Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen - Tal - [Endast den muntliga versionen gäller]

Tal om tillståndet i unionen 2016: Mot ett bättre EU – ett EU som skyddar, försvarar och sätter medborgarna i centrum

Strasbourg den 14 september 2016

.

[AUTHORISED VERSION]

 

Herr talman!

Ärade ledamöter av Europaparlamentet!

Jag stod här för ett år sedan och talade om för er att tillståndet i vår union inte var bra. Jag sade att det inte finns tillräckligt med Europa i den här unionen. Och att det inte finns tillräckligt med union i den här unionen.

Jag tänker inte stå här i dag och säga att allt nu är bra.

För det är det inte.

Låt oss vara fullständigt ärliga när vi talar om läget.

Vår Europeiska union befinner sig åtminstone delvis i en existentiell kris.

Under sommaren lyssnade jag uppmärksamt på ledamöterna i detta parlament, på regeringsföreträdare, på många ledamöter av nationella parlament och på vanliga medborgare som delat med sig av sina tankar.

Jag har varit med om flera årtionden av EU-integration. Det har varit många starka ögonblick. Det har naturligtvis varit svåra tider också, och till och med kristider.

Men aldrig tidigare har jag sett så lite samförstånd mellan våra medlemsländer. Så få områden där man är enig om att arbeta tillsammans.

Aldrig tidigare har jag hört så många ledare tala enbart om sina problem på hemmaplan, och nämna Europa bara i förbigående, om ens det.

Aldrig tidigare har jag sett företrädarna för EU-institutionerna sätta upp så vitt skilda prioriteringar, ibland i direkt motsättning till nationella regeringar och nationella parlament. Det är som om det knappt finns någon minsta gemensam nämnare alls mellan EU och huvudstäderna i medlemsländerna längre.

Aldrig tidigare har jag sett de nationella regeringarna så försvagade av populismens krafter och lamslagna av risken att förlora nästa val.

Aldrig tidigare har jag sett så mycket splittring och så lite samförstånd i vår union.

Vi står nu inför ett mycket viktigt val.

Ska vi ge efter för en fullt förståelig känsla av frustration? Ska vi låta oss bli kollektivt nedslagna? Vill vi tillåta att vår union bryts upp framför ögonen på oss?

Eller säger vi: Är det inte dags att ta oss samman? Är det inte dags att kavla upp skjortärmarna och fördubbla, tredubbla våra ansträngningar? Är det inte nu som Europa behöver ett mer beslutsamt ledarskap än någonsin, i stället för politiker som kastar in handduken?

Våra funderingar runt tillståndet i unionen måste bygga på verklighetsförankring och stor uppriktighet.

Först och främst måste vi erkänna att vi har många olösta problem i EU. Det får inte råda något tvivel om det.

Allt från hög arbetslöshet och social ojämlikhet, berg av offentliga skulder och den enorma utmaningen att integrera flyktingar, till de högst verkliga hoten mot vår säkerhet hemma och utomlands – varenda en av EU:s medlemsländer har påverkats av vår tids olösta kriser.

Vi står till och med inför den olyckliga situationen att ett medlemsland kommer att lämna oss.

För det andra bör vi vara medvetna om att världen iakttar oss.

Jag kom just tillbaka från G20-mötet i Kina. EU sitter på sju stolar vid denna betydelsefulla globala sammankomst. Trots vår starka närvaro fanns det fler frågor än vi hade gemensamma svar på.

Kommer EU fortfarande att kunna ingå handelsavtal och gestalta de ekonomiska, sociala och miljömässiga normerna för resten av världen?

Kommer EU:s ekonomi äntligen att återhämta sig eller kommer den att fastna i låg tillväxt och låg inflation under nästa decennium?

Kommer EU fortfarande att vara världsledande i kampen för mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar?

Kommer EU att tala med en röst när dess territoriella okränkbarhet hotas i strid med folkrätten?

Eller kommer EU att försvinna från världsscenen och låta andra forma världen?

Jag är väl medveten om att ni här i denna kammare är mer än villiga att ge tydliga svar på dessa frågor. Men vad vi behöver är att våra ord följs av gemensam handling. Annars är de inte mer än just det: ord. Och med enbart ord kan man inte forma världspolitiken.

För det tredje behöver vi inse att vi inte kan lösa alla våra problem med ett tal till. Eller ett toppmöte till.

Det här är inte USA, där presidenten håller ett tal om tillståndet i unionen inför kongressens bägge kamrar och miljontals medborgare följer vartenda ord på direktsänd tv.

Den här jämförelsen visar mycket tydligt hur ofullständig vår union är. Jag talar i dag inför Europaparlamentet. Och vid ett annat tillfälle, på fredag, möter jag de nationella ledarna i Bratislava.

