden. Bestämmelserna på det här området skiljer sig inte från konventets förslag.
I den nya konstitutionen anges att detta område ska styras av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning även i finansiellt avseende (artikel III-268), men i avdelning IV i EG-fördraget tillämpas principen om "fördelning av bördan" endast för mottagande av flyktingar och tvångsförflyttade personer vid massiv tillströmning.
När det gäller förfarandena får kommissionen hädanefter monopol på initiativrätten på lagstiftningsområdet (vilket redan fastställdes i Amsterdamfördraget och gäller från och med den 1 maj 2004). I konstitutionen avskaffas dock villkoret - i artikel 67 i EG-fördraget - som innebär att kommissionen är skyldig att pröva varje begäran från en medlemsstat.
Samtliga åtgärder antas genom lagar eller ramlagar och genom det vanliga lagstiftningsförfarandet, utom vid brådskande åtgärder vid plötslig tillströmning då man endast hör parlamentet. Tillämpningen av kvalificerad majoritet utvidgas till samtliga områden inom denna politik, vilket innebär en ny utveckling jämfört med ändringarna i förfarandet som infördes genom Nicefördraget.
I motsats till EG-fördraget upprättas i konstitutionen principer som ska följas för alla politiska insatser inom detta område.
Personkontroll vid gränserna
Artikel 62 i EG-fördraget ersätts av artikel III-265. Följande tre förändringar bör särskilt understrykas:
- Konstitutionen inför begreppet "integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna", som i framtiden ska förstärka samarbetet såväl på lagstiftningsområdet som på det operativa området, och så småningom eventuellt leda till inrättandet av gemensamma enheter för gränsövervakning med uppgift att stödja de nationella myndigheternas åtgärder.
- Formuleringar när det gäller viseringar och tillfälliga uppehållstillstånd förenklas.
- Man respekterar varje medlemsstats behörighet ifråga om sina gränsers geografiska
utsträckning, i enlighet med folkrätten.
Asyl
Eftersom begreppet miniminormer avskaffats föreskrivs i artikel III-266 i konstitutionen att "unionen skall fastställa en gemensam politik avseende asyl" som för medborgare från tredje land innefattar
- en enhetlig asylstatus och gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asylstatus,
- en enhetlig status för subsidiärt skydd och gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla subsidiärt skydd.
När det gäller personer som tvångsförflyttats i samband med massiv tillströmning erkänner inte unionen en enhetlig status utan bara möjligheten att upprätta ett gemensamt system för tillfälligt skydd, med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen.
Betydelsen av asylpolitikens yttre dimension framgår av bestämmelsen som gör det möjligt att anta åtgärder om partnerskap och samarbete med tredje land, för att hantera flödet av personer som söker asyl eller ett subsidiärt eller tillfälligt skydd.
Invandring
Den gemensamma invandringspolitiken (artikel III-267) omfattar effektiv förvaltning av migrationsströmmarna, en rättvis behandling av medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i medlemsstaterna samt förebyggande och bekämpning av illegal invandring och människohandel (särskilt handel med kvinnor och barn).
I konstitutionen bekräftas
den utveckling som inletts genom Amsterdamfördraget
, genom en bestämmelse som ger unionen uttryckliga befogenheter när det gäller att
ingå avtal med syftet att medborgare i tredje land som vistas utan tillstånd ska
återtas i sina ursprungsländer.
De viktigaste nyheterna gäller medborgare med uppehållstillstånd eftersom unionen
hädanefter kan anta åtgärder för att uppmuntra och stödja invandrares integration,
med undantag av all harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning (precis som vid
förebyggande av brott).
Artikel III-267 utgör dessutom en tydlig rättslig grund för att fastställa rättigheterna för medborgare från tredje land. Medlemsstaterna behåller dock sin befogenhet att fastställa hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa till deras territorium för att där söka sysselsättning. Även om denna punkt inte påverkar vare sig tillträdet till arbetsmarknaden för medborgare som redan är bosatta i en medlemsstat eller inresor av andra skäl (bland annat familjeåterförening eller studier) är den särskilt viktig eftersom den utgör ett möjlighet för medlemsstaterna att påverka den gemensamma invandringspolitiken.
