Chemin de navigation

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen

Viviane Reding

Vice ordförande för Europeiska kommissionen, med ansvar för rättsliga frågor och frågor som rör grundläggande rättigheter och medborgarskap

Speech Nu behöver vi ett Europas förenta stater

Centrum für Europarecht vid universitet i Passau / Passau

8 november 2012

”Om man på allvar vill ha en långsiktigt solid finanspolitik, behövs det en europeisk finansminister som är ansvarig inför Europaparlamentet och har tydliga befogenheter gentemot medlemsstaterna. Kreditvärderingsinstitutens godtycke kan aldrig fungera som alternativ till detta!”

”I Maastricht ville man få oss att tro att vi kunde grunda en oåterkallelig valutaunion med en ny världsvaluta, utan att samtidigt skapa ett Europas förenta stater. Detta var ett misstag, och misstaget från Maastricht måste rättas till i dag, om vi vill fortsätta att leva i ett stabilt och ekonomiskt blomstrande Europa.”

”I dag ser jag framför allt en fara i att både den europeiska stabilitetsmekanismen och finanspakten är improviserade konstruktioner som ligger utanför EU-fördragen. Men på grund av krisen gick det inte att göra på något annat sätt, snabba åtgärder var nödvändiga. Från demokratisk och parlamentarisk synpunkt varken kan eller får detta vara den långsiktiga lösningen.”

”När det gäller sådana beslut på europeisk nivå, måste den demokratiska kontrollen också ligga på europeisk nivå, och vara väl synlig där. Därför pläderar jag för att både finanspakten och europeiska stabilitetsmekanismen på medellång sikt tas med i EU-fördragen, för att på så sätt underställa dem Europaparlamentets kontroll.”

”Jag skulle önska att varje kommissionsledamot först hade varit invald i Europaparlamentet. Det skulle ytterligare förstärka legitimiteten hos den europeiska regeringen.”

Efter moget övervägande anser jag att namnet Europas förenta stater passar bäst, inte bara för att vinna brett stöd, utan också för att beskriva det eftersträvade slutmålet för Europeiska unionen på ett träffande sätt.”

”Vi behöver ett tvåkammarsystem för Europa, precis som i USA. En vacker dag kommer vi kanske till och med att behöva en direktvald president för Europeiska kommissionen.”

”För mig är Europas förenta stater den riktiga visionen för att övervinna den aktuella krisen, men framför allt för att komma till rätta med bristerna i Maastrichtfördraget. Som europeisk kristdemokrat kan jag ju ändå inte låta min framtidsvision dikteras av brittiska EU-skeptiker.”

Herr ordförande,
Kära studenter vid Passaus universitet,
herr förbundsdagsledamot, käre Manfred,
mina damer och herrar professorer,
mina damer och herrar,

det gläder mig mycket att få besöka er vid universitetet i Passau i dag. Det är första gången som jag är i Passau, och jag måste säga att jag är imponerad: ni har ett modernt universitet vid floden Inn, med fri sikt mot Österrike, gott om uteserveringar på nära håll, och allt detta i Tjeckiens direkta närhet – här hade jag gärna varit student igen!

Nu förstår jag också varför vi i Bryssel har så många jurister och ekonomer från universitetet i Passau, som ivrigt och ambitiöst och arbetar med Europas vidareutveckling. Här i treriksregionen, där ju Passau ligger, finns det ju knappt något alternativ till att bli europé. Jag som kommer från Luxemburg har inga svårigheter att leva mig in i det. I mitt hemland är gränser en del av vardagen, och därmed kan vi luxemburgare i praktiken uppleva Europa varje dag. Det är ingen slump att Schengenavtalet om människors fria rörlighet i Europa från 1985 undertecknades i Luxemburg på en båt på Mosel, precis på gränsen mellan Luxemburg, Frankrike och Tyskland. Därför känner jag mig lite som hemma här hos er i den vackra treflodsstaden Passau.

Det är först och främst tack vare en inbjudan från europaparlamentarikern Manfred Weber som jag befinner mig här i Passau i dag. I Bryssel och Strasbourg har vi två ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Tillsammans har vi under de gångna månaderna arbetat för att stärka den fria rörligheten i Europa som finns inskriven i Schengenavtalet. För 48 % av EU-medborgarna är rätten att fritt resa och bosätta sig inom EU den viktigaste medborgerliga rättigheten. Därför kan vi inte tillåta att kristiderna utnyttjas för att av populistiska skäl åter försöka återupprätta gränsspärrarna.