Så nu kan jag inte bara fiska efter era applåder och strunta i vad de nationella ledarna säger på fredag. Jag kan inte heller åka till Bratislava med ett annat budskap än det jag framför till er. Jag måste ta hänsyn till vår unions två demokratiska nivåer, eftersom de båda är lika viktiga.

Vi är inte Europas förenta stater. Vår Europeiska union är mycket mer komplex. Och att bortse från detta skulle vara ett misstag som skulle få oss att söka fel lösningar.

EU kan bara fungera om talen till stöd för vår gemensamma strävan inte bara hålls i denna ryktbara församling, utan även i alla våra medlemsstaters parlament.

EU kan bara fungera om vi alla verkar för enighet och gemensamma lösningar och bortser från rivaliteten mellan behörigheter och institutioner. Först då kan EU bli större än summan av sina delar. Och först då kan EU bli starkare och bättre än i dag. Först då kan ledarna för EU-institutionerna och de nationella regeringarna återfå EU-medborgarnas förtroende för vår gemensamma strävan.

För Europas medborgare är trötta på det ändlösa tvistandet, grälandet och tjafsandet.

Europas medborgare vill ha tydliga lösningar på de högst verkliga problem som vårt EU står inför. De vill ha mer än löften, resolutioner och slutsatser från toppmöten. Sådant har de hört och sett alldeles för ofta.

Europas medborgare vill ha gemensamma beslut som följs av ett raskt och effektivt genomförande.

Ja, vi behöver en vision på lång sikt. Och kommissionen kommer att lägga fram en sådan framtidsvision i en vitbok i mars 2017, lagom till Romfördragens sextioårsdag. Vi kommer att tala om hur vi kan stärka och reformera vår ekonomiska och monetära union. Och vi kommer också att beakta de politiska och demokratiska utmaningar vår union av 27 medlemsländer kommer att stå inför. Och självfallet kommer Europaparlamentet att vara delaktigt i denna process, liksom de nationella parlamenten.

Men det räcker inte med bara en vision. Vad våra medborgare behöver mycket mer är att någon styr. Att någon tar itu med vår tids utmaningar.

EU är ett rep tvinnat av många trådar – det fungerar bara när vi alla drar åt samma håll: såväl EU-institutioner som nationella regeringar och nationella parlament. Och vi måste visa igen att detta är möjligt, på några väl valda områden där det är mest brådskande med gemensamma lösningar.

Jag föreslår därför en positiv agenda av konkreta EU-åtgärder under de kommande tolv månaderna.

För jag tror att de nästa tolv månaderna blir avgörande om vi vill återförena vår union. Om vi vill överbrygga de tragiska motsättningar mellan öst och väst som framträtt de senaste månaderna. Om vi vill visa att vi kan handla snabbt och beslutsamt i frågor som verkligen betyder något. Om vi vill visa världen att EU fortfarande kan agera gemensamt.

Vi måste sätta igång.

Jag skickade en skrivelse med detta budskap till talman Martin Schulz och premiärminister Robert Fico i morse.

De kommande tolv månaderna är avgörande för att bygga ett bättre EU:

ett EU som skyddar,

ett EU som bevarar det europeiska levnadssättet,

ett EU som sätter medborgarna i centrum,

ett EU som försvarar hemma och utomlands, och

ett EU som tar ansvar.

 

ETT EU SOM BEVARAR VÅRT LEVNADSSÄTT

Jag är övertygad om att det europeiska levnadssättet är värt att bevara.

Jag har fått intrycket att många verkar ha glömt vad det innebär att vara europé.

Vad det innebär att vara med i denna union av européer – vad det är som bonden i Litauen har gemensamt med den ensamstående mamman i Zagreb, sjuksköterskan i Valetta eller studenten i Maastricht.

Att minnas varför Europas länder har valt att arbeta tillsammas.

Att minnas varför folkmassorna firade solidariteten på Warszawas gator den 1 maj 2004.

Att minnas varför Europaflaggan vajade stolt i Puerta del Sol den 1 januari 1986.

Att minnas att EU är den drivande kraft som kan bidra till att förena Cypern – för vilket de två cypriotiska ledarna har mitt fulla stöd.

Framför allt innebär EU fred. Det är inget sammanträffande att den längsta fredsperioden i Europas skriftliga historia inleddes när Europeiska gemenskaperna grundades.

70 år av varaktig fred i Europa. I en värld med 40 aktiva väpnade konflikter som skördar 170 000 människors liv varje år.

Naturligtvis har vi fortfarande olika uppfattningar. Visst, ibland blir det kontroverser. Vi stöter samman nu och då. Men våra sammanstötningar sker med ord. Och vi löser våra tvister runt förhandlingsbordet, inte i skyttegravarna.

En väsentlig del av vårt europeiska levnadssätt är våra värderingar.

Frihet, demokrati, rättsstat. Värden som försvarats på slagfält och i talarstolar över århundradena.

