DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >

Arkiv Arkiv Arkiv Arkiv

Regeringskonferensen 2003/2004

De stora icke-institutionella frågorna

Hänvisningen till de kristna värderingarna i ingressen
Stadgan om de grundläggande rättigheterna
Ekonomisk styrning
Försvarspolitiken
Budgetförfarandet och budgetplanen
Ändringar av konstitutionen
Övrigt

Förutom de institutionella frågor som diskuterades livligast rör de viktigaste ändringarna av konventets text i synnerhet ändringar av konstitutionen , försvarspolitiken och budgetförfarandet .
Andra frågor debatterades också länge utan att leda till några väsentliga ändringar i konventets text. Så är fallet t.ex. när det gäller diskussionerna om huruvida man skulle foga in ett omnämnande av de judisk-kristna värderingarna i konstitutionens ingress eller rörande stadgan om de grundläggande rättigheterna .

HÄNVISNINGEN TILL DE KRISTNA VÄRDERINGARNA I INGRESSEN

Konventets förslag

Konventet debatterade länge frågan om det lämpliga i att eventuellt infoga en hänvisning till Gud eller den kristna religionen (rent konkret i form av en hänvisning till det kristna arvet, de kristna rötterna, den kristna traditionen och de kristna eller judisk-kristna värderingarna) i ingressen. En samförståndslösning som var godtagbar för alla konventsledamöterna hittades slutligen genom en hänvisning till Europas "kulturella, religiösa och humanistiska arv".

Debatten inom regeringskonferensen

När det italienska ordförandeskapet vid inledningen av regeringskonferensen bad alla delegationer lägga fram sina eventuella förslag till områden som skulle diskuteras och som inte var av institutionell natur, föreslog sju regeringar omedelbart att man skulle skriva in en hänvisning till den kristna religionen i konstitutionens ingress. Andra delegationer var däremot helt emot detta och begärde också att bestämmelsen om dialogen med kyrkorna skulle utgå.
De delegationer som var för en hänvisning till de judisk-kristna värderingarna accepterade slutligen att avstå från detta.
De två på varandra följande ordförandeskapen föreslog dock aldrig någon alternativ formulering.

Bestämmelserna i konstitutionen

Den ingress som stats- och regeringscheferna slutligen enades om innehåller alltså den formulering om "Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur vilket har utvecklats de universella värden som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter demokrati, jämlikhet, frihet samt rättsstatsprincipen" som konventsledamöterna föreslog.

[ Till sidans början ]

STADGAN OM DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETERNA

Konventets förslag

Konventet nådde fram till en samförståndslösning så att stadgan om de grundläggande rättigheterna, högtidligen proklamerad vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000, kunde integreras i konstitutionens del II. Dessa grundläggande rättigheter skulle vara juridiskt bindande för såväl unionen, dess institutioner, byråer och organ som för medlemsstaterna, men endast i fråga om genomförandet av EU:s lagstiftning. I stadgans ingress angavs att denna "skulle tolkas med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som fastställts under ledning av presidiet för konventet som har utarbetat stadgan".

Debatten inom regeringskonferensen (CIG)

Vissa delegationer, som redan under konventet hade krävt att stadgan inte skulle integreras i konstitutionen, framförde på nytt sina invändningar under förhandlingarna.
Vissa länder föreslog exempelvis att man skulle låta ett utkast till tolkningsförklaring rörande stadgans rättsliga räckvidd ingå som bilaga till konstitutionen. Syftet med denna förklaring var att begränsa EG-domstolens kontroll till att endast omfatta rättsakter som följer av de grundläggande rättigheter som redan ingår i gemenskapens regelverk och låta de nationella domstolarna kontrollera tillämpningen av de andra grundläggande rättigheter som för närvarande inte omfattas av EU:s sekundärrätt.

Det italienska ordförandeskapet tog inte fasta på detta förslag, utan föreslog istället att man skulle precisera ingressens avsnitt om tolkningsförklaringen genom att nämna "de förklaringar som uppdaterades av Europeiska konventets presidium".

