Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen - Tal - [Endast den muntliga versionen gäller]

Tillståndet i unionen 2015 - Dags för ärlighet, enighet och solidaritet

Strasbourg den 9 september 2015

Jean-Claude JUNCKER
Europeiska kommissionens ordförande

 

Herr talman!

Ärade ledamöter i Europaparlamentet!

Idag är första gången under min mandatperiod som ordförande för Europeiska kommissionen som jag har äran att tala inför detta parlament om tillståndet i Europeiska unionen.

Jag vill därför påminna om den politiska betydelsen för detta mycket speciella institutionella tillfälle.

Talet om tillståndet i unionen föreskrivs uttryckligen i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Enligt avtalet ska ”[v]arje år under första sammanträdesperioden i september [...] en debatt om läget i unionen anordnas, där kommissionens ordförande ska hålla ett anförande där han eller hon utvärderar innevarande år och blickar framåt mot prioriteringar för följande år.I samma syfte ska kommissionens ordförande parallellt med detta för parlamentet skriftligen redogöra för de viktigaste element som ligger till grund för utarbetandet av kommissionens arbetsprogram för följande år.

I talet om tillståndet i unionen ska kommissionens ordförande ta upp den rådande situationen för Europeiska unionen och fastställa prioriteringar för det kommande arbetet.

Talet inleder den interinstitutionella process som leder fram till Europeiska kommissionens arbetsprogram för nästa år.

Tillsammans med Frans Timmermans, min förste vice ordförande, skickade jag i morse ett brev till företrädarna för EU:s bägge lagstiftare: talman Martin Schulz och Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel, som just nu har det roterande ordförandeskapet i rådet. I brevet redogörs i detalj för alla de åtgärder som kommissionen tänker vidta med hjälp av lagstiftning och andra initiativ fram till slutet av 2016. Vi föreslår ett långtgående fokuserat och intensivt lagstiftningsprogram som kommer att kräva ett nära och effektivt samarbete mellan kommissionen, parlamentet och rådet.

Jag ska inte gå in på detaljerna i vårt lagstiftningsprogram nu. Vi kommer att föra en strukturerad dialog med parlamentet och rådet om detta under de kommande veckorna.

Men jag tycker inte att det är rätt tillfälle att tala om allt detta idag.

Jag är den förste ordföranden för kommissionen som nominerats och valts på grundval av resultatet av valet till Europaparlamentet i maj 2014.

Eftersom jag drev en kampanj som förstakandidat, Spitzenkandidat, under upptakten till valet, kan jag vara en mer politisk ordförande.

Denna politiska roll överensstämmer med fördragen, genom vilka medlemsstaterna bestämde att kommissionen ska främja unionens allmänna intressen. Krisåren har dock urholkat detta synsätt.

Det var därför jag i september förra året inför denna församling sa att jag vill leda en politisk kommission. En mycket politisk kommission.

Jag sa det inte för att jag tror att vi kan och bör göra politik av allting.

Jag sa det för att jag tror att de gigantiska utmaningar Europa nu står inför – såväl internt som externt – inte ger oss något annat val än att angripa dem från ett mycket politiskt perspektiv, med ett mycket politiskt tillvägagångssätt och samtidigt hålla noggrann uppsikt på de politiska konsekvenserna av vårt handlande.

Den senaste tidens händelser bekräftar att Europeiska unionen är i akut behov av en sådan politisk strategi.

Det här är inte rätt tillfälle att fortsätta som vanligt.

Det här inte rätt tillfälle att bocka av listor eller kontrollera att ett visst sektorsinitiativ nämns i talet om tillståndet i unionen.

Det här inte rätt tillfälle att räkna hur många gånger ordet social, ekonomisk eller hållbar förekommer i talet om tillståndet i unionen.

Det är, däremot, rätt tillfälle för ärlighet.

Det är hög tid att tala uppriktigt om de stora problem som EU står inför.

 

För Europeiska unionens tillstånd är inte gott.

 

Det finns inte tillräckligt mycket Europa i unionen.

Och det finns inte tillräckligt mycket union i unionen.

 

Detta måste vi ändra på. Och vi måste göra det nu.

 

Flyktingkrisen – vi måste agera som en union

Oavsett vad som står i arbetsprogrammen eller på lagstiftningsagendan – den första prioriteringen idag är och måste vara att ta itu med flyktingkrisen.

Sedan början av året har nästan 500 000 människor kommit till Europa. De allra flesta av dem flyr från kriget i Syrien, Islamiska statens terror i Libyen eller diktaturen i Eritrea. De mest berörda medlemsländerna är Grekland med över 213 000 flyktingar, Ungern med över 145 000 och Italien med över 115 000.

Siffrorna är slående. För vissa är de skrämmande.

Men nu är inte rätt tidpunkt att låta sig skrämmas. Nu är det i stället dags för EU och alla medlemsländer att vidta tuffa, slagkraftiga och samordnade åtgärder.

Det handlar i första hand om humanitet och mänsklig värdighet. För Europa är det också en fråga om historisk rättvisa.

Vi européer bör hålla i färskt minne att Europa är en kontinent där nästan alla vid någon tidpunkt varit flyktingar. Vår gemensamma historia präglas av miljontals människor på flykt undan religiös eller politisk förföljelse, undan krig, diktatur och förtryck.

Hugenotterna flydde från Frankrike på 1600-talet.

Judar, sinter, romer och många andra flydde från Tyskland under det nazistiska skräckväldet på 1930- och 1940-talen.

Spanska republikaner flydde till flyktingläger i södra Frankrike i slutet av 1930-talet efter nederlaget i inbördeskriget.

Ungerska revolutionärer flydde till Österrike när upproret mot kommunistregimen slogs ned med sovjetiska stridsvagnar 1956.

Tjeckiska och slovakiska medborgare sökte skydd i andra europeiska länder efter Pragvåren 1968.

Hundratals och tusentals människor tvingades fly från sina hem efter de jugoslaviska krigen.

Har vi glömt att det finns en anledning till att det bor fler McDonalds i USA än i Skottland? Att det finns en anledning till att antalet O’Neills och Murphys i USA är mycket större än i Irland?

Har vi glömt att 20 miljoner människor av polsk härkomst bor utanför Polen till följd av politisk och ekonomisk utvandring efter många gränsändringar, folkfördrivningar och vidarebosättningar under Polens ofta smärtsamma historia?

Har vi verkligen glömt att 60 miljoner människor var flyktingar i Europa efter andra världskrigets förödelse? Att det var på grund av dessa fruktansvärda händelser som ett internationellt system – 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning – inrättades för att ge skydd åt dem som hoppade över murar i Europa för att fly från krig och totalitärt förtryck?

Vi européer bör känna till och aldrig glömma varför det är så viktigt att ge flyktingar skydd och att upprätthålla den grundläggande rätten till asyl.

Jag har tidigare sagt att vi alltför sällan är stolta över vårt europeiska kulturarv och vårt europeiska projekt.

Ja, trots vår sårbarhet, våra brister, våra självupplevda brister, är det idag i Europa andra söker skydd och exil.

Det är dagens Europa som inger hopp och ses som en stabil hamn för många kvinnor och män i Mellanöstern och Afrika.

Detta ska vi vara stolta över, och inte låta oss skrämmas av.

Dagens Europa är, trots många skillnader mellan medlemsländerna, den i särklass rikaste och mest stabila kontinenten i världen.

Våra tillgångar räcker för att hjälpa dem som flyr från krig, terror och förtryck.

Jag vet att många nu kommer att säga att allt detta må vara gott och väl, men Europa kan inte hjälpa alla.