Vi européer kan aldrig godta att polska arbetare trakasseras, misshandlas eller till och med mördas på öppen gata i Harlow. Den fria rörligheten för arbetstagare är lika mycket en gemensam europeisk värdering som vår kamp mot diskriminering och rasism.

Vi européer är tydligt emot dödsstraff. För vi tror på och respekterar människolivets värde.

Vi européer tror också på oberoende, effektiva rättsväsenden. Oberoende domstolar håller efter regeringar, företag och människor. Effektiva rättsväsenden stöder ekonomisk tillväxt och försvarar de grundläggande rättigheterna. Därför främjar och försvarar EU rättsstatsprincipen.

Att vara europé innebär också att vara öppen och handla med våra grannar i stället för att föra krig med dem. Det är att vara världens största handelsblock, med avtal som är färdigförhandlade eller håller på att förhandlas fram med över 140 partnerländer i hela världen.

Och handel innebär arbetstillfällen – för varje miljard euro vi exporterar skapas 14 000 nya jobb i EU. Och över 30 miljoner jobb, en sjundedel av alla jobb i EU, är nu beroende av export till omvärlden.

Därför arbetar EU nu för att öppna marknaderna med Kanada – en av våra närmaste partner och ett land som delar våra intressen, våra värderingar, vår respekt för rättsstatsprincipen och vår förståelse för kulturell mångfald. Handelsavtalet mellan EU och Kanada är det bästa, mest utvecklade avtal EU någonsin uppnått. Och jag kommer att arbeta med er och med alla medlemsländer för att se till att avtalet ratificeras så snart som möjligt.

Att vara europé innebär rätten att få sina personuppgifter skyddade av kraftfulla lagar som gäller i hela EU. För européerna vill inte ha drönare som circulerar ovanför dem och registerar allt vad de gör eller företag som lagrar vartenda musklick. Därför enades parlamentet, rådet och kommissionen i maj i år om en gemensam EU-förordning om skydd av personuppgifter. Detta är kraftfull EU-lagstiftning som gäller för företag oavsett var de är baserade och oavsett vid vilken tidspunkt de behandlar dina personuppgifter. För i EU har privatlivet betydelse. Det är fråga om den mänskliga värdigheten.

Att vara europé innebär också rättvisa spelregler.

Det innebär att arbetstagare bör få samma lön för samma arbete på samma plats. Det är fråga om social rättvisa. Och detta är skälet till att kommissionen står fast vid sitt förslag om direktivet om utstationering av arbetstagare. Den inre marknaden är inte ett ställe där arbetare från östra Europa kan exploateras eller får nöja sig med ett sämre socialt skydd. EU är inte vilda västern utan en social marknadsekonomi.

Rent spel innebär också att i EU skyddas konsumenterna mot karteller och storföretagens missbruk av sin ställning. Och att alla företag, hur stora eller små de än är, ska betala sina skatter där de tjänar sina pengar. Det gäller också jätteföretag som Apple, även om deras marknadsvärde överstiger BNP för 165 av världens länder. I EU godtar vi inte att mäktiga företag förhandlar sig till olagliga skattefördelar bakom stängda dörrar.

Det är inte fråga om skattesatserna i ett land som Irland. Irland har som självständigt land rätt att sätta sina skattesatser som man vill. Men det är inte rätt att ett företag kan smita från skatter som kunde ha gått till irländska familjer och företag, sjukhus och skolor. Kommissionen övervakar denna form av rättvisa. Det är den sociala sidan av konkurrensrätten. Och det är vad EU står för.

Att vara europé är också att ha en kultur som skyddar våra arbetstagare och företag i en allt mer globaliserad värld. Som de tusentals människor som riskerar att bli av med jobbet i Gosselies i Belgien – det är tack vare EU-lagstiftningen som företaget nu verkligen måste förhandla med arbetstagarna. Och arbetstagarna och kommunerna kan räkna med EU:s solidaritet och stöd från EU:s fonder.

Att vara europé är också att ställa sig bakom vår stålindustri. Vi tillämpar redan 37 antidumpnings- och antisubventionsåtgärder för att skydda vår stålindustri från illojal konkurrens. Men vi måste göra mer, eftersom överproduktionen på sina håll i världen driver europeiska producenter i konkurs. Därför besökte jag Kina två gånger i år för att ta upp frågan om överkapacitet. Det här är också anledningen till att kommissionen har föreslagit en ändring av regeln om lägre tull. USA tar ut 265 % i importtull på kinesiskt stål, men här i EU har vissa regeringar i åratal krävt att vi ska sänka tullarna på kinesiskt stål. Jag uppmanar alla medlemsländer och detta parlament att stödja kommissionens strävan efter starkare handelspolitiska skyddsåtgärder. Vi kan inte vara naiva frihandelsförespråkare utan måste kunna reagera på dumpning lika kraftfullt som USA.