Inga förändringar har slutligen gjorts när det gäller kampen mot illegal invandring och straffrättsliga åtgärder som redan återfinns i artikel 63 i fördraget, bortsett från det nya stycket om människohandel.
CIVILRÄTTSLIGT SAMARBETE
Liksom i artikel 65 i det nuvarande EG-fördraget begränsas det civilrättsliga
samarbetet till åtgärder med gränsöverskridande följder, och som förut "i den mån
de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl".
Principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden omnämns i konstitutionen som en hörnsten för det rättsliga samarbetet på det här området. Omnämnandet av "bestämmelser om tillnärmning" är också mycket viktigt eftersom förteckningen över områden där unionen kan anta sådana åtgärder har utvidgats och nu innefattar goda möjligheter att få sin sak prövad i domstol, undanröjande av hinder mot väl fungerande civilrättsliga förfaranden, utveckling av alternativa metoder för att lösa tvister och stöd till att utbilda personal på det rättsliga området.
Såsom beslutats genom Nicefördraget kommer samtliga lagstiftningsåtgärder att
omfattas av förfarandet med omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutande,
med undantag av de aspekter av familjerätten som har en gränsöverskridande inverkan
och för vilka enhällighet bibehålls.
Man ansåg det emellertid nödvändigt att i artikel III-269 i konstitutionen lägga
till en punkt som gör att ministerrådet får fatta beslut enhälligt om att det vanliga
lagstiftningsförfarandet ska tillämpas på vissa aspekter av familjerätten. Denna
specialklausul gör det möjligt att undvika en ändring av konstitutionen.
Till följd av att den tredje pelaren avskaffas försvinner den stora mängd rättsakter som för närvarande används (gemensamma ståndpunkter, beslut, rambeslut, avtal) och ersätts av lagar och ramlagar som antas genom det vanliga lagstiftningsförfarandet (medbeslutande av parlamentet och ministerrådet och kontroll av EG-domstolen) utom när det gäller den europeiska åklagarmyndigheten (se nedan).
I utkastet till konstitution föreslogs att kvalificerad majoritet skulle bli regel inom det straffrättsliga samarbetet och straffrätten. Efter att ha diskuterat frågan införde regeringskonferensen den s.k. nödbromsen för att undvika en tillbakagång till enhällighet. Nödbromsen innebär att när en medlemsstat anser att ett utkast till lag eller ramlag påverkar grundläggande aspekter av dess straffrättsliga system, kan den be Europeiska rådet att avbryta det vanliga lagstiftningsförfarandet. Europeiska rådet har fyra månader på sig att diskutera frågan och kan sedan välja att skicka tillbaka utkastet till rådet och starta om det vanliga lagstiftningsförfarandet eller be kommissionen eller den grupp av medlemsstater som lagt fram utkastet att lägga fram ett nytt. Om Europeiska rådet inte gjort något åt det ursprungliga utkastet inom fyra månader eller om ett nytt utkast diskuterats i rådet i tolv månader och lagen eller ramlagen alltså inte antagits, får minst en tredjedel av medlemsstaterna inleda ett fördjupat samarbete. Förfarandet är förenklat, eftersom det bemyndigande som krävs enligt de allmänna reglerna förutsätts ha beviljats automatiskt.
Initiativrätten på lagstiftningsområdet delas även fortsättningsvis mellan kommissionen och medlemsstaterna, men konventet inrättar en "beslutsförhet" för att lämna initiativ (en fjärdedel av medlemsstaterna, dvs. 7 länder i unionen som utvidgats till 25 eller 27 medlemmar), trots att det i artikel 34 i EU-fördraget föreskrivs att varje stat kan utöva sin initiativrätt. Denna ändring gör att man kan vänta sig en minskning av antalet initiativ från medlemsstaterna vilka ofta inte är av något verkligt intresse på EU-nivå.