Jag vill också tacka Centrum für Europarecht vid universitetet i Passau, som är med och arrangerar dagens evenemang. Då jag i egenskap av kommissionsledamot med ansvar för rättsliga frågor också arbetar med frågor som rör unionsmedborgarskapet, är jag särskilt glad för att Centrum für Europarecht sedan mer än tio år också inbegriper ett så kallat ”Unionsmedborgarcentrum”. Här i regionen vänder sig medborgare regelbundet till Unionsmedborgarcentrum när de stöter på gränsrelaterade problem i vardagen. Kan en tandläkare från Passau öppna en praktik på den österrikiska sidan av Inn? Har en ungersk arbetstagare som bor i Niederbayern rätt till tysk arbetslöshetsersättning? Kan en tysk som studerar i Passau men som bor på den österrikiska sidan av Inn rösta i valet till Europaparlamentet där? Detta är frågor som medborgarna kan vända sig med till Centrum für Europarecht för att kostnadsfritt få grundläggande juridisk rådgivning. Det är ett mycket viktigt bidrag inte bara till Europa, utan också till universitetets goda rykte – framför allt när erfarenheterna från detta arbete i kontakten med medborgarna genast tas upp i den akademiska undervisningen och forskningen, vilket på ett exemplariskt sätt sker vid universitetet i Passau.

Mina damer och herrar,

ämnet för mitt föredrag i dag är Europas förenta stater. Europas förenta stater – det är en stark, ambitiös och förvisso kontroversiell vision för vår kontinents framtid. Jag är övertygad om att vi framöver kommer att föra en intensiv debatt om mitt tal, som säger att det är nu vi måste bana väg för Europas förenta stater, som en utväg ur finans- och skuldkrisen. Jag ser fram emot att diskutera detta med er. I dessa kristider anser jag nämligen att det är viktigare än någonsin att vi öppnar oss för varandra och utbyter tankar om vilka alternativ Europa står inför. För det finns ju alltid olika alternativ, och det är de demokratiskt valda politikernas ansvar att klart och tydligt peka ut och förklara vilka alternativen är. Då ger man medborgarna får tydliga valmöjligheter. I förbundsdagsvalen. I delstatsvalen. Och i valen till Europaparlamentet 2014.

Till att börja med skulle jag vilja förklara varifrån uttrycket Europas förenta stater kommer och vad det betyder. Därefter skulle jag vilja beskriva varför politiker under de senaste tjugo åren har skytt detta uttryck som pesten. Och slutligen skulle jag vilja förklara varför Europas förenta stater plötsligt åter står på den politiska dagordningen.

Varifrån kommer egentligen visionen om Europas förenta stater, och vad innebär den?

Det finns många berömda personligheter som under historiens gång har talat eller drömt om ett Europas förenta stater. Bland dem återfinns George Washington, Napoleon Bonaparte, Giuseppe Mazzini och Richard Coudenhove-Kalergi. Men den tydligaste och mest konkreta visionen formulerades utan tvivel av den franske författaren Victor Hugo.

Denna vision kan bara förstås mot bakgrund av den europeiska artonhundratalshistoriens virrvarr, som Victor Hugo upplevde på nära håll: flera krig mellan Frankrike och Tyskland, Hugos framtvingade exil på de brittiska kanalöarna på grund av hans motstånd mot Napoleon III, Tysklands traumatiska annektering av Alsace-Lorraine efter kriget 1870/71 och slutligen Hugos medverkan i den omtumlande första tiden av den unga tredje franska republiken. Det är lätt att förstå Victor Hugos längtan efter frihet och demokrati på den europeiska kontinenten under den perioden. I samband med Pariskongressen vid artonhundratalets mitt formulerade han därför sin vision av Europas förenta stater:

Det kommer en dag, då vapnen ska falla er ur händerna! Det kommer en dag, då ett krig mellan Paris och London, mellan Petersburg och Berlin, mellan Wien och Turin skulle framstå som lika absurt som ett krig mellan Rouen och Amiens, eller Boston och Philadelphia. Det kommer en dag, då ni, Frankrike, Ryssland, Italien, England och Tyskland, alla ni kontinentens nationer, utan att därmed förlora särdragen i er ärorika individualitet, kommer att sluta er samman i en högre gemenskap och grunda det stora europeiska broderskapet.