En viktig del av det europeiska levnadssätt som jag vill bevara är vårt jordbruk. Kommissionen kommer alltid att stå sida vid sida med våra lantbrukare, särskilt när de har hårda tider som i dag. I fjol drabbades mejerisektorn av ett importstopp infört av Ryssland. Därför mobiliserade kommissionen 1 miljard euro till stöd för mjölkbönderna så att de kunde komma på fötter igen. För jag kommer aldrig att acceptera att mjölk är billigare än vatten.

Att vara europé innebär för de flesta av oss också att vi använder euron. Under den globala finanskrisen förblev euron stark och skyddade oss från ännu mer instabilitet. Euron är en ledande världsvaluta och för med sig enorma, ofta osynliga, ekonomiska fördelar. Länderna i euroområdet sparade 50 miljarder euro i år i räntekostnader tack vare Europeiska centralbankens penningpolitik. Det är 50 extra miljarder som våra finansministrar kan och bör investera i ekonomin.

Mario Draghi ser till att vår valuta är stabil. Och hans bidrag till jobb och sysselsättning är större än många av våra medlemsländers.

Ja, vi européer har genomlidit en historisk finans- och statsskuldskris. Men faktum är att medan de offentliga underskotten i genomsnitt låg på 6,3 % i euroområdet 2009 ligger de i dag under 2 %.

De senaste tre åren har nästan 8 miljoner människor fått jobb. 1 miljon människor bara i Spanien, ett land som fortsätter att återhämta sig från krisen på ett imponerande sätt.

Jag önskar att man kunde erinra sig detta lite oftare, överallt i EU när folkvalda politiker tar till orda.

För i vår ofullständiga union finns det inget europeiskt ledarskap som kan ersätta det nationella ledarskapet.

De europeiska nationerna måste argumentera för enighet. Ingen annan kan göra det åt dem.

De kan göra det.

Vi kan vara förenade även i vår mångfald.

Europas stora demokratiska nationer får inte huka i populismens snålblåst.

EU får inte böja sig för terrorismen.

Nej – medlemsländerna måste bygga ett EU som skyddar. Och vi, EU-institutionerna, måste hjälpa dem att infria detta löfte.

 

ETT EU SOM SÄTTER MEDBORGARNA I CENTRUM

Europeiska unionen måste inte bara bevara vårt europeiska levnadssätt utan även se till att medborgarna ges möjlighet at dra fördel av detta.

Vi måste verka för ett EU som sätter våra medborgare och vår ekonomi i centrum. Och i dag är bägge digitala.

Digital teknik och digitala kommunikationer genomsyrar alla delar av vår vardag.

Allt som krävs är bredband. Vi behöver vara uppkopplade. Det behövs för vår ekonomi. Och för medborgarna.

Och vi måste investera i uppkopplingen nu.

Därför föreslår kommissionen i dag en reform av våra europeiska telekom-marknader. Vi vill skapa ett nytt rättsligt ramverk som gör det möjligt och attraktivt att investera i uppkoppling.

Företagen måste ges möjlighet att planera sina investeringar i EU de kommande 20 åren. För om vi investerar i nya nät och tjänster innebär det minst 1,3 miljoner nya jobb under nästa decennium.

Uppkopplingarna bör komma alla till del.

Därför föreslår kommissionen i dag att den femte generationens mobilnät, 5G, ska vara helt utbyggt i EU senast 2025. Detta kan skapa ytterligare 2 miljoner jobb i EU.

Att uppkopplingarna bör komma alla till del innebär att det ska sakna betydelse var du bor eller hur mycket du tjänar.

Därför föreslår vi i dag att alla europeiska samhällen och städer ska ha fri trådlös internettillgång på de mest betydande offentliga platserna senast 2020.

I takt med att världen blir digital måste vi också se till att våra konstnärer och kreatörer ges möjlighet att skydda sina verk.Konstnärer och kreatörer är våra kronjuveler. Att skapa konstnärliga verk är inte en hobby. Det är ett yrke. Och det är en del av vår europeiska kultur.

Jag vill att journalister, förläggare och upphovsmän ska få skäligt betalt för sitt arbete, oavsett om det utförs i studion eller i vardagsrummet, oavsett om det sprids på eller utanför nätet, oavsett om det publiceras med en kopiator eller en länk på webben.

Den översyn av EU:s upphovsrätt som vi lägger fram i dag gör just detta.

Att sätta vår ekonomi i centrum innebär inte bara att investera i uppkoppling utan att skapa sysselsättning.

Därför måste EU satsa på sin ungdom, sina arbetssökande, sina uppstartsföretag.

Investeringsplanen för Europa på 315 miljarder euro som vi enades om i den här kammaren för bara tolv månader sedan, har redan fått fram 116 miljarder euro i investeringar – från Lettland till Luxemburg – under sitt första verksamhetsår.