Det irländska ordförandeskapet behöll formuleringen och integrerade den även i den artikel i stadgan som rör dess räckvidd. Ordförandeskapet föreslog även att upplysningen om presidiets förklaringar skulle flyttas till en förklaring som skulle följa med som bilaga.

Bestämmelserna i konstitutionen

I ingressen till stadgan upprepas och kompletteras formuleringen om "vederbörlig hänsyn till de förklaringar vilka fastställdes under ledning av presidiet för det konvent som utarbetade stadgan och vilka uppdaterades av Europeiska konventets presidium". Formuleringen återfinns också i artikel II-52 om stadgans räckvidd. Dessa kommentarer har förts in i en förklaring i en bilaga till fördraget.
Dessa förklaringar av teknisk art förändrar inte stadgans innehåll på något grundläggande sätt. De har inte något rättsligt värde i sig själva, utan ska fungera som ett viktigt tolkningsverktyg genom att förtydliga bestämmelserna i stadgan.
De senare förblir rättsligt bindande för unionen, dess institutioner, byråer och organ, liksom för medlemsstaterna, men endast när de genomför unionens lagstiftning.

[ Till sidans början ]

EKONOMISK STYRNING

Konventets förslag

Rent allmän har konventet inte ändrat ansvarsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna i fråga om samordningen av den ekonomiska politiken. Det har endast gjort några få ändringar som ger kommissionen större befogenheter vid genomförandet av de allmänna riktlinjerna i den ekonomiska politiken och av förfarandet vid ett alltför stort underskott.
När det gäller styrningen av euroområdet gav konventet de medlemsstater som har euron som valuta en möjlighet att inbördes anta vissa åtgärder som ska stärka budgetdisciplinen eller som rör den gemensamma ståndpunkten i förhållande till internationella finansinstitutioner och finanskonferenser.

Debatten inom regeringskonferensen

Det informella rådet (ekfin) i Stresa (september 2003) ifrågasatte konventets förslag till bestämmelser när det gäller alltför stora underskott och de allmänna riktlinjerna i den ekonomiska politiken. När det gällde förfarandet för alltför stort underskott föreslog rådet att kommissionen bara skulle få lägga fram rekommendationer, istället för förslag som bara kan ändras av ett enigt råd.
Kommissionen och ett antal delegationer föreslog tvärtom att kommissionens roll skulle utökas i fråga om samordningen av den ekonomiska politiken och att medlemsstaterna från euroområdet skulle få större självständighet.

Det italienska ordförandeskapets huvudförslag gick ut på att rekommendationer som riktas till medlemsstater som använder euron inom ramen för det multilaterala övervakningsförfarandet (inbegripet stabilitetspakten och åtgärderna vid alltför stort överskott) endast ska antas av dessa stater och inte längre av rådet (ekfin) med alla medlemsstater.
Det irländska ordförandeskapet övertog detta förslag, liksom förslaget från rådet (ekfin) rörande förfarandet för att konstatera ett alltför stort överskott.

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen minskade väsentligt räckvidden för konventets nyskapande förslag inom ekonomisk styrning. Exempelvis fick kommissionen endast befogenhet att göra rekommendationer vid förfarandet vid alltför stort underskott, istället för den rätt att lägga förslag som den tillerkänns i de nuvarande fördragen. Däremot bibehölls förstärkningen av dess roll i fråga om övervakningen av hur de allmänna riktlinjerna i den ekonomiska politiken följs.
Regeringskonferensen förbättrade reglerna för den ekonomiska och monetära unionen så att endast kommissionen och staterna i euroområdet får delta i granskningen av hur medlemsstater som vill gå med i euroområdet uppfyller villkoren för detta. Dessutom har regeringskonferensen till fördraget bifogat en förklaring där man understryker hur viktigt det är att stabilitetspakten följs strikt och uppmanar medlemsstaterna att skapa överskott i budgeten under tillväxtperioder.