Grundläggande principer, straffrättsligt förfarande och materiell straffrätt
I likhet med det civilrättsliga samarbetet är principen om ömsesidigt erkännande
av domar på det straffrättsliga området förankrat i konstitutionen, i enlighet med
det politiska godkännandet i Tammerfors. Principen blir hörnstenen i det straffrättsliga
samarbetet och bidrar på så sätt till att främja det ömsesidiga förtroendet mellan
de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna (i enlighet med artikel I-42 i konstitutionen).
Samarbetet innefattar också tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, tack vare att minimiregler antagits inom följande områden:
Straffrättsligt förfarande. I konstitutionen fastställs genom artikel III-270 följande tre områden för ingripande:
- Ömsesidig tillåtlighet av bevis (konstitutionen innehåller emellertid inte någon harmonisering av bevisen eller bedömningen av dem).
- Personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet.
- Brottsoffers rättigheter.
Efter regeringskonferensens ändringar av utkastet till konstitution får dock denna tillnärmning av straffrätten endast ske "om det är nödvändigt" och med beaktande av "skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem".
Materiell straffrätt. I artikel III-271 anges att unionen kan fastställa straff och påföljder enligt en förteckning över allvarliga och gränsöverskridande brott som omfattar följande tio områden: terrorism, olaglig narkotikahandel, organiserad brottslighet (där artikel 31.1 e i EU-fördraget redan föreskriver att minimiregler bör antas), människohandel, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel och IT-brottslighet.
Precis som när det gäller de särskilda beståndsdelarna i det straffrättsliga förfarandet är denna förteckning inte fullständig: Ministerrådet kan enhälligt och efter godkännande av Europaparlamentet besluta om att utvidga den.
Dessutom kan rådet enhälligt anta minimiregler om brottsrekvisit och påföljder (materiell straffrätt) om lagstiftningen måste tillnärmas för att unionens politik ska kunna genomföras effektivt på ett redan harmoniserat område. Detta kriterium gör det möjligt att bland annat ta med kampen mot rasism och främlingsfientlighet, bedrägeri som drabbar unionens ekonomiska intressen, skatteflykt, miljöbrott och förfalskning av euron.
Förebyggande av brott
Artikel III-272 i konstitutionen utgör den specifika rättsliga grunden för att förebygga brottslighet. Den innebär att åtgärder antas för att uppmuntra och stödja brottsförebyggande, utan att en lagar och andra författningar tillnärmas.
Eurojust
Genom artikel III-273 kan Eurojusts operativa befogenheter utvidgas och identifieras bättre. Artikel 31 i EU-fördraget, som ändrats genom Nicefördraget, innebär att Eurojust har behörighet att be en medlemsstat inleda en undersökning utan att denna begäran är tvingande. Efter diskussion enades regeringskonferensen om att Eurojust i fortsättningen får
- inleda brottsutredningar (med vederbörlig hänsyn till nationella bestämmelser och förfaranden, enligt förklaring nr 23 fogad till regeringskonferensens slutakt),
- be de nationella myndigheterna inleda lagföringsförfaranden,
- samordna utredningar och förfaranden som genomförs av de behöriga myndigheterna.
Eurojusts åtgärder måste följa Stadgan om de grundläggande rättigheterna och kan bli föremål för rättslig kontroll av EG-domstolen .
Den europeiska åklagarmyndigheten
Konventets utkast om den europeiska åklagarmyndigheten har ändrats i stor utsträckning av regeringskonferensen. Enligt artikel III-274 i konstitutionen kan nu rådet, med enhälligt beslut och efter att ha hört Europaparlamentet, inrätta en europeisk åklagarmyndighet utifrån Eurojust, men bara för att bekämpa brott som skadar EU:s ekonomiska intressen. Åklagarmyndigheten ska bl.a. utreda, lagföra och väcka åtal mot dem som begår den här typen av brott. Konstitutionen lämnar dock en möjlighet öppen för Europeiska rådet att utvidga åklagarmyndighetens befogenheter till bekämpning av allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag. Beslut om detta kan fattas enhälligt samtidigt som eller efter det att åklagarmyndigheten inrättats, förutsatt att Europaparlamentet godkänner det och kommissionen rådfrågas.
