Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen

[Den talade versionen gäller]

José Manuel Durão Barroso

Europeiska kommissionens ordförande

José Manuel Barrosos avskedstal

Europaparlamentets plenarsammanträde

Strasbourg den 21 oktober 2014

Herr talman, ärade ledamöter!

Först och främst vill jag tacka er för er inbjudan att tala till parlamentet en sista gång. Min andra mandatperiod som Europeiska kommissionens ordförande närmar sig sitt slut, och jag är mycket glad att kunna vara här med mina kolleger för att lämna in vår slutredovisning. Eftersom det här är min andra kommission, tror jag det är på sin plats att ta upp de senaste tio åren som helhet.

Jag vill dela med mig av mina känslor, mina tankar, vad jag tycker om hur EU har hanterat dessa mycket svåra tider, och vad jag tror är morgondagens viktigaste utmaningar.

Jag tror att ni håller med mig om att det här har varit ovanligt utmanande tider. Tio år av kriser, och EU:s svar på kriserna. Inte bara finanskrisen och statsskuldskrisen: glöm inte att vi i början av min första mandatperiod hade en konstitutionskris, när två av EU:s ursprungliga medlemsländer i folkomröstningar avvisade EU-konstitutionen. Så vi hade en konstitutionskris, en statsskulds- och finanskris och just nu har vi också en akut geopolitisk kris på grund av konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Konstitutionskrisen löstes genom Lissabonfördraget. Faktum är att många på den tiden sade att det skulle vara omöjligt för EU att enas om nya institutionella ramar. Och det blev också ögonblick med oklarhet och tvivel. Men det visade sig att vi kunde bevara merparten av EU:s regelverk, inbegripet många av nyheterna i konstitutionen, i Lissabonfördraget, som ratificerades av alla medlemsstater, även av dem som i dag verkar ha glömt bort att de ratificerade det.

Jag tänker ta upp de ekonomiska frågorna i slutet, eftersom de fortfarande är aktuella, och istället nämna att vi har råkat ut för en allvarlig utmaning och ett hot mot vår stabilitet i Europa på grund av Rysslands oacceptabla agerande mot Ukraina. Och vi har principfast tagit ställning. Vi erbjöd Ukraina ett associeringsavtal och ett frihandelsavtal, och det gläder mig att kunna säga att Ukraina tros alla svårigheter kunde skriva på och ratificera associeringsavtalet, och jag vill gratulera detta parlament, eftersom samma dag och samma klockslag som det ukrainska parlamentet ratificerade avtalet gjorde ni detsamma, något som visar att ni kan erbjuda Ukraina hopp som en medlem av familjen av europeiska nationer.

I detta nu när jag talar till er är krisen ännu inte löst – det vet vi. Men jag tycker att vi kan vara stolta över att vi har hållit på våra principer, att vi i klarast möjliga ordalag fördömt Rysslands agerande och att vi har ratificerat associeringsavtal inte bara med Ukraina utan även med Georgien och Moldavien. Jag anser att vi har en skyldighet gentemot de länder som ser till Europa med hoppet om en gemensam framtid byggd på gemensamma värderingar.

Vi håller fortfarande på att medla, och i dag sker ett möte om energi med kommissionen som medlare mellan de ryska och ukrainska regeringarna, så en politisk förhandlingslösning är möjlig, och vi arbetar för den. Det ligger i alla inblandades intresse att nå en politisk överenskommelse, men en politisk överenskommelse som följer folkrättens principer, en politisk överenskommelse som respekterar rätten för ett av våra grannländer att besluta om sin egen framtid, en politisk överenskommelse som respekterar det landets suveränitet och oberoende. Så vi kan vara stolta över vad vi har uträttat i denna mycket vanskliga geopolitiska kris.

