DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >
Grundläggande principer för EU
Befogenhetskategorier och utövande av befogenheter
-
Inledning
Grundläggande principer
Olika typer av befogenheter
Utövande av befogenheter : kontroll och flexibilitet
Översiktstabell
I konstitutionen klargörs fördelningen av befogenheter mellan Europeiska unionen
(EU) och medlemsstaterna. I den beskrivs även principerna för fördelningen av befogenheter
samt de olika befogenhetskategorierna i en särskild avdelning.
Bristen på tydlighet i den nuvarande befogenhetsfördelningen har medfört tre
stora olägenheter som har motiverat denna ändring:
- EU-medborgarna klagar över att de inte förstår "vem som gör vad" inom EU.
- EU har en viss benägenhet att lagstifta på ett sätt som inkräktar på medlemsstaternas befogenheter, antingen inom områden där det inte är lämpligt att lagstifta, eller med alltför detaljerad lagstiftning.
- Kontrollen för att se till att befogenhetsfördelningen respekteras, framför allt när det gäller subsidiaritetsprincipen, är inte alltid optimal.
Enligt de allmänna befogenhetskategorier som föreslås i artikel I-12 i konstitutionen
skiljer man på tre olika slags befogenheter: exklusiv befogenhet, delade befogenheter
och stödjande befogenheter. Dessutom bekräftas det i konstitutionen att EU har befogenhet
att se till att den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken samordnas och
befogenhet att fastställa och genomföra en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
.
Vidare behålls i konstitutionen en flexibilitetsklausul som gör det möjligt för
EU att, om det är nödvändigt, agera utöver sina befogenheter. I konstitutionen förstärks
även kontrollen av befogenhetsfördelningen.
Till slut bör det påpekas att i grunden är ändringarna minimala och att befogenheterna
nästan inte alls ändras (ingen överföring av befogenheter).
I artikel I-11 i konstitutionen fastställs principen om tilldelade befogenheter, som innebär att unionen ska handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i konstitutionen för att nå de mål som fastställs däri. I konstitutionen anges det uttryckligen i samma artikel att "varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen skall tillhöra medlemsstaterna".
Den viktigaste nyheten i konstitutionen är att de olika typerna av befogenheter skrivs in i den grundläggande texten om EU, vilket aldrig gjorts i de tidigare fördragen. Man måste dock påminna om att EG-domstolen genom sin rättspraxis har utformat början till en sådan tankegång, där det går att urskilja tre slags befogenheter (exklusiva, delade och kompletterande).
För övrigt har man valt den metod för den materiella tilldelningen av befogenheter som innebär att man exakt definierar vilka åtgärder som ska vidtas av EU, vilket innebär att en förteckning över befogenheter upprättas i konstitutionen. Detta kommer att göra saker och ting tydligare, eftersom EU:s lagstiftningsbefogenheter i de nuvarande fördragen definieras antingen i förhållande till de mål som ska uppnås eller per ämnesområde, vilket gör det svårare att få en helhetsbild. Den här förbättringen måste dock ses i ljuset av att det i artikel I-12, där befogenhetskategorierna fastställs, föreskrivs att "omfattningen av och de närmare villkoren för utövandet av unionens befogenheter skall fastställas i de särskilda bestämmelserna för varje område i del III av konstitutionen". Även om denna bestämmelse gör det möjligt att behålla flexibiliteten minskar den nyttan med kategorierna, eftersom man även fortsättningsvis måste analysera bestämmelserna i del III för att exakt veta "vem som gör vad".
Bland de allmänna principer som rör befogenheter måste man även nämna artikel I-6 om unionsrätten. Den handlar, för första gången i ett fördrag, om unionsrättens företräde framför medlemsstaternas nationella lagstiftning i utövandet av de befogenheter de har tilldelats. Detta är en viktig nyhet, eftersom bekräftandet av denna princip, som utformats av EG-domstolen genom den berömda domen Costa mot ENEL från 1964, aldrig tidigare konkret bekräftats i primärrätten.
I artiklarna I-12 till I-17 beskrivs de olika typerna av befogenheter i detalj:
- Exklusiva befogenheter (artikel I-13)
EU har exklusiv befogenhet inom ett givet område där endast EU får stifta lagar och anta rättsligt tvingande akter. Medlemsstaterna får inte ingripa på de berörda områdena, annat än när EU bemyndigar dem att göra så eller för att genomföra unionens rättsakter. I artikel I-13 räknas de områden upp där EU har exklusiv befogenhet. De har inte ändrats jämfört med de nuvarande befogenheterna.