Över 200 000 småföretag och uppstartsföretag i hela EU har fått lån. Och över 100 000 människor fick nya jobb. Tack vare den nya Europeiska fonden för strategiska investeringar, som jag föreslog, min kommission utvecklade och ni här i Europaparlamentet röstade för och antog rekordsnabbt.

Och nu går vi ännu längre. I dag föreslår vi att fonden får dubbelt så lång löptid och dubbelt så stor finansiell kapacitet.

Med ert stöd ska vi se till att fonden frigör minst 500 miljarder euro, en halv biljon euro, i investeringar fram till 2020. Och vi kommer att fortsätta och sikta på att nå 630 miljarder euro 2022. Med bidrag från medlemsländerna kan vi nå dit ännu snabbare.

Tillsammans med dessa satsningar på att uppbåda privata investeringar behöver vi också skapa rätt miljö att investera i.

De europeiska bankerna är i mycket bättre skick idag än för två år sedan, tack vare våra samlade europeiska ansträngningar. EU behöver sina banker. Men en ekonomi som är nästan helt beroende av banklån är inte bra för den finansiella stabiliteten. Det är inte heller bra för näringslivet, som vi såg under finanskrisen. Därför är det nu bråttom att gå vidare med kapitalmarknadsunionen. Kommissionen lägger i dag fram en konkret färdplan om detta.

En kapitalmarknadsunion gör vårt finanssystem mer motståndskraftigt. Företagen får enklare, mer diversifierad tillgång till finansiering. Tänk er ett finskt uppstartsföretag som inte kan få banklån. Som det är nu är alternativen mycket få. Kapitalmarknadsunionen erbjuder alternativa, livsviktiga finansieringskällor så att nya företag kan komma igång – affärsänglar, riskkapital och marknadsbaserad finansiering.

För att bara ta ett exempel: för nästan ett år sedan lade vi fram ett förslag för att göra det lättare för bankerna att låna ut pengar. Detta kan frigöra upp till 100 miljarder ytterligare finansiering för EU:s företag. Så låt oss anta det så fort som möjligt.

Vår investeringsplan för Europa fungerade över förväntan i EU, och nu ger vi oss ut i världen. Det har många av er och många medlemsländer efterlyst.

I dag lägger vi fram en ambitiös investeringsplan för Afrika och grannskapet som kan uppbåda 44 miljarder euro i investeringar. Det kan bli så mycket som 88 miljarder euro om medlemsländerna bidrar.

Tanken är densamma som fungerade så bra för investeringsplanen för Europa: vi använder offentliga medel som garanti för att få fram offentliga och privata investeringar som skapar riktiga jobb.

Det ska komplettera vårt utvecklingsbistånd och bidra till att åtgärda en av migrationens bakomliggande orsaker. Eftersom den ekonomiska tillväxten i utvecklingsländerna är den lägsta sedan 2003, är detta avgörande. Den nya planen är en räddning för dem som annars skulle bli tvungna att ge sig ut på livsfarliga resor för att söka ett bättre liv.

Även om vi investerar i bättre villkor utomlands måste vi också investera for att bemöta humanitära kriser på hemmaplan. Och framför allt behöver vi investera i våra ungdomar.

Jag kan inte och vill inte acceptera att Europa är en kontinent präglad av ungdomsarbetslöshet.

Jag kan inte och vill inte acceptera att millenniegenerationen, generation Y, kan bli den första generationen på 70 år som är fattigare än sina föräldrar.

Detta är naturligtvis främst de nationella regeringarnas ansvar. Men EU kan understödja deras satsningar. Det gör vi genom EU:s ungdomsgaranti som startade för tre år sedan. Min kommission effektiviserade och skyndade på ungdomsgarantin. Över 9 miljoner ungdomar har redan deltagit i det här programmet. Det är 9 miljoner ungdomar som fått ett jobb, en praktikplats eller en lärlingsutbildning tack vare EU. Och vi kommer att fortsätta med ungdomsgarantin i hela EU, för att öka européernas kompetens och nå de regioner och ungdomar som behöver det mest.

Det här gör vi också genom Erasmusprogrammen, som 5 miljoner studenter redan deltagit i. Ungdomar flyttar, reser, arbetar och studerar i länder i hela EU tack vare Erasmus. Och en av tre unga studenter i Erasmus+ erbjuds jobb av de företag de praktiserat på.

Vi kan göra mer. Det finns många socialt medvetna ungdomar i EU som vill lämna ett meningsfullt bidrag till samhället och visa solidaritet. Vi kan ge dem möjlighet att göra det.

Solidaritet är det kitt som håller samman vårt EU.

Ordet solidaritet förekommer 16 gånger i de fördrag som alla våra medlemsländer har enats om och ratificerat.

Vår EU-budget är ett levande bevis på ekonomisk solidaritet.

Det råder en imponerande solidaritet när det är fråga om gemensamma europeiska sanktioner när Ryssland bryter mot folkrätten.