Det kommer en dag, då det inte längre finns några andra slagfält än marknaderna som öppnar sig för handel och anden som öppnar sig för idéerna. Det kommer en dag, då kulorna och bomberna kommer att ersättas med röstsedlar, med allmän rösträtt, med beslut fattade av en stor suverän senat, som för Europas del kommer att vara vad parlamentet är för England och nationalförsamlingen för Frankrike. Det kommer en dag, då man kommer att visa upp kanoner på museum och folk kommer att undra vad det är för något. Det kommer en dag, då två väldiga makter, Amerikas förenta stater och Europas förenta stater, kommer att räcka varandra handen över havet för att utbyta produkter, handelsvaror, industri, konst och idéer. […] Och denna dag, kommer inte att låta vänta på sig i 400 år, ty vi lever i föränderliga tider.

Det framgår tydligt att Hugos vision om Europas förenta stater i första hand var en fredsvision. Och samtidigt var den en vision om demokrati, vilket framgår av hans tidiga föreställning om allmän rösträtt och ett gemensamt parlament för Europa. Dessutom lyfter Hugo fram en hjärtefråga som har djupa rötter i den europeiska historien, och som fram till våra dagar har präglat debatten om en starkare europeisk integration och som är särskilt viktig för mig personligen, nämligen den att Europas nationer bör sluta sig samman i en högre gemenskap, i ett stort broderskap, utan att därmed förlora särdragen i sin ärorika individualitet. ”Förenade i mångfalden” – detta europeiska motto, som uttryckligen förankrades i det konstitutionella fördraget 2003, finns alltså redan hos Victor Hugo.

Därför är det lätt att förstå att Hugo ville ha en konstitution för Europa, liknande den som redan på tiden fanns på andra sidan Atlanten. I mitten av artonhundratalet var nämligen Förenta staterna det enda land i världen som, bortsett från Schweiz, först blev en konfederation och sedan en federation av suveräna och olika medlemsstater, från Maine till Louisiana. Dessutom var Förenta staterna den enda lagfästa demokratin i världen, vid sidan av Schweiz. Sedda med den demokratiske pacifisten Victor Hugos ögon framstod alltså Amerikas förenta stater som idealmodellen för hans utopiska föreställningar om ett i framtiden enat Europa.

Det är Hugos ursprungligen pacifistiskt demokratiska motiv som förklarar varför hans idé om Europas förenta stater fick stor politisk spridning efter Europas fruktansvärda erfarenheter av första världskriget och väckte ännu starkare genklang efter andra världskrigets katastrofer.

Ingen kan väl förvånas över att den italienske motståndskämpen Altierio Spinelli – senare en av Europeiska gemenskapernas grundarfäder – redan 1942 ställde upp sin vision om Europas förenta stater mot den tidens erfarenhet av krig och totalitarism i sitt manifest från Ventotene, som – anmärkningsvärt för att vara 1942 – även skulle omfatta ett demokratiskt, avnazifierat Tyskland. Är det så förvånande att den tyske kristdemokraten Konrad Adenauer efter krig, nazistdiktatur och Gestapo-fängelse öppet eftersträvade målet att den unga Förbundsrepubliken Tyskland skulle tas upp i Europas förenta stater, som han i sina memoarer beskrev som den ”bästa och varaktigaste garantin för Tysklands grannländer”? Eller att luxemburgaren Joseph Bech, som mellan 1940 och 1945 var utrikesminister i det nazistockuperade storhertigdömets exilregering, hämtade sin Europatanke direkt från visionen om Europas förenta stater, vilket han också framhöll i sitt tacktal när han erhöll Karlspriset 1960.

Men mest anmärkningsvärt är kanske ändå den brittiske premiärministern Winston Churchills tal i Zürich. Vid universitetet i Zürich talade Churchill 1946 utan omsvep om det dåvarande läget i Europa: en kontinent som låg i ruiner efter ännu ett mördande broderkrig och nu bara hade en enda möjlighet att återge sina medborgare säkerhet, frihet och välstånd. ”Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”, var Churchills uppmaning till de europeiska regeringarna. Dessa Europas förenta stater skulle enligt Churchill bygga på principen att små nationer skulle räknas i lika hög grad som stora – som luxemburgare delar jag för en gångs skull helt och hållet en brittisk Europavision. Redan såg Churchill helt riktigt ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland som ett första, ovillkorligt steg på vägen mot försoning inom den europeiska familjen, dock skulle Storbritannien inte ingå i Europas förenta stater. På den tiden hade ju Storbritannien sitt eget världsomspännande samvälde. ”Låt Europa resa sig igen!” Med denna flammande appell avslutade Churchill sitt tal i Zürich.