Och vi hade också finans- och statsskuldskrisen. Faktum är att krisen inte uppstod i Europa, men eftersom vi inte var förberedda, eftersom euroområdet ännu inte hade rätt verktyg, drabbades vi hårt av den inte bara ekonomiskt utan också socialt och politiskt. Jag tror att den här krisen var den största sedan den europeiska integrationen inleddes på 1950-talet. Det är dags att få lite perspektiv på saker och ting.

Kära parlamentsledamöter!

Låt oss dra oss till minnes vad de flesta analytikerna tyckte i finanspressen och i länder i och utanför Europa om vad som kunde hända: alla spådde en ”Grexit”, att Grekland skulle lämna euron, och det skulle naturligtvis omedelbart få följdverkningar i andra länder, en dominoeffekt som också redan märktes i länder som Irland och Portugal. Men glöm inte att Spanien också stod under väldigt hård press liksom Italien. Vi blickade ned i avgrunden. Jag minns mycket väl vad som hände i diskussionerna i anslutning till G20-mötet i Cannes 2011, jag minns när nästan alla analytiker spådde att Grekland skulle lämna euron och åtminstone hälften av dem trodde att euron skulle implodera. Men vad hände? Det är inte bara det att inget land lämnade euron, utan nu ska vi till och med snart välkomna det 19:e eurolandet då Litauen går med oss den 1 januari 2015. Och det är inte bara det att Grekland stannade kvar i euron, utan euroområdet har utvidgats och det har även EU. Detta är något som är mycket underskattat i alla analyser.

Under 2004, det året jag hade äran och privilegiet att tillträda som ordförande i Europeiska kommissionen, minns ni att vi var 15 länder då? I dag är vi 28 länder. Vi fördubblade alltså nästan antalet EU-länder under krisen. Finns det något bättre bevis på vår unions stryktålighet och anpassningsförmåga? Det faktum att vi kunde förbli enade och öppna under krisen tycker jag bekräftar EU:s oerhörda tålighet och styrka, och det får man inte underskatta.

Jag vet att för en del verkar det här inte mycket värt. De har på sätt och vis målat upp en idealbild av det förflutna, och tycker att Europa hade det bättre när hälften av Europa led under totalitär kommunism. Det tycker inte jag. Jag tycker att Europa i dag är bättre än när hälften av vår världsdel styrdes av kommunisterna. Att Europeiska unionen under alla dessa kriser klarade av att i kontinental skala öppna, befästa och ena nästan hela Europa kring värdena fred, frihet och rättvisa tycker jag är fantastiskt och något vi bör vara stolta över, och inte skämmas över som en del verkar göra.

Så det här är också, anser jag, något att högtidlighålla. Många spådde, och det kommer ni säkert ihåg, ni som följde frågan på den tiden, att Europeiska kommissionen inte skulle kunna fungera med 25 eller 27 eller 28 ledamöter, att EU skulle köra fast. Faktum är att EU inte körde fast på grund av utvidgningen, utan det var snarare så, kan jag avslöja nu, att det ibland var svårare att få några av EU:s grundarländer att dra åt samma håll som alla 28 EU-länderna.

Det tycker jag också att vi ska vara stolta över, kollektivt, att EU kunde förbli enat och öppet under krisen. Och när jag säger öppet menar jag det i ordets alla bemärkelser, även öppet gentemot omvärlden. Till exempel genom att vi har främjat en framsynt klimatagenda sedan Dohautvecklingsrundan och Dohaförhandlingarna misslyckats. Och vi leder nu utvecklingen på det området, eftersom jag anser att handel kan vara ett av de bästa sätten att stödja tillväxt i och utanför EU. Eller när vi, för det var på EU:s initiativ, gick till den f.d. amerikanska presidenten och övertalade honom att anordna det första G20-mötet på stats- och regeringschefsnivå, för att det var ett sätt att samarbeta globalt och undvika en återgång till rå, ohöljd protektionism. Det är ofta lockande i kristider. Vi klarade alltså av att inte bara hålla EU enat och till och med öka antalet medlemsländer, utan också öppet mot omvärlden.

