Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats
Regerings-konferensens arbete 2003/2004 Ignorera språkvalet och gå direkt till listan över faktablad (åtkomsttangent=1)
EUROPA > Sammanfattning av lagstiftningen > Regeringskonferensen 2003/2004

DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN OCH FÖRDRAGEN >

Arkiv   Arkiv   Arkiv   Arkiv

Regeringskonferensen 2003/2004


De institutionella frågorna


Europaparlamentets sammansättning
Rådskonstellationerna och ordförandeskapen
Beslutsfattandet i rådet
Lagstiftande rådet
Kommissionens sammansättning
Rollen för EU:s utrikesministrar
Övergångsbestämmelser

Av den slutliga text som antogs den 18 juni 2004 framgår att regeringskonferensen till stor del följde konventets förslag och bekräftade strävan mot förnyelse och tydlighet i den institutionella ram som konventet föreslog. Man bör dock nämna ett antal ändringar. Vad gäller institutionerna har konventets huvudbestämmelser ändrats, i synnerhet kommissionens sammansättning , villkoren för omröstningar i rådet , tillämpningsområdet för kvalificerad majoritet och minsta antal mandat vid Europaparlamentet .

EUROPAPARLAMENTETS SAMMANSÄTTNING

Konventets förslag

Konventet föreslog att antalet mandat skulle vara 736, det vill säga fyra mer än vad som fastställdes i Nicefördraget . Dessutom föreslog konventet att man skulle fastställa en regel för fördelning av mandat i vilken det anges att medborgarna företräds i proportionellt fallande skala, med minst fyra mandat per medlemsstat.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

För de små staterna är det minsta antalet mandat i Europaparlamentet en väsentlig fråga eftersom den är direkt kopplad till deras demografiska representativitet. Av detta skäl var det många stater som begärde ett högre minsta antal mandat än det som konventets deltagare fastställt. Ganska snart kom man informellt överens om att det minsta antalet mandat borde ökas. Vid utrikesministrarnas möte (konklaven) i Neapel föreslogs det att minsta antalet mandat skulle ökas till fem och att antalet parlamentsledamöter skulle bli mer än 736. Diskussionen var inte särskilt kontroversiell men fortsatte trots det under förhandlingarna och löstes med en kompromiss först vid Europeiska rådets möte den 17-18 juni 2004 , som avslutade regeringskonferensen.

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen beslutade att höja det högsta antalet mandat till 750. Varje stat får rätt till minst 6 och högst 96 mandat. Enligt konventets förslag kommer det slutliga antalet mandat för varje medlemsstat att beslutas enhälligt av rådet före valet till Europaparlamentet 2009 på grundval av fallande proportionalitet.

[ Till sidans början ]

RÅDSKONSTELLATIONERNA OCH ORDFÖRANDESKAPEN

Konventets förslag

I utkastet till konstitutionellt fördrag fastställdes att ordförandeskapet för ministerrådskonstellationer skulle innehas av medlemsstaternas företrädare enligt ett jämlikt roterande system i perioder om minst ett år, med undantag för ordförandeskapet för utrikes frågor som skulle innehas av unionens utrikesminister. Det beskrivs inte närmare i utkastet till konstitution hur detta roterande system ska fungera, utan man föreslår att Europeiska rådet enhälligt antar ett europeiskt beslut, i vilket regler fastställs för en sådan rotation, med hänsyn till Europas politiska och geografiska jämvikt och medlemsstaternas olikartade karaktär.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Man kom snabbt fram till ett samförstånd kring den allmänna principen om rotation i rådets ordförandeskap och ett kollektivt ordförandeskap. Emellertid rådde det mycket tveksamhet vad gäller detaljerna i systemet. Det hölls många detaljdiskussioner under det irländska ordförandeskapet om antalet länder (tre eller fyra) och längden (mellan sex månader och två år).

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen frångick konventets förslag och valde principen med ett ordförandeskap per grupp av stater för de olika rådskonstellationerna (med undantag för rådet för utrikes frågor, vars ordförande är utrikesministern). I texten till konstitutionen fastställs dock bara ett jämlikt roterande system mellan medlemsstaterna, vilket ska preciseras i ett beslut som rådet fattar med kvalificerad majoritet. Regeringskonferensen enades dock om ett utkast till beslut som kommer att antas så snart konstitutionen trätt i kraft och där det fastställs följande system för ordförandeskap i lag: tre medlemsstater för en tid på 18 månader, vilket möjliggör för varje medlemsstat att vara ordförande för alla konstellationer under sex månader, med två biträdande medlemsstater och med ledning av ett gemensamt program. Dessa två "vice ordförandeskap" skulle säkerställa bättre kontinuitet för ordförandeskapets verksamhet som i praktiken skulle bli mer kollegial.