Det är riktigt att Europa inte kan ta emot allt elände i världen. Men låt oss vara ärliga och sätta saker och ting i perspektiv.

Visst kommer det mer flyktingar än någonsin till Europa just nu. Men de utgör ändå bara 0,11 % av EU:s totala befolkning. I Libanon är 25 % av befolkningen flyktingar. Och detta i ett land där människorna bara har en femtedel av det välstånd som finns i EU.

Låt oss vidare vara tydliga och ärliga mot våra ofta oroliga medborgare: Så länge kriget i Syrien och terrorn i Libyen varar kommer flyktingkrisen inte bara att försvinna.

Vi kan bygga murar, vi kan bygga stängsel. Men föreställ dig för ett ögonblick att det var du med ditt barn i armarna och med den värld du kände i spillror omkring dig. Inget pris vore för högt att betala, ingen mur för hög att klättra över, inget hav för stort att segla över, ingen gräns för svår att korsa, om det var krig eller den så kallade Islamiska statens barbari du flydde från.

Så det är hög tid att agera för att hantera flyktingkrisen. Det finns inga andra alternativ.

Det har pekats finger en hel del de senaste veckorna. Medlemsländerna har anklagat varandra för att inte göra tillräckligt mycket eller göra fel saker. Och allt som oftast har man runt om i huvudstäderna skyllt på Bryssel.

Vi skulle kunna vara arga över att alla skyller på någon annan. Men jag undrar vem som skulle vinna på det. Att vara arg hjälper inte någon. Och att försöka skylla på andra är ofta bara ett tecken på att politikerna inte vet hur de ska hantera alla dessa oförutsedda händelser.

I stället bör vi komma ihåg sådant vi har enats om och som nu kan vara till hjälp. Det är dags att stämma av läget och snabbt fortsätta framåt.

Vi börjar inte från ruta ett. Sedan början av 2000-talet har kommissionen oförtröttligt lagt fram lagförslag efter lagförslag för att bygga upp ett gemensamt europeiskt asylsystem. Och Europaparlamentet och rådet har antagit lagstiftningen, steg för steg. Den sista rättsakten trädde i kraft i juli 2015.

I hela Europa har vi nu gemensamma normer för hur vi ska ta emot asylsökande på ett värdigt sätt, och hur vi ska behandla deras asylansökningar. Vi har gemensamma kriterier som hjälper våra oberoende domstolar att avgöra om en person har rätt till internationellt skydd.

Men dessa normer måste genomföras och upprätthållas i praktiken. Men så är uppenbarligen ännu inte fallet, det kan vi. se varje dag på TV. Före sommaren var kommissionen tvungen att inleda en första omgång på 32 överträdelseförfaranden för att påminna medlemsländerna om vad de tidigare har gått med på. Och en andra omgång kommer under de närmaste dagarna. Att EU:s lagar ska tillämpas av alla medlemsländer – borde vara en självklarhet i en union grundad på rättsstatsprincipen.

Gemensamma asylpolitiska normer är viktigt, men räcker inte för att klara den pågående flyktingkrisen. Detta slog kommissionen, Europaparlamentet och rådet fast i våras. Kommissionen lade fram en övergripande europeisk migrationsagenda i maj. Och det vore oärligt att säga att ingenting har hänt sedan dess.

Vi har tredubblat vår närvaro till havs. Över 122 000 liv har räddats sedan dess. Varje förlorat liv är ett för mycket, men många fler har räddats som annars hade gått förlorade – en ökning med 250 %. 29 medlemsländer och Schengenassocierade länder deltar i gemensamma insatser som samordnas av Frontex i Italien, Grekland och Ungern. Personal från 20 länder, 31 fartyg, 3 helikoptrar, 4 flygplan, 8 patrullbilar, 6 fordon med värmekameror och 4 transportfordon – detta är en första europeisk insats för solidaritet, även om vi måste göra mer.

Vi har fördubblat våra ansträngningar för att komma åt smugglare och spränga ligor som sysslar med människohandel. Det är nu svårare att hitta billiga fartyg, vilket innebär att färre människor sätter sina liv på spel i rangliga, sjöodugliga båtar. Det kom 115 000 nyanlända via den centrala Medelhavsrutten under augusti, d.v.s. lika många som förra året. Vi behöver nu en liknande stabilisering av Balkanrutten, som uppenbart har försummats av alla beslutsfattare.

EU är också den främsta bidragsgivaren i det internationella arbetet med den syriska flyktingkrisen. EU-kommissionen och medlemsländerna har bidragit med cirka 4 miljarder euro till humanitärt bistånd, utvecklingsbistånd, ekonomiskt stöd och stabiliseringsbistånd till syrier i deras eget land och till flyktingar och deras värdsamhällen i grannländerna (Libanon, Jordanien, Irak, Turkiet och Egypten). Just idag startade vi faktiskt två nya projekt som ska förse 240 000 syriska flyktingar i Turkiet med skolutbildning och livsmedel.

Vi har kollektivt åtagit oss att under nästa år vidarebosätta över 22 000 människor från länder utanför Europa i solidaritet med våra grannar. Detta är naturligtvis fortfarande mycket blygsamt jämfört med den Herkulesuppgift som axlas av Turkiet, Jordanien och Libanon, värdländer till över 4 miljoner syriska flyktingar. Det känns bra att vissa medlemsländer vill att vi gör ännu mer. Därför kommer vi inom kort att kunna lägga fram ett strukturerat system för gemensamma vidarebosättningsinsatser i EU.

Europa har inte lyckats visa gemensam solidaritet med de flyktingar som har anlänt till vårt territorium.

För mig är det uppenbart att de medlemsländer dit de flesta flyktingarna först anländer – just nu är det Italien, Grekland och Ungern – inte kan lämnas ensamma med denna utmaning.

Därför föreslog kommissionen redan i maj en nödmekanism, nämligen att inledningsvis omplacera 40 000 människor som söker internationellt skydd i Italien och Grekland.

Och därför föreslår vi i dag en andra nödmekanism för att omplacera ytterligare 120 000 från Italien, Grekland och Ungern.

Detta kräver stor europeisk solidaritet. Före sommaren fick vi inte den uppbackning från medlemsländerna som jag hade hoppats på. Men jag ser att opinionen svänger. Och det är verkligen på tiden.

Jag uppmanar medlemsstaterna att vid det extrainsatta rådsmötet mellan inrikesministrarna den 14 september anta kommissionens förslag om nödomplacering av sammanlagt 160 000 flyktingar. Vi behöver nu omedelbara insatser. Vi kan inte lämna Italien, Grekland och Ungern ensamma med detta. Precis som vi inte hade lämnat något annat medlemsland i sticket Om människor flyr från Syrien och Libyen idag, kan det likaväl bli Ukraina i morgon.

En gång i tiden begick Europa misstaget att göra skillnad på judar, kristna och muslimer. När det gäller flyktingar får inte religion, tro eller filosofi spela någon roll.

Underskatta inte detta nödläge. Underskatta inte vår skyldighet att agera. Vintern närmar sig – tänk på familjer som sover i parker och på järnvägsstationer i Budapest, i tält i Traiskirchen eller på stränder i Kos. Vad kommer att hända med dem under kalla vinternätter?

