Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen

[den talade versionen gäller]

José Manuel Durão Barroso

Europeiska kommissionens ordförande

Om Europa

Tankar om dagens och morgondagens Europeiska union

Tal av Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso

Humboldtuniversitetet, Berlin den 8 maj 2014

”Nós estamos na Europa e é na Europa que nós nos salvamos ou nos perdemos todos.”1

Eduardo Lourenço

Låt mig först och främst tacka så mycket för er vänliga inbjudan att komma hit till denna stora tyska och europeiska institution, Humboldtuniversitetet. Jag är verkligen rörd av att befinna mig i samma lärosäte som Friedrich Hegel, Max Planck och Albert Einstein. Och tack för att jag fick tillfälle att hålla denna Humboldtföreläsning om Europa. Jag har inte gjort det tidigare, eftersom jag tyckte att det var lämpligt att göra det som en sammanfattning av mina tio års erfarenhet från Europeiska kommissionen. Och också för att jag har hört att studenterna vid det här universitetet är vana vid att lyssna på föreläsningar som är en och en halv timme långa. Jag ska försöka att fatta mig litet kortare. Men jag är förvissad om att nu är rätt tidpunkt och här är rätt institution där jag klart och tydlig kan redogöra för både min erfarenhet av dagens och mina förslag för morgondagens Europa.

Mina damer och herrar!

Jag har varit aktivt involverad i den europeiska integrationen de senaste trettio åren, inte bara det senaste årtiondet som ordförande i Europeiska kommissionen utan även som utrikesminister och premiärminister i mitt land Portugal. Jag känner mig därför manad att innan jag frånträder mitt ämbete som ordförande dela med mig av mina erfarenheter tankar om hur vi kan bygga vidare på vad vi hittills uppnått och gå framåt.

Jag känner denna maning – inte bara ett ansvar, denna lidelse, för jag har verkligen en lidelse för Europa. Och jag tror att nu är rätt tillfälle att tänka och besluta om vår världsdels framtid.

Händelseutvecklingen det senaste årtiondet har på gott och ont visat sig vara synnerligen häpnadsväckande.

Den europeiska integrationen det senaste årtiondet har kännetecknats av historiska landvinningar, först med utvidgningen till Central- och Östeuropa och till ännu fler länder i Medelhavsområdet från och med 2004. Men den har också kännetecknats av värre kriser än någonsin. Först kom krisen då det visade sig omöjligt att få EU-konstitutionen ratificerad med början 2005, som inte löstes förrän Lissabonfördraget trädde i kraft 2009. Och 2008 drabbade finanskrisen oss, i en förödande kombination av statsskuldskris, ekonomisk kris och samhällskris. Det var en oerhörd prövning för EU:s sammanhållning i allmänhet och den gemensamma valutan, euron, i synnerhet. Och nu krävs det exceptionella åtgärder, bland annat helt nya redskap.

Nu står vi dessutom inför en ny, skickelsediger utmaning till följd av den senaste tidens händelser i Ukraina och Ryssland – antagligen den största utmaningen för säkerhet och fred i Europa sedan järnridåns och Berlinmurens fall.

De lärdomar vi kan dra av det senaste årtiondet ställer debatten om EU:s framtid i skarp relief, och det är därför jag vill stimulera debatten med de tankar jag för fram nu.

Jag kallar dem tankar om dagens och morgondagens Europeiska union, eftersom jag är övertygad om att EU måste utvecklas vidare, och att den utvecklingen måste ske organiskt, inte stötvis.

Reform, inte revolution.

Evolution, inte kontrarevolution.

Mina damer och herrar!

Historien rör sig inte i en rak linje, snyggt och prydligt. Den kränger och slirar. Och ibland tar den oförutsett fart. Vi genomlever just nu en tid av allt snabbare utveckling, och både i Europa och i omvärlden har stater och andra aktörer svårt att hantera den.

Ända från början var den europeiska integrationen ett sätt att hantera sådana förändringar, ett sätt att hjälpa staterna att anpassa sig till de utmaningar som var för stora för deras individuella förmåga.

Återigen vittnar det senaste årtiondet om EU-institutionernas oerhörda anpassningsförmåga och följsamhet. Man kan kalla det för deras plasticitet: de ändrar form och skepnad men bevarar sitt innehåll.

Vad är då det europeiska projektets innehåll i sak?

I dess första fas, man kan kalla det för Europa 1.0, som utformades efter andra världskriget, handlade det europeiska projektet om att skydda fred och välstånd i den fria delen av Europa genom ekonomisk integration som byggde på försoning mellan Frankrike och Tyskland.

Efter järnridåns och Berlinmurens fall omstöptes Europa till något vi kan kalla Europa 2.0, som var inriktat på att sprida fördelarna med fria marknader och öppna samhällen till ett utvidgat och återförenat Europa.

Efter finanskrisens härjningar och en ny multipolär, globaliserad världsordning inleddes den europeiska integrationens tredje fas. Vi behöver nu uppgradera oss till vad vi kan kalla Europa 3.0.

Varje steg i denna process har lett till ett EU som är mer interaktivt, mer komplext, och som har mer djupgående följder, eftersom utmaningarna var större, svårgripbarare, förutsatte allt fastare samarbetsformer.

Nu handlar den tredje fasen – eller bör handla – främst om den makt och det inflytande som behövs för att skydda fred och välstånd i Europa i globaliseringens värld. Finanskrisen visade särskilt att den förbättrade styrningen av euroområdet var en förutsättning för den gemensamma valutans framtid. Fler institutionella åtgärder av mer politisk karaktär kan visa sig nödvändiga. Frågan är naturligtvis hur man gör det på ett sätt som håller samman den inre marknaden och EU som helhet. Det kan bli nödvändigt med ett fördjupat samarbete i flera hastigheter i Europa. Men ett Europa i flera klasser kan och måste alltid undvikas till varje pris. Så flexibilitet: ja, skiktning: nej.

Innan jag tar upp dessa institutionella frågor, särskilt frågan om Europas makt och inflytande i världen, mer i detalj får vi inte glömma att de främsta målen ända sedan Europeiska gemenskaperna grundades, fred och välstånd, fortfarande är högaktuella för oss. Den senaste tidens händelser bekräftar det.

Fred och stabilitet, eftersom de mycket påtagliga hoten mot Europas ekonomiska grundvalar ledde till att vårt självförtroende underminerades och till en nästan overklig och självuppfyllande panik som hotade själva den europeiska enheten. En eventuell upplösning av euron betraktades som starten på upplösningen av Europa. Om farhågorna hade besannats, hade det onekligen delat upp Europa igen i första och andra klassens ekonomier och därigenom samhällen. Och det hade säkerligen inneburit slutet på tanken på en världsdel av likar, förenade i en allt fastare sammanslutning.

Det har visserligen synts slitningar mellan länder i nord och syd, mellan rika och fattiga, mellan långivare och låntagare, mellan centrum och periferi, men vi har inte låtit slitningarna splittra Europa. Tvärtom är vi mer än någonsin under den senaste tidens historia på väg att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen utan att göra avkall på de principer som bevarar hela EU:s enhet. I själva verket fick EU-institutionerna, från Europeiska kommissionen till Europeiska centralbanken, ökade befogenheter. Några befogenheter hade varit otänkbara för några år sedan, före krisen. EU-nivån har bara ökat i betydelse. För de ekonomiska sakfrågorna var det den största institutionella omdaningen sedan euron infördes.

De som säger att fredstanken hör till den europeiska integrationens förflutna behöver bara titta på Ukraina. Freden kan aldrig tas för given, är aldrig självklar. Freden måste vinnas om och om igen över släktleden, genom europeisk enhet, genom gemensamma europeiska ansträngningar i vårt närområde och i omvärlden. Fredstanken är lika viktig nu som tidigare i den europeiska integrationen.

Välstånd, som har gjort Europeiska unionen så lockande ända sedan den europeiska integrationens begynnelse, har också utsatts för påfrestningar. Det var en kris för tillväxtmodellerna, och avslöjade försöken att blåsa upp den ekonomiska tillväxten genom finansiella trollkonster och upprätthålla tillväxten genom offentlig eller privat skuldsättning, något som prövades i den amerikanska respektive den europeiska ekonomin.

Nu har vi återgått till att göra det på det svåra sättet, genom innovation och strukturreformer för att bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden. De hårdast drabbade länderna gör en spektakulär comeback. Irland, Spanien och Portugal har gjort påtagliga framsteg. Bara den här veckan tillkännagav mitt hemland Portugal att man kommer att slutföra programmet utan att begära mer stöd från EU. Trots svårigheterna är även Grekland och Cypern på rätt väg. Trots olyckskorparnas spådomar lämnade inget land euroområdet, och inte bara det: Lettland kunde gå med i euron efter imponerande satsningar. De europeiska länderna omsätter krisens lärdomar i praktiken när det gäller skuldsättning och makroekonomiska obalanser. Ekonomierna reformeras, även om en del ekonomier, inbegripet några av de större, behöver reformeras snabbare. Och satsningarna är inte längre individuella utan i allt högre grad anpassade till politik och effekter i andra länder.

Europa behöver den legitimitet som goda resultat kan ge, och resultaten kan bara uppnås genom ständig tonvikt på innovation och reformer: reformer av vår ekonomiska struktur, våra offentliga förvaltningar, våra arbetsmarknader, vår inre marknad, vår energi- och klimatpolitik och så vidare. Att nå dessa resultat är en del av vårt nödvändiga gemensamma värv.

Naturligtvis har några av dessa omställningar varit oerhört smärtsamma. Och det har uppstått sociala nödlägen i en del av våra länder. Men det måste också framhållas att med eller utan euron, med eller utan EU, hade de omställningarna varit nödvändiga ändå. Och att euron och EU inte orsakade svårigheterna. Europa är faktiskt inte roten till problemet, utan en del av lösningen.

Den europeiska sociala marknadsekonomin bygger på en unik social modell. Även om det finns skillnader mellan medlemsstaterna, skiljer vårt välfärdssamhälle oss från alla andra stora ekonomier och samhällen, både de utvecklade och de framväxande ekonomierna. Våra medborgare uppskattar det. En modell som uttrycker de värderingar de sätter värde på: en unik kombination av ansvar för sig själv och solidaritet med samhället och med andra generationer. En modell som håller vad den lovar, såsom trygghet på ålderns höst och vid sjukdom. Det är bara genom samarbete och anpassningar som vi kan skydda det väsentliga i denna modell, i vår sociala marknadsekonomi.

Om vi nu återvänder till den stora frågan, det som vi kan kalla den tredje fasen i den europeiska integrationen, inflytande och makt, måste vi inse att vi för att garantera fred och välstånd i Europa behöver ett EU som är mycket mer medvetet och villigt att utnyttja sitt inflytande och sin makt i världen. Det internationella förtroendet för Europas globala inflytande och ekonomiska styrka skadades allvarligt under krisen. Den europeiska ekonomiska modellens anseende i omvärlden fick sig en törn. Det ledde till att EU:s värderingar och auktoritet som global aktör ifrågasattes. Nu måste vi komma tillbaka och återerövra vår roll och vårt inflytande. Globaliseringens utmaningar är inte bara en fråga om ekonomi. Våra diplomatiska metoder behöver ses över. Vår försvarskapacitet behöver bli gemensam. Våra värderingar behöver värnas nu mer än någonsin.

Världssystemet håller också på att anpassa sig, och nå en ny världsordning. Antingen är vi med och formar den, eller så går vi miste om framtiden. Även här visar utvecklingen i och kring Ukraina att vi måste vara vaksamma och att vi måste stå enade. Antingen kommer Europa att gå framåt i enighet och vilja att utöva sin makt och sitt inflytande, eller så kommer Europa att blekna bort och bli irrelevant.

Det gör att vi nu måste göra EU:s interna former stabilare.

Vi behöver ta itu med tre klyftor. Det finns en klyfta i styrningen, eftersom medlemsstaterna på egen hand inte längre har förmågan att tillgodose medborgarnas behov, medan EU-institutionerna ännu inte har en del av den utrustning som krävs. Det finns en klyfta i legitimiteten, eftersom medborgarna upplever att besluten fattas på en nivå som ligger för långt bort från dem. Och det finns en klyfta i förväntningarna, eftersom människor förväntar sig mer än vad det politiska systemet kan tillhandahålla. Medlemsstaterna är på inget sätt skyldiga att automatiskt frånhända sig de verktyg som behövs för att överbrygga de här klyftorna till EU, så det finns uppenbarligen ett behov att diskutera vilka gemensamma insatser vi vill ha, och därigenom vilken roll i världen vi vill spela.

Stabiliteten kan bara uppstå genom en nyfunnen jämvikt på en högre nivå av gemensamma ansträngningar.

Mina damer och herrar!

Ingen har sagt att anpassningar var lätta – ens när de är uppenbart nödvändiga.

Genomgripande ändringar är särskilt komplicerade för de europeiska länderna, eftersom de ju är demokratier och måste tänka på inte bara vad de behöver göra utan hur de ska göra det. Att anpassa sig till nya förhållanden är inte nog: vi måste ta oss an de nya förhållandena med övertygelse och kommunicera att de är något alla tjänar på. Jag minns hur jag hörde premiärministrar i möten i Europeiska rådet som sade: ”Vi vet vad vi behöver göra. Det enda problemet är att om vi gör det så förlorar vi nästa val.”

Det här får inte bli en förevändning för att inte göra vad som är nödvändigt eller för att inte göra det hårda arbetet att övertyga människor. ”Rendre possible ce qui est nécessaire”, att göra det nödvändiga möjligt, är förutsättningen för ansvarsfyllt regerande.

Detta är inte en prövning enbart för EU. Regeringar i hela världen står på olika sätt inför likartade utmaningar. Demokratin visar sig än en gång vara det bästa, mest stabila sättet att hantera dem. Men samtidigt ser man att demokratin mer än något annat styrelseskick kräver statsmannaskap och djärvt ledarskap.

Drivkrafterna för de tidigare skedena i den europeiska integrationen har alltid kommit både nedifrån och uppifrån, trots en annan uppfattning som är populär på sina håll.

Så var fallet med motståndsrörelser, fackföreningar och företagare som kom tillsammans efter krigets fasor. Så var fallet med franska och tyska ungdomar som ville korsa mentala och geografiska gränser på 1950-talet. Så var fallet med det grekiska, portugisiska och spanska folket som på 1970-talet befriade sig från diktaturer och ville vara en del av Europa, som såg att de regimer de levde under varken ville eller kunde anpassa sig till en förändrad omvärld. Så var fallet med folken i Central- och Östeuropa, från Solidarność i Polen till Sammetsrevolutionen i Prag, från självständighetsrörelserna i Baltikum till de ungrare som var först med att öppna järnridån på 1980- och 1990-talen. De såg en återerövrad demokrati som i princip samma sak som att vara med i EU. Min generation kände det i Portugal, och samma sak kände senare generationer i Central- och Östeuropa. De visste att, som Václav Havel uttrycke det, ”Evropa je vlast našich vlastí” (Europa är våra hemländers hemland).

Vid ett tal i London 1951 beskrev Konrad Adenauer både de externa krafter och den gräsrotstanke som gjort Tyskland till en så dådkraftig aktör i den europeiska integrationens inledning: ”Det är inte endast rädslan för bolsjevismen som driver oss, utan också insikten [...] att de problem vi står inför i vår tid, nämligen fredens bevarande och frihetens försvar, endast kan lösas inom denna vidare gemenskap. Denna övertygelse delas av de breda massorna i Tyskland. [...] Låt mig i detta sammanhang framhålla att den tyska förbundsdagen den 26 juli 1950 enhälligt uttalade sig för inrättandet av en europeisk federation.”

I dag är ett sådant brett politiskt och samhälleligt stöd lika viktigt som någonsin. Vi kan inte gå framåt utan stöd. Vi kan och bör inte påtvinga allmänheten en uppfattning. Men vi kan försöka att bygga det samförstånd som krävs. Här kommer frågan om politiskt ledarskap. Ledarskap handlar om att ta ansvar. Ledarskap handlar inte om att följa populära eller populistiska strömningar. Därför att Europeiska unionen inte är vad den en gång har varit. Den har mognat till ett ännu mer demokratiskt styre, inte minst tack vare Lissabonfördraget, och dess inverkan på människornas vardag går mycket längre än de tidigare versionerna. Vi har verkligen byggt den allt fastare sammanslutning som tidigare bara var en strävan.

Det betyder att enbart byråkratiska, teknokratiska och diplomatiska överläggningar inte längre räcker till. Det räcker inte ens med toppmöten. Vi behöver en ny debatt, en ny dialog för att gå vidare – en verklig känsla av ansvar för det europeiska projektet på både nationell och europeisk nivå.

Detta är den springande punkten: politikens form och innehåll kan bara fungera om det råder enighet om den gemenskap som eftersträvas, och om vägen dit.

Det europeiska projektets unika karaktär av verk under utarbetande framgår också av att alltsedan Maastricht har debatten dominerats av en rad diskussioner om fördrag. Sedan dess har finanskrisen också föranlett en rad fördragsfrågor. Frågan om Europas konstitution är ännu inte helt besvarad.

Jag vill hävda att den frågan inte ens är möjlig att besvara slutgiltigt, åtminstone inte nu.

De som förespråkar långtgående integration kan inte bortse från att det överväldigande flertalet människor inte vill se europeisk enhet på nationalstaternas bekostnad. De som har ett rent nationellt eller mellanstatligt perspektiv kan inte bortse från att nationalstater på egen hand inte längre kan uppfylla sina medborgares förväntningar. Att försöka utpeka en begreppsmässig slutpunkt för den europeiska integrationen på det ena eller andra sättet är meningslöst.

Det förnuftiga tillvägagångssättet är ett annat. I varje skede har den europeiska integrationen alltid vägletts av en tydlig uppfattning om ändamålet, en tydlig tanke om behovet av Europa. Medlen för att nå det ändamålet, fördragen och institutionerna, har alltid rättat sig efter den politiska viljan.

Så nu, innan vi börjar diskutera de tekniska detaljerna i ännu ett fördrag, måste vi svara på frågan: vilken slags gemenskap tycker vi är nödvändig, ofrånkomlig, oundviklig mellan de nationella huvudstäderna och Bryssel? Vad anser vi är sådant vi måste enas om att göra tillsammans, vad som än händer? Vad är det en gång för alla fastslagna, gemensamma syftet med vår union? I vilken omfattning ska vi förena våra öden, oåterkalleligen och förbehållslöst? Kort sagt, vad är vår vision?

Krisen satte punkt för tiderna med ”implicit konsensus”, den europeiska integrationens nästan outtalade karaktär. Nu måste konsensus göras explicit. Nu är det dags att ha en politisk och samhällelig debatt om vilken gemenskap vi vill ha i EU, om hur långt och hur djupt vi vill gå med integrationen och om vem som vill delta i vad och för vilket ändamål.

Mina damer och herrar!

Låt mig skissera den politik, de principer och de områden jag tror att vi måste sätta i centrum för våra ansträngningar för att bygga en sådan enighet.

I april 1978 satt kommissionens dåvarande ordförande Roy Jenkins i en sits som jag själv skulle komma att bli alltför bekant med flera årtionden senare.

”Gemenskapens ekonomi”, sade han ”handlar om arbetstillfällen och industrier på tillbakagång, valutastabilitet, regionalpolitik och energipolitik. Allt detta är egentligen politiska frågor, inte byråkratiska.”

Och även om det kan tyckas som om han sade något självklart, drog han en intressant slutsats: ”Även om det kan finnas de som tror annat, har gemenskapens institutioner konstruerats noggrant och även anpassats med tiden, för att möjliggöra ett samspel mellan argument och lösningar på både teknisk och politisk nivå. De är inte perfekta ... men ramarna för beslut finns där.”

Frestelsen har alltid funnits att sätta diskussionerna om ramarna för beslut före det som Roy Jenkins kallade politiska frågor.

Alltför ofta förs den europeiska debatten i enbart institutionella eller konstitutionella frågor. En besatthet av de politiska formerna har lett bort uppmärksamheten från det politiska innehåll som behövs. I stället för att fatta beslut diskuterar vi hur besluten ska fattas och vem som får fatta dem.

Jag vill varna för det i dag, precis som Jenkins gjorde för fyra decennier sedan.

De utmaningar som vi står inför i denna den europeiska integrationens tredje fas måste granskas för det första efter vilken politik som behövs, för det andra efter vilken strategi som behövs och för det tredje efter vilken politisk form som behövs för att uppnå de första två. I den ordningen.

Så debatten om Europas framtid måste först och främst vara en debatt om politik och strategi, inte om institutioner och fördrag. Det måste vara en debatt om vad vi vill göra tillsammans och varför. Utan konsensus om det kan vi debattera i det oändliga om subsidiaritetsklausuler och undantag utan att övertyga eller tillfredsställa någon. Vi måste individuellt och kollektivt bestämma oss för vad vi vill göra tillsammans – och vad vi inte behöver eller vill göra tillsammans.

Ramarna för beslutsfattandet i Europeiska unionen har ju utvecklats enormt med åren, inte bara sedan Jenkins tid utan även under min tid. Om man jämför var vi stod för tjugo år sedan med var vi står i dag är skillnaderna slående. Och jag menar inte bara i fråga om behörighet, utan framför allt i fråga om beslutsprocessens form och dynamik. Jag har haft förmånen att delta i rådets möten sedan 1987 och Europeiska rådets möten från 1992 till 1995, och jag kan intyga att förändringarna är mycket omfattande. Själva kulturen i EU-institutionerna har i en del fall ändrats i grunden.

I början av 1990-talet kretsade Europeiska gemenskapen fortfarande kring rådet. Visserligen hade kommissionen initiativrätt, men det var medlemsstaterna som hade den mesta beslutsmakten. Sedan dess har systemet och processen förändrats helt.

Framför allt beror det på den ökade makten hos Europaparlamentet, som utvecklats från en rådgivande församling till en fullvärdig medlagstiftare. Även om parlamentet fortfarande ofta tvekar mellan sin roll som folktribun och sin roll som beslutsfattare. Frestelsen att kräva utan att tänka på om det är genomförbart – dvs. att man underskattar de politiska förutsättningarna för en del beslut – har inte helt övervunnits på alla håll i parlamentet. Och vi ser också att några föredrar att protestera eller vara emot etablissemanget i stället för att nå pragmatiska resultat med de andra institutionerna. Det beror antagligen på att parlamentet saknar egen initiativrätt. Vi bör dock erkänna att på det hela taget har parlamentet bidragit konstruktivt. Til syvende og sidst har parlamentet det senaste årtiondet spelat högt men trots allt varit med i spelet: från antagandet av EU-budgeten till färdigställandet av bankunionen.

Förhållandena mellan medlemsstaterna är också mycket annorlunda till följd av den mycket olika dynamiken mellan 28 länder nu jämfört med 12 som det var 1992 eller 1994. Trots myterna om Bryssel är detta inte så mycket en fråga om storlek och styrka. Det är en fråga om vision och agenda. Jag kan jämföra dynamiken i Europeiska rådet 1992 eller 1994, när vi var 12 medlemsländer och när utrikesministrarna deltog i mötena, med i dag. Jag minns väl Helmut Kohl, François Mitterrand och Felipe González från de mötena. Så jag ser skillnaden mellan dynamiken på den tidens rådsmöten och dagens.

Det finns regeringar som kommer till bords med en defensiv inställning, andra är enfrågeaktörer och åter andra har inga entusiastiska intressen alls. Bara några få ledare kommer med en helhetssyn, ett helhetsgrepp. De känner ett visst ansvar för Europa. Men alla känner inte samma ansvar. Och det är detta ansvar som ger en fördel i en politisk process som den i EU.

Således har även tyngdpunkten hos rådet flyttats betydligt. Förr var enligt fördraget rådets högsta politiska instans rådet för allmänna frågor, som består av utrikesministrarna. Denna roll har helt gått över till Europeiska rådet. Europa har blivit en chefsangelägenhet. Organet med stats- och regeringscheferna, Europeiska rådet, som redan före Lissabonfördraget hade växt i betydelse, har nu stabiliserats och kommit på fast fot genom att det fått en ständig ordförande. Visst beror en del av dess dynamik på finanskrisens särskilda karaktär: behovet att snabbt uppbåda de ekonomiska medel som bara medlemsstaterna förfogade över. Detta kan avklinga med tiden. Stats- och regeringscheferna behöver betrakta sitt uppdrag inte bara som nationellt utan även europeiskt.

Förskjutningen från rådet till Europeiska rådet har dock inneburit ett visst glapp i genomförandet. Exempelvis hade den första tidens vilja att upprepade gånger sammankalla toppmöten i Europeiska rådet eller euroområdet för varenda ny händelse och raden av toppmöten den fördelen att ledarna fick press på sig att fatta beslut. Men det trivialiserade också toppmötena och gav ett starkt intryck av att besluten alltid var för små och genomfördes för sent. Därför att de beslut som stats- och regeringscheferna fattade ofta inte följdes upp ordentligt av medlemsstaterna. Det var för mycket press och för lite precision.

Kommissionen går ur denna kris som den obligatoriska och stärkta grundbulten. Dess initiativrätt stod fast under hela krisen. Och dess initiativförmåga, om jag får uttrycka det så, som inleddes av Walter Hallenstein och utvecklades av Jacques Delors, var närvarande i och låg till grund för de avgörande förslagen: från Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen, Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten och Europeiska stabilitetsmekanismen, som byggde på kommissionens förslag till bankunionen2, från initiativet för projektobligationer till kommissionens förslag till lagstiftning om reform av den ekonomiska styrningen, bland annat en ny stabilitets- och tillväxtpakt, har kommissionen alltid följt en sant europeiskt inställning vid tillämpningen av sin initiativrätt.

Det finns intressant nog inget bättre exempel på kommissionens ofrånkomliga roll än det mellanstatliga finanspaktsfördraget. Hela tiden under förhandlingarna om det var kommissionen en omistlig källa till expertis och kreativa juridiska lösningar vid förhandlingsbordet. Och till slut var det även i detta sammanhang, det mellanstatliga sammanhanget, kommissionen som gick i bräschen när ett kraftfullt genomförande behövde säkerställas. Att kommissionen för att få något uträttat inte alltid kan ta åt sig all äran själv bör inte förväxlas med en förtynande roll. Det finns ingen annan i EU som kombinerar det horisontella perspektivet, medvetenhet om medlemsstaternas olika situationer, med det vertikala synsättet, kunnandet om europeisk politik.

Men för att helt förstå vad som förändrats sedan dess måste man också ta en titt på mediernas granskning. Den har blivit djupare, snabbare, bredare och mycket mer kritisk. Ingen mer vördnad för toppmöten och ledare. Framgångar mäts i resultat, helst omedelbara resultat. Om de inte håller för mediernas skärskådning, bleknar de bort, något som skedde väldigt offentligt ett par gånger under krisen. Detta förklarar också till viss del den ”haltande processen”, krishanteringens ryckvisa karaktär.

Det är en av anledningarna till att Europeiska unionen ibland har liknats vid en byggnadsställning. Den framstår som något som hela tiden byggs och repareras, men byggnadsställningarna skymmer ofta det vackra i konstruktionen.

Jag vågar påstå att det ligger i den europeiska integrationens själva natur att hela tiden framstå som ett ofärdigt verk. De som oroar sig för bristen på enhetlighet och symmetri borde hellre anamma ett arkitektoniskt koncept som för att få nya funktioner måste utveckla nya former. I EU brukar systemtänkandet inte fungera särskilt väl.

Vi kan påstå att integrationen är etablerad och har kunnat tåla kriserna eftersom det alltid funnits ett resultatkrav som tillgodosetts med verkningsfulla resultat. Vi har utvecklat styrelseformerna till en mognad som gör att vi kan fatta beslut i bred enighet. Det vi har sett och det vi ser framför allt är att ledarskap är viktigt.

För det är bara ledarskap som bygger på konsensus som förebygger splittring.

Det är därför som jag sett till att de kommissioner jag lett har tagit kollektivt ansvar för sina beslut. Kommissionens ordförande garanterar kollegialiteten, vilket undviker stuprörsmentalitet och tunnelseende. I regel började vi med uppriktiga meningsskiljaktigheter och verkliga debatter. Men nästan alla beslut under dessa tio år fattades sedan enhälligt. En verkställande politisk myndighet är inte ett parlament i miniatyr. Och i egenskap av verkställande myndighet måste kommissionen ta ansvar för de initiativ den kollektivt anser nödvändiga. Därför är beslutsfattandet i kommissionen i enlighet med fördragen kollegialt och inte individuellt. Det är möjligt att få ett kollegium av 28 ledamöter att fungera. Framför allt är det fråga om en sann gemenskapsanda och en effektiv förvaltning av institutionen.

Eftersom starten på min första kommission i princip sammanföll med den största EU-utvidgningen någonsin 2004, var jag särskilt medveten om behovet att undvika splittring längs geografiska, ideologiska eller andra linjer. Jag är fast övertygad om att även om det är viktigt att erkänna kommissionens politiska karaktär är det lika viktigt att undvika att ge kommissionen en partipolitisk karaktär.

Kommissionen har inte bara politiska uppgifter utan även förvaltningsuppgifter och vad jag kallar ”kvasi-dömande” uppgifter. Det förutsätter stor klokhet och balans på beslutsfattarnivån, så att kommissionens trovärdighet i sina olika uppdrag inte undergrävs och så att kommissionstjänstemännens oberoende och professionalism inte äventyras.

Europeiska unionen har de senaste två årtiondena nått en mycket högre grad av politisk och institutionell mognad. Och det är denna fasta politiska grund som har hjälpt oss genom krisen. Men krisens följder innebär också att vi inte kan slå oss till ro med det vi har. Det vi har nu måste befästas för att bli varaktigt.

Det är frågan om hur vi ska befästa och gå vidare som vi bör diskutera i dag. Därför att den diskussionen är en förutsättning för vad vi behöver göra: tillväxt och jobb genom vidare arbete med vår inre marknad och vår gemensamma valuta, vår handel, vår energi och vårt klimat, infrastruktur, vetenskap och innovation, industripolitik, digital ekonomi; vi behöver uppnå frihet och säkerhet genom vår gemensamma politik i inrikes och rättsliga frågor; vi behöver uppnå socialt välbefinnande genom gemensamma satsningar på utbildning, kultur och ungdomsfrågor och gemensamma utmaningar på grund av befolkningsutvecklingen och socialförsäkringssystemen.

Mina damer och herrar!

Om grunderna för beslutsfattande redan finns, måste vi också erkänna ett antal brister i den europeiska politiken, som sätter hämsko på vår förmåga att utnyttja den.

Detta är ett verkligt problem för Europas demokrati.

Det finns en brist på ansvarskänsla i den europeiska politiken, som enbart institutionella justeringar inte kan råda bot på.

När demokratiska beslutsfattare vägrar att stå för, försvara och stödja sina gemensamma beslut, drabbar det alltid den europeiska legitimiteten.

Alltför ofta betraktas politiska strider som brister i systemet. I stället för att hålla sig till sakfrågan – finns det en bättre lösning på exempelvis problemen med glödlampor eller olivoljeburkar? – framhålls omstridda lösningar som det ofrånkomligen absurda resultatet av ett bristfälligt ”Brysselsystem”. Detta trots att både debatten och resultaten skulle bli liknande, eller till och med identiska, om de försiggick på nationell nivå. Det är inte bara Bryssels ”centralstyrning” som leder till att vi över huvud taget reglerar hälsofrågor, produktstandarder, arbetstagares rättigheter, miljöaspekter eller transportsäkerhet, utan att frågorna debatteras i samhället och att allmänheten efterlyser åtgärder för att lösa deras problem. Normalt tas initiativet till reglering inte i Bryssel. Det börjar i samhällets, näringslivets eller arbetstagarnas intressen, med offentlig debatt och politiska processer. Exempelvis var idéerna om att reglera glödlampor och olivoljeburkar nationella idéer. Vi gick vidare med glödlamporna för att det är rimligt att spara energi. Men vi har stoppat regleringen av olivoljeburkar, eftersom vi inte tror att den frågan behöver lösas på EU-nivå.

Det finns också en asymmetri mellan den nationella politiken och den europeiska politiken. Nationellt står regeringen mot oppositionen, så att varje fråga har ett parti mot och ett parti för. På europeisk nivå ser det inte ut så, och det finns alltså inte något parti som är ”för” allt som Europa gör. Det är främst kommissionen, i sin fördragsfästa egenskap av det europeiska allmänintressets förkämpe, som alltid förväntas stå för de kollektiva beslut som fattats. Men kommissionen står alltför ofta utan effektivt stöd i ett system där alla andra kan unna sig att vara lite grann i regeringsställning och lite grann i opposition.

Det betyder att det finns en kognitiv dissonans mellan de nationella och europeiska politiska processerna. Och det leder i sin tur till rena personlighetsklyvningen i det politiska beteendet. På den europeiska nivån kan de nationella politikerna begära mycket mer än på hemmaplan och de behöver inte ta ansvaret för att sedan fatta och genomföra besluten. Frestelserna och möjligheterna att smita från ansvaret är enorma. Och jag kan berätta från min egen erfarenhet, att det är vanligt att höra samma parti säga en sak i sin huvudstad och raka motsatsen – inte bara något annat utan verkligen raka motsatsen – i Europaparlamentet i Strasbourg.

Och i slutändan utmäts den politiska påföljden för alla, såväl nationella som europeiska aktörer, i nationella val. Det finns ingen verklig alleuropeisk politisk påföljd, fristående från den nationella nivån, som utmäts på egna grunder.

I grunden är problemet det här: flera länder skulle vilja se Europa som en storbildsprojektion av sina egna strävanden, och säger gärna att ”Europa” har ett problem när de andra inte följer efter. Många medlemsstater hoppas eller hävdar att Europa till slut kommer att bli en större version av dem själva, men det blir det aldrig.

På samma sätt vill många politiker ha sin favoritdetaljreglering, samtidigt som de brännmärker andra som gör samma sak som hejdlösa petimätrar. Inget har skadat vårt EU mer än tendensen hos dem som misslyckas att övertyga att skylla sina bristande framgångar på Europas brister snarare än på sin egen oförmåga att vinna en majoritet för sina idéer. Och detta leder i sin tur till det hårda dilemma som ligger till grund för diskussionen om framtiden: när människorna inte tycker om ett nationellt beslut, brukar de rösta bort beslutsfattaren. När de inte tycker om ett europeiskt beslut, tenderar de att vända sig emot Europa som sådant.

Den politiska frågan är den som först måste lösas. Om jag får frågan ”Vad är egentligen det riktiga problemet?” svarar jag ”It’s the politics, stupid!” (”det är politiken som är det viktiga”).

I nationalstaterna är problemet med legitimitet i princip löst. Politiska meningsskiljaktigheter leder normalt inte till att det politiska systemet ifrågasätts. Men i EU är legitimiteten fortfarande beroende av konkreta resultat. Detta är skälet till att medan bristande stöd för nationella institutioner eller politiska partier i allmänhet inte utvecklas till ett hot mot den nationella enheten, kan bristande stöd för EU-institutionerna komma att hota själva den europeiska integrationen. I själva verket behöver alla politiska projekt ett minimum av varaktigt stöd, uttalat eller underförstått. Förutom allmänhetens tvivel och ängslan inför de flesta institutioner och eliter i globaliseringens tidevarv har EU på sistone stått inför den här utmaningen: när euroskepsisen och till och med eurofobin tilltagit har en del politiska strömningar på mittfältet tagit till sig de populistiska argumenten i stället för att bemöta dem. Från höger till väster på mittfältet måste politiska grupperingar och aktörer lämna sin trygghetszon. I stället för att överlåta debatten till ytterligheternas röster måste de återta initiativet. De måste argumentera för en positiv agenda för Europa, både nationellt och på EU-nivå.

Inga fördragsändringar, ingen intrimning av institutionerna, kan ersätta en politisk vilja för Europa. Jag hämtar styrka i det faktum att denna idé redan håller på att spridas. Som Friedrich Hölderlin uttryckte det: ”Wo die Gefahr ist, wächst das Rettende auch” (”Där faran är, finns också räddningen”).

Sådana politiska brister måste åtgärdas framför allt för att göra Europa mer legitimt och effektivt.

Därför behövs ledarskap, insatser och ansvarskänsla för Europeiska unionens projekt, och de måste ses som en del av dess medlemsstaters politiska och samhälleliga uppbyggnad. Vi måste inse att EU-politiken inte längre är utrikespolitik. EU-politiken är i dag våra medlemsstaters inrikespolitik.

Vi behöver utveckla ett nytt Kooperationsverhältnis (samarbetsförhållande) mellan EU, EU-institutionerna och medlemsstaterna. Med samarbetsförhållande menar jag en princip enligt vilken institutionerna och medlemsstaterna går längre än det lojala samarbete som redan nu föreskrivs i fördragen, särskilt artikel 4 i EU-fördraget, och verkar på ett sätt som gör beslut på olika nivåer så förenliga med varandra som möjligt.

Alltför länge har man förväntat sig, åtminstone i Brysselbubblan, att EU-institutionerna alltid skulle försöka göra mer än fördragen tillät, och att medlemsstaterna alltid skulle spjärna emot och få dem att göra mindre. Detta omogna beteende måste vi göra oss av med.

Vad vi behöver är en mogen fördelning av tydliga mandat till de olika aktörerna och nivåerna i EU, i den lokala, regionala, nationella och europeiska sfären. Mandat som alla respekterar, både i fråga om deras utsträckning och deras begränsningar.

För att gå från tävling till samarbete för EU-institutionerna sinsemellan och mellan EU-institutionerna och medlemsstaterna, måste vi stärka de politiska partierna på EU-nivå, sammanföra de politiska intressena, strukturera de politiska prioriteringarna och garantera politisk enhetlighet över hela linjen.

Därför kan det vara ett steg i rätt riktning med den politiska dynamik som utlösts av att de politiska partierna utsett toppkandidater till posten som kommissionsordförande.

Jag är medveten om att det här har sina begränsningar, men jag tror ändå att det kan stärka valets europeiska karaktär. Det är ett sätt att hjälpa de partier som successivt vill forma en europeisk offentlighet. Det är förvånande, eller kanske inte, att de politiska rörelser som alltid kritiserat bristen på demokratiskt ansvarsutkrävande i Europa nu avvisar just de nya åtgärder som är avsedda att stärka ansvarsutkrävandet. Naturligtvis är nationell demokrati en förutsättning för ett legitimt EU, men det vore oklokt att hämma den europeiska demokratins självständiga utveckling. Det är fortfarande ett system som håller på att formas, men att försöka stoppa det skulle bara leda till en negativ utveckling.

Den här dynamiken måste efter valet åtföljas av en överenskommelse inte bara om personer utan om politiska prioriteringar. Inte bara inom varje enskild EU-institution utan mellan institutionerna. Mer konkret innebär det ett avtal mellan parlamentet, rådet och kommissionen om vad som är och inte är prioriterat under en ny mandatperiod. Det kan åtföljas av ett nytt interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning så att onödigt krångel undviks. Annars får vi aldrig någon övertygande enighet om i vilka frågor EU bör satsa stort och i vilka frågor EU bör förbli litet.

Mina damer och herrar!

Det är på denna grund man kan göra mer än oundvikliga, små intrimningar av EU:s nuvarande utformning.

Det kommer inte att bli något europeiskt ”Philadelphiaögonblick”, byggandet av en konstitution från grunden, inom den förutsebara framtiden, tror jag. EU kommer att fortsätta att utvecklas genom ”permanenta reformer”, inte genom ”permanent revolution”.

För att dessa permanenta reformer ska fungera och för att varje enskilt steg ska passa den övergripande visionen, tror jag att ett antal principer måste iakttas:

För det första bör all vidare utveckling av EU bygga på de befintliga fördragen och gemenskapsmetoden, eftersom det skulle leda till splittring, överlappande strukturer, bristande enhetlighet och sämre resultat att gå utanför den ramen.

För det andra bör den befintliga komplexiteten och motsägelsefullheten inom fördragen och mellan fördragen och andra instrument avlägsnas innan nyheter tillförs. Det innebär framför allt att mellanstatliga element som Europeiska stabilitetsmekanismen och finanspaktsfördraget bör inarbetas i fördragen så snart som möjligt.

För det tredje bör eventuella nya mellanstatliga lösningar endast övervägas i undantagsfall och som övergångslösningar, så att man undviker problem med redovisningsskyldighet och enhetlighet.

För det fjärde bör EU alltid sträva efter att utvecklas så mycket som möjligt som en helhet, med 28 länder i dag. Där djupare integration i andra former är nödvändig, särskilt mellan de nuvarande och framtida länderna i den gemensamma valutan, bör denna stå öppen för alla som vill delta. Metoden för närmare integration mellan en grupp av medlemsstater ska helst vara fördjupat samarbete i enlighet med fördragen.

För det femte bör all vidare utveckling av EU utformas i tydliga faser och etapper, och framtida åtgärder utformas främst med hjälp av alla möjligheter som fördragen redan nu erbjuder, utan icke-fördragsfästa förbehåll, så att fördragsändringar blir aktuella endast när sekundärlagstiftning inte är möjlig enligt fördragen.

För det sjätte får inte utvecklingstakten sättas av den motvilligaste. Europas hastighet får inte rätta sig efter den långsammaste.

Och för det sjunde, när en ny fördragsändring anses nödvändig, måste skälen till det redovisas och debatteras fullständigt, även offentligt, innan den förhandlas fram och går vidare till ratificering.

I det här skedet är det naturligtvis uppenbart att vi står inför särskilda svårigheter i fråga om förhållandet mellan den gemensamma valutan, euroområdet och EU som helhet. Men jag tror att fördragen ger ledning även på detta område.

Enligt fördragen är den gemensamma valutan avsedd för alla medlemsstater, utom för dem som har ett permanent undantag. Och det är bara en medlemsstat, Storbritannien, som har ett sådant undantag.

Till och med Danmarks ställning kan bättre karakteriseras som ett eventuellt ja än ett permanent nej. Alla andra har åtagit sig att gå med i euron. Det tar tid, och kräver självfallet ännu grundligare förberedelser än i det förflutna.

Men det vore ett misstag att låta en konvergerande utveckling övergå i en divergerande struktur. Särskilt som de praktiska erfarenheterna av krishanteringen har visat att skiljelinjen i diskussionerna inte går mellan euroområdets nuvarande och framtida medlemmar. Från europluspakten till finanspaktsfördraget, från den gemensamma tillsynsmekanismen till den gemensamma rekonstruktionsmekanismen: så snart som de 17 eller 18 euroländerna gav sig in på ett mer långtgående projekt gick nästan alla andra länder med och bidrog. De sammanhållande krafterna har visat sig starkare än de splittrande.

Benägenheten hos vissa att drömma om ett nygrundat EU genom ett mer inskränkt, mindre euroområde än EU-28 är inte en reaktion på systembrister eller avsaknad av potential hos de 28 EU-länderna. Det är ett tecken på längtan efter en mer gemytlig union, för en återgång till den felaktigt uppfattade bekvämligheten i en mindre, inte lika svårhanterlig och föregivet enhetligare union med intimare integration. Men tiden väntar inte på någon, och historien har gått vidare. Att spela ut någon slags Kärneuropa mot någon slags periferi skulle försvaga bägge.

Nu är kanske också rätt tillfälle att kommentera om förhållandet mellan EU och Storbritannien. Jag är alltigenom övertygad om att Europa står starkare med Storbritannien som medlem, och att Storbritannien står starkare som EU-medlem än på egen hand. Men jag ska villigt erkänna att av historiska, geopolitiska och ekonomiska skäl kan Storbritannien betraktas som ett särfall. Det är just därför som det vore ett misstag att upphöja det brittiska undantaget till allmän regel. Vi kan och bör finna sätt att tillmötesgå de brittiska särdragen, så länge som det inte hotar EU:s övergripande enhetlighet.

Men vi får inte förväxla dessa särdrag, även om de i vissa avseenden ibland delas av andra regeringar, med det allmänna läget i EU.

Mina damer och herrar!

Av de politikområden som behöver debatteras, åtgärdas och beslutas enligt dessa principer är följande konkreta institutionella förbättringar särskilt viktiga: 1) En fördjupad ekonomisk och monetär union enligt kommissionens plan. 2) En mer ändamålsenlig yttre representation för EU. 3) Förstärkning av EU:s värderingar och av EU-medborgarskapet. 4) Bättre arbetsfördelning i beslutsprocessen. 5) En fastare politisk sammanslutning.

För en fördjupad ekonomisk och monetär union är fortfarande kommissionens Plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union den rimliga utgångspunkten. Där finns både en hög ambitionsnivå och en lämplig etappindelning. Först behöver den reformerade ekonomiska styrningen genomföras helt. När det väl är färdigt kan man tänka sig en successiv utveckling av en budgetpolitik för euroområdet, kompletterat med ökad samordning av skattepolitik och arbetsmarknader. Den utvecklingen, som förr eller senare kräver fördragsändringar, måste åtföljas av demokratisk legitimitet och redovisningsskyldighet. Ett mer ”budgetfederalt” upplägg i euroområdet får inte bara omfatta de nuvarande euroländerna. Det måste stå öppen för alla framtida och potentiella medlemmar utan att äventyra den inre marknadens integritet eller EU:s övergripande politiska strategier.

För en mer ändamålsenlig yttre representation för EU krävs en ansvarsfördelning i samförstånd mellan EU:s och medlemsstaternas beslutsfattare. Historien av samarbete mellan kommissionens och Europeiska rådets ordförande kan tjäna som förebild. Kommissionens utrikesrepresentant, som ju också är vice ordförande i kommissionen, måste bistås av politiska rådgivare från både kommissionen och rådet. Potentialen hos en gemensam representation i länderna utanför EU, i enlighet med Lissabonfördraget, måste tas till vara till fullo. Att kombinera utrikespolitiken med inrikespolitikens externa aspekter ger EU större inflytande i världen, och möjliggör en effektivare ansvarsfördelning mellan EU och medlemsstaterna. Det är också mycket viktigt att de första stegen mot en mer enhetlig försvars- och säkerhetspolitik följs upp. Här ingår också färdigställandet av en mer enhetlig yttre representation av euroområdet i internationella finansiella organ.

Att stärka EU:s värderingar och EU-medborgarskapet förutsätter respekt för och tillämpning av rättsstatsprincipen och EU:s garanterade fri- och rättigheter. Instrument som kontrollen av grundläggande rättigheter vid konsekvensbedömningar av lagstiftning och kommissionens ram för skydd av rättsstatsprincipen behöver befästas. Missbruk av EU-rättigheterna, bland annat den fria rörligheten, kan och ska bekämpas genom sekundärrätt, inte genom att principen ifrågasätts.

När det gäller ansvarsfördelningen i lagstiftningsarbetet måste utgångspunkten vara insikten att EU:s medlemsstater inte är mindre reglerade än EU självt. Det finns säkert fall av övernitiskt reglerande, även hos kommissionen, men man får inte glömma bort att den sanna drivkraften bakom EU-regleringen är behovet att få detaljerade föreskrifter i 28 medlemsstater att fungera tillsammans med varandra. Frågan om hur man ska tänka stort i stora frågor och smått i små frågor är därför inte så mycket en fråga om negativlistor eller positivlistor över handlingsområden, utan snarare om hur intensiva och påträngande de enskilda initiativen är. Det här löses bäst genom ett interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning, där man kan utvidga ”hälsokontroller” av lagförslag, konsekvensbedömningar och förenklingar, som kommissionen redan nu genomför, till hela lagstiftningsprocessen. Detta är i grunden en fråga om att regelbundet se över konsensus om politiska prioriteringar, något som kan underlättas om man inför klausuler om tidsbegränsning i lagstiftningen eller en princip om nystart för lagstiftningen vid varje ny mandatperiod för Europaparlamentet.

När det gäller den allt fastare politiska sammanslutning och ökade demokratiska legitimitet som bör ligga till grund för det jag kallar Europa 3.0 bör dessa bygga på gemenskapsmetoden, eftersom systemet med maktbalans mellan EU-institutionerna och medlemsstaterna enligt gemenskapsmetoden är den bästa utgångspunkten för ökad överstatlig demokrati. Denna överstatliga demokrati får inte utformas som en kombination av veton i flera nivåer, utan som ett system av redovisningsskyldighet på den nivå där de verkställande besluten fattas. I den mån verkställande beslut fattas av EU:s verkställande makt, främst kommissionen, är det den europeiska lagstiftande maktens ansvar, dvs. Europaparlamentet och rådet i dess egenskap av lagstiftare, att sörja för demokratisk legitimitet och ansvarsutkrävande. På samma sätt är det de nationella parlamentens ansvar att sörja för legitimiteten hos och ansvarsutkrävandet för beslut som fattas i medlemsstaterna, vilket inbegriper medlemsstaternas agerande i rådet. Relationerna mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet bör också vara en viktig del av det Kooperationsverhältnis som jag förespråkar.

Av liknande anledningar bör vi framöver gå mot en reformerad kommission som EU:s verkställande organ, vilket inbegriper EU:s budgetfunktion. Kommissionen blir redovisningsskyldig inför en lagstiftande tvåkammarsförsamling, bestående av Europaparlamentet och rådet som de två kamrarna. För att göra en lämplig avvägning mellan kommissionens politiska initiativrätt och oberoende verksamhet kan dagens metod med negativt misstroende kritik av kommissionen ersättas med någon form av konstruktivt misstroende, där kommissionen bara faller om en absolut majoritet i Europaparlamentet föreslår en annan ordförande i kommissionen.

För att garantera enhetlighet och effektivitet mellan de olika verkställande uppdragen inom EU och för att sörja för deras demokratiska legitimitet och redovisningsskyldighet, kan slutligen andra innovationer övervägas. På medellång sikt kan ämbetet som ordförande i eurogruppen slås samman med ämbetet som kommissionens vice ordförande med ansvar för ekonomiska och monetära frågor och euron. En mer radikal innovation, till exempel att slå samman posten som ordförande i Europeiska kommissionen med posten som ordförande i Europeiska rådet, är tvivelsutan en fråga på längre sikt.

Men om den europeiska integrationen fortsätter, särskilt inom euroområdet, är det rimligt att slå samman posterna, eftersom det skulle stärka det EU-politiska systemets enhetlighet och profil i och utanför Europa. Man kan också tänka sig olika övergångslösningar. Det som dock är viktigt att framhålla är att dessa ändringar av institutionerna bara kan lyckas om vi först gör politiska framsteg med att sammanjämka politik och strategier.

Än en gång: It’s the politics, stupid! (”det är politiken som är det viktiga”).

Det är politiken som kan göra det möjligt eller omöjligt, och på det följer den institutionella utvecklingen, inte tvärtom.

Mina damer och herrar, låt mig sammanfatta.

Den europeiska integrationen kommer alltid att vara något som sker successivt. Det visste vi redan från början: ”L’Europe ne se fera pas d’un coup, ni dans une construction d’ensemble” (”Europa kommer inte att byggas på en dag, eller i en enhetlig konstruktion”), som det heter i Schumandeklarationen.

En sådan pragmatisk hållning har aldrig stått i strid med att arbeta enligt en vision. Vår ambition, vår dröm, vad den tyske filosofen Sloterdijk kallade en ”vaken dröm”.

Europa är och förblir det mest visionära projektet i nutidshistorien. Dess energi och attraktionsförmåga är slående. Dess anpassningsförmåga är utan motstycke. Men bara om den har rätt förutsättningar: ett tydligt ledarskap, ett moget samarbete och en europeisk politik som går på offensiven.

Det är vad som står på spel i det kommande valet till Europaparlamentet. Det är bästa tänkbara tidpunkt att lyfta fram vad som redan gjorts och bygga konsensus kring vad som behöver göras, att tala för Europa sådant det faktiskt är och förespråka en vision av vad Europa kan bli.

Valet är verkligen viktigt!

Under mina tio år som ordförande för Europeiska kommissionen har jag försökt bidra till grunderna för ett pragmatiskt, enhetligt och motståndskraftigt EU. Även om EU:s lösningar inte alltid har svarat upp mot våra ursprungliga ambitioner, vågar jag hävda att kommissionen har spelat och kommer att fortsätta att spela en avgörande roll.

Vi har arbetat för att bevara Europas enhet, hålla det öppet och stärka det. Starkare eftersom medlemsstaternas ekonomier blir allt konkurrenskraftigare för att möta den globala konkurrensen. Starkare eftersom vår ekonomiska styrning på EU-nivå har stärkts på ett spektakulärt sätt.

Det finns mycket att bygga vidare på här. Ett unikt projekt. Ett nödvändigt projekt. Ett projekt att vara stolt över.

Jag har haft förmånen att vara på plats och bidra till svaret på några av de allvarligaste hoten i Europeiska unionens historia, och jag har haft den äran att kunna inleda reformer som bygger på lärdomar från dem. Men den verkliga belöningen för alla som är delaktiga kommer inte från att inleda utan från att slutföra de ansträngningar som krävs.

Så låt oss nu gå vidare.

Låt oss genomföra ”la réforme de tous les jours” (”varje dags reform”).

Låt oss med det som en av mina företrädare François-Xavier Ortoli kallade ”le courage de tous les jours” (”varje dags mod”) fortsätta arbetet.

Och för dem som i likhet med mig – och hoppas jag i likhet med er – delar denna lidelse, denna kärlek till Europa, låt oss göra det med målet att skapa villkoren för att leva, alla i Europa, i ett anständigt samhälle. Därför att, när allt kommer omkring, handlar det inte om begrepp, inte om siffror, inte om ekonomi – det handlar om värderingar. Och jag är övertygad om att Europa just står för värderingarna fred, frihet och solidaritet.

Tack så mycket för er uppmärksamhet.

1 :

Vi befinner oss i Europa, och det är i Europa som vi alla kommer att frälsas eller gå under.

2 :

Kommissionens meddelande Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen, 30 maj 2012.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website