Euron är ett uttryck för solidaritet.

Vår biståndspolitik är ett kraftfullt utrikespolitiskt uttryck för solidaritet.

Och när det gäller flyktingkrisen har vi börjat se solidaritet. Jag är övertygad om att det krävs mycket mer solidaritet. Men jag vet också att solidaritet måste vara frivillig. Den måste komma från hjärtat. Den kan inte tvingas fram.

Vi har ofta närmast till solidariteten i nödlägen.

När de portugisiska bergen brann var det italienska plan som släckte elden.

När översvämningar orsakade strömavbrott i Rumänien var det svenska generatorer som tände ljuset igen.

När tusentals flyktingar anlände till de grekiska stränderna var det slovakiska tält som de fick sova i.

I denna anda föreslår kommissionen i dag att det ska inrättas en europeisk solidaritetskår. Ungdomar från hela EU kan anmäla sig som frivilliga för att hjälpa till där det behövs mest, i nödlägen som flyktingkrisen eller den senaste tidens jordbävningar i Italien.

Jag vill att denna europeiska solidaritetskår ska vara i gång före årsslutet. Och 2020 ska de första 100 000 europeiska ungdomarna ha deltagit.

Genom att frivilligt gå med i denna europeiska solidaritetskår kan ungdomarna utveckla sin kompetens och inte bara få arbetlivserfarenhet utan också skaffa sig ovärderliga mänskliga erfarenheter.

 

ETT EU SOM FÖRSVARAR

Ett EU som skyddar är ett EU som försvarar – såväl hemma som utomlands.

Vi måste försvara oss mot terrorismen.

Sedan bombningarna i Madrid 2004 har vi utsatts för mer än 30 terroristattacker i EU – varav 14 bara under förra året. Mer än 600 oskyldiga människor dödades i Paris, Nice, Bryssel och Ansbach.

På samma sätt som vi står sida vid sida i sorg, måste vi också stå enade i vårt motstånd.

De barbariska handlingarna under det gångna året har än en gång visat oss vad det är vi kämpar för – det europeiska levnadssättet. När vi står inför mänsklighetens värsta sida måste vi hålla fast vid våra värderingar, vid oss själva. Och det vi står för är ett demokratiskt samhälle, ett samhälle som präglas av mångfald, som är öppet och tolerant.

Men denna tolerans får aldrig ske på bekostnad av vår säkerhet.

Det är därför som kommissionen från allra första början har prioriterat trygghet – vi har kriminaliserat terrorism och utländska stridande i hela EU, vi har slagit ned på användningen av skjutvapen och finansiering av terrorism, vi har arbetat med internetföretag för att få bort terroristpropaganda från nätet och vi har kämpat mot radikalisering i Europas skolor och fängelser.

Men det finns mer att göra.

Vi måste veta vem som korsar våra gränser.

Det är därför som vi kommer att bevaka våra gränser med den nya Europeiska gräns- och kustbevakningen, som nu har formaliserats av parlamentet och rådet, bara nio månader efter det att kommissionen lade fram förslaget. Frontex har redan över 600 utsända vid den turkiska gränsen i Grekland och drygt 100 i Bulgarien. Nu måste EU:s institutioner och medlemsländer samarbeta så att den nya byrån snabbt kan komma på plats. Jag vill se att ytterligare minst 200 gränskontrolltjänstemän och ytterligare 50 fordon sätts in vid Bulgariens yttre gränser i oktober.

Från slutet av året kommer vi att skydda våra gränser genom stränga kontroller av alla som korsar gränsen. Varje gång en person reser in i eller ut från EU, kommer det att noteras när, var och varför.

I november kommer vi att föreslå ett europeiskt reseinformationssystem – ett automatiserat system för att avgöra vem som ska ha rätt att resa till Europa. På så sätt kan vi hålla reda på vilka som kommer att resa till Europa och det innan de ens kommer hit.

Och vi behöver den informationen. Hur många gånger har vi inte under de senaste månaderna hört talas om att uppgifterna fanns i en databas i ett land, men att de aldrig kom fram till myndigheterna i ett annat land, vilket skulle kunnat ha gjort skillnad?

Säkerhet vid gränserna innebär också att utbytet av uppgifter och underrättelser ska prioriteras. I detta syfte kommer vi att stärka Europol – EU:s byrå för nationellt brottsbekämpande – genom att ge Europol en förbättrad tillgång till databaser och mer resurser. En enhet som ska bekämpa terrorism och som för närvarande har en personalstyrka på 60 personer, kan inte erbjuda det stöd som behövs, dygnet runt, sju dagar i veckan.

Ett Europa som skyddar kan också försvara våra intressen utanför våra gränser.

De faktiska omständigheterna är uppenbara: Världen blir allt större. Och vi blir allt mindre.