Naturligtvis kommer enbart omplacering inte att lösa frågan. Det är riktigt att vi också måste skilja bättre mellan dem som behöver internationellt skydd och därför förmodligen kommer att ansöka om och få asyl och dem som lämnar sina länder av andra skäl och därför inte omfattas av rätten till asyl. Därför föreslår kommissionen idag en gemensam förteckning över säkra ursprungsländer. Med en sådan förteckning kommer medlemsländerna snabbare kunna behandla asylansökningar för medborgare från länder som bedöms säkra att leva i. Bedömningen att ett land är säkert måste enligt vår uppfattning gälla alla länder som i ett enhälligt beslut av Europeiska rådet förklarats uppfylla de grundläggande Köpenhamnskriterierna för EU-medlemskap, särskilt när det gäller demokrati, rättssäkerhet och de grundläggande rättigheterna. Den bör även gälla andra potentiella kandidatländer på västra Balkan med hänsyn till deras framsteg mot att bli kandidatländer.

Jag är naturligtvis medveten om att förteckningen över säkra länder endast är en förenkling av förfarandena. Den kan inte ta bort den grundläggande asylrätten från asylsökande från Albanien, Bosnien och Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kosovo, Montenegro, Serbien och Turkiet. Men den gör det möjligt för de nationella myndigheterna att fokusera på de flyktingar som med ännu större sannolikhet kommer att beviljas asyl, särskilt de från Syrien, något som i dagsläget är nödvändigt.

Jag tror också att förutom de omedelbara åtgärder som krävs för att ta itu med den akuta krisen är det nu också hög tid för oss att förbereda grundläggande förändringar i vårt sätt att hantera asylansökningar – och särskilt Dublinsystemet, där regeln är att asylansökningar behandlas av det första inreselandet.

Vi behöver mer Europa i vår asylpolitik. Vi behöver mer union i vår flyktingpolitik.

En verklig europeisk flykting- och asylpolitik kräver att solidariteten förankras permanent i vår politik och våra bestämmelser. Därför föreslår kommissionen idag också en permanent omplaceringsmekanism, som kommer att underlätta hanteringen av krissituationer i framtiden.

En gemensam flykting- och asylpolitik kräver ytterligare tillnärmning av asylpolitiken efter det att flyktingstatus har beviljats. Medlemsländerna måste gå igenom sina system för stöd och integration. Kommissionen är beredd att undersöka hur EU-medel kan stödja det arbetet. Och jag ställer mig mycket positiv till att låta asylsökande arbeta och tjäna egna pengar samtidigt som deras ansökningar behandlas.

En gemensam flykting- och asylpolitik kräver också kraftfullare gemensamma ansträngningar för att säkra våra yttre gränser. Lyckligtvis har vi avskaffat gränskontrollerna mellan medlemsstaterna i Schengenområdet för att garantera fri rörlighet för personer, vilket är en unik symbol för europeisk integration. Men medaljens baksida är att vi måste samarbeta närmare för att förvalta våra yttre gränser. Det är vad våra medborgare förväntar sig. Det är vad kommissionen sa i maj och det är vad jag sa under min valkampanj: Vi måste stärka Frontex betydligt och utveckla det till en fullt ut operativ europeisk gräns- och kustbevakning. Det är i högsta grad genomförbart. Men det kommer att kosta pengar. Kommissionen anser att det är väl investerade pengar. Därför kommer vi att föreslå långtgående åtgärder på väg mot en europeisk gräns- och kustbevakning före årets slut.

En verkligt gemensam europeisk migrationspolitik innebär också att vi måste undersöka hur vi kan öppna lagliga migrationsvägar. Låt oss vara tydliga: Detta kommer inte att bidra till att lösa den nuvarande flyktingkrisen. Men om det finns fler, säkra och kontrollerade vägar öppna till Europa kan vi hantera migration bättre och göra människohandlarnas olagliga arbete mindre attraktivt. Låt oss inte glömma att vi är en åldrande kontinent på demografisk tillbakagång. Vi kommer att behöva begåvning. På sikt måste migrationen ändras från att vara ett problem till att bli en väl förvaltad resurs. Med detta för ögonen kommer kommissionen att lägga fram ett paket för laglig migration i början av 2016.

En varaktig lösning får vi bara om vi tar itu med de bakomliggande orsakerna till att vi nu står inför denna omfattande flyktingkris. Vår europeiska utrikespolitik måste få mer tyngd. Vi kan inte längre tillåta oss att vara okunniga eller oeniga om krig eller oroligheter i våra omedelbara grannländer.

I Libyen måste EU och medlemsländerna göra mer för att samarbeta med regionala partner och säkerställa att en nationell samlingsregering snart är på plats. Vi bör vara beredda att med alla tillgängliga EU-instrument hjälpa en sådan regering att ge säkerhet och tjänster åt befolkningen så snart den är på plats. EU:s utvecklingsrelaterade och humanitära stöd måste sättas in omedelbart och vara omfattande.

Jag vill också påpeka att den syriska krisen går in på sitt femte år utan något slut i sikte. Hittills har det internationella samfundet svikit det syriska folket. Europa har svikit det syriska folket.

Idag uppmanar jag till en europeisk diplomatisk offensiv för att lösa kriserna i Syrien och Libyen. Vi behöver en starkare union på det utrikespolitiska området. Och jag är mycket glad över att vår beslutsamma höga representant, Federica Mogherini, har förberett för ett sådant initiativ genom sina diplomatiska framgångar i samtalen om kärnteknik med Iran. Och att hon är beredd att ha ett nära samarbete med medlemsländerna för att uppnå fred och stabilitet i Syrien och Libyen.

För att underlätta Federicas arbete föreslår kommissionen idag en nödfond på 1,8 miljarder euro, till att börja med, från våra gemensamma ekonomiska tillgångar i EU för att angripa kriserna i Sahel- och Tchadsjöregionerna i Afrika samt i Afrikas horn och Nordafrika. Vi vill bidra till att skapa varaktig stabilitet, exempelvis genom att skapa jobb i lokalsamhällen och därigenom ta itu med bakomliggande orsaker till oroligheter, tvångsförflyttning och olaglig migration. Jag förväntar mig att alla EU-länder bidrar och lever upp till vår ambitionsnivå.

Jag vill inte skapa några illusioner om att flyktingkrisen snart kommer att vara över. Så blir det inte. Men att skjuta ut båtar från bryggor, sätta eld på flyktingläger eller att vända svaga och hjälplösa människor ryggen – det är inte Europa.

Europa är bagaren på Kos som skänker bröd till hungriga och trötta själar. Europa är studerande i München och Passau som skänker kläder till nyanlända på järnvägsstationen. Europa är polismannen i Österrike som välkomnar uttröttade flyktingar vid gränsen. Det är detta Europa jag vill leva i.

Krisen är djup och resan är fortfarande lång. Jag räknar med att ni i denna församling och alla medlemsländer visar prov på europeiskt mod när vi fortsätter framåt, i enlighet med våra gemensamma värderingar och vår historia.

 

En nystart för Grekland, euroområdet och EU:s ekonomi

Herr talman, ärade ledamöter!

Idag skulle jag ju tala om stora frågor. När jag talar om tillståndet i unionen måste jag därför ta upp situationen i Grekland, och vad vi lärt oss under det femte året av den grekiska krisen, som fortsätter att påverka euroområdet och ekonomin och samhället i hela EU.

Sedan början av året har samtalen om Grekland prövat vårt tålamod. Tid och förtroende har gått till spillo, och broar har bränts. Ord har uttalats som svårligen kan tas tillbaka.

I politiken har vi sett utspel, käbbel och förolämpningar som man lättvindigt slängt ur sig.

Alltför ofta har vi sett hur folk tror att de kan genomdriva sina åsikter utan att ta hänsyn till andra.

Vi har sett demokratier i euroområdet som spelats ut mot varandra. Den återhämtning och det jobbskapande vi såg förra året i Grekland raderades ut under dessa månader.

Tillsammans stod vi vid avgrunden.