Men nu, är vi starkare eller är vi svagare nu? Jag vet att de flesta kritikerna i dag skulle säga att vi är svagare. Men är vi verkligen det?

Faktum är att när krisen slog till hade vi nästan inga verktyg för att reagera på den. Vi stod inför, hette det då, en kris utan motstycke. Men vi hade inga verktyg, till exempel för att stödja de länder som hotades av omedelbar betalningsinställelse. Vi har fått mycket gjort. Vi har kollektivt, kommissionen och medlemsstaterna och alltid med parlamentets starka stöd, skapat ett nytt styrsystem. Vi har i dag en mycket starkare styrning än tidigare, med helt nya befogenheter för EU-institutionerna, och vi har gjort allt för att ställa gemenskapsmetoden i centrum av integrationen. Exempelvis har kommissionen nu större befogenheter att styra euroområdet än före krisen. Europeiska centralbanken kan i dag utöva direkt tillsyn över bankerna i Europa, något som ingen hade trott möjligt före krisen, det hade varit nästan otänkbart före krisen. Och jag minns när vi talade om bankunionen, när jag i en intervju sade att vi behövde en bankunion, så fick jag påringningar från huvudstäderna och de sade “Vad är det här för prat om en bankunion? Det står inte i fördragen.” Jag svarade “Nej, det står inte i fördragen, men vi behöver den om vi ska nå målen i fördragen, nämligen stabilitet och tillväxt”. Och nu har vi en bankunion.

Kära ledamöter!

Om vi ser tillbaka och tänker efter var vi stod för tio år sedan och var vi är nu, kan vi ärligt och sanningsenligt säga att EU i dag åtminstone i euroområdet är mer integrerat och har större befogenheter, och vi har nu genom gemenskapsmetoden fler sätt att hantera kriser, särskilt i euroområdet. Inte bara genom styrningen i bankunionen utan också genom lagstiftning om finansiell stabilitet, reglering och tillsyn.

Vi har på det här området lagt fram omkring 40 nya rättsakter, som alla godkändes av Europaparlamentet. Och jag vill återigen tacka er, för i nästan alla debatter stod Europaparlamentet och kommissionen på samma sida, för större ambitioner, inte lägre ambitioner, för Europa. I dag kan jag därför säga att vi står starkare tack vare en mer integrerad styrning, tack vare lagstiftning mot finanssystemets avarter, tack vare mycket tydligare tillsyn och reglering. Därför anser jag att vi nu står bättre rustade än tidigare att hantera kriser, om en kris som den vi nyss sett skulle inträffa i framtiden.

Man kan naturligtvis säga att många svårigheter kvarstår. Ja, och jag kommer att säga några ord om det snart när det gäller utsikterna till tillväxt, men glöm inte hur det såg ut helt nyligen. Vi stod mycket nära en betalningsinställelse, eller för att använda ett mindre förskönande ord en statsbankrutt i flera medlemsstater. Och titta var vi står nu. Av de länder som behövde ansöka om anpassningsprogram har Portugal och Irland framgångsrikt avslutat programmen. Irland har nu en av de snabbast växande ekonomierna i Europa. Och alla de andra länderna som hotades av omedelbar kollaps är nu mycket stabilare. Spanien, som ansökte om ett bankprogram, har också tillfrisknat. Så det är alltså bara två länder av alla de länderna, för vi ska inte glömma bort de central- och östeuropeiska länder som också hade anpassningsprogram även om de inte var med i euroområdet då, bara två länder som fortfarande är kvar i sina anpassningsprogram.

Budgetunderskotten i euroområdet är nu i genomsnitt 2,5 %. Det är mycket mindre än i USA och Japan. När det gäller stabiliteten har vi det alltså mycket bättre nu än innan. Kom också ihåg att euroområdet har ett handelsöverskott. EU totalt kommer nu att ha handelsöverskott i varor, tjänster och, för första gången på åratal, i jordbruksprodukter.