Vi européer utgör idag 8 procent av världens befolkning – och 2050 kommer den andelen att vara endast 5 procent. Då kommer det inte att finnas ett enda EU-land bland världens största ekonomier. Men EU tillsammans då? Vi skulle fortfarande vara i topp.

Våra fiender skulle vilja att vi splittras.

Våra konkurrenter skulle dra nytta av vår söndring.

Det är bara tillsammans som vi är och kan förbli en kraft att räkna med.

Även om vi i Europa fortfarande är stolta över att vara en mjuk makt av global betydelse, får vi inte vara naiva. Mjuk makt är inte tillräckligt i vårt allt farligare grannskap.

Se bara på det brutala kriget i Syrien. Det innebär omedelbara konsekvenser för Europa. Attacker i våra städer, utförda av terrorister som har utbildats i IS-läger. Men var är unionen, var är dess medlemsländer, i förhandlingarna om en uppgörelse?

Federica Mogherini, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionens vice ordförande, gör ett fantastiskt arbete. Men hon behöver bli EU:s utrikesminister, genom vilken alla diplomattjänster, i såväl stora som små länder, kan förena sina krafter för att öka sitt inflytande vid internationella förhandlingar. Detta är anledningen till att jag i dag efterlyser en europeisk strategi för Syrien. Federica bör få en plats vid bordet när Syriens framtid diskuteras. På så sätt kan Europa bidra till att återuppbygga en fredlig syrisk stat och ett mångfaldigt och tolerant civilsamhälle i Syrien.

Europa måste skärpa tonen. Ingenstans är detta sannare än i vår försvarspolitik.

Europa har inte längre råd att åka snålskjuts på andras militärmakt, eller att låta Frankrike ensamt försvara sin heder i Mali.

Vi måste ta ansvar för att skydda våra intressen och det europeiska levnadssättet.

Under det senaste decenniet har vi deltagit i över 30 civila och militära EU-uppdrag, från Afrika till Afghanistan. Men utan en permanent struktur kan vi inte agera effektivt. Brådskande åtgärder försenas. Vi har separata högkvarter för parallella uppdrag, även när de utförs i samma land eller i samma stad. Det är dags att vi inrättar ett enda högkvarter för dessa operationer.

Vi bör också arbeta för gemensamma militära resurser, som i vissa fall kan tillhöra EU. Naturligtvis i full samordning med Nato.

De affärsmässiga argumenten är otvetydiga. Bristen på samarbete i försvarsfrågor kostar Europa mellan 25 och 100 miljarder euro per år, beroende på de vilke sakområde som avses. 25 miljarder euro per år som vi skulle kunna använda till så mycket annat.

Det kan göras. Vi håller på att bygga upp en multinationell flotta av tankflygplan. Låt oss följa detta exempel.

För att det europeiska försvaret ska bli starkt, måste den europeiska försvarsindustrin vara innovativ. Därför kommer vi före årets slut att föreslå en europeisk försvarsfond för att stimulera forskning och innovation.

Genom Lissabonfördraget är det möjligt för de medlemsländer som så vill att samordna sitt försvar i form av ett permanent strukturerat samarbete. Jag tror att det är dags att utnyttja denna möjlighet nu. Och jag hoppas att vårt möte med 27 medlemsländer i Bratislava om några dagar kommer att bli det första politiska steget i denna riktning.

För det är bara genom samarbete som EU kommer att kunna försvara sig såväl hemma som utomlands.

 

ETT EU SOM TAR SITT ANSVAR

Den sista frågan jag vill ta upp handlar om ansvar. Om att ta ansvar för att skapa det EU som skyddar.

Jag uppmanar alla EU-institutioner och alla våra medlemsländer att ta sitt ansvar.

Vi måste sluta upprepa att framgångar är nationella och misslyckanden europeiska. Annars kommer vårt gemensamma projekt inte att överleva.

Låt oss inte glömma den grundläggande meningen med vår union. Jag uppmanar därför de 27 ledarna som är på väg till Bratislava att fundera ut tre skäl till varför vi behöver Europeiska unionen.Tre saker som de är beredda att ta ansvar för och försvara. Och som de sedan är beredda att agera snabbt för att uppnå.

Om vi infriar våra löften långsamt, riskerar vi i allt högre grad att undergräva unionens trovärdighet. Se på Parisavtalet. Vi européer är världsledande i klimatfrågorna. Det var EU som förhandlade fram världens första rättsligt bindande globala klimatavtal. Det var EU som skapade den koalition med höga ambitioner som gjorde avtalet i Paris möjligt. Dock måste EU nu kämpa för att visa vägen och vara bland de första att ratificera avtalet. Hittills är det bara Frankrike, Österrike och Ungern som har ratificerat det.

Jag uppmanar alla medlemsländer och Europaparlamentet att ta ert ansvar under de närmaste veckorna, inte månaderna. Vi måste bli snabbare. Låt oss ratificera Parisavtalet nu. Det kan göras. Det är en fråga om politisk vilja. Och det handlar om EU:s internationella inflytande.