[ Till sidans början ]

BESLUTSFATTANDET I RÅDET

Konventets förslag

Ett resultat av konventets arbete är ett förslag om ett helt nytt system för kvalificerad majoritet genom vilket det nuvarande systemet avskaffas (tilldelning av rösterna till medlemsstaterna och fastställande av en gräns för kvalificerad majoritet). Förslaget syftade till att ersätta det aktuella systemet med ett system för dubbel majoritet: 50 % av medlemsstaterna och 60 % av unionens befolkning. Enligt konventet skulle detta nya system tillämpas från och med 2009.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Den svåraste frågan att avgöra för regeringskonferensen var fastställandet av kvalificerad majoritet för beslutsfattandet i rådet, viket under hela tiden var den huvudpunkt som bromsade upp förhandlingarna. Somliga stater, i synnerhet Polen och Spanien, godtog inte konventets föreslagna lösning. Dessa två länder hade från början av förhandlingarna intagit en bestämd ställning för viktning av röster per land enligt vad som fastställdes i Nice år 2000 . Inget av länderna ville avstå från de fördelar som de då fick, eftersom detta gav dem en större vikt än deras faktiska demografiska storlek (27 röster mot 29 för de mest befolkade länderna). Vid slutet av sitt halvår kunde det italienska ordförandeskapet inte lägga fram något konkret förslag. Det föreslog emellertid flera möjligheter som testats informellt bland delegationerna, nämligen

Eftersom ingen valmöjlighet kunde godtas av alla länder var man totalt oense när det irländska ordförandeskapet tog över.
Det irländska ordförandeskapet ansåg efter Europeiska rådets möte i mars att man skulle kunna enas kring principen om dubbel majoritet. När principen de facto godtagits återstod frågan om att fastställa procentandelarna för majoritet så att alla delegationerna var nöjda. Denna fråga kvarstod i diskussionens centrum fram till Europeiska rådets möte i juni. De olika gränserna diskuterades igen informellt utan något förslag från ordförandeskapet. Det fanns en mängd förslag. Somliga medlemsstater ville se samma tal för befolkning och för stater (till exempel 55/55 eller 60/60), medan andra föreslog att siffrorna inte skulle skilja sig med mer än 10 % från dem som konventet föreslagit.
Andra stater ville införa följande särskilda bestämmelser för att underlätta en kompromiss:

Strax före Europeiska rådets möte i juni offentliggjorde ordförandeskapet sina förslag som byggde på gränsvärden på 55 % av medlemsstaterna och 65 % av befolkningen. Ordförandeskapet nämnde också möjligheten att införa särskilda bestämmelser, bland annat beträffande minsta antal länder för en blockerande minoritet samt Ioannina-klausulen. Förslaget att räkna nedlagda röster som röster emot slopades. Samförstånd uppnåddes slutligen efter en mycket intensiv diskussion mellan stats- och regeringscheferna.

Bestämmelserna i konstitutionen

Enligt vad konventet föreslagit kommer rådet att från och med den 1 november 2009 att fatta beslut med dubbel majoritet, majoritet av medlemsstater och befolkning, vilket ger uttryck för unionens dubbla legitimitet.
Principen med dubbel majoritet som ifrågasattes mycket under diskussionerna har alltså bibehållits till priset av en justering av gränserna och införandet av en större komplexitet.
Regeringskonferensen beslöt att höja gränserna, och kvalificerad majoritet uppnås med 55 % av medlemsstater som företräder 65 % av befolkningen. Dessutom tillkom två nya element, vilka konventet inte hade föreslagit, nämligen:

[ Till sidans början ]

LAGSTIFTANDE RÅDET

Konventets förslag

I utkastet till konstitutionellt fördrag föreslogs en omorganisation av arbetet i de olika ministerrådskonstellationerna genom att två konstellationer infördes, nämligen ministerrådet i konstellationen allmänna frågor och lagstiftning och ministerrådet i konstellationen utrikes frågor.
Införandet av lagstiftande rådet inom ramen för rådet för allmänna frågor utgjorde en viktig innovation som framhäver ministerrådets lagstiftande makt.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Bara två delegationer ville bibehålla ett enbart lagstiftande råd, och beslutet om att avskaffa det kunde därför fattas snabbt.

Bestämmelserna i konstitutionen

En av de första kompromisserna som antogs av det italienska ordförandeskapet gällde avskaffandet av det enbart lagstiftande rådet och återinförandet av alla nuvarande specialiserade möten i rådet. I och med detta blev konstitutionens text densamma som i nuläget, där de lagstiftande uppgifterna är fördelade bland alla rådets konstellationer. I texten till konstitutionen återfinns dock konventets förslag om att dela upp varje möte i en lagstiftande del som är öppen för allmänheten och som sänds i medier, och en icke lagstiftande del där förhandlingar sker för lyckta dörrar.

