Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats
En konstitution för Europa Ignorera språkvalet och gå direkt till listan över faktablad (åtkomsttangent=1)
EUROPA > Sammanfattning av lagstiftningen > Grundläggande principer för EU

DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >

Grundläggande principer för EU


Befogenhetskategorier och utövande av befogenheter


Inledning
Grundläggande principer
Olika typer av befogenheter
Utövande av befogenheter : kontroll och flexibilitet
Översiktstabell

INLEDNING

I konstitutionen klargörs fördelningen av befogenheter mellan Europeiska unionen (EU) och medlemsstaterna. I den beskrivs även principerna för fördelningen av befogenheter samt de olika befogenhetskategorierna i en särskild avdelning.
Bristen på tydlighet i den nuvarande befogenhetsfördelningen har medfört tre stora olägenheter som har motiverat denna ändring:

Enligt de allmänna befogenhetskategorier som föreslås i artikel I-12 i konstitutionen skiljer man på tre olika slags befogenheter: exklusiv befogenhet, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Dessutom bekräftas det i konstitutionen att EU har befogenhet att se till att den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken samordnas och befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) .
Vidare behålls i konstitutionen en flexibilitetsklausul som gör det möjligt för EU att, om det är nödvändigt, agera utöver sina befogenheter. I konstitutionen förstärks även kontrollen av befogenhetsfördelningen.
Till slut bör det påpekas att i grunden är ändringarna minimala och att befogenheterna nästan inte alls ändras (ingen överföring av befogenheter).

[ Till sidans början ]

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER

I artikel I-11 i konstitutionen fastställs principen om tilldelade befogenheter, som innebär att unionen ska handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i konstitutionen för att nå de mål som fastställs däri. I konstitutionen anges det uttryckligen i samma artikel att "varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen skall tillhöra medlemsstaterna".

Den viktigaste nyheten i konstitutionen är att de olika typerna av befogenheter skrivs in i den grundläggande texten om EU, vilket aldrig gjorts i de tidigare fördragen. Man måste dock påminna om att EG-domstolen genom sin rättspraxis har utformat början till en sådan tankegång, där det går att urskilja tre slags befogenheter (exklusiva, delade och kompletterande).

För övrigt har man valt den metod för den materiella tilldelningen av befogenheter som innebär att man exakt definierar vilka åtgärder som ska vidtas av EU, vilket innebär att en förteckning över befogenheter upprättas i konstitutionen. Detta kommer att göra saker och ting tydligare, eftersom EU:s lagstiftningsbefogenheter i de nuvarande fördragen definieras antingen i förhållande till de mål som ska uppnås eller per ämnesområde, vilket gör det svårare att få en helhetsbild. Den här förbättringen måste dock ses i ljuset av att det i artikel I-12, där befogenhetskategorierna fastställs, föreskrivs att "omfattningen av och de närmare villkoren för utövandet av unionens befogenheter skall fastställas i de särskilda bestämmelserna för varje område i del III av konstitutionen". Även om denna bestämmelse gör det möjligt att behålla flexibiliteten minskar den nyttan med kategorierna, eftersom man även fortsättningsvis måste analysera bestämmelserna i del III för att exakt veta "vem som gör vad".

Bland de allmänna principer som rör befogenheter måste man även nämna artikel I-6 om unionsrätten. Den handlar, för första gången i ett fördrag, om unionsrättens företräde framför medlemsstaternas nationella lagstiftning i utövandet av de befogenheter de har tilldelats. Detta är en viktig nyhet, eftersom bekräftandet av denna princip, som utformats av EG-domstolen genom den berömda domen Costa mot ENEL från 1964, aldrig tidigare konkret bekräftats i primärrätten.

[ Till sidans början ]

OLIKA TYPER AV BEFOGENHETER

I artiklarna I-12 till I-17 beskrivs de olika typerna av befogenheter i detalj:

Utöver den här nya kategoriindelningen finns det också möjlighet för en grupp medlemsstater att utöva befogenheter genom mekanismen för fördjupat samarbete. Enligt artikel I-44 får de medlemsstater som så önskar upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan inom ramen för EU:s icke exklusiva befogenheter. Bestämmelserna om fördjupat samarbete i konstitutionen ligger ganska nära de som för närvarande finns i EU-fördraget. De främsta skillnaderna rör följande tre punkter: man häver begränsningar när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och särskilda bestämmelser för det polisiära och straffrättsliga samarbetet. Möjlighet ges att inom ett fördjupat samarbete gå från ett enhälligt beslut till ett majoritetsbeslut eller från ett särskilt lagstiftningsförfarande till ett vanligt lagstiftningsförfarande. Lägsta antal deltagande medlemsstater har ändrats till en tredjedel av medlemsstaterna, jämfört med åtta i dagsläget.

[ Till sidans början ]

UTÖVANDE AV BEFOGENHETER: KONTROLL OCH FLEXIBILITET

Enligt artikel I-11 ska EU utöva sina befogenheter inte endast i enlighet med tilldelningsprincipen utan även enligt subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
I konstitutionen förstärks kontrollen av befogenhetsfördelningen, framför allt när det gäller subsidiaritetsprincipen , tack vare inblandningen av de nationella parlamenten. I protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna fastställs vilka åtgärder som ska vidtas för att införa ett tidigt varningssystem som bygger på nära samarbete med parlamenten.

För att behålla en viss flexibilitet i systemet för befogenhetsfördelning gör en bestämmelse det möjligt för unionen att agera utöver de befogenheter som den har tilldelats, om en åtgärd på EU-nivå är nödvändig för att förverkliga ett av konstitutionens mål.

Den här bestämmelsen, som återfinns i artikel I-18, har samma innehåll som artikel 308 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Den berörda åtgärden måste antas enhälligt. Tillämpningsområdet berör inte längre enbart den inre marknadens funktion utan har utvidgats till de politikområden som avses i avdelning III i konstitutionen. Dessutom har förfarandet ändrats så att parlamentet inte längre bara får vara med i ett samråd, utan även måste godkänna varje åtgärd.

I artikel I-18 föreskrivs även att kommissionen ska underrätta medlemsstaternas nationella parlament om de förslag som grundar sig på flexibilitetsklausulen, så att de kan kontrollera att subsidiaritetsprincipen tillämpas korrekt.

[ Till sidans början ]

ÖVERSIKTSTABELL

Artiklar Ämne Kommentarer
Artiklarna I-11 till I-18 EU:s befogenheter -
Artikel I-11 Principen om tilldelning av befogenheter, subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna
Artikel I-6 Unionsrättens företräde och direkta effekt Nya bestämmelser
Artikel I-12 Befogenhetskategorier
Artikel I-13 Exklusiva befogenheter Viktiga ändringar
Artikel I-14 Delade befogenheter
Artikel I-17 Stödjande, samordnande och kompletterande befogenheter
Artikel I-18 Flexibilitetsklausulen -
Artikel I-44 Fördjupat samarbete

[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]


Temasidorna binder inte Europeiska kommissionen rättsligt, gör inte anspråk på att vara uttömmande och utgör inte en tolkning av konstitutionens text.


Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats | Till början av sidan