Liksom när det gäller det straffrättsliga samarbetet påverkar avskaffandet av den tredje pelaren även förfarandena för polissamarbetet.
Unionens befogenheter på området har inte utvecklats mycket jämfört med EU-fördraget eftersom tillämpningsområdet för samarbetet mellan de behöriga myndigheterna (artikel III-275) är detsamma som enligt artikel 30 i EU-fördraget. Bestämmelserna om utövandet av operativa befogenheter mellan de nationella myndigheterna och de som gäller ingripanden på en annan medlemsstats territorium (artikel III-277) omfattas även fortsättningsvis av regeln om enhällighet, medan kvalificerad majoritet kommer att vara tillräckligt när det gäller åtgärder i anslutning till det icke operativa samarbetet.
Bestämmelserna i artikel III-276 om Europol är en sammanfattning av artikel 30 i EU-fördraget. Genom dessa utökas befogenheterna för myndigheten vid "allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater" eftersom den får tillstånd att samordna, organisera och genomföra utredningar tillsammans med de nationella myndigheterna. Med en formulering som är jämförbar med den i artikel 32 i EU-fördraget föreskrivs emellertid att alla Europols operativa insatser ska genomföras i samverkan med de nationella myndigheterna och att tvångsåtgärder endast får genomföras av de behöriga nationella myndigheterna.
Parlamentet utövar kontroll över Europol i samarbete med de nationella parlamenten. Detta måste ske i enlighet med bestämmelserna i Stadgan om de grundläggande rättigheterna och kan kontrolleras rättsligt av EG-domstolen.
När det gäller bekämpning av bedrägerier bibehålls i artikel III-415 i konstitutionen lydelsen i artikel 280 i EG-fördraget. Emellertid stryks den sista meningen i punkt 4 där det står att "åtgärder (som rör förebyggande av och kamp mot bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen) skall inte gälla tillämpningen av nationell straffrätt eller den nationella rättsskipningen". Denna förändring ger unionen möjlighet att skaffa sig nödvändiga juridiska instrument på det straffrättsliga området för att skydda de finansiella intressena.
ICKE-DISKRIMINERING, MEDBORGARSKAP OCH FRI RÖRLIGHET FÖR PERSONER
Avdelning II i den tredje delen av konstitutionen ägnas åt "icke-diskriminering och medborgarskap". Följande tre nyheter bör betonas:
- I artikel III-124.1 om åtgärder mot diskriminering bibehålls ministerrådets enhällighet men artikeln innebär samtidigt att parlamentets godkännande krävs där EG-fördraget bara talar om ett enkelt samråd.
- I artikel III-124.2 som också behandlar kampen mot diskriminering, utvidgas unionens behörighet till att fastställa "grundprinciper" för stimulansåtgärder på detta område.
- I artikel III-127 föreskrivs en ny rättslig grund som gör att unionen kan anta lagar för att vidta de åtgärder som krävs för att underlätta diplomatiskt och konsulärt skydd för unionsmedborgare, medan det i dag enligt bestämmelserna i EG-fördraget åligger medlemsstaterna att fastställa sådana åtgärder.
Bland de rättigheter som ingår i medborgarskapet fastställs i artikel II-10.2, liksom i artikel 18 i EG-fördraget, rörelse- och uppehållsfrihet. Den största nyheten i utkastet till konstitution är artikel III-125 som innebär att unionens befogenheter utvidgas till de områden som Nicefördraget uteslutit, dvs. åtgärder rörande pass, identitetskort, uppehållstillstånd och andra jämförbara dokument samt bestämmelser om social trygghet eller socialt skydd. I detta fall ska en lag antas enhälligt efter samråd med Europaparlamentet.