Och det var inte förrän vi stod vid avgrundens rand som vi kunde se helheten och ta vårt ansvar.

Till slut fick vi en uppgörelse, åtaganden gjordes och genomfördes. Vi har börjat återuppbygga förtroendet, även om det fortfarande är skört.

Jag är inte stolt över alla aspekter av vad vi uppnått. Men jag är stolt över de anställda vid EU-kommissionen som arbetade dag och natt fram till sent i augusti för att överbrygga den stora klyftan mellan olika positioner och för att hitta lösningar som gagnar både Europa och det grekiska folket.

Jag vet att alla inte var nöjda med kommissionens arbete.

Många grekiska politiker var missnöjda med att vi insisterade på reformer i Grekland, särskild när det gäller det ohållbara pensionssystemet och det orättvisa skattesystemet.

Många politiker i andra EU-länder kunde inte förstå varför kommissionen fortsatte att förhandla. Vissa kunde inte fatta varför vi inte bara kunde överlåta samtalen till Internationella valutafondens tjänstemän, eller varför vi ibland också diskuterade de sociala aspekterna av åtagandena och anpassade dem med tanke på hur de påverkar de mest utsatta i samhället, eller hur jag vågade säga gång på gång att euron och euromedlemskapet ska vara oåterkalleliga.

 

Herr talman, ärade ledamöter!

Kommissionens mandat i förhandlingarna med ett programland som Grekland bygger på en väldigt stabil grund: enligt EU-fördraget ska kommissionen främja unionens gemensamma intressen och upprätthålla lagen. I fördraget finns också en paragraf som alla medlemsländer enats om och som säger att euromedlemskapet är definitivt.

Så länge medlemsländerna inte ändrar fördragen är det min övertygelse att kommissionen och de andra EU-institutionerna har ett uppdrag och en plikt att göra allt för att hålla ihop euroområdet.

I fördraget om den Europeiska stabilitetsmekanismen, som ratificerats av alla euromedlemsländer, står det tydligt att kommissionen ska leda programförhandlingar med en medlemsstat. Vi måste göra detta i samverkan med Europeiska centralbanken och när så är möjligt också med Internationella valutafonden. Men vi har alltså ett tydligt mandat att göra det.

När det står ”kommissionen” i fördragen tolkar jag det som att man avser den institution som står under politisk ledning av ordföranden och kommissionskollegiet. Därför lät jag inte kommissionens tjänstemän sköta samtalen med Grekland helt själva, trots deras stora kompetens och hårda arbete. Jag talade själv regelbundet med våra experter, ofta flera gånger om dagen för att vägleda dem i deras arbete. Jag såg också till att vi vid kollegiets möten varje vecka hade utförliga och mycket politiska diskussioner om förhandlingarna med Grekland.

Det är nämligen inte en teknisk fråga när man höjer momsen inte bara på restauranger utan även på bearbetade livsmedel. Det är en politisk och social fråga.

Det är inte en teknisk fråga utan en mycket politisk fråga när man höjer momsen på mediciner i ett land där krisen medfört att 30 % av befolkningen inte längre omfattas av de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen. Eller om man ska skära ner på försvarsutgifterna i stället – i ett land som fortfarande har bland de högsta försvarsutgifterna i EU.

Det är definitivt inte en teknisk fråga om man ska sänka pensionerna för de fattigaste i samhället eller minimilönerna, eller om man i stället ska beskatta de grekiska redarna.

Det är klart att vi behövde nå balans i det som nu är det tredje grekiska stödprogrammet. Men vi lyckades göra det utan att glömma bort vikten av social rättvisa. Jag läste Europaparlamentets betänkande om trojkan mycket noggrant. Jag hoppas att det märks att vi har dragit lärdom av detta, och att vi för första gången har gjort en social konsekvensbedömning av programmet, även om kommissionen ibland behövde kompromissa vid förhandlingarna.

Det som är viktigt för mig är att vi till slut nådde en kompromiss som kunde godkännas av alla de 19 euromedlemmarna, inklusive Grekland.

Efter veckor av samtal, små framsteg, upprepade bakslag, många kriser och även en hel del drama lyckade vi underteckna ett nytt program för stabilitetsstöd till Grekland den 19 augusti.

Nu när vi har det nya programmet vill jag att det ska bli en nystart, för Grekland och för hela euroområdet.

Vi måste vara helt uppriktiga: vi befinner oss i början av en mycket lång resa.

Vad som är viktigt för Grekland nu är att börja genomföra vad vi kommit överens om. För det krävs ett brett politiskt ansvarstagande.

Jag mötte ledarna för de etablerade grekiska partierna på mitt rum innan det slutliga avtalet ingicks. De lovade alla att stödja avtalet och de gav ett första bevis på detta när de röstade för det nya programmet och den första av tre omgångar reformer i det grekiska parlamentet. Jag förväntar mig att de står vid sitt ord och att de håller fast vid avtalet – vem som än regerar. Vad Grekland behöver är att reformerna har ett brett stöd och att de genomförs i tid, så att förtroendet kan återställas både hos det grekiska folket och i den grekiska ekonomin.

Programmet är en sak, men det är inte tillräckligt för att skapa hållbar tillväxt i Grekland. Kommissionen kommer att stå vid Greklands sida för att se till att reformerna tar form. Och vi kommer att hjälpa Grekland att utveckla en tillväxtstrategi under grekisk kontroll och ledning.

För allt, från modernisering av förvaltningen till oberoende skattemyndigheter, kommer kommissionen att bistå Grekland med skräddarsytt tekniskt stöd, tillsammans med europeiska och internationella parter. Detta kommer att vara den viktigaste uppgiften för den nya stödtjänst för strukturreformer som inrättades i juli.

Den 15 juli lade kommissionen också fram ett förslag om att begränsa den nationella samfinansieringen i Grekland och om att tidigarelägga finansiering av investeringsprojekt med bristande likviditet: ett tillväxtpaket på 35 miljarder euro. Det var en akut åtgärd efter månader av ekonomiska åtstramningar. Det rör sig om pengar som kommer att gå in i Greklands ekonomi, så att företag och myndigheter kan investera och rekrytera.

Kommissionen arbetade långa dagar för att ta fram denna åtgärd. Medlemsländernas parlament samlades flera gånger under augusti. Jag hoppas därför att Europaparlamentet också kommer att bidra, i enlighet med tidigare åtaganden. Vårt tillväxtprogram för Grekland har legat på parlamentets bord i två månader. Om det antas kommer det att ta ytterligare flera veckor innan den första euron når Greklands ekonomi.

Jag vill därför uppmana er att följa exemplet från rådet, som kommer att besluta om tillväxtprogrammet vid månadens slut. Europaparlamentet borde kunna vara minst lika snabbt som rådet.

 

Som jag sa, vill jag att det nya programmet ska vara en nystart inte bara för Grekland utan också för hela euroområdet, för vi kan dra viktiga lärdomar av denna kris som pågått alldeles för länge.

Den ekonomiska och sociala situationen talar för sig själv: över 23 miljoner personer saknar fortfarande sysselsättning i EU idag, och mer än hälften har varit arbetslösa i ett år eller längre. Enbart i euroområdet saknar 17,5 miljoner invånare sysselsättning. Återhämtningen hämmas av osäkerheten på global nivå. Statsskulden i EU har nått mer än 88 % av genomsnittlig BNP, och nästan 93 % i euroområdet.

Krisen är inte över. Den har bara tagit paus.

Det betyder inte att ingenting händer. Sysselsättningssiffrorna förbättras, BNP stiger till sin högsta nivå på flera år och finansieringsläget för hushåll och företag har återhämtat sig rejält. Och flera medlemsländer som en gång var hårt drabbade och som fick ekonomiskt stöd från EU, t.ex. Lettland, Irland, Spanien och Portugal, har nu en stabil tillväxt och kan konsolidera sina ekonomier.