- Områden med delade befogenheter (artikel I-14)
I detta fall har såväl medlemsstaterna som EU befogenhet att stifta lagar och anta rättsligt tvingande akter inom ett givet område. Medlemsstaterna ska utöva sina befogenheter i den mån EU inte har utövat sina befogenheter eller om EU beslutat att avstå. Det handlar om en bekräftelse av rättspraxis när det gäller företräde. De flesta befogenheter inom EU tillhör den här kategorin. I artikel I-14 upprättas en förteckning - som inte är uttömmande - över delade befogenheter. Den omfattar alla de befogenheter som är delade i nuläget plus några nya, t.ex. området med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessutom har befogenheter som hittills funnits bland de parallella befogenheterna förts över till den här artikeln. Det handlar om forskning och teknisk utveckling, rymden, utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. På dessa områden fungerar företrädet så att medlemsstaterna även fortsättningsvis kan utöva sina befogenheter parallellt med unionen, även om unionen har agerat på de berörda områdena.
- Stödjande, samordnande eller kompletterande befogenheter (artikel I-17)
Inom vissa områden och under vissa förutsättningar som anges i konstitutionen har EU befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, utan att för den skull inkräkta på deras befogenheter inom dessa områden. Detta stöd ges huvudsakligen genom ekonomiska insatser. De rättsligt bindande akter som kan antas av EU inom denna ram får inte innebära en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar. De områden som berörs av dessa befogenheter räknas upp på ett uttömmande sätt i artikel I-17. Det bör påpekas att EU:s uttryckliga befogenhet på områden som idrott, administrativt samarbete och räddningstjänst utgör en nyhet.
Utöver den här nya kategoriindelningen finns det också möjlighet för en grupp medlemsstater att utöva befogenheter genom mekanismen för fördjupat samarbete. Enligt artikel I-44 får de medlemsstater som så önskar upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan inom ramen för EU:s icke exklusiva befogenheter. Bestämmelserna om fördjupat samarbete i konstitutionen ligger ganska nära de som för närvarande finns i EU-fördraget. De främsta skillnaderna rör följande tre punkter: man häver begränsningar när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och särskilda bestämmelser för det polisiära och straffrättsliga samarbetet. Möjlighet ges att inom ett fördjupat samarbete gå från ett enhälligt beslut till ett majoritetsbeslut eller från ett särskilt lagstiftningsförfarande till ett vanligt lagstiftningsförfarande. Lägsta antal deltagande medlemsstater har ändrats till en tredjedel av medlemsstaterna, jämfört med åtta i dagsläget.
UTÖVANDE AV BEFOGENHETER: KONTROLL OCH FLEXIBILITET
Enligt artikel I-11 ska EU utöva sina befogenheter inte endast i enlighet med
tilldelningsprincipen utan även enligt subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
I konstitutionen förstärks kontrollen av befogenhetsfördelningen, framför allt
när det gäller
subsidiaritetsprincipen
, tack vare inblandningen av de nationella parlamenten. I protokollet om tillämpning
av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna fastställs vilka åtgärder som
ska vidtas för att införa ett tidigt varningssystem som bygger på nära samarbete
med parlamenten.
För att behålla en viss flexibilitet i systemet för befogenhetsfördelning gör en bestämmelse det möjligt för unionen att agera utöver de befogenheter som den har tilldelats, om en åtgärd på EU-nivå är nödvändig för att förverkliga ett av konstitutionens mål.
Den här bestämmelsen, som återfinns i artikel I-18, har samma innehåll som artikel 308 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Den berörda åtgärden måste antas enhälligt. Tillämpningsområdet berör inte längre enbart den inre marknadens funktion utan har utvidgats till de politikområden som avses i avdelning III i konstitutionen. Dessutom har förfarandet ändrats så att parlamentet inte längre bara får vara med i ett samråd, utan även måste godkänna varje åtgärd.
I artikel I-18 föreskrivs även att kommissionen ska underrätta medlemsstaternas nationella parlament om de förslag som grundar sig på flexibilitetsklausulen, så att de kan kontrollera att subsidiaritetsprincipen tillämpas korrekt.
| Artiklar | Ämne | Kommentarer |
|---|---|---|
| Artiklarna I-11 till I-18 | EU:s befogenheter | - |
| Artikel I-11 | Principen om tilldelning av befogenheter, subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna | |
| Artikel I-6 | Unionsrättens företräde och direkta effekt | Nya bestämmelser
|
| Artikel I-12 | Befogenhetskategorier | |
| Artikel I-13 | Exklusiva befogenheter | Viktiga ändringar
|
| Artikel I-14 | Delade befogenheter | |
| Artikel I-17 | Stödjande, samordnande och kompletterande befogenheter | |
| Artikel I-18 | Flexibilitetsklausulen | - |
| Artikel I-44 | Fördjupat samarbete |
[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]
Temasidorna binder inte Europeiska kommissionen rättsligt, gör inte anspråk på att vara uttömmande och utgör inte en tolkning av konstitutionens text.