Jag påpekar det därför att uppfattningen i vissa hörn av politiken väldigt ofta är att vi förlorar på globaliseringen. Det är inte sant. Visserligen stämmer det att några EU-länder inte vinner den striden, men totalt sett kan vi säga att EU går segrande ur striden på världsmarknaden, särskilt i fråga om handel och investeringar.

Men tillväxten är fortfarande blygsam. Jag anser att vi egentligen inte kan säga att krisen är helt över, för det finns fortfarande hot kvar, men vi har vunnit kampen om stabiliteten. I dag finns det ingen som seriöst satsar på att euron kommer att spricka. Euron har visat sig vara en mycket stark, trovärdig och stabil valuta. Trots det är vår tillväxt fortfarande svag och uppenbart lägre än förväntat.

Vad kan vi då göra för tillväxten? Det är knäckfrågan. Och innan jag svarar på den måste jag påminna om en sak. Jag vet mycket väl att ofta har EU:s politik och särskilt kommissionens politik sagts vara helt inriktad på åtstramningar, men det är enligt min mening en vrångbild.

Vi har hela tiden efterlyst tre saker: förvisso budgetsanering för de länder som känner av marknadernas tryck. Det vore helt oansvarigt om de inte kan driva åtstramningsprogram för att få ordning på sina statsfinanser, men vi har alltid lika enträget framhävt, även om en del inte ville höra på det örat, behovet av strukturreformer och konkurrenskraft, därför att även före krisen hade vi lägre tillväxt än vad vi hade potential till, det kommer vi inte ifrån, och allvarliga problem med låg konkurrenskraft i en del länder, och det är därför vi behöver mer långtgående strukturreformer.

Men vi har också argumenterat för investeringar. Jag har hela tiden sagt att vi behöver mer investeringar, både privata och offentliga. Privata investeringar kommer, förutsatt att vi kan visa att vi har konkurrenskraftiga ekonomier som är attraktiva för privata investeringar. Jag kan nu säga att de flesta av våra länder, visserligen i olika takt, bedriver ambitiösa strukturreformer som hade varit helt otänkbara före krisen.

Och faktum är, om vi ska vara ärliga i vår bedömning, att de länder som drabbats hårdast av finanskrisen var just de länder som förlorat mest kostnadskonkurrenskraft före krisen. Och nu är de reformer som bland annat Spanien, Irland, Portugal och Grekland genomfört mycket imponerande.

Bortsett från den politiska konsolideringen och strukturreformerna, har vi alltid sett behovet av mer investeringar. Både privata investeringar och offentliga. Ni kommer kanske ihåg debatten om den fleråriga budgetramen. Talman Schulz gör det i alla fall. Vi deltog tillsammans i många möten där vi bad medlemsstaterna att göra mer investeringar, och det viktigaste EU-instrumentet för investeringar är den fleråriga budgetramen som uppgår till omkring en biljon euro.

Så om det inte blir större investeringar beror det i alla fall inte på bristande ambitionsnivå hos den här kommissionen eller bristande ambitionsnivå hos det här parlamentet. Det beror på att en del huvudstäder motsatte sig det. Så var det helt enkelt. Vi är för solida investeringar, målmedvetna satsningar för tillväxt. Inte bara i den fleråriga budgetramen. Kom ihåg förslagen som jag bland annat fört fram i mina tal om unionens tillstånd. Kapitaltillskottet till Europeiska investeringsbanken som vi äntligen enades om. De projektobligationer som medlemsstaterna har accepterat, men bara som pilotprojekt. Den möjlighet som vi har skapat för små och medelstora företag med lån från Europeiska investeringsbanken och medel från strukturfonderna från vår budget. Tyvärr var det bara två länder som ville gå vidare på den linjen.