Detta är framsteg, men återhämtningen är för långsam, för skör och för beroende av externa parter.

Ett mer djupgående problem är att krisen har skapat stora skillnader inom euroområdet och inom EU. Den har skadat vår tillväxtpotential. Den har stärkt den långsiktiga trenden mot ökad ojämlikhet. Allt detta har lett till tvivel om sociala framsteg, värdet av förändringar och fördelarna med samhörighet.

Vad vi behöver är att på nytt få igång en konvergensprocess, både mellan medlemsländerna och på samhällsnivå, som bygger på produktivitet, sysselsättningsskapande och social rättvisa.

Vi behöver mer union i vårt Europa.

För EU och särskilt för min kommission betyder det två saker: För det första måste vi investera i de källor till sysselsättning och tillväxt som finns i EU, framför allt den inre marknaden. För det andra måste vi komplettera den ekonomiska och monetära unionen för att skapa förutsättningar för en varaktig återhämtning. Vi agerar på båda områdena.

Tillsammans med er och medlemsländerna skapade vi en investeringsplan för Europa för 315 miljarder euro, med en ny europeisk fond för strategiska investeringar.

Mindre än ett år efter det att jag lade fram denna plan har vi nått en punkt där några av de första projekten just kommit igång:

I Frankrike kommer 40 000 hushåll att få en lägre energiräkning och 6 000 jobb kommer att skapas tack vare åtgärder för förbättrad energieffektivitet i byggnader som finansierats av investeringsfonden.

I Barcelona kommer patienterna i sjukvården att få bättre behandling genom nya plasmabaserade behandlingar som finansierats av investeringsfonden.

I Limerick och på andra ställen i Irland kommer många familjer att få bättre tillgång till primärvården och socialtjänsten, vid fjorton nya vårdcentraler. Detta är bara början, det är många fler liknande projekt på gång.

Samtidigt som vi genomför investeringsplanen förbättrar vi den inre marknaden för att skapa fler möjligheter för människor och företag i alla de 28 medlemsländerna. Tack var kommissionens projekt, som den digitala inre marknaden, kapitalmarknadsunionen och energiunionen, banar vi väg för gränsöverskridande verksamhet och drar nytta av skalfördelarna på vår kontinent för att stimulera innovation, föra samman talanger och erbjuda ett brett urval av produkter och tjänster.

Men vi kommer att misslyckas med att skapa välstånd om vi inte förstår något viktigt: vi har ännu inte övertygat invånarna i Europa och i världen om att unionen inte bara kommer att överleva, utan att den också kan frodas och blomstra.

Vi måste inse följande: vår kollektiva oförmåga att hitta en snabb och tydlig lösning på den grekiska krisen under de senaste månaderna har försvagat oss allihop. Den skadade förtroendet för den gemensamma valutan och EU:s anseende i resten av världen.

”Ingen vind är gynnsam för den, som inte kan bestämma sig till vilken hamn han ska” – vi måste ha klart för oss vart vi är på väg.

Detta är budskapet i den rapport om fullbordandet av den ekonomiska och monetära unionen som jag lade fram i juni tillsammans med ordförandena i de andra EU-institutionerna.

För mig var det självklart att talman Martin Schulz skulle delta i detta viktiga arbete. Europaparlamentet är ju en grundpelare för demokratin på EU-nivå, på samma sätt som de nationella parlamenten är grundpelare för demokratin på nationell nivå. Europaparlamentet är och måste förbli euroområdets parlament. Och Europaparlamentet, i sin egenskap av medlagstiftare, ska besluta om de nya initiativ som kommissionen kommer att lägga fram de närmaste månaderna för att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen. Jag är därför glad att vi för första gången har skrivit, inte en ”de fyra ordförandenas rapport” utan en ”de fem ordförandenas rapport”.

Trots månader av sena kvällar för att nå en överenskommelse om Grekland kunde vi skriva den här rapporten i maj och juni och staka ut riktningen för en stabilare framtid. De fem ordförandena för de viktigaste EU-institutionerna har upprättat en färdplan för hur vi ska stabilisera och konsolidera euroområdet till i början av 2017, och därefter, när vi kan bygga på en förnyad konvergens av våra ekonomier, kan vi ta itu med mer grundläggande reformer och övergå från krishantering till nya tillväxtperspektiv.

Som förväntat ledde de fem ordförandenas rapport till en livlig debatt över hela Europa. Vissa säger att vi behöver en regering för euron. Andra säger att vi behöver mera disciplin och efterlevnad av regler. Jag håller med om båda: vi behöver ta vårt kollektiva ansvar, vi behöver tänka på det gemensamma bästa och vi måste respektera och genomföra vad vi bestämt tillsammans. Men jag håller inte med om att det skulle behövas fler institutioner eller en autopilot för euron, som om nya institutioner eller magiska regler skulle ge ett bättre resultat.

Man kan inte hantera en gemensam valuta enbart utifrån regler och statistik. Det behövs ständiga politiska bedömningar, som kan ligga till grund för nya ekonomiska, finanspolitiska och socialpolitiska ställningstaganden.

De fem ordförandenas rapport har en omfattande agenda för de närmaste åren, och jag vill att vi ska gå snabbt fram på alla fronter – den ekonomiska, finansiella, finanspolitiska och politiska unionen. Vissa åtgärder måste inriktas på euroområdet, medan andra bör vara öppna för alla de 28 medlemsländerna, så att de interagerar nära med den inre marknaden.

Låt mig lyfta fram fem områden där kommissionen kommer att lägga fram långtgående förslag och där vi kan förvänta oss framsteg redan i höst.

Första området: De fem ordförandena har kommit överens om att vi behöver ett gemensamt system för att skydda privatpersoners sparpengar upp till 100 000 euro per person och bankkonto. Detta är den felande länken i bankunionen.

Det finns redan sådana skyddsmekanismer men bara på nationell nivå. Vad vi behöver är ett mer europeiskt system, som är frikopplat från staternas kassakistor, så att människor kan lita helt på att deras sparpengar är säkra.

Vi såg alla vad som hände i Grekland i somras: Invånarna tog ut sina sparpengar eftersom de, helt begripligt, inte hade förtroende för statens finansiella förmåga att stödja sitt banksystem. Det måste bli en ändring på detta.

Det finns ett akut behov av ett mer gemensamt garantisystem, och kommissionen kommer att lägga fram ett förslag till lagstiftning för de första etapperna före årets slut.

Jag är förstås fullt medveten om att det inte finns någon konsensus i frågan ännu. Men jag vet också att många av er är lika övertygade som jag om hur viktigt det är att gå framåt i frågan. Till dem som är mer skeptiska vill jag säga att kommissionen är fullt medveten om att det finns skillnader i utgångsläget i de olika medlemsländerna. En del har utvecklat och finansierat nationella system för insättningsgarantier. Andra håller fortfarande på att bygga upp sådana system. Vi måste ta hänsyn till dessa skillnader. Därför förespråkar vi inte i de fem ordförandenas rapport att ansvaret fördelas fullt ut, utan i stället ett system för återförsäkring. Vi kommer att lägga fram närmare detaljer inom några veckor.

Andra området: Euron behöver en starkare representation på den globala arenan. Hur kan det komma sig att euroområdet, som har världens näst största valuta, inte kan uttala sig samstämmigt i ekonomiska frågor i internationella finansiella institutitoner?