[ Till sidans början ]

FÖRSVARSPOLITIKEN

Konventets förslag

Konventet föreslog en omfattande förstärkning av bestämmelserna om säkerhets- och försvarspolitiken, bl.a. genom att utvidga "Petersberguppdragen".
Konventsledamöterna ville införa en möjlighet att inleda ett fördjupat samarbete på säkerhets- och försvarsområdet , något som är strängt förbjudet enligt EU-fördraget. Dessutom ville konventet införa en möjlighet till tätare samarbete, ett så kallat "strukturerat samarbete", för de medlemsstater som vill ingå mer bindande avtal.
Dessutom införde konventet en möjlighet till förstärkt ömsesidigt försvarssamarbete .

Debatten inom regeringskonferensen

Det strukturerade samarbete som konventet föreslog gav upphov till vissa problem för de "neutrala" länderna, som föredrog att alla medlemsländer skulle ha inflytande över beslut om att inleda ett sådant samarbete och att systemet skulle vara öppet för alla.
Också när det gäller bestämmelsen om ömsesidigt försvar uttalade flera medlemsstater reservationer.

Dessa bestämmelser blev föremål för ingående diskussioner under det italienska ordförandeskapet . Italienarna föreslog att det skulle upprättas ett "permanent strukturerat samarbete" med villkor som närmade sig dem i det allmänna systemet för fördjupade samarbeten. De föreslog också att man skulle precisera att tillstånd att inleda ett sådant samarbete (eller ansluta sig till ett) skulle beviljas genom ett enhälligt beslut på EU-nivå av ministerrådet (detta angavs inte tydligt i konventets text).

När det gäller bestämmelsen om ömsesidigt försvar föreslog det italienska ordförandeskapet till en början också att man skulle behålla den, men med en annan lydelse. För att övervinna de neutrala ländernas motstånd föreslog ordförandeskapet att man skulle precisera att det ömsesidiga försvarssamarbetet inte skulle "påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Då vissa delegationer fortsatte att opponera sig mot bestämmelsen, föreslog ordförandeskapet därefter att man helt skulle avskaffa möjligheten att basera ett förstärkt försvarssamarbete på ett strukturerat samarbete.

Tack vare en kompromiss i slutet av det italienska ordförandeskapet fick försvarsfrågorna en informell lösning. Denna kompromiss ifrågasattes inte därefter och det irländska ordförandeskapet kunde därför stadfästa den.

Bestämmelserna i konstitutionen

Det ömsesidiga försvaret vilar inte längre på ett fördjupat samarbete. Samarbetet grundar sig nu på en principiell petition, enligt vilken alla medlemsstater är skyldiga en medlemsstat som blir utsatt för en väpnad aggression "att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel". Denna skyldighet får dock inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters försvarspolitik och den måste överensstämma med de förpliktelser som de Natoanslutna medlemsstaterna åtagit sig i den organisationen.

Det strukturerade samarbetet mellan medlemsstater med mer tvingande militära åtaganden bibehålls och blir till och med "permanent". Villkoren för detta har ändrats och förteckningen över deltagande medlemsstater ska inte längre fastställas genom en förklaring som bifogas konstitutionen, utan genom ett beslut i rådet. Vidare bifogas ett protokoll till fördraget, där det anges vilken militär kapacitet som krävs för ett förstärkt samarbete.

[ Till sidans början ]

UNIONENS EKONOMI OCH BUDGETFÖRFARANDET

Konventets förslag

När det gäller budgetförfarandet ökade konventet Europaparlamentets befogenheter så att det nu har sista ordet på det området.
Det föreslog dessutom att ministerrådet (från och med 2014) med kvalificerad majoritet ska fastställa den fleråriga finansramen (budgetplanen) efter Europaparlamentets godkännande.
Slutligen kommer det även i fortsättningen att vara rådet själv som genom ett enhälligt beslut bestämmer över de egna tillgångarna. Beslutet måste godkännas av de nationella parlamenten på villkor som rådet dock kan fastställa genom ett beslut med kvalificerad majoritet.

Debatten inom regeringskonferensen

Det informella rådet (ekfin) rekommenderade vid sitt möte i Stresa (september 2003) att Europaparlamentets befogenheter skulle minskas så att det bara fick avge ett yttrande i samband med godkännandet av den årliga budgeten. Rådet föreslog också att behålla kravet på enhällighet när det gäller godkännandet av den fleråriga finansramen.