Eller ungdomsprogrammet, den ungdomsgaranti som vi föreslog och medlemsstaterna har godkänt. Men nu är det bara två länder, inom sysselsättningsinitiativet för unga, som gått med på att ha ett särskilt program för jobb för unga.

Så kära kolleger, låt oss tala klarspråk: vi är för investeringar. Jag önskar lycka till till den nya kommissionen och till min vän och kollega Jean-Claude Juncker, och hoppas att han får medlemsstaternas stöd för ett mer ambitiöst investeringsprogram de kommande åren. Jag tror att det går att göra nu, jag tror att medvetenheten om den här frågan är mycket större nu. Men återigen är det här en del av en helhetsstrategi som kombinerar budgetsaneringar med strukturreformer och investeringar och naturligtvis med alla våra åtgärder när det gäller bankunionen och finansreglering för stabilitet.

Och detta betonar jag så starkt eftersom jag tror att det vore ett misstag, efter allt vi har gjort, att nu ge upp, att visa mindre beslutsamhet, att överge strukturreformerna. Jag anser att vi har gjort en del av arbetet; på det stora hela råder stabilitet, och vi har tillväxt, även om den är långsammare än vad vi hade önskat. Men nu behöver vi beslutsamhet för att slutföra reformerna så att vi får en hållbar tillväxt, inte tillväxt som bygger på alltför stor offentlig eller privat skuldsättning – för en sådan tillväxt är artificiell, det är en fiktiv tillväxt och förr eller senare får vi betala för den. Hållbar tillväxt, däremot, tror jag är möjlig om vi tappert fortsätter med reformer och en kraftigare styrning av Europeiska unionen.

Tiden räcker inte till nu för att gå igenom alla andra politikområden vi har utvecklat under årens lopp. Men låt mig bara nämna ett par, eftersom de är i ett avgörande skede, och jag tycker att de är viktiga.

Jag är mycket stolt över att det var min kommission under min första mandatperiod som 2007 lade fram det ambitiösaste klimatskyddsprogrammet i världen. Och vi är fortfarande världsledande på klimatområdet.

Faktum är att vi har kunnat förena klimatfrågorna och frågan om energitrygghet, och det säger jag eftersom stats- och regeringscheferna den här veckan kommer att mötas i Bryssel och diskutera denna viktiga fråga. Jag hoppas att Europeiska unionen kommer att bibehålla sin ledarroll – givetvis inte för att arbeta isolerat, utan tillsammans med andra – eftersom vi har ett ansvar gentemot vår planet. Och detta har verkligen varit ett av de största framstegen under de här åren, att Europeiska unionen lyckats ta de viktigaste och djärva stegen i kampen mot klimatförändringarna.

Ett annat område där jag tycker att vi kan vara mycket stolta är att vi – trots alla begränsningar på grund av den ekonomiska situationen – i den fleråriga budgetramen kunde uppbåda 30 % mer till Horisont 2020 för forskning och teknik. Jag tror att det nu är ett ypperligt tillfälle för oss att göra mer på det området, liksom på kulturområdet, genom programmet Kreativa Europa.

Faktum är att det, trots den ekonomiska krisen och finanskrisen, varit möjligt att öka investeringarna i Europa på vissa områden.

Men jag är också väldigt stolt över att vi trots strama budgetar alltid kunde göra vad som krävdes i fråga om utvecklingsbistånd och grannskapspolitik.

Varje gång som någon stor tragedi inträffade i världen, från tsunamin i Indonesien till den aktuella ebolakrisen, från den syriska flyktingkrisen till Darfur, var vi där, bland de första på plats. Och jag tycker att vi européer också bör vara stolta över det eftersom vi, tillsammans med medlemsstaterna, fortfarande är världens största biståndsgivare. Det är något som i mycket hög grad stämmer med våra värderingar, och jag är glad att vi trots alla kriser inte övergett våra skyldigheter när det gäller utvecklingssamarbete.

Handel har jag redan nämnt. Jag tycker att det är mycket viktigt att driva en långtgående agenda för handel, ett öppet Europa för fri och rättvis handel. Kommissionen har ingått ett rekordstort antal avtal, med bl.a. Sydkorea, Singapore, Centralamerika – som var det första område som vi ingick ett avtal med – Peru, Ecuador, och nyligen med Kanada, Västafrika, Östafrika och södra Afrika. Jag kan även nämna ytterligare några som för närvarande är på gång, som Japan, USA, och ett investeringsavtal med Kina.

Så vi är världens främsta handelsblock. Vi är världens största ekonomi.

Och det säger jag för att jag är medveten om att det nuförtiden är på modet att vara pessimistisk, uppgiven när det gäller EU, vad jag brukar kalla pessimismens intellektuella tjusning. Men jag anser att vi har uträttat mycket, och jag tror att vi tillsammans är mycket starkare och bättre kan ta till vara våra intressen och värna om våra värderingar.

Kära kolleger – jag kallar er kolleger eftersom vi visserligen har haft diskussioner oss emellan, men vi har varit kolleger i detta stora projekt som EU utgör – jag tror att vi kan dra vissa politiska lärdomar.

Den ena är att vi har stått emot mycket. Jag tror att vi kan säga att de krafter som verkar för integration är starkare än de som verkar för splittring. Och det trodde jag på, dag som natt, ibland under väldigt dramatiska omständigheter, när jag var tvungen att vädja till de rikare länderna och be dem visa större solidaritet, och till de fattigare länderna för att be dem ta större ansvar.

Vi har ibland har gjort det mycket diskret, det är sant. Europeiska kommissionen är förmodligen diskretare än andra. Jag ville inte att kommissionen skulle vara en del i kakofonin av olika röster i krisens mest akuta skeden. Den var extremt marknadskänslig, den situationen. Men jag kan med gott samvete säga att vi har gjort allt vi har kunnat med de medel som stått till buds för att undvika en fragmentering av euroområdet eller splittring inom Europeiska unionen. Väldigt ofta har jag tvingats uppmana mina kolleger i Europeiska rådet – stats- och regeringscheferna – att ta sitt ansvar som européer.

Men något jag lärt mig av detta är att även om det till sist gick att komma fram till ett beslut, var det ibland ytterst smärtsamt och svårt. Och det tog tid. Något vi också har sagt, och som jag tror är något vi alla kan enas om, är att demokratin rör sig långsammare än marknaderna.

Kommissionen, och säkert även det här parlamentet, skulle ha föredragit djärvare, mer heltäckande och snabbare beslut. Men vi är inte någon superstat, utan en union av demokratiska stater. Och vi måste respektera att frågor är olika känsliga i olika länder.

En av de slutsatser jag drar av erfarenheterna från de här tio åren är att institutionerna måste samarbeta sinsemellan. Jag vet att det ibland är populärare att lägga fram omöjliga idéer och att kritisera andra. Men jag är övertygad om att vi måste samarbeta med olika institutioner, att det inte är någon lösning att skapa motsättningar mellan EU och medlemsländerna. Tvärtom måste vi visa våra länder att de är starkare om de är en del av Europeiska unionen. Att vi inte urvattnar deras nationella identitet utan tvärtom ber dem dela sin suveränitet så att de bättre kan framhäva sina intressen internationellt. Jag är fast övertygad om detta.

Och jag säger detta till er nu, eftersom jag kommer att lämna mitt uppdrag om ett par dagar: mitt enda intresse är att dela med mig av dessa lärdomar så att vi inte upprepar samma misstag i framtiden. Samtidigt tror jag att vi kan säga att det inte är genom konfrontation utan genom samarbete som vi kan nå våra mål.

I och med att jag nu gör mig redo att lämna över detta mycket utmanande och intressanta arbete till min gode vän Jean-Claude Juncker, vill jag passa på att, på mina vägnar och på alla mina kommissionsmedarbetares vägnar, säga att vi önskar den nya kommissionen lycka till, att de har en stor utmaning framför sig men att de också kan räkna med vårt stöd. Och jag är förvissad om det stöd som det här parlamentet kommer att ge dem.

För, herr talman, förbindelserna har inte alltid varit perfekta. Men jag tror att du kan hålla med om att vi kunnat få till stånd ett givande samarbete mellan parlamentet och kommissionen.

Jag har varit här i parlamentet över hundra gånger. Aldrig har en kommission varit representerad i parlamentet så ofta som mina båda kommissioner. Vi har fått till stånd detta samarbete och jag är väldigt tacksam eftersom det här parlamentet, även om det ibland ställt mycket hårda krav, alltid stöttade gemenskapsmetoden, alltid stöttade gemenskapsinstitutionerna. Och jag tror att det är oerhört viktigt för Europas framtid.

Kära kolleger i det europeiska projektet!

De problem vi har i Europa löser man inte med revolution, och än mindre med kontrarevolution. Man löser dem med kompromisser, med reformer. Evolution och reform. Vi behöver reformer för att anpassa oss till nya utmaningar, men utan nya konflikter mellan institutionerna, utan konflikter med medlemsländerna. Och med ett nära samarbete som ställer Europas gemensamma bästa över allt annat, tror jag att min kollega och vän Jean-Claude Juncker och hans nya kommission kommer att lyckas, givetvis med det stöd som jag är förvissad om att ni kommer att ge dem.

För Europeiska unionen är en union av värderingar. De senaste dagarna har jag träffat många journalister och de har frågat vad som har berört mig mest. Vad som varit min bästa upplevelse. Och det har jag många, men också många svåra stunder, om jag ska vara ärlig. Men ett av de ögonblick som berörde mig mest var när jag tillsammans med Martin Schulz och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy tog emot Nobels fredspris på Europeiska unionens vägnar.

Jag tror att det var en kraftfull påminnelse från världssamfundet att vi gör skillnad i världen och att det vi gör är väldigt viktigt. Att de värderingar som låg till grund för skapandet av vår union, dvs. freden, är det centrala än i dag. Och att vi måste kämpa för dem.

Jag tror att det är det ögonblicket jag verkligen vill dela med alla inom de olika institutionerna, också här i parlamentet, som har arbetat för ett enat, öppet och starkare Europa. Och när jag nu lämnar mitt uppdrag, och alla mina medarbetare inom kommissionen, kan jag säga att vi inte har uppnått allt vi skulle kunnat uppnå, eller allt vi skulle vilja ha uppnått. Men jag tror att vi har arbetat med rätt inställning och att vi har satt Europeiska unionens övergripande intressen över de enskilda intressena. Och jag tror att förutsättningarna nu finns för att fortsätta arbeta för ett enat, öppet och starkare Europa.

Tack för er uppmärksamhet.

Auf wiedersehen, goodbye, au revoir, adeus.

Muito obrigado, tack så mycket.

Efter att Europaparlamentets ledamöter yttrat sig avslutade Barroso sitt tal med följande:

Herr talman!

Jag skulle vilja svara på några frågor som föregående talare ställt. Först och främst så tror jag att beviset på att vi i den kommission som jag haft äran att leda är på rätt väg, är att kritiken kommer från de båda ytterkanterna, ofta i samma ordalag, dvs. genom att kategoriskt vägra att se de svårigheter och extraordinära utmaningar som vi har ställts inför, och utan att ge något sammanhängande svar.