Föreställ er det dagliga arbetet vid Internationella valutafonden. Vi vet alla hur viktigt arbetet där är. Ändå är det så att Belgien och Luxemburg, i stället för att uttala sig samstämmigt i egenskap av medlemmar i euroområdet, måste förhandla med Armenien och Israel om hur de ska rösta, medan Spanien sitter i en valkrets med latinamerikanska länder.

Hur kan det komma sig att vi européer som sammantaget är stora deltagare i globala institutioner som IMF och Världsbanken ändå agerar som en minoritet?

En strategiskt viktig ny bank för infrastrukturinvesteringar inrättas i Asien. Hur kan det komma sig att de europeiska länderna tävlar om vem som först kan bli medlem, i stället för att förhandla gemensamt?

Vi behöver mogna och sätta våra gemensamma intressen före nationella intressen. För mig vore det naturligt att Eurogruppens ordförande skulle företräda euroområdet vid internationella finansiella institutioner som IMF.

Tredje området: Vi behöver ett effektivare och mer demokratiskt system för ekonomisk och finanspolitisk övervakning. Jag skulle vilja att Europaparlamentet, de nationella parlamenten och berörda parter på alla nivåer blir aktörer i den här processen. Jag önskar också att man i både EU:s och medlemsländernas politik skulle ta större hänsyn till hela euroområdets intresse: hela områdets intresse är mer än summan av delarna. Detta kommer att återspeglas i våra förslag för att ytterligare effektivisera och stärka den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken.

Jag vill att våra rekommendationer för den ekonomiska inriktningen för euroområdet i dess helhet inte längre ska vara bara tomma ord. Jag vill att de verkligen ska vara en vägledning, särskilt när det gäller den finanspolitiska inriktningen i euroområdet.

Fjärde området: Vi måste göra vår skattepolitik mer rättvis. För det krävs större öppenhet och rättvisare fördelning, för både privatpersoner och företag. Vi lade fram en åtgärdsplan i juni, som i korthet gick ut på följande: Det land där ett företag gör sin vinst ska också vara landet där det beskattas.

Ett steg på vägen är vårt arbete med en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Den här förenklingen kommer att göra det svårare att undvika att betala skatt.

Tillsammans med rådet jobbar vi också hårt för att till årets slut nå en överenskommelse om automatiskt informationsutbyte om förhandsbesked i skattefrågor.

Vi tror också att våra undersökningar av olika nationella system mycket snart kommer att ge resultat.

Och vi slåss hårt för att medlemsländerna ska införa bestämmelser om en skatt på finansiella transaktioner före årets slut.

Vi behöver mer Europa, vi behöver mer union och vi behöver en rättvisare skattepolitik.

Femte området: Vi måste intensifiera arbetet för en rättvis och verkligt alleuropeisk arbetsmarknad. Rättvisa betyder i det här sammanhanget att vi ska främja och skydda invånarnas rätt till fri rörlighet, som är en grundläggande rättighet i unionen, samtidigt som vi måste undvika missbruk av arbetstagarnas rättigheter och social dumpning.

Arbetskraftens rörlighet är något positivt och behövs för att euroområdet och den inre marknaden ska utvecklas. Men den måste följa tydliga regler och principer. Den viktigaste principen bör vara att det ska vara samma lön för samma jobb på samma plats.

Jag vill också utveckla en europeisk pelare för sociala rättigheter, som tar hänsyn till förändringarna i samhället och i arbetslivet i Europa. Den ska kunna fungera som en kompass för mer konvergens inom euroområdet.

Denna europeiska pelare för sociala rättigheter ska komplettera det som vi redan uppnått gemensamt när det gäller skydd för arbetstagarna i EU. Jag förväntar mig att arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll i denna process. Jag tror att det är klokast att börja i euroområdet, och låta övriga EU-länder delta om de vill.

Som det står i de fem ordförandenas rapport kommer vi också att behöva titta på mer grundläggande åtgärder för euroområdet. Kommissionen kommer att lägga fram en vitbok om detta våren 2017.

Ja, vi kommer med tiden att behöva inrätta ett finansdepartement för euroområdet, med ansvar på EU-nivå. Och jag tror att det bör bygga på den europeiska stabilitetsmekanism som inrättades under krisen och som med en kreditvolym på upp till 500 miljarder euro kan mäta sig med IMF. Den europeiska stabilitetsmekanismen bör undan för undan spela en allt viktigare roll som makroekonomisk stabilisator för att bättre kunna klara av chocker som inte kan hanteras enbart på nationell nivå. Vi planerar att genomföra detta under mandatperiodens andra hälft.

Europeiska unionen är ett dynamiskt projekt. Det är till för folket. Det finns inga vinnare och förlorare. Alla får vi mer tillbaka än vi ger. Det är ett enda stort projekt som omfattar alla. Detta är också ett budskap till Storbritannien, som jag tänker mycket på i samband med de stora politiska utmaningar vi har framför oss under de kommande månaderna.

 

En godtagbar lösning för Storbritannien

Sedan jag tillträdde har saker och ting klarnat när det gäller Storbritannien – före utgången av 2017 ska en folkomröstning hållas i frågan om Storbritannien ska stanna kvar i unionen eller inte. Det blir givetvis väljarna i Storbritannien som ska fatta detta beslut. Men det vore inte ärligt eller realistiskt att påstå annat än att detta beslut kommer att få strategisk betydelse för unionen som helhet.

Jag har alltid sagt att jag vill att Storbritannien ska stanna kvar i EU. Och jag vill arbeta tillsammans med den brittiska regeringen för att nå en godtagbar lösning för Storbritannien.

Britterna ställer viktiga frågor till EU och om EU. Skapar EU välstånd för sina medborgare? Inriktas EU:s insatser på områden där man kan få resultat? Är EU öppen för resten av världen?

Dessa frågor kan EU besvara, och inte bara när det gäller Storbritannien. EU:s samtliga 28 medlemsländer vill att unionen ska vara modern och fokuserad på ett sätt som gagnar alla medborgare. Vi är alla överens om att EU måste anpassa sig och förändras med tanke på de stora utmaningar och kriser som vi står inför just nu.

Det är därför som vi fullbordar den inre marknaden, minskar byråkratin och förbättrar investeringsklimatet för småföretagen.

Det är därför som vi skapar en digital inre marknad – så att det inte ska spela någon roll för priset var i EU du befinner dig när du hyr bil på nätet. Vi moderniserar EU:s upphovsrättsliga bestämmelser – för att öka människors tillgång till kulturellt innehåll på nätet, samtidigt som vi garanterar att upphovsmännen får rimlig ersättning. Och för bara två månader sedan enades man inom EU om att avskaffa roamingavgifterna från och med sommaren 2017, något som många turister och resenärer, inte minst från Storbritannien, har förespråkat i flera år.

Det är därför som vi förhandlar om handelsavtal med ledande nationer, såsom det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar. Det är därför som vi öppnar upp marknader och överbryggar hinder för företagen och arbetstagarna i EU:s 28 medlemsländer.

Jag har ett personligt engagemang när det gäller att förbättra samarbetet mellan unionen och de nationella parlamenten. Jag har skrivit in i uppdragsbeskrivningarna för alla ledamöterna i min kommission att de ska ha ett tätare samarbete med de nationella parlamenten. Det är min fasta övertygelse att unionen kommer närmare folket som den är till för, om vi stärker våra relationer med de nationella parlamenten. Detta är en ambition som jag vet att jag delar med premiärminister David Cameron. Jag är säker på att vi kommer att kunna hitta en gemensam lösning.

