Navigation path

Left navigation

Additional tools

Tal om tillståndet i unionen 2013

European Commission - SPEECH/13/684   11/09/2013

Other available languages: EN FR DE DA ES NL IT PT FI EL CS ET HU LT LV MT PL SK SL BG RO GA HR

Europiska Kommissionen

José Manuel Durão Barroso

Ordförande för Europeiska kommissionen

Tal om tillståndet i unionen 2013

Europaparlamentets plenarsession/Strasbourg

den 11 september 2013

Herr talman,

Ärade företrädare för rådets ordförandeskap,

Ärade ledamöter,

Mina damer och herrar,

Om åtta månader kommer väljare i hela EU att bedöma vad vi har uträttat tillsammans under de senaste fem åren.

Under de fem år som gått har EU varit mer påtagligt närvarande i enskilda människors liv än tidigare. Unionen har diskuterats på kaféer och i tevesofforna över hela världsdelen.

I dag vill jag titta på vad vi har åstadkommit tillsammans, och på vad som återstår att göra. Och jag vill lägga fram vad jag anser är de viktigaste idéerna för en verkligt europeisk politisk debatt inför nästa års val.

Ärade ledamöter,

Idag, för exakt fem år sedan tog Förenta staternas regering över finansinstituten Fannie Mae och Freddie Mac och räddade AIG, och Lehman Brothers ansökte om konkursskydd.

Dessa händelser utlöste den globala finanskrisen. Den kom att utvecklas till en ekonomisk kris utan motstycke. Den blev en social kris med dramatiska konsekvenser för många européer. Dessa händelser har förvärrat det skuldproblem som fortfarande utgör en källa till bekymmer för våra regeringar. De har lett till en alarmerande ökning av arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, och hämmar fortfarande hushållen och företagen.

Men Europa har kämpat emot. Under dessa fem år har vi svarat med kraftfulla insatser. Vi drabbades av krisen tillsammans. Vi insåg att vi måste bekämpa den tillsammans. Det har vi gjort, och arbetet fortsätter.

Låt oss blicka tillbaka och tänka på vad vi har åstadkommit tillsammans för att förena EU under krisens gång. Jag tror man med fog kan hävda att vi för fem år sedan inte hade trott att vi skulle kunna genomföra allt detta.

Vi håller på att reformera den finansiella sektorn i grunden för att människors besparingar ska vara säkra.

Vi har förbättrat myndigheternas sätt att samarbeta, och hjälpt dem att återfå sunda offentliga finanser och modernisera sina ekonomier.

Vi har mobiliserat över 700 miljarder euro för att rädda de krisdrabbade länderna från avgrundens brant – den största mellanstatliga stabiliseringsinsatsen någonsin.

Jag minns fortfarande väl mitt möte förra året med chefsekonomer på många av våra ledande banker. De flesta av dem förväntade sig att Grekland skulle överge euron. Alla oroade sig för att euroområdet skulle falla sönder. Nu ser vi att dessa farhågor kom på skam: ingen har övergett eller tvingats överge euron. Europeiska unionen har i år utvidgats från 27 till 28 medlemsstater. Nästa år kommer euroområdet att växa från 17 till 18 medlemsstater.

Nu är frågan vad vi gör med dessa framsteg. Ska vi lyfta fram dem eller tona ned dem? Låter vi dem bli en källa till tillförsikt i vårt fortsatta arbete eller förringar vi resultaten av våra ansträngningar?


Ärade ledamöter,


Jag har just kommit tillbaka från G20-mötet i Sankt Petersburg. Jag kan upplysa er om att EU i år, i motsats till tidigare år, inte behövde acceptera några predikningar från andra delar av världen om hur krisen ska hanteras. Vi fick i stället erkänsla och uppmuntran.

Inte för att krisen skulle vara över – för det är den inte. Europeiska unionens motståndskraft fortsätter att prövas. Men våra insatser ger oss tillförsikten att vi håller på att ta oss ur den, förutsatt att vi inte slår oss till ro med det som redan har uppnåtts.

Vi möter utmaningarna gemensamt.

Vi måste möta dem gemensamt.

I en värld som präglas av kraftiga geoekonomiska och geopolitiska omvälvningar är jag övertygad om att det bara är tillsammans som vi i en europeisk union kan ge människorna vad de strävar efter: att våra värderingar och intressen och vårt välstånd skyddas och främjas i denna tid av globalisering.

Nu är det dags att höja blicken över de rent nationella frågorna och lokalpolitiska intressena och uppnå verkliga framsteg för Europa. Att införa ett verkligt europeiskt perspektiv i de nationella valdebatterna.

Nu är det dags för alla som bryr sig om Europa, oavsett politisk eller ideologisk ståndpunkt, oavsett varifrån de kommer, att höja rösten för EU.

Om vi inte gör det själva kan vi inte förvänta oss att andra gör det.

Ärade ledamöter,

Vi har kommit långt sedan början av krisen.

I fjolårets tal om tillståndet i unionen framhöll jag att vi trots "våra insatser ännu inte lyckats övertyga allmänheten, marknaderna eller våra internationella partner".

Nu, ett år senare, visar fakta att våra ansträngningar har börjat övertyga. Ränteskillnaderna håller på det hela taget på att minska. De mest sårbara länderna betalar mindre för sina lån. Industriproduktionen ökar. Marknadens förtroende håller på att öka. Aktiemarknaderna visar goda resultat. Företagsutsikterna förbättras stadigt. Konsumentförtroendet stiger kraftigt.

Vi ser att de länder som är mest sårbara för krisen och nu gör mest för att reformera sina ekonomier, börjar märka positiva resultat.

I Spanien står nu exporten av varor och tjänster för 33 % av BNP, mer än någonsin sedan euron infördes, vilket vittnar om synnerligen betydande reformer och ökad konkurrenskraft. Irland har kunnat få medel från kapitalmarknaderna sedan sommaren 2012, ekonomin förväntas växa för tredje året i följd 2013 och de irländska tillverkningsföretagen har börjat anställa personal igen.

I Portugal förväntas nu bytesbalansen, som varit negativ strukturellt sett, i stort sett vara balanserad, och tillväxten ökar efter många kvartal av underskott. Grekland har på bara tre år slutfört en verkligen anmärkningsvärd korrigering av de offentliga finanserna, håller på att återfå konkurrenskraften och närmar sig ett primäröverskott för första gången på flera decennier. Cypern, som inledde sitt program senare, genomför det likaså enligt planerna, vilket är en förutsättning för en återgång till tillväxt.

Europa har en återhämtning i sikte.

Men vi måste naturligtvis vara vaksamma. En svala gör ingen sommar. Låt oss vara realistiska i vår analys. Låt oss varken överskatta eller underskatta vad som har uträttats. Ett kvartal med goda resultat betyder inte att vi har ridit ut den ekonomiska stormen. Men det visar att vi är inne på rätt väg. På grundval av statistiken och utvecklingen, såsom vi ser dem idag, har vi anledning att se framtiden an med tillförsikt.

Detta bör inspirera oss att fortsätta våra ansträngningar. Det är vi skyldiga dem för vilka en återhämtning ännu inte är inom räckhåll, och dem som ännu inte kan dra nytta av den positiva utvecklingen. Det är vi skyldiga våra 26 miljoner arbetslösa. Särskilt då de unga människor som förväntar sig att vi ska inge dem hopp. Hopp och förtroende ingår också i den ekonomiska ekvationen.


Ärade ledamöter,


Att vi har kommit så här långt beror på att vi har visat beslutsamhet när det gäller att anpassa vår politik och våra strategier till de lärdomar vi dragit av krisen.

Och när jag säger "vi" menar jag faktiskt "vi". Det har verkligen varit fråga om en gemensam insats.

På alla stadier har ni, ledamöter i Europaparlamentet, spelat en avgörande roll, genom ert imponerande lagstiftningsarbete, av ett slag som sällan skådats tidigare. Jag tror personligen att den europeiska allmänheten inte är tillräckligt medveten om detta, och ni är värda ett större erkännande.

Så låt oss fortsätta vårt samarbete för att reformera våra ekonomier, för sysselsättning och tillväxt och för att anpassa våra institutionella strukturer. Bara på så sätt kan vi klara av följande fas av krisen.

Det finns fortfarande mycket vi kan åstadkomma tillsammans, under den återstående mandatperioden för Europaparlamentet och den sittande kommissionen.

Vad vi först och främst kan och måste göra konkret är att genomföra bankunionen. Det är den första och mest brådskande fasen i arbetet för att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen, i enlighet med kommissionens plan från i höstas.

Lagstiftningsarbetet med den gemensamma tillsynsmekanismen har så gott som slutförts. Nästa steg är ECB:s oberoende värdering av bankernas tillgångar, innan mekanismen börjar utöva sin tillsynsfunktion.

Nu bör vi genast ägna oss åt den gemensamma rekonstruktionsmekanismen. Kommissionens förslag lades fram i juli, och vi måste tillsammans göra vad som krävs för att det ska antas inom den nuvarande mandatperioden.

På så sätt kan vi se till att skattebetalarna inte längre behöver bära det tyngsta lasset när banker hamnar på obestånd. På så sätt kan vi göra framsteg när det gäller att frikoppla bankrisk från statsrisk.

På så sätt kan vi åtgärda en av de mest oroväckande och oacceptabla följderna av krisen, nämligen den ökande fragmenteringen av Europas finansiella sektor och kreditmarknaderna – t.o.m. implicita åternationaliseringar.

På så sätt kan vi också bidra till att återupprätta en normal kreditgivning till ekonomin, särskilt till små och medelstora företag. Trots den följsamma penningpolitiken är nämligen kreditflödet till ekonomin ännu inte tillräckligt i hela euroområdet. Detta måste åtgärdas på ett beslutsamt sätt.

I sista hand handlar det om en enda fråga, nämligen tillväxt, som behövs för att komma tillrätta med dagens mest trängande problem: arbetslöshet. Den nuvarande arbetslöshetsnivån är ekonomiskt och politiskt ohållbar och socialt oacceptabel. I kommissionen – och jag är glad att ha alla kommissionsledamöter med mig här idag – vill vi alla samarbeta intensivt med er och medlemsstaterna för att genomföra en så stor del av tillväxtagendan som möjligt. Vi håller på att mobilisera alla instrument, men i ärlighetens namn rör det sig inte bara om instrument på EU-nivå, utan en del av dem är nationella. Jag vill rikta in mig på att genomföra besluten om ungdomssysselsättning och finansieringen av realekonomin. Vi måste se till att återhämtningen också leder till nya arbetstillfällen.

Europa måste därför påskynda takten i strukturreformerna. I våra landsspecifika rekommendationer anges vad medlemsstaterna ska göra i detta sammanhang.

På EU-nivå – för vissa frågor kan åtgärdas på nationell nivå, vissa på EU-nivå – bör fokus ligga på vad som spelar den största rollen för realekonomin: att utnyttja den inre marknadens fulla potential är viktigast.

Vi har en välfungerande inre marknad för varor, och vi ser de ekonomiska fördelarna av den. Vi måste utvidga samma modell till andra områden: rörlighet, kommunikationer, energi, finans, e-handel, för att nämna några. Vi måste avlägsna hinder för dynamiska företag och människor. Vi måste slutföra arbetet med att knyta samman EU.

Jag har glädjen att meddela att vi idag formellt kommer att anta ett förslag som innebär ett steg i riktning mot en inre marknad för telekomtjänster. Allmänheten känner till att EU kraftigt har sänkt kostnaderna för roaming. Vårt förslag stärker garantierna och sänker priserna för konsumenterna, och ger företagen nya möjligheter. Vi vet att en allt större andel av handeln kommer att vara elektronisk i framtiden. Är det inte paradoxalt att vi har en inre marknad för varor, men när det gäller e-handel har vi 28 nationella marknader? Hur kan vi utnyttja alla de framtida möjligheter som den digitala ekonomin erbjuder, om vi inte fullbordar denna inre marknad?

Samma resonemang gäller för den mer övergripande digitala agendan: den löser verkliga problem och förbättrar enskilda människors vardag. Styrkan i Europas framtida industriella bas beror på hur väl människor och företag är sammankopplade. Och genom att kombinera den digitala agendan med dataskydd och skydd av privatliv får vår europeiska modell ökad trovärdighet och vinner allmänhetens förtroende. Med tanke på såväl den interna som den externa utvecklingen är det av största vikt för Europeiska kommissionen att den föreslagna lagstiftningen om dataskydd antas.

Den inre marknaden är en viktig hävstång för konkurrenskraft och sysselsättning. När vi antar samtliga återstående förslag inom ramen för inremarknadsakten I och II och genomför fonden för ett sammanlänkat Europa under de närmaste månaderna, lägger vi grunden för välstånd under de kommande åren.

Vi håller också på att anpassa oss till en dynamisk omvandling av globala mått, så vi måste uppmuntra denna innovativa dynamik på europeisk nivå. Därför måste vi investera mer i innovation, teknik och vetenskaplig forskning. Jag tror starkt på forskningen, på kapaciteten hos det mänskliga intellektet och ett kreativt samhälle när det gäller att lösa problem. Världen håller på att förändras på ett dramatiskt sätt. Jag tror att nya vetenskapliga studier och ny teknik kommer att hjälpa oss att hitta många av lösningarna, både i Europa och utanför vår världsdel. Jag skulle gärna se att EU leder detta arbete på det globala planet. Därför har vi – Europaparlamentet och kommissionen – lyft fram Horisont 2020 som en prioritering i diskussionerna om EU-budgeten.

Därför använder vi EU-budgetmedel till att investera i kompetens, utbildning och yrkesutbildning samt till att stimulera och stödja begåvning. Därför vill vi satsa på Erasmus Plus-programmet.

Det är också därför vi, senare i höst, kommer att lägga fram ytterligare förslag till en industripolitik för det tjugoförsta århundradet. Och det är därför vi uppbådar stöd för små och medelstora företag, eftersom vi är övertygade om att en stark, dynamisk industriell bas är absolut nödvändig för en stark europeisk ekonomi.

Och samtidigt som vi kämpar mot klimatförändringen har våra 20-20-20-mål fört in vår ekonomi på väg mot grön tillväxt och resurseffektivitet, med lägre kostnader och fler arbetstillfällen.

Före årsskiftet kommer vi att lägga fram konkreta förslag till en ram för energi- och klimatpolitiken fram till 2030. Vi kommer att fortsätta att sätta den internationella agendan genom att tillsammans med våra partner utarbeta ett övergripande, rättsligt bindande globalt klimatfördrag senast 2015. Europeiska unionen kan inte ensamt föra kampen mot klimatförändringen, utan vi behöver få med oss andra i det arbetet. Samtidigt kommer vi att fortsätta att arbeta med energiprisernas inverkan på konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen.

Alla dessa drivkrafter för tillväxt ingår i Europa 2020-agendan och det är mer angeläget än någonsin att den genomförs till fullo. I vissa fall måste vi gå längre än Europa 2020-agendan.

Detta innebär att vi också måste fortsätta att driva en aktiv och tydlig handelsagenda framåt. Det gäller att knyta närmare band till tillväxtmarknaderna i tredjeländer och att se till att vi kan hålla våra positioner i den globala leveranskedjan. I motsats till den allmänna uppfattningen att EU är förlorare i världshandeln har vi ett stort och ökande handelsöverskott på över 300 miljarder euro per år tack vare varor, tjänster och jordbruk. Vi måste bygga vidare på detta. Även det kommer att kräva vår fulla uppmärksamhet under de närmaste månaderna. Till exempel det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar med Förenta staterna och förhandlingarna med Kanada och Japan.

Sist men inte minst måste vi göra en kraftansträngning för att genomföra den fleråriga budgetramen, dvs. EU:s budget. EU-budgeten är det mest konkreta redskap vi har för att öka investeringarna. I vissa av våra regioner är EU-budgeten den enda källan till offentliga investeringar, eftersom källor på nationell nivå saknas.

Både Europaparlamentet och kommissionen hade önskat ökade resurser. Vi har kämpat tillsammans för detta. Men i vilket fall som helst motsvarar EU-budgeten för ett enda år mer pengar – i dagens priser räknat – än hela Marshallplanen på sin tid! Låt oss se till att programmen kan inledas den 1 januari 2014, att vi kan nå konkreta resultat, och att vi använder möjligheterna till innovativ finansiering, alltifrån instrument som redan är i drift till EIB-medel och projektobligationer.

Vi måste fullgöra de åtaganden vi gjorde i juli. Kommissionen kommer för sin del att infria sina löften. Vi kommer t.ex. att lägga fram den andra ändringsbudgeten för 2013 redan denna månad. Tiden är knapp, så jag avråder från försök att bromsa budgeten. Särskilt vill jag uppmana medlemsstaterna att inte fördröja processen.

Det kan inte nog betonas att det inte räcker med retorik och löften för att övertyga allmänheten, utan vi måste uppvisa konkreta, gemensamma resultat. Vi måste peka på de många områden där EU har löst problem för befolkningen. Europa är inte orsaken till problemen, Europa är en del av lösningen.

Vad som återstår för oss att göra tar jag upp mer utförligt i den skrivelse som jag idag överlämnat till Europaparlamentets talman, och som ni också har fått. Jag går nu inte närmare in på programmet för nästa år.

Jag vill uttrycka mig klart idag: det finns fortfarande mycket som måste göras före valen. Det är ännu inte dags att kasta in handduken utan i stället att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Ärade ledamöter,

Detta är inga enkla frågor. De svåra tiderna utgör en verklig prövning för EU. Att uppnå bestående och djupgående reformer är en krävande men oundviklig process. Ett är säkert: det går inte längre att bara fortsätta som tidigare. Vissa tror att vi efter krisen kommer att återgå till utgångsläget. De har fel. Den här krisen är annorlunda. Vi är nämligen inte inne i en cyklisk kris, utan i en strukturell kris. Vi kommer inte att återvända till det som var normalt förut, utan vi måste utforma det som ska vara normalt i framtiden. Vi upplever en epok av omvälvningar. Och det räcker inte med att bara säga det, utan att förstå det. Vi måste dra slutsatserna av detta, också i form av ett nytt sinnelag och ett nytt förhållningssätt till problemen.

De första resultat vi redan har uppnått visar att det är möjligt.

Och vi vet av erfarenhet att det är nödvändigt.

Just nu, i en tid av bräcklig återhämtning, förefaller den största risken att vara av politisk karaktär: bristen på stabilitet och bristen på beslutsamhet. Under de senaste åren har vi sett att allt som kan kasta tvivel över regeringarnas reformåtaganden omedelbart straffar sig. På den positiva sidan kan konstateras att kraftfulla och förtroendeingivande politiska beslut får en betydande och omedelbar verkan.

I denna fas av krisen är det regeringarnas uppgift att stå för den säkerhet och förutsägbarhet som marknaderna fortfarande saknar.

Ni känner säkerligen alla till Justus Lipsius. Justus Lipsius har fått ge namnet åt rådets byggnad i Bryssel. Lipsius var en synnerligen inflytelserik humanistisk tänkare på 1500-talet och skrev det betydelsefulla verket De Constantia.

Det latinska begreppet constantia står enligt Lipsius för en beständighet, en karaktärsfasthet som inte påverkas vare sig positivt eller negativt av yttre eller tillfälliga händelser. Bara en sådan beständighet, skriver han, som bygger på omdöme och sunt förnuft, kan hjälpa en att klara av tider av förvirring och oro.

I dessa tider, i dessa svåra tider, hoppas jag att vi alla, inbegripet regeringarnas företrädare som sammanträder i byggnaden Justus Lipsius, visar prov på en sådan beslutsamhet och ståndaktighet när det gäller att genomföra de beslut som fattats. För just konsekvens är ett av våra problem: det räcker inte med att besluten fattas utan de måste också genomföras i praktiken.

Ärade ledamöter,

Det är naturligt att våra ansträngningar för att övervinna den ekonomiska krisen under de senaste åren har överskuggat allt annat.

Men Europatanken måste handla om mer än bara ekonomin. Vi är ju så mycket mer än en marknad. Det europeiska idealet handlar om själva grundvalarna för det europeiska samhället. Det handlar om värderingar, och jag vill betona detta ord: värderingar. Europatanken bygger på en fast övertygelse om politiska, sociala och ekonomiska normer, som grundar sig på vår sociala marknadsekonomi.

I dagens värld är EU-nivån oundgänglig för att skydda dessa värderingar och normer och för att främja befolkningens rättigheter. Det rör sig om allt från konsumentskydd till arbetstagares rättigheter, från kvinnors rättigheter till respekt för minoriteter, från miljönormer till dataskydd och skydd av privatlivet.

När vi försvarar våra intressen i fråga om internationell handel, tryggar vår energiförsörjning eller återger människorna tron på rättvisan genom att bekämpa skattebedrägeri och skatteflykt är det bara genom att agera som en union som vi kan få inflytande på den globala arenan.

När vi strävar efter största möjliga effekter i vårt utvecklingsbistånd och humanitära bistånd till utvecklingsländerna, och när vi förvaltar våra yttre gränser eller strävar efter att utforma en stark säkerhets- och försvarspolitik i Europa, är det bara genom en ökad integration som vi faktiskt kan nå våra mål.

Det råder inget tvivel om saken. Vår inre sammanhållning och internationella betydelse hänger oskiljaktigt samman. Vår ekonomiska dragningskraft och politiska drivkraft är nära förbundna med varandra.

Tror någon av oss på allvar att vi eller våra medlemsstater hade haft någon internationell trovärdighet kvar om euron hade kollapsat?

Förstår alla hur bra utvidgningen har varit för att läka historiens djupa sår och bygga upp demokratier – där ingen hade trott att det var möjligt? Hur grannskapspolitiken varit och fortfarande är det bästa sättet att sörja för säkerhet och välstånd i regioner som är avgörande betydelse för Europa? Var skulle vi stå idag utan allt detta?

Idag vill länder som Ukraina mer än någonsin knyta närmare band till EU, med dess ekonomiska och sociala modell som dragningskraft. Vi kan inte vända dem ryggen. Vi kan inte acceptera försök att begränsa dessa länders suveräna val. Deras fria vilja och fria samtycke måste respekteras. Detta är också de principer som ligger till grund för vårt östliga partnerskap, som vi vill vidareutveckla vid vårt toppmöte i Vilnius.

Kommer vi alla fortfarande ihåg hur hårt drabbat Europa var av krigen under det förra århundradet och att den europeiska integrationen var det rätta svaret?

Nästa år har det gått hundra år sedan första världskrigets utbrott. Ett krig som slog Europa i spillror, från Sarajevo till Somme. Vi får aldrig ta freden för given. Vi måste komma ihåg att det är EU:s förtjänst att tidigare fiender nu sitter runt samma bord och samarbetar. Det är bara eftersom Serbien och Kosovo har getts ett europeiskt perspektiv som till och med dessa länder har nått en överenskommelse, genom EU:s medling.

Fjolårets Nobels fredspris påminde oss om denna historiska bragd: att Europa är ett fredsprojekt.

Det är något vi själva bör vara mer medvetna om. Vi behöver inte skämmas över att vara stolta, tycker jag ibland. Inte arroganta, utan stolta. Vi bör ha siktet inställt på framtiden men hålla det förflutnas lärdomar i minnet.

Låt mig säga till alla dem – och även vissa i denna kammare – som gottar sig åt EU:s motgångar och vill omintetgöra integrationen och återvända till isoleringen: Europa såsom det var före integrationen, med uppdelningarna, kriget, skyttegravarna, är inte vad européerna vill ha eller förtjänar. Aldrig tidigare i historien har den europeiska kontinenten haft en så lång period av fred som efter det att Europeiska gemenskapen skapades. Det är vår plikt att bevara freden och fördjupa den.

Ärade ledamöter,

Det är uttryckligen utifrån denna värdegrund vi reagerar på den outhärdliga situationen i Syrien, som under de senaste månaderna hårt har prövat världens samvete. Europeiska unionen har gått i bräschen för de internationella hjälpåtgärderna genom att mobilisera närmare 1,5 miljoner euro, varav 850 miljoner euro kommer direkt från EU-budgeten. Kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att bistå den syriska befolkningen och syriska flyktingar i grannländerna.

Vi har nyligen bevittnat händelser vi trodde var sedan länge utrotade fenomen. Användningen av kemiska vapen är en fasansfull handling som måste fördömas tydligt och bemötas med kraftfulla åtgärder. Det internationella samfundet, med EU i centrum, har ett kollektivt ansvar att bestraffa dessa handlingar och få ett slut på konflikten. Förslaget att omöjliggöra användning av Syriens kemiska vapen kan vara ett positivt steg. Den syriska regimen måste nu visa att den genomför detta förslag utan dröjsmål.
I Europa är vi övertygade om att det slutligen bara är en politisk lösning som kan leda fram till den bestående fred som det syriska folket förtjänar.

Ärade ledamöter,

Det finns de som hävdar att ett svagare EU skulle göra deras land starkare, att unionen är en börda och att de skulle klara sig bättre utan den.

Mitt svar är tydligt: vi behöver alla ett enat, starkt och öppet Europa.

Den grundläggande frågan i den debatt som pågår i hela Europa är: Vill vi förbättra unionen eller överge den?

Mitt svar är tydligt: låt oss engagera oss!

Den som inte tycker om unionen som den är bör förbättra den!

Den som kan hitta sätt att göra EU starkare, internt och externt, kommer att få mitt fulla stöd.

Den som kan hitta sätt som möjliggör mångfald utan diskriminering är jag med hela vägen.

Men vänd inte EU ryggen.

Jag erkänner: som alla mänskliga projekt har också EU sina brister.

Till exempel kommer kontroverserna om behörighetsfördelningen mellan den nationella nivån och EU-nivån aldrig att få ett slut en gång för alla.

Jag sätter högt värde på subsidiariteten. För mig är det inte ett tekniskt koncept. Det är en grundläggande demokratisk princip. En allt fastare sammanslutning mellan medborgarna kräver att besluten fattas så öppet som möjligt och så nära folket som möjligt.

Allt behöver inte lösas på EU-nivå. Unionen måste inrikta sig på de områden där den kan ge störst mervärde. Unionen ska inte blanda sig i frågor där så inte är fallet. EU måste vara stort i stora frågor och mindre i mindre frågor – något som vi tidigare ibland kan ha försummat. Unionen måste visa att den kan göra både positiva och negativa prioriteringar. Liksom regeringarna måste vi vara särskilt noggranna med våra reglers kvalitet och kvantitet, med tanke på att, som Montesquieu uttryckte det, les lois inutiles affaiblissent les lois nécessaires. [”Onödig lagstiftning försvagar de nödvändiga lagarna”]

Men, ärade ledamöter, det finns områden av stor vikt där det krävs större integration och mer enhet i Europa. Där bara ett starkt EU kan ge resultat.

Jag anser att vi måste sträva mot en politisk union, vilket jag underströk i fjolårets tal om tillståndet i unionen. Det är inte bara en begäran av en passionerad europé. Det är en oundgänglig väg framåt för att befästa våra framsteg och trygga vår framtid. I slutändan är stabiliteten i vår politik, dvs. den ekonomiska och monetära unionen, beroende av trovärdigheten i den politiska och institutionella konstruktion på vilken den vilar.

I kommissionens plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union har vi därför kartlagt inte bara de ekonomiska och penningpolitiska aspekterna, utan också behoven, möjligheterna och begränsningarna när det gäller att fördjupa vår institutionella struktur på medellång och lång sikt. Kommissionen kommer att fortsätta att arbeta för att genomföra denna plan, steg för steg, etapp efter etapp.

Och såsom jag tillkännagav i fjol bekräftar jag min avsikt att före valet till Europaparlamentet lägga fram ytterligare idéer om vår unions framtid och om hur vi på bästa sätt kan befästa och fördjupa gemenskapsmetoden och gemenskapsstrategin på längre sikt. På så sätt kan förslagen bli föremål för en verklig europeisk debatt. Det handlar om principer och riktlinjer som är nödvändiga för en sann politisk union.

Ärade ledamöter,

Vi kan bemöta vår tids utmaningar bara genom att stärka samförståndet om de grundläggande målen.

Politiskt får vi inte låta oss splittras av skillnaderna mellan euroområdet och dem som står utanför det, mellan centrum och periferi, mellan nord och syd, mellan öst och väst. Europeiska unionen måste förbli ett projekt för alla medlemsstater, en gemenskap där alla är jämlika.

Ekonomiskt har EU alltid varit ett sätt att överbrygga klyftorna mellan länder, regioner och folk. Och så måste det förbli. Vi kan inte göra medlemsstaternas arbete åt dem. De har fortfarande ansvaret. Men vi kan och måste komplettera det med europeiskt ansvar och europeisk solidaritet.

Därför är en av prioriteringarna under de kommande månaderna att stärka den sociala dimensionen, tillsammans med arbetsmarknadens parter. Kommissionen kommer att lägga fram sitt meddelande om den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension den 2 oktober. Solidaritet är ett centralt inslag i vad det innebär att vara en del av EU, och något att vara stolt över.

Att slå vakt om gemensamma värderingar, såsom rättsstatsprincipen, har varit Europeiska unionens uppgift allt sedan den inrättades fram till de senaste utvidgningarna.

I fjolårets tal om tillståndet i unionen tog jag, vid en tidpunkt då rättsstatsprincipen trotsades i våra egna medlemsstater, upp behovet av att bygga en bro mellan politisk övertalning och riktade överträdelseförfaranden å ena sidan, och det som jag kallar det drastiska alternativet i artikel 7 i fördraget, nämligen upphävande av en medlemsstats rättigheter, å andra sidan.

Erfarenheten har bekräftat det ändamålsenliga i att kommissionen har en roll som oberoende och objektiv domare. Vi bör befästa detta genom en mer allmän ram som bör bygga på principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna. Den bör endast aktiveras i situationer när rättsstatsprincipen är utsatt för allvarliga och systematiska risker, och utlösas genom fördefinierade riktmärken.

Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande om detta. Jag anser att det är en debatt som är central för vår uppfattning om Europa.

Det innebär inte att den nationella suveräniteten eller demokratin är begränsad. Men vi behöver en robust EU-mekanism som kan påverka ekvationen när grundläggande principer står på spel.

Det finns vissa absoluta värden som EU och dess medlemsstater måste försvara och alltid kommer att försvara.

Ärade ledamöter,

Den polarisering som krisen har lett till innebär en risk för oss alla, för projektet, för det europeiska projektet.

Vi, som är Europeiska unionens legitima politiska företrädare, kan vända utvecklingen. Ni, som är unionens folkvalda demokratiska företrädare, kommer att stå i främsta ledet i den politiska debatten. Den fråga som jag vill ställa är: vilken bild av Europa kommer att visas upp för väljarna? Den uppriktiga versionen eller karikatyrversionen? Myter eller fakta? Den ärliga, rimliga versionen, eller den extremistiska, populistiska versionen? Det är en viktig skillnad.

Jag vet att det finns de som kommer att säga att EU bär skulden till krisen och umbärandena.

Men vi kan påminna om att EU inte är roten till krisen. Krisen är en följd av nationella regeringars vanskötsel av de offentliga finanserna och oansvarigt beteende på finansmarknaderna.

Vi kan förklara hur EU har arbetat för att komma till rätta med krisen. Vad vi skulle ha förlorat om vi inte hade lyckats bibehålla den inre marknaden, då vi var utsatta för hot, och den gemensamma valutan, då vissa förutspådde slutet för euron. Om vi inte hade samordnat återhämtningsinsatser och sysselsättningsinitiativ.

Vissa kommer att säga att EU tvingar regeringarna att skära i utgifterna.

Men vi kan påminna väljarna om att statsskulderna blev ohanterliga redan före krisen, inte på grund av utan trots EU. Vi kan tillägga att de mest sårbara i våra samhällen, och våra barn, får betala priset om vi inte framhärdar idag. Och sanningen är att länder i och utanför euroområdet, i och utanför Europa, anstränger sig för att få kontroll över sina mycket ansträngda offentliga finanser.

Vissa kommer i sina kampanjer att hävda att vi har gett för mycket pengar till utsatta länder. Andra kommer att säga att vi har gett för lite pengar till utsatta länder.

Men vi kan alla förklara vad vi har gjort och varför: det finns en direkt koppling mellan ett lands lån och ett annat lands banker, mellan ett lands investeringar och ett annat lands näringsliv, mellan ett lands arbetare och ett annat lands företag. Detta ömsesidiga beroende innebär att bara europeiska lösningar fungerar.

Jag brukar uttrycka det så här: när man sitter i samma båt kan man inte säga att ”din ända av båten håller på att sjunka”. Vi satt i samma båt i goda tider, och vi sitter i samma båt när det är besvärligt.

Vissa kan i valrörelsen komma att bedriva kampanj genom att säga att EU har roffat åt sig för mycket makt. Andra kommer att hävda att EU alltid gör för lite och för sent. Det intressanta är att vi ibland hör samma personer säga att EU inte gör tillräckligt, samtidigt som de inte ger unionen resurser att göra vad den måste göra.

Men vi kan förklara att medlemsstaterna har anförtrott EU uppgifter och befogenheter. Europeiska unionen är inte en främmande makt. Den är ett resultat av EU-institutionernas och medlemsstaternas demokratiska beslut.

Samtidigt måste vi erkänna att unionen på vissa områden fortfarande saknar befogenhet att göra vad man begär av den. Detta glöms alltför lätt bort av dem, och de är många, som brukar tycka om att nationalisera framgångar och ge EU skulden för misslyckanden. I slutändan är vad vi har och vad vi inte har en följd av demokratiskt beslutsfattande. Och jag anser att vi bör påminna människorna om detta.

Mina damer och herrar,

Herr Talman,

Ärade ledamöter,

Jag hoppas att Europaparlamentet antar denna utmaning med all den idealism som den kan uppbåda och med så mycket realism och beslutsamhet som tiderna kräver av oss.

Argumenten är klara.

Sakförhållandena är kända.

Dagordningen är fastställd.

Om åtta månader kommer väljarna att besluta.

Nu är det upp till oss att argumentera för Europa.

Vi kan göra det genom att använda de kommande åtta månaderna för att slutföra så mycket som möjligt. Vi har fortfarande mycket att göra.

Anta och genomföra den europeiska budgeten, den fleråriga budgetramen. Detta är avgörande för investeringar i regionerna i hela Europa. Det är oumbärligt för vår främsta prioritering: att bekämpa arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Gå vidare med och genomföra bankunionen. Detta är avgörande för att åtgärda företagens, däribland de små och medelstora företagens, finansieringsproblem.

Dessa är våra tydliga prioriteringar: sysselsättning och tillväxt.

Vårt arbete är inte avslutat. Det befinner sig i ett avgörande skede.

Ni förstår, ärade ledamöter, valet kommer inte bara att handla om Europaparlamentet, och inte heller om Europeiska kommissionen eller rådet, eller om olika personer.

Det kommer att handla om Europa.

Vi kommer att bedömas tillsammans.

Så låt oss arbeta och kämpa tillsammans – för Europa.

Med passion och beslutsamhet.

Låt oss inte glömma: för hundra år sedan gick Europa med förbundna ögon in i den katastrof som 1914 års krig innebar.

Nästa år, 2014, hoppas jag att Europa lämnar krisen bakom sig och går mot ett Europa som är enat, starkt och öppet.

Tack för er uppmärksamhet.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website