Även EU-institutionerna måste ta ansvar.

Jag har bett alla kommissionsledamöterna att vara redo att under de kommande två veckorna diskutera läget i unionen i de nationella parlamenten i de länder som de känner till bäst. Sedan jag tillträdde har mina kommissionsledamöter gjort mer än 350 besök i nationella parlament. Och jag vill att sådana besök ska ske ännu oftare nu. För EU kan bara byggas tillsammans med medlemsländerna, aldrig mot dem.

Vi måste också ta ansvar och inse att det inte alltid är vi som ska fatta beslut. Det är inte rätt att EU-länderna, när de inte kan komma överens om att förbjuda eller inte förbjuda användningen av herbicider som innehåller glyfosat, istället tillsammans med Europaparlamentet tvingar kommissionen att fatta detta beslut.

Vi kommer att ändra på de reglerna – för detta är inte demokrati.

Kommissionen måste ta sitt ansvar genom att vara politisk och inte teknokratisk.

En politisk kommission lyssnar på Europaparlamentet, lyssnar på alla medlemsländerna och lyssnar på medborgarna.

Och det var för att vi lyssnade som kommissionen drog tillbaka 100 förslag under våra första två år, lade fram 80 procent färre förslag än under de senaste fem åren och inledde en grundlig översyn av all befintlig lagstiftning. Det är bara genom att fokusera på de områden där EU kan ge ett verkligt mervärde och nå resultat, som vi kommer att kunna skapa ett bättre Europa som inger mer förtroende.

Att vara politisk innebär också att omedelbart rätta till teknokratiska misstag när de inträffar. Kommissionen, parlamentet och rådet har gemensamt beslutat att avskaffa roamingavgifter. Det är ett löfte om vi kommer att infria. Inte bara för affärsresenärer som reser utomlands i två dagar. Inte bara för semesterresenären som tillbringar två veckor i solen. Utan också för gränsarbetare. Och för de miljontals Erasmusstudenter som studerar utomlands under en eller två terminer. Jag har därför dragit tillbaka ett förslag som en välmenande tjänsteman utformade under sommaren. Utkastet var inte formellt fel. Men det infriade inte vad som hade utlovats. Så ett nytt, bättre utkast kommer nästa vecka. När du reser ska du kunna ringa precis som hemma.

Att vara politisk innebär också att vi tillämpar stabilitets- och tillväxtpakten med sunt förnuft. Pakten är baserad på teoretiska avväganden. Dess tillämpning har blivit en doktrin för många. Och för vissa har pakten idag till och med blivit en dogm . Teoretiskt sett ska en enda decimal över 60 procent av ett lands statsskuld leda till åtgärder. Men i praktiken måste man ta hänsyn till orsakerna till skulden. Vi bör sträva efter att stödja och inte straffa pågående reformer. För det behöver vi ansvarsfulla politiker. Vi kommer att fortsätta att tillämpa stabilitets- och tillväxtpakten, inte på ett dogmatiskt sätt utan med sunt förnuft och flexibilitet, något som klokt nog finns inbyggt i reglerna.

Slutligen innebär ansvar också att ta ansvar inför väljarna. Det är därför som vi kommer att föreslå en ändring till den märkvärdiga regeln att kommissionärer måste avgå från sina uppdrag när de vill delta i valet till Europaparlamentet. Tysklands förbundskansler eller den tjeckiska, danska eller estniska premiärministern slutar inte sköta sitt arbete när de ställer upp för omval. Det ska kommissionärerna inte heller behöva göra. Om vi vill ha en kommission som kan tillgodose behoven i världen som den verkligen ser ut bör vi uppmuntra kommissionärernas demokratiska förankring, inte motarbeta den.

 

SLUTORD

Ärade ledamöter,

Jag är lika ung som EU-projektet som fyller 60 nästa år, i mars 2017.

Jag har bott i och arbetat för unionen i hela mitt liv.

Min far trodde på Europa, eftersom han trodde på stabilitet, arbetstagarnas rättigheter och sociala framsteg.

Och han förstod allt för väl att freden i Europa var värdefull – och bräcklig.

Jag tror på EU eftersom min far förmedlade dessa värderingar till mig.

Men vad förmedlar vi till våra barn idag? Vad kommer de att ärva från oss? En union som faller sönder i oenighet? En union som har glömt sin historia och saknar framtidsvision?

Våra barn förtjänar bättre.

De förtjänar ett Europa som bevarar deras levnadssätt.

De förtjänar ett Europa som stöder och försvarar dem.

De förtjänar ett Europa som skyddar dem.

Det är dags att vi alla – EU-institutionerna, regeringarna och medborgarna – tar ansvar för att bygga upp ett sådant Europa. Tillsammans.

SPEECH/16/3043


Side Bar