När jag för över ett år sedan förde en kampanj för att bli kommissionens ordförande, lovade jag att jag i egenskap av ordförande skulle eftersträva en godtagbar lösning för Storbritannien. En lösning som är godtagbar för Storbritannien. Och som också är godtagbar för de 27 övriga medlemsländerna.

Jag vill försäkra mig om att vi bevarar integriteten för alla de fyra friheterna på den inre marknaden och samtidigt hittar sätt att tillåta ytterligare integration i euroområdet för att stärka den ekonomiska och monetära unionen.

För att tillmötesgå Storbritannien kommer delar av denna lösning att innebära ett erkännande av det faktum att inte alla medlemsländer deltar i samtliga av unionens politikområden. Särskilda protokoll fastställer Storbritanniens ståndpunkt, exempelvis i fråga om euron och rättsliga och inrikes frågor. För att tillmötesgå övriga medlemsstater får Storbritanniens val inte hindra dem från ytterligare integration om de anser det lämpligt.

Jag kommer att sträva efter en godtagbar lösning för Storbritannien. Detta gör jag bara av en enda anledning. Därför att jag anser att EU är bättre om Storbritannien är med och att Storbritannien är bättre om EU är med.

På nyckelområdena kan vi uppnå mycket mer om vi agerar tillsammans än på egen hand. Detta är särskilt fallet med de enorma utrikespolitiska utmaningar som Europa står inför i dagsläget och som jag kommer att behandla i nästa del av detta tal.

 

Eniga i Ukrainafrågan

Europa är en liten del av världen. Om vi har något att erbjuda är det vår kunskap och vårt ledarskap.

För ungefär hundra år sedan utgjorde Europas befolkning en femtedel av världens befolkning; i dag är den siffran en niondel och om hundra år kommer den att vara en tjugofemtedel.

Jag tror att vi kan och bör ha vår roll på den internationella scenen, inte för vår egen fåfängas skull, utan för att vi har något att erbjuda. Vi kan visa världen att det finns fördelar med att hålla ihop och ett strategiskt intresse att agera tillsammans. Det har aldrig varit mer angeläget och nödvändigt att göra detta.

Vi har mer än 40 aktiva konflikter i världen just nu. Samtidigt som dessa konflikter rasar, familjer splittras och hem förvandlas till ruiner, kan jag inte komma till er nästan 60 år efter Europeiska unionens födelse och tala om fred. För det råder inte fred i världen.

Om vi vill verka för en fredligare värld, kommer vi att behöva mer Europa och mer union i vår utrikespolitik. Detta gäller i allra högsta grad vårt förhållningssätt gentemot Ukraina.

Utmaningen att hjälpa Ukraina att överleva, att genomföra reformer och att blomstra är ett europeiskt problem. Till syvende och sist är Ukrainas dröm, drömmen om Majdan, europeisk – drömmen om att leva i ett modernt land, i en stabil ekonomi, i ett sunt och rättvist politiskt system.

Under de senaste tolv månaderna har jag lärt känna president Petro Porosjenko väl, vid ett toppmöte, under en middag hemma hos honom, under många sammanträden och otaliga telefonsamtal. Han har påbörjat en förändring i sitt land. Han kämpar för fred. Han förtjänar vårt stöd.

Vi har redan åstadkommit mycket. Vi har lånat ut 3,41 miljarder euro i tre makroekonomiska stödprogram, fått till stånd en överenskommelse som tryggar Ukrainas gastillgång under vintern och gett råd om reformen av rättsväsendet. EU och alla dess medlemsländer måste bidra om vi ska lyckas.

Vi kommer också att behöva hålla fast vid vår enighet.

Vi behöver enighet i fråga om säkerheten i våra östliga medlemsländer, i synnerhet Baltikum. Medlemsländernas säkerhet och gränser är okränkbara. Jag vill att detta ska framgå mycket tydligt i Moskva.

Vi behöver mer enighet när det gäller sanktioner. De sanktioner som EU infört mot Ryssland har sitt pris för var och en av våra ekonomier och får återverkningar på viktiga sektorer, till exempel jordbruket. Men sanktioner är ett kraftfullt verktyg för att bemöta aggression och kränkning av internationell rätt. De utgör en strategi som måste finnas kvar tills Minskavtalen efterlevs fullt ut. Vi måste hålla fast vid vår oräddhet och vår enighet.

Men vi måste också fortsätta att söka lösningar.

Jag talade med president Vladimir Putin vid G20-mötet i Brisbane – det var ett bilateralt möte som pågick ända fram på småtimmarna. Vi talade om hur länge vi hade känt varandra, om hur annorlunda tiderna hade blivit. En god samarbetsanda mellan EU och Ryssland har fått ge vika för misstänksamhet och misstro.

EU måste visa Ryssland vad konfrontation kostar, men också visa att vi är villiga att söka samförstånd.

Jag vill inte ha ett Europa som går till historien som betraktare. Jag vill ha ett Europa som går före och visar vägen. När Europeiska unionen står enad, kan vi förändra världen.

 

Eniga om en ledande roll i kampen mot klimatförändringarna

Ett exempel där vi i Europa redan ligger långt framme är i våra insatser mot klimatförändringarna.

I Europa vet vi alla att klimatförändringarna är en av de största globala utmaningarna, och det har vi vetat ett tag nu.

Vår gemensamma planet – dess atmosfär och stabila klimat – klarar inte av hur vi behandlar den.

I vissa delar av världen har man levt över sina tillgångar, skapat koldioxidskulder och levt gott på dem. Som vi lärt oss av ekonomisk krishantering, är det inte hållbart att vi lever över våra tillgångar.

Vi kommer snart nog att få betala kalaset. I vissa delar av världen håller klimatförändringarna på att förändra de bakomliggande orsakerna till konflikt – att ha kontrollen över en damm eller en sjö kan vara mer strategiskt intressant än kontrollen över ett oljeraffinaderi.

Klimatförändringarna är till och med en av de bakomliggande orsakerna till en ny typ av migration. Klimatflyktingar kommer att bli en ny utmaning – om vi inte agerar snabbt.

Ledare från hela världen kommer att mötas i Paris om 90 dagar för att nå en överenskommelse om åtgärder för att uppnå målet att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader Celsius. EU är på rätt spår och gav ett tydligt löfte i mars – ett bindande utsläppsminskningsmål för hela ekonomin på minst 40 % år 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Detta är det mest långtgående bidraget som hittills har lagts fram.

Andra följer oss, vissa endast motvilligt.

Låt mig få tala i klartext till våra internationella partner – EU kommer inte att underteckna vilket avtal som helst. Min prioritering, Europas prioritering, är att anta ett ambitiöst, kraftfullt och bindande globalt klimatavtal.

Det är därför som min kommission och jag har ägnat en del av detta första år åt att slå på trumman för högt ställda mål vid Parismötet. I maj förra året var jag i Tokyo där jag uppmanade premiärminister Shinzo Abe att arbeta med oss för att säkerställa att Parismötet blir en värdig efterträdare till Kyotomötet.

Vid G 7-mötet i juni enades ledarna om att utveckla långsiktiga strategier för låga koldioxidutsläpp och att överge fossila bränslen i slutet av århundradet.

Senare träffade jag Kinas premiärminister Li Keqiang för att förbereda inför mötet i Paris och inleda ett samarbete vars målsättning är att utforma dagens städer så att de kan tillgodose morgondagens behov på energi- och klimatområdet.

Och kommissionsledamöterna har tillsammans med den höga representanten gjort diplomatiska insatser för klimatet. I dag är kommissionär Miguel Arias Cañete i Papua Nya Guinea och diskuterar planerna inför Parismötet med ledarna för Stillahavsöarnas forum. Om korrigerande åtgärder inte vidtas för att motverka klimatförändringarna, kommer tidvattnet att stiga och dessa öar kommer snart att få samma roll som kanariefåglarna förr hade i kolgruvorna.