[ Till sidans början ]

KOMMISSIONENS SAMMANSÄTTNING

Konventets förslag

Konventets förslag var ganska originellt och gick ut på ett kollegium med ett minskat antal ledamöter (15 stycken) från och med den 1 november 2009, vilket skulle kompletteras med kommissionsledamöter utan rösträtt från de medlemsstater som inte hade någon företrädare i det reducerade kollegiet. Ett jämlikt rotationssystem mellan de båda grupperna kommissionsledamöter skulle införas.
Enligt detta system skulle kommissionsledamöter med och utan rösträtt arbeta tillsammans utan tydligt fastställda respektive uppgifter.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Via den enkät som delades ut till delegationerna från och med oktober 2003 försökte det italienska ordförandeskapet klargöra uppgiften för kommissionsledamöter utan rösträtt. Trots ansträngningar till förenkling övergavs detta alltför komplexa system av det irländska ordförandeskapet till förmån för ett system som bygger på Nicefördraget, med en kommissionsledamot per land.
För att man skulle uppnå denna kompromiss var man tvungen att övervinna skillnaderna mellan "stora" och "små" länder. De minst befolkade staterna ville absolut ha en företrädare i kommissionen och talade för principen med en kommissionsledamot per medlemsstat. Detsamma gällde de nya medlemsstaterna som ansåg att kommissionen borde återspegla den större mångfalden i den utvidgade unionen. Kommissionen hade från sitt håll tydligt uttryckt att den för att vara effektiv och trovärdig borde ha en fullvärdig ledamot för varje land. Från sin sida befarade de "stora" medlemsstaterna att de skulle hamna i minoritet i ett kollegium med en kommissionsledamot per land. Dessutom insisterade de på att en kommission med ett kollegium med 27 ledamöter eller fler skulle vara svårhanterlig.
Från och med den stund när en lösning av typ "Nicefördraget" ("bibehållande av en kommissionsledamot per medlemsstat till ett visst datum, sedan minskning av kollegiets storlek") bestämdes informellt, riktades diskussionerna in på det datum när denna övergång skulle ske och på antalet kommissionsledamöter i den mindre kommissionen. Vad gäller datumet för övergång till en minskad kommission diskuterades tre möjligheter: konventets förslag om ett ikraftträdande år 2009, ett uppskjutande till år 2014 eller införandet av en "rendez-vousklausul". För antalet kommissionsledamöter i den mindre kommissionen föreslogs minskningar till mellan 15 och 18 kommissionsledamöter eller en minskning till två tredjedelar av antalet medlemsstater, vilket vore ett dynamiskt system där varje medlemsstat skulle företrädas i två kommissionssammansättningar av tre.

Dessutom insisterade ett antal delegationer på att man inte skulle fastställa i fördraget alla detaljer angående kommissionens sammansättning på ett oflexibelt sätt.

Bestämmelserna i konstitutionen

Regeringskonferensen beslöt att kommissionen skulle bestå av en kommissionsledamot från varje medlemsstat fram till år 2014 (och inte 2009 vilket konventet föreslagit). Sedan skulle kommissionen minskas och bestå av ett antal kommissionsledamöter motsvarande två tredjedelar av antalet medlemsstater enligt ett jämlikt rotationssystem.
Rådet kan enhälligt ändra detta antal.

[ Till sidans början ]

ROLLEN FÖR EU:S UTRIKESMINISTRAR

Konventets förslag

Inrättandet av en befattning som utrikesminister är ett av de främsta nya inslagen ifrån konventet. Konventet föreslog att denna nya person skulle utföra de uppgifter som för närvarande tillhör den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, "herr/fru GUSP", och kommissionären med ansvar för yttre förbindelser. Den här utrikesministern skulle alltså samtidigt lyda under kommissionen och rådet.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Inrättandet av utrikesministerposten diskuterades ganska länge inom regeringskonferensen. Många delegationer ställde sig tveksamma till den blandade uppgiften för denna person som skulle lyda under både kommissionen och rådet. Dessutom var vissa "små" länder även motvilliga att anförtro denna nya minister ordförandeskapet för ministerrådet för utrikes frågor, vilket konventet föreslagit. Andra medlemsstater motsatte sig själva ordet "minister" och föredrog beteckningen "generalsekreterare för utrikes frågor".