Det italienska ordförandeskapet beslutade att inte beakta dessa förslag, som hade utlöst en storm av protester inom Europaparlamentet och skulle äventyra den institutionella balansen i fråga om budgetförfarandena. Ordförandeskapet föreslog en enkel ändring som skulle ge rådet mer tyngd (en möjlighet att förkasta den budget som parlamentet beslutat om).

Som ett svar på den oro som vissa delegationer uttryckte över förfarandena för godkännande av budgetplanen efter 2013, föreslog det italienska ordförandeskapet att man skulle införa en klausul om periodisk granskning.

Det irländska ordförandeskapet föreslog å sin sida att den fleråriga finansramen även i fortsättningen skulle antas enhälligt, och att övergången till kvalificerad majoritet skulle beslutas genom en "övergångsklausul" som endast kunde antas genom ett enhälligt beslut i rådet.
För budgeten föreslog det irländska ordförandeskapet ett förfarande som i mycket liknar medbeslutandeförfarandet.

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen ändrade budgetförfarandet i överensstämmelse med förslaget från det irländska ordförandeskapet. Hädanefter ska kommissionen kunna lägga fram ett nytt förslag till budget om förlikningskommittén inte lyckas åstadkomma en överenskommelse om ett gemensamt förslag.

Regeringskonferensen godtog det irländska ordförandeskapets lösning när det gäller den fleråriga finansramen: ett bibehållet krav på enhällighet vid antagandet av finansramen tillsammans med en bestämmelse som gör det möjligt att övergå till kvalificerad majoritet genom ett enhälligt beslut i rådet.

[ Till sidans början ]

ÄNDRINGAR AV KONSTITUTIONEN

Konventets förslag

Konventet ville att Europeiska konventet skulle bli en permanent instans som kunde utarbeta framtida ändringar av konstitutionen. Konventsledamöterna föreslog också att alla ändringar av konstitutionsfördraget, oavsett omfång, skulle godkännas av en regeringskonferens och ratificeras av alla medlemsstater.

Debatten inom regeringskonferensen

Många delegationer ansåg att det allmänna förfarandet för ändringar av fördraget var alltför tungrott och önskade en smidigare lösning med särskild inriktning på unionens politikområden.
En smidig och förenklad modell för ändringar, som stöddes av kommissionen föreslogs därför snabbt.

Det italienska ordförandeskapet föreslog att man skulle införa ett enklare ändringsförfarande enbart för ändringar av bestämmelser som rör inre politik. Enligt detta förslag skulle alla medlemsstaters regeringar, Europaparlamentet eller kommissionen kunna förelägga rådet förslag till ändringar av sådana bestämmelser. Ordförandeskapet föreslog i första omgången att Europeiska rådets beslut skulle fattas med kvalificerad majoritet. Efter konklaven i Neapel valde ordförandeskapet slutligen en lösning som krävde enhälliga beslut. Det irländska ordförandeskapet valde att behålla den senare lösningen och föreslog en mindre ändring som bestod i att ge Europaparlamentet rätt att godkänna användningen av det förenklade ändringsförfarandet.

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen införde ett så kallat förenklat förfarande för ändring avseende unionens inre politik och inre åtgärder (avdelning III i del III). På så vis avskaffas tvånget att anordna en regeringskonferens och sammankalla ett konvent, men det krävs fortfarande att medlemsstaterna ger sitt godkännande.
Regeringskonferensen bibehöll dock inte den ändring som det irländska ordförandeskapet föreslagit, nämligen att Europaparlamentet skulle godkänna användningen av det förenklade ändringsförfarandet.

ÖVRIGT

Ett stort antal andra ändringar infördes i konventets text. De rör särskilt följande områden:

Gemensamma politikområden (forskning, energi, folkhälsa, turism, gemensam handelspolitik) och fördelningen av befogenheter.
Unionens värderingar och mål (minoritetsrättigheter och jämställdhet).
Straffrättsligt samarbete (Eurojust och en framtida europeisk åklagarmyndighet).
Sociala frågor (den öppna samordningsmetoden och förmåner på socialförsäkringsområdet).

[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Innehållsförteckning ]