Men om Parismötet ger resultat, kommer mänskligheten att för första gången ha ett internationellt system för att effektivt bekämpa klimatförändringarna.

Paris kommer att bli nästa hållplats men inte den sista. Det finns en väg som leder till Paris, men det finns också en väg som leder bort från Paris.

Min kommission kommer att arbeta för att Europa ska behålla sin ledande ställning i kampen mot klimatförändringarna. Vi kommer att leva som vi lär.

Vi har ingen patentlösning för att ta itu med klimatförändringarna. Men våra lagar, som EU:s system för handel med utsläppsrätter, och våra insatser har gjort det möjligt för oss att minska koldioxidutsläppen samtidigt som ekonomin kunnat växa.

Genom vår långsiktiga klimatpolitik uppnår vi också nödvändiga mål för energiunionen. Detta ger oss en världsledande ställning inom sektorn för förnybar energi, som i dag sysselsätter över en miljon människor i hela EU och genererar en omsättning på 130 miljarder euro, inklusive 35 miljarder euro i export. Europeiska företag innehar i dagsläget 40 % av alla patent som avser förnybar teknik och teknikens snabba utveckling ökar möjligheterna för en ny global handel med miljövänlig teknik.

Det är därför som man sätter ett strategiskt fokus på innovation och sammankopplingen av våra marknader i genomförandet av energiunionen.

Detta är vad jag lovade förra året och detta är vad kommissionen har uppnått och kommer att fortsätta med.

Kampen mot klimatförändringarna kommer inte att vinnas eller förloras i de diplomatiska diskussionerna i Bryssel eller Paris. Den kommer att ha vunnits eller förlorats på plats i städerna där de flesta européer bor, arbetar och använder omkring 80 % av all den energi som produceras i Europa.

Jag har därför bett talman Martin Schulz att stå värd för borgmästarförsamlingens möte i Europaparlamentet nästa månad, där över 5 000 EU-borgmästare samlas. De har alla förbundit sig att uppfylla EU:s mål om att minska koldioxidutsläppen. Jag hoppas att alla ledamöter i detta parlament kommer att stödja de åtgärder som samhällen och orter i hela EU vidtar för att se till att Parismötet och dess efterföljare blir en succé.

 

Slutsats

Herr talman, ärade parlamentsledamöter!

Det var många saker som jag inte nämnde och inte kunde nämna i dag. Till exempel skulle jag ha velat tala med er om Cypern och min förhoppning, min ambition och min önskan att se ön enad nästa år. Alltsedan jag träffade och talade länge med presidenterna Nikos Anastasiades och Mustafa Akinci mitt på gröna linjen i juli, har jag varit övertygad om att detta är möjligt under rådande förhållanden och med fortsatt god samordning mellan FN:s och EU:s insatser, om de båda ledarna har den nödvändiga visionen och den politiska viljan. Jag kommer att ge allt tänkbart stöd och bistånd för att detta mål ska uppnås, eftersom jag anser att det inte ska finnas plats för murar och stängsel i ett medlemsland.

Jag har inte talat om Europas jordbrukare som demonstrerade i Bryssel denna vecka. Jag håller med dem om att det är något fel på marknaden när priset för en liter mjölk är lägre än priset för en liter vatten. Men jag anser inte att vi kan eller bör börja detaljstyra mjölkmarknaden från Bryssel. Vi bör kompensera jordbrukarna som blir lidande av de följder sanktionerna mot Ryssland får. Och det är därför som kommissionen lägger fram ett solidaritetspaket på 500 miljoner euro för jordbrukarna. Och europeiska och nationella konkurrensmyndigheter bör titta närmare på marknadens struktur. Det är något som luktar illa på mjölkmarknaden. Mitt intryck är att vi måste bryta oligopolet bland återförsäljarna.

Det finns mycket mer att säga, men när det handlar om de viktigaste frågorna, de största utmaningarna för oss i dagsläget, är det en sak som står klart för mig – oavsett om vi talar om flyktingkrisen, ekonomin eller utrikespolitiken, kan vi bara lyckas om vi är en union.

Vem är unionen som representerar Europas 507 miljoner invånare? Unionen är inte bara Bryssel eller Strasbourg. Unionen är EU-institutionerna. Unionen är också medlemsländerna. Den är de nationella regeringarna och de nationella parlamenten.

Det räcker att bara en av oss inte klarar av att leverera för att alla ska misslyckas.

Europa och vår union måste leverera. Samtidigt som jag är en stark försvarare av gemenskapsmetoden i vanliga fall, är jag inte purist i kristider – jag bryr mig inte om hur vi hanterar en kris, oavsett om det är med hjälp av mellanstatliga lösningar eller lokalt ledda processer. Bara vi finner en lösning och får saker gjorda i EU-medborgarnas intresse.

Men när vi ser bristerna i en metod måste vi ändra vår strategi.

Titta på det omplaceringssystem för flyktingar som vi lade fram för Grekland och Italien i maj. Kommissionen föreslog ett bindande gemenskapssystem för solidaritet. Medlemsländerna valde i stället en strategi som bygger på frivillighet. Detta resulterade i att siffran 40 000 aldrig uppnåddes. Inte en enda person i behov av skydd har ännu omplacerats och Italien och Grekland får fortfarande klara sig på egen hand. Det duger helt enkelt inte.

Titta på mellanstatliga lösningar såsom 2011 års finanspakt om skärpt budgetdisciplin eller 2014 års avtal om inrättandet av en gemensam bankrekonstruktionsfond. I dagsläget kan vi konstatera att inte ett enda medlemsland har genomfört finanspakten fullt ut. Endast 4 av 19 medlemsländer har ratificerat avtalet om bankrekonstruktionsfonden, som ska inledas den 1 januari 2016.

Detta duger helt enkelt inte om vi ska klara av de aktuella, enorma utmaningarna.

Vi måste ändra vårt arbetssätt.

Vi måste bli snabbare.

Vi måste bli mer av en union i vår metod.

Inte för att vi vill ha mer makt på europeisk nivå, utan för att vi snarast behöver bättre och snabbare resultat.

Vi behöver mer Europa i vår union.

Vi behöver mer union i vår union.

I hela mitt liv har jag trott på tanken om ett Europa. Jag har mina skäl och jag vet att många av dem – och det är jag lättad över – inte kan relateras till dagens generationer.

När jag tillträdde sade jag att jag ville återuppbygga broar som hade börjat falla sönder. Där solidariteten hade börjat bli sliten. Där gamla demoner började dyka upp igen.

Vi har fortfarande lång väg kvar.

Men när framtida generationer kommer att läsa om detta ögonblick i Europas historieböcker, låt dem då få läsa att vi var överens om att visa medkänsla och öppnade våra hem för dem som behövde vårt skydd.

Att vi gick samman för att bemöta globala utmaningar, skydda våra värderingar och lösa konflikter.

Att vi försäkrade oss om att skattebetalarna aldrig mer skulle bli tvungna att betala för finansvärldens girighet.

Att vi hand i hand tryggade tillväxten och framgången för våra ekonomier, våra företag och framför allt för våra barn.

Låt dem få läsa att vi skapade en union som var starkare än någonsin tidigare.

Låt dem få läsa att vi tillsammans skrev Europas historia. En historia som våra barnbarn med stolthet kommer att berätta.

 

Läs mer:

Talets höjdpunkter

Här kan du se hela talet

Webbplats för Tillståndet i unionen 2015

SPEECH/15/5614


Side Bar

Videos





Photos