Alla dessa risker för tillbakagång undanröjdes vid slutet av det italienska ordförandeskapet.
Från och med oktober 2003 gick ordförandeskapet ut med en enkät för att precisera vissa frågor angående ministerns uppgift: Skulle ministern ha rösträtt inom de områden som inte ingick i ministerns behörighetsområde? Skulle ministerns ställning inom kommissionen innebära att han eller hon omfattades av samma regler som kollegerna vad gäller avgång?
Ministerns ställning klargjordes så småningom och de nationella delegationerna enades om att bibehålla denna uppgift nästan utan ändringar.

Det italienska ordförandeskapet lade fram ett andra förslag , denna gång om den framtida utrikesministerns befogenheter. Ordförandeskapet föreslog att man skulle införa en möjlighet till röstning med kvalificerad majoritet när rådet beslutar om ett förslag från utrikesministern.

Bestämmelserna i konstitutionen

Man bibehöll den nyskapande idén med att införa en utrikesministerpost. Regeringskonferensen gjorde inga betydande ändringar i detta hänseende. En enda justering gjordes, nämligen följande: om Europaparlamentet röstar igenom ett misstroendevotum vad gäller kollegiet kommer ministern att särbehandlas eftersom han/hon blir tvungen att "avgå från kommissionen" men får stanna kvar i rådet i väntan på att en ny kommission bildas.
Det italienska ordförandeskapets förslag beträffande röstning med kvalificerad majoritet avslogs på grund av motstånd från vissa delegationer.

[ Till sidans början ]

TILLÄMPNINGSOMRÅDEN FÖR KVALIFICERAD MAJORITET OCH ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Konventets förslag

Ett av konventets viktigaste nya inslag gäller övergångsbestämmelser tack vare vilka rådet kan fatta enhälligt beslut om att inom ett visst område tillämpa kvalificerad majoritet och/eller gängse lagstiftande förfarande (medbeslutande).
Vad gäller tillämpningsområdet för kvalificerad majoritet föreslog konventet att det skulle utvidgas med ett tjugotal ytterligare bestämmelser, särskilt inom rättsliga och inrikes frågor.

Diskussionerna inom regeringskonferensen

Vad gäller övergångsbestämmelser föreslog det italienska ordförandeskapet följande : En övergångsbestämmelse kan inte användas om något nationellt parlament gör en invändning. Detta förslag gör det svårare att använda övergångsbestämmelser jämfört med konventets lösning, där de nationella parlamenten endast skulle underrättas. Denna formulering godtogs trots motstånd från vissa delegationer som begärde att antalet nationella parlament skulle vara högre (en tredjedel), så att Europaparlamentets godkännande inte ska kunna utsättas för veto från ett enda parlament.

Vad gäller utvidgningen av röstning med kvalificerad majoritet utöver konventets förslag var ett antal delegationer mycket positivt inställda medan andra absolut ville behålla enhällighet inom känsliga områden (skatter, utrikes frågor). En del av medlemsstaterna föreslog till och med att man skulle backa i förhållande till konventets förslag och återinföra vetorätt inom social trygghet eller straffrätt. Därför föreslogs ett "nödbroms"-förfarande inom dessa två områden. Den gav rådets ledamöter möjligheten att avbryta ett förfarande om ett projekt kränkte "de grundläggande principerna i det juridiska systemet eller i den sociala tryggheten i en medlemsstat".

Bestämmelserna i konstitutionen

Vad gäller övergångsbestämmelserna blev de mindre effektiva i konstitutionen eftersom ett nytt villkor infördes, nämligen att ett enda nationellt parlament skulle få möjligheten att blockera rådets beslut och förhindra röstning med kvalificerad majoritet och/eller gängse lagstiftande förfarande.

Förutom vissa särskilda bestämmelser behöll man enhällighet i skattefrågor, och delvis inom socialpolitik och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Dessutom ska lagar om fastställande av egna medel och budgetplaner antas enhälligt.
Systemet med "nödbromsar" bibehölls inom rättsligt samarbete vad gäller straffrätt och inom samordning av social trygghet för migrerande arbetstagare. Regeringskonferensen behöll röstning med kvalificerad majoritet inom dessa två områden men gav varje medlemsstat möjligheten att begära att man anordnar en diskussion i rådet. Dessutom infördes nya rättsliga grunder som möjliggör tillämpningen av kvalificerad majoritet för principer och villkor för allmännyttiga tjänster, rymdpolitik, energi och humanitärt bistånd.

[ Till sidans början ] [ Föregående sida ] [ Nästa sida ] [ Innehållsförteckning ]


Utskriftsversion | Rättsligt meddelande | Nyheter | Sökning | Kontaktperson | Index | Ordlista | Om denna webbplats | Till början av sidan