Precis som EG-fördraget och EU-fördraget kompletteras konstitutionen av en rad protokoll om frihet, säkerhet och rättvisa, bl.a. om Schengenreglerna inom EU och om särskilda regler för vissa medlemsstater (Förenade kungariket, Irland och Danmark).
Eftersom konventet inte behandlade protokollen är det regeringskonferensen som fått i uppdrag att anpassa dem till den nya konstitutionen. Bland nyheterna kan följande framhävas:
Utvidgat tillämpningsområde för protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på politik för gränskontroller, asyl och invandring samt med avseende på civilrättsligt samarbete och polissamarbete. Utvidgningen gäller insamling, lagring, behandling, analys och utbyte av uppgifter mellan nationella behöriga myndigheter.
När det gäller protokollet om Danmarks ställning har det danska undantaget behållits. På grund av de omfattande ändringarna, särskilt att gemenskapsmetoden utsträckts även till straffrättsligt och polisiärt samarbete, ska protokollet omfatta även dessa områden. För att uppmuntra Danmark att avstå från sitt undantag har man infört en bilaga med övergångsregler mellan undantaget och den fullständiga tillämpningen av EU-rätten, så att Danmark kan välja att tillämpa samma system som gäller för Förenade kungariket och Irland.
En förklaring som bifogas slutakten (förklaring nr 25) bekräftar medlemsstaternas behörighet att ingå internationella avtal (förutsatt att de överensstämmer med EU-rätten) utöver förklaring nr 21 (som härrör från Amsterdamfördraget).
| Artikel | Ämne | Kommentar |
|---|---|---|
| I-42 | Särskilda bestämmelser för genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa | Nya bestämmelser |
| III-124 | Bekämpning av diskriminering | Viktiga ändringar |
| III-125 | Åtgärder rörande rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier | |
| III-126 | Medborgarskap | - |
| III-127 | Diplomatiskt och konsulärt skydd | Viktiga ändringar |
| III-128
III-129 |
Medborgarskap | - |
| III-136 | Fri rörlighet för arbetstagare, sociala förmåner | Viktiga ändringar |
| III-160 | Frysning av tillgångar | |
| III-257 | Definition av området med frihet, säkerhet och rättvisa | Nya bestämmelser |
| III-258 | Europeiska rådets roll | |
| III-259 | De nationella parlamentens roll | |
| III-260 | System för utvärdering | |
| III-261 | Operativt samarbete | |
| III-262 | Åtgärder för allmän ordning och skydd av den inre säkerheten | - |
| III-263 | Administrativt samarbete inom området med frihet, säkerhet och rättvisa | - |
| III-264 | Initiativrätt | Viktiga ändringar |
| III-265 | Kontroll vid gränser | Viktiga ändringar |
| III-266 | Asyl | |
| III-267 | Invandring | |
| III-268 | Solidaritetsprincipen | Nya bestämmelser |
| III-269 | Civilrättsligt samarbete | Viktiga ändringar |
| III-270 | Straffrättsligt samarbete | - |
| III-271 | Tillnärmning av straffrättsliga normer, straff och påföljder | - |
| III-272 | Åtgärder för att uppmuntra förebyggande av brottslighet | Nya bestämmelser |
| III-273 | Eurojust | Viktiga ändringar |
| III-274 | Europeisk åklagarmyndighet | Nya bestämmelser |
| III-275 | Icke operativt polissamarbete | Viktiga ändringar |
| III-276 | Europol | |
| III-277 | Ingripande på en annan stats territorium | - |
| III-377 | Domstolens befogenheter när det gäller brottsbekämpande organs insatser | |
| III-415 | Bekämpning av bedrägeri | Viktiga ändringar |
[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]
Faktabladen förpliktar inte Europeiska kommissionen rättsligt, har inte anspråk på att vara uttömmande och innehåller inte någon tolkning av konventets text.