Nu kan man förstås också säga så här: Ja, ja, det där var ju efterkrigsgenerationen. Men tvingades inte den generationen snart att inse att det aldrig skulle bli någonting av det där med Europas förenta stater? Måste inte till och med den mest övertygade europeiska federalist ha begripit det senast den 30 augusti 1954, då ju franska nationalförsamlingen, som bekant, röstade ned fördraget om en europeisk försvarsgemenskap. Därmed var det inte längre möjligt att ratificera det parallellt framförhandlade fördraget om en europeisk politisk gemenskap, som för övrigt är ett mycket läsvärt första konstitutionellt dokument för ett enat Europa. Man kan ju tycka att efterkrigsgenerationens politiker åtminstone då borde ha begravt de högtflygande drömmarna om Europas förenta stater.

Men så blev det inte. Bara några år senare, 1957, gjordes ett nytt försök. Genom Romfördragen grundades Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomgemenskapen. På den tiden såg alltihop förvisso ut som ett rent ekonomiskt och tekniskt samarbete, som ett ”praktiskt förbund för funktionell integration”, som den tyske juristen Hans Peter Ipsen kallade det. Samarbetet i mer politiska frågor utelämnades medvetet efter de nedslående erfarenheterna från 1954. De stater som grundade Europeiska ekonomiska gemenskapen var dock fast övertygad om att den ekonomiska sammanslutningen med en gemensam marknad steg för steg skulle leda till en så stark faktisk sammanhållning, att den inledningsvis begränsade integrationen ofrånkomligen skulle utmynna i en bredare, politisk integration. Och en sådan spridningseffekt skulle sedan – så tänkte Romfördragens grundarfäder – direkt leda till en federal regeringsform och därmed till ett Europas förenta stater.

Detta trodde till exempel kommissionens förste ordförande Walter Hallstein som beskrev Europeiska gemenskapernas situation i sin bok med den talande titeln Den ofullbordade förbundsstaten. Detta var också hur de båda stora tyska folkpartierna såg på saken. Målet ”Europas förenta stater” omnämndes uttryckligen i CDU:s partiprogram ända fram till 1992. SPD hade redan 1925 fört in ett sådant krav i sitt Heidelbergprogram, som gällde ända till 1959.

Också i de europeiska partigrupperna var detta en fortsatt populär vision. Jacques Santer, som då ännu var kristdemokratisk premiärminister i Luxemburg och som tidigare varit ordförande för Europeiska folkpartiet, gjorde följande uttalande den 8 november 1988:

Vi kristdemokrater inom Europeiska folkpartiet vill att Europeiska gemenskapen ska bli ett Europas förenta stater.

Vid sidan av de luxemburgska kristdemokraterna var den främste förkämpen för denna vision utan tvivel förbundskansler Helmut Kohl. I sin nyligen utkomna biografi om Kohl beskriver Hans-Peter Schwarz ingående hur beslutsam Kohl var i denna fråga. För honom var förhandlingarna om Maastrichtfördraget ett tydligt steg i riktning mot ett Europas förenta stater. Medan de flesta politiker endast koncentrerade sig på regeringskonferensen om den ekonomiska och monetära unionen och Europeiska centralbankens stadgar, insisterade Kohl hela tiden på att man måste göra stora framsteg i arbetet med regeringskonferensen om den politiska unionen som pågick parallellt. För Kohl var båda regeringskonferenserna lika viktiga. För honom var valutaunionen och den politiska unionen två sidor av samma mynt.

Kort efter det att Maastrichtfördraget hade undertecknats förklarade Kohl den 31 maj 1991 inför CDU:s partistyrelse, att Europas förenta stater var ett oåterkalleligt mål – detta trots att vi med det nya fördraget slutligen bara hade uppnått en valutaunion och ingen politisk union, vilket Kohl hade hoppats. Den 3 april 1992 lovprisade Kohl Maastrichtfördraget på följande sätt:

I Maastricht lade vi grunden till fullföljandet av Europeiska unionen. Fördraget om Europeiska unionen inleder en ny, avgörande etapp i arbetet med att ena Europa, som inom några få år kommer att leda till det som grundarna av det moderna Europa drömde om efter det senaste kriget: Europas förenta stater.