Sanningen är den att vi har upplevt den kanske största ekonomiska och finansiella krisen åtminstone sedan den europeiska integrationens början, och sanningen är att det inte var Europeiska unionen, inte Europa, som orsakade krisen. Det är det som vissa självständighetsivrare, eller "suveränister" som de kallar sig, inte förstår eller inte vill förstå. Det var inte EU som låg bakom den alltför stora privata skuldsättningen, finanssektorns bristande ansvarstagande – tvärtom. Allt det skedde under nationellt överinseende – eller snarare bristen på nationellt överinseende. Svaret heter EU. Nu har vi ett av de mest långtgående, kanske rentav världens mest långtgående, regelverk och tillsynssystem. Så att påstå att det är sämre ställt i Europa på grund av Europeiska unionen är en lögn. Det är fullständigt respektlöst och visar på bristande intellektuell stringens. Det är inte Europa som har orsakat finanskrisen. Den har sitt ursprung i USA. Visst fanns det svagheter i Europa, men vad Europeiska unionen gjorde var att reagera. Europeiska unionen kan inte beskyllas för detta, och jag tror att det är något som alla som delar Europatanken, vare sig de är till höger eller vänster eller i mitten, bör ha mod att säga, för vad vi annars gör är just att stärka extremvänsterns eller extremhögerns populistiska argument.

Vissa av er har sagt att de populistiska partierna har vuxit sig starkare och att det är EU som bär ansvaret för detta. Kära vänner, det är inte sant. Det är tydligt att populism och främlingsfientlighet finns även utanför unionen. Titta bara på vad som hänt i Schweiz med invandringen. Se vad som hände i Norge, med terroristen som dödade alla dessa ungdomar bara för att han är emot ett mångkulturellt Europa. Se på Tea party-rörelsen i USA. Är Tea Party-rörelsen i USA EU:s fel?

Det vi i dag ser i världen är en aggressiv form av populism, som ibland använder vänsterns argument, ibland högerns. Ibland är det svårt att se någon skillnad, så att lägga skulden på EU tyder på bristande intellektuell stringens och politisk oärlighet. Vad vi som européer behöver göra är just att visa att det inte är Europa som har orsakat krisen, och inte ens medlemsstaternas offentliga skulder. Det finns t.ex. inte mycket EU kan göra om en medlemsstat förfalskar sina räkenskaper. Det är något som EU har tvingats ta itu med. Det första initiativet under min andra kommission var att be medlemsstaterna att ge oss större befogenheter att övervaka den nationella statistiken, för i den första kommissionen jag ledde vägrade medlemsstaterna att ge oss denna befogenhet. Och det var inte Grekland som protesterade – det var de stora medlemsstaterna som motsatte sig det, eftersom de inte ville ge Europeiska unionen större befogenheter. Så om vi nu verkligen vill ha en debatt om detta, låt oss då vara tydliga och verkligen tillämpa intellektuell ärlighet och politisk stringens.

Därför, kära vänner, vill jag säga er en sak som jag är starkt övertygad om. Mina medarbetare har arbetat hängivet och målmedvetet och alltid satt det europeiska intresset främst. Här har vi en politisk församling med olika politiska krafter, där Europas gemensamma bästa alltid sätts i första rummet. I min kommission hade vi inga kristdemokrater, socialister eller liberaler. Vi hade människor som arbetade för Europa. Jag tillhör själv EPP och är stolt över det, men som ordförande för kommissionen är det Europa som är mitt parti, och det är ett budskap som jag skulle vilja dela med er, särskilt med de starka proeuropeiska krafterna på det politiska mittfältet. Självklart måste man ge uttryck för skillnaderna, men dessa skillnader får inte försvaga de grupper som arbetar för ett enat Europa. Vi får inte fortsätta att spela extremhögern och extremvänstern i händerna. De proeuropeiska krafterna måste sluta sig samman. De måste våga försvara EU. Det måste de göra även runtom i de olika huvudstäderna, inte bara här i Strasbourg. Vi behöver verkligen denna stora koalition för Europa, för jag tror att vi har den energi som krävs för att vinna såväl dagens som morgondagens strider.

Tack för ordet.


Side Bar