DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >
En konstitution för Europa
Inledning
-
Förhistorien bakom konstitutionen
Konstitutionens tillblivelse
Konstitutionsfördragets struktur
De viktigaste resultaten
Ratificeringen: den sista etappen
BAKGRUNDEN TILL KONSTITUTIONEN
Den 29 oktober 2004 i Rom undertecknade de 25 stats- och regeringscheferna fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa. Konstitutionen utgjorde slutresultatet av en lång integrationsprocess, som har varit präglad både av en ständig fördjupning av integrationen och av unionens successiva utvidgningar.
Den egentliga debatten om en konstitution för Europa startades av det första folkvalda Europaparlamentet. Den 14 februari 1984 antog parlamentet med stor majoritet en rapport som utarbetats av Altiero Spinelli. Han föreslog i sitt utkast till en europeisk union en genomgripande reform av Europeiska gemenskapen (EG).
De fördrag som sedan dess har avlöst varandra har var för sig gjort det möjligt att föra uppbyggnaden av EU ett stycke vidare genom olika nyskapande idéer. Följande bör främst nämnas:
- Det första steget togs 1987, då man undertecknade den europeiska enhetsakten som var den första reformen av fördragen sedan femtiotalet. Målet med fördraget var att införa en inre marknad före 1992.
- 1992 undertecknades fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) i Maastricht, varvid en ny utveckling inleddes. Man införde därmed Europeiska unionen, som omfattade en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) och en samarbetspolitik för rättsliga och inrikes frågor.
Med detta viktiga steg började EU:s förvandling från ekonomisk gemenskap till politisk union. Samma reform banade dessutom väg för en ekonomisk och monetär union och för eurons införande.
- Med Amsterdamfördraget , som undertecknades 1997, fördjupades EU:s integration. Bl.a. stadfäste man formellt principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna genom att dels etablera grundvalen för en gemensam politik för frihet, säkerhet och rättvisa, dels föra in nya områden under gemenskapens ansvar. Med detta fördrag påbörjades också reformen av EU:s institutioner, bl.a. genom att Europaparlamentet fick en viktigare roll.
- Med Nicefördraget , som undertecknades 2001, gick man vidare och fördjupade den institutionsreform som det blivit nödvändigt att genomföra före den historiska utvidgningen till de östeuropeiska länderna.
Konstitutionen för Europa utarbetades som en förlängning av processen med de institutionella reformerna som inleddes i och med Nicefördraget.
Efter undertecknandet av Nicefördraget vilade hela gemenskapsrätten på 8 fördrag och mer än 50 protokoll och bilagor. Dessa fördrag ändrade inte bara det ursprungliga EG-fördraget utan utgjorde även grundvalen för andra rättsakter i kombination med det. Denna utbyggnad med olika fördrag gjorde EU:s struktur alltmer komplex och mycket svårbegriplig för EU-medborgarna.
Nicefördraget gjorde inte situationen klarare - även med tekniska anpassningar -vilket banade vägen för den institutionsreform som efterhand hade blivit oundviklig. Den förklaring om EU:s framtid som utgör bilaga till slutakten från regeringskonferensen 2000 innehöll en redogörelse för vilka etapper som måste passeras innan man kunde upprätta ett egentligt reformfördrag. Förklaringen bildar därmed utgångspunkt för det konkreta arbetet med att införa en konstitution.
Vid mötet i Laeken i december 2001 beslöt Europeiska rådet att sammankalla Europeiska konventet. Detta fick till uppgift att förbereda reformen och lägga fram förslag. Valet av ett konvent som arbetsform är en viktig vändpunkt när det gäller översyn av fördrag och är ett uttryck för önskan att undvika att besluten endast fattas av regeringsföreträdare på möten bakom stängda dörrar.
Konventet höll offentliga möten under perioden februari 2002 till juli 2003 med deltagande av företrädare för medlemsstaterna, Europaparlamentet, de nationella parlamenten och kommissionen. Konventet föreslog en genomgripande reform av EU med målet att göra unionen effektivare, öppnare och mer lättbegriplig och därmed närmare medborgarna. Resultatet av detta arbete, d.v.s. fördraget om en konstitution för Europa, tjänade som grundval för förhandlingarna på regeringskonferensen 2003/2004 .
Regeringskonferensen pågick mellan oktober 2003 och juni 2004 och lyckades uppnå samförstånd rörande fördraget om en konstitution för Europa. Konstitutionsfördraget var avsett att ersätta samtliga fördrag som har ingåtts sedan 50 år tillbaka, med undantag av Euratomfördraget.
KONSTITUTIONSFÖRDRAGETS STRUKTUR
De konstitutionella fördraget är indelat i fyra stora delar. Det är viktigt att notera att det inte finns någon hierarki mellan de olika delarna i konstitutionsfördraget. I ingressen, som är typisk för en konstitution, erinrar man om Europas historia och gemensamma arv samt viljan att övervinna motsättningar. Del I handlar om de principer, mål och bestämmelser som ska råda i den nya Europeiska unionen. Del I är indelad i nio avdelningar och innehåller följande:
- Definition av unionen och dess mål.
- Grundläggande rättigheter och unionsmedborgarskap.
- Unionens befogenheter.
- Unionens institutioner.
- Utövande av unionens befogenheter.
- Unionens demokratiska liv.
- Unionens finanser.
- Unionen och dess närmaste omvärld.
- Medlemskap i unionen.
Del II i konstitutionsfördraget handlar om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna del innehåller följande sju avdelningar vilka föregås av en ingress:
- Värdighet.
- Friheter.
- Jämlikhet.
- Solidaritet.
- Medborgarskap.
- Rättskipning.
- Allmänna bestämmelser.
Del III innehåller bestämmelserna om unionens politik och funktionssätt. Här fastställs unionens inre politik och utrikespolitik, t.ex. bestämmelserna om den inre marknaden, den ekonomiska och monetära unionen, området med frihet, säkerhet och rättvisa samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och bestämmelserna om institutionernas funktionssätt. Även den tredje delen innehåller sju avdelningar, nämligen följande:
- Allmänna bestämmelser.
- Icke-diskriminering och medborgarskap.
- Inre politik och åtgärder.
- Associering av utomeuropeiska länder och territorier.
- Unionens yttre åtgärder.
- Unionens funktion.
- Gemensamma bestämmelser.
Del IV innehåller de allmänna bestämmelserna och slutbestämmelserna i utkastet till konstitution, särskilt dem rörande ikraftträdande, förfarandet för ändring av konstitutionen och upphävandet av de tidigare fördragen.
Ett antal protokoll har fogats till det konstitutionella fördraget, bl.a. följande:
- Protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen.
- Protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
- Protokollet om eurogruppen.
- Protokollet om ändring av Euratomfördraget.
- Protokollet om övergångsbestämmelserna för Unionens institutioner och organ.
Dessutom har ett stort antal förklaringar fogats till den slutgiltiga rättsakten från regeringskonferensen.
För tydlighetens skull har de huvudsakliga nyheterna i utkastet till konstitution samlats i fyra kapitel. De sammanfattas nedan.
De grundläggande principerna för EU
- Erkännande av unionens värden och mål samt de europeiska medborgarnas rättigheter genom att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har införlivats i konstitutionen.
- Erkännande av unionens status som juridisk person (sammanslagning av Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen).
- Tydlig och fast definition av befogenheter (exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter) och deras fördelning mellan medlemsstaterna och unionen.
- Införande av en klausul om frivilligt utträde ur unionen, som för första gången ger en medlemsstat möjlighet att gå ur unionen.
- Förenkling av unionens instrument för åtgärder genom att antalet minskas från 15 till 6 och förenkling av terminologin: termerna europeiska lagar och europeiska ramlagar införs.
- Man ger för första gången en definition av EU:s demokratiska grundval , däribland principen om deltagande demokrati, och inför en verklig möjlighet för medborgarna att ta initiativ till lagstiftning.
Institutionerna
- Platserna i Europaparlamentet fördelas på grundval av en degressiv proportionalitet.
- Europeiska rådet institutionaliseras formellt och kommer att ledas av en ordförande som väljs för två och ett halvt år åt gången. Därigenom avskaffas systemet med roterande ordförandeskap.
- Antalet ledamöter av kommissionens skärs ned från och med 2014 , så att antalet blir två tredjedelar av antalet medlemsstater.
- Europaparlamentet väljer kommissionens ordförande på grundval av ett förslag från Europeiska rådet.
- Utnämning av en utrikesminister som ska fungera både som kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser och som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i rådet.
Beslutsförfarandena
- Ett nytt system för röstning med kvalificerad majoritet införs. Kvalificerad majoritet ska motsvara 55 % av medlemsstaterna och representera 65 % av unionens befolkning.
- Principen om röstning med kvalificerad majoritet i rådet utvidgas så att den omfattar ett tjugotal befintliga rättsliga grunder och man inför ett tjugotal nya rättsliga grunder som också omfattas av bestämmelserna om kvalificerad majoritet.
- Den allmänna regeln blir att europeiska lagar och ramlagar antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet ( det allmänna lagstiftningsförfarandet ).
- Man inför övergångsklausuler som gör det möjligt att senare utvidga tillämpningen av omröstning med kvalificerad majoritet och övergå till det allmänna lagstiftningsförfarandet enligt ett förenklat förfarande.
EU:s politik
- Den ekonomiska samordningen mellan de länder som har infört euron förbättras och eurogruppens informella roll erkänns.
- Pelarstrukturen avskaffas. De andra (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och tredje pelarna (rättsliga och inrikes frågor), vilka hittills reglerats genom den mellanstatliga metoden, lyfts nu upp på gemenskapsnivå.
- Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks genom att en utrikesministerpost inom EU inrättas och en gemensam försvarspolitik gradvis utformas, bl.a. genom inrättande av en europeisk byrå för försvar och möjlighet till fördjupat samarbete på detta område.
- Ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa inrättas, dels genom införande av en gemensam politik för asyl, invandring och kontroll av de yttre gränserna samt av rättsligt och polisiärt samarbete, dels genom utveckling av Europols och Eurojusts verksamhet och möjligheten att inrätta en europeisk åklagarmyndighet.
RATIFICERINGEN: DEN SISTA ETAPPEN
För att konstitutionsfördraget skulle kunna träda i kraft skulle det ha ratificerats av alla medlemsländerna, enligt deras respektive författning, antingen genom beslut i parlamentet eller genom en folkomröstning.
I konstitutionen utgick man ifrån att ratificeringen skulle ta två år och att konstitutionen därmed skulle kunna träda i kraft senast den 1 november 2006.
Eftersom några medlemsländer inte ville ratificera konstitutionen, bestämde EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådets möte den 16-17 juni 2005 att inleda en period av eftertanke om EU:s framtid. Denna period av eftertanke var tänkt att göra det möjligt att få till stånd en bred debatt med EU-medborgarna.
Vid Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 enades EU:s ledare om en kompromiss. De beslutade att sammankalla en regeringskonferens för att utarbeta och anta, inte längre en konstitution, utan ett ändringsfördrag för Europeiska unionen. Den slutliga fördragstexten som utarbetats av regeringskonferensen antogs under Europeiska rådets informella möte i Lissabon den 18 och 19 oktober. Lissabonfördraget undertecknades av medlemsstaterna den 13 december 2007.
[ Till sidans början ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]
Dessa sammanfattningar är inte rättsligt bindande för Europeiska kommissionen, gör inte anspråk på att vara uttömmande och har inget tolkningsvärde vad beträffar texten i konstitutionen.