Tydligare kan det inte sägas: i och med Maastricht hade ett stort steg mot en gemensam europeisk valuta tagits. Det steg som logiskt måste följa på detta beslut var nu nära förestående: den politiska union som skulle leda till Europas förenta stater.

Men så blev det nu inte. I stället skingrades drömmen om Europas förenta stater snart från dagordningen. Man kan konstatera att begreppet praktiskt taget inte har använts mer sedan 1993. Inte ens av Helmut Kohl.

Hur kunde inställningen ändras på detta sätt? Det främsta skälet var den särskilda kompromiss om utformningen av valutaunionen som medlemsstaterna kommit överens om i Maastricht 1991. Medlemsstaterna hade till sist enats om att skapa en valutaunion utan någon parallell politisk enighet. Detta kan man betrakta som ett misslyckande för Helmut Kohls dröm, men också för många Europapolitiker från just Beneluxländerna som hade kämpat för en parallell politisk union. I Maastricht var det andra principer som gjorde sig gällande. Det inrättades en oberoende europeisk centralbank. Men ingen europeisk ekonomisk regering. Den mäktige centralbankschefen fick inte någon jämbördig europeisk finansminister som kunde uppväga hans makt, utan i stället sjutton nationella finansministrar. Det finns alltså en gemensam europeisk valuta, men ingen nämnvärd gemensam, europeisk budget som kan användas för ekonomisk-politiska syften.

Den asymmetriska konstruktionen från Maastricht var resultatet av ett historiskt sammanflöde av två politiska strömningar. Den ena var nyliberalismen, som var i ropet i början av nittiotalet och som många europeiska stats- och regeringschefer var anhängare av. För det nyliberala tänkandet var den asymmetriska konstruktionen från Maastricht i själva verket idealisk. Genom denna konstruktion stärktes nämligen marknaderna på politikens bekostnad. Det enda sättet att stabilisera den gemensamma valutan skulle vara genom den marknadsdisciplin som var inskriven i fördraget. En ekonomisk- eller finanspolitisk styrning på europeisk nivå skulle enligt det nyliberala tänkesättet bara leda till en snedvridning av marknaden. Att medlemsstaterna fortsatte att bedriva sin egen politik för ekonomi, budget, beskattning och sociala frågor var enligt den nyliberala tolkningen inte en svaghet, utan rentav en prestation. På så sätt måste nämligen de politiska besluten på dessa områden fattas genom ”systemkonkurrens” mellan länderna.

I Maastricht stötte den då dominerande nyliberala ideologin ihop med föreställningarna bland dem som principiellt var skeptiska till att överföra suveränitet till valutaunionen och som i övrigt höll fast vid den nationella överhögheten. Därför krävde den brittiska förhandlingsdelegationen i Maastricht att ordet ”federal” skulle strykas från utkastet till fördragsbestämmelser om den politiska unionen. För anhängarna av Europas förenta stater var detta ett svårt nederlag.

Det är alltså på grund av ett historiskt sammanträffande mellan nyliberalismen och idén om det nationella oberoendets okränkbarhet som det i Maastricht bara blev en ofullständig union av Europas förenta stater. I Tyskland var det författningsdomstolens beslut 1993 om Maastrichtfördraget som satte punkt för denna utveckling. Författningsdomstolen visade med närmast överdriven tydlighet att medlemsstaterna också enligt Maastrichtfördraget förblev ”ansvariga för fördragen” att Tyskland, om så krävdes, kunde lämna valutaunionen igen. Detta var en triumf för såväl den nyliberala som den suveränitetsbevakande skolan. ”Avsked från superstaten. Det kommer inte att blir några Europas förenta stater” var den liberalkonservative tyske filosofen Herrmann Lübbes slutsatser om Maastrichtfördraget i en stridsskrift från 1994.

Helmut Kohl ska för övrigt ha noterat detta med stort vemod. Hans levnadstecknare Hans-Peter Schwarz berättar att Kohl efter författningsdomstolens utlåtande om Maastrichtfördraget slutade att använda begreppet Europas förenta stater i offentliga sammanhang. Vid ett möte i CDU:s partistyrelse 1994 ska han emellertid ha påpekat att detta begrepp under årtionden varit ett av hans älsklingsuttryck.

Personligen upplevde jag personligen det dåvarande stämningsläget i Europeiska folkpartiet (EFP), som är de kristdemokratiska partiernas europeiska organisation. Ungefär samtidigt som förhandlingarna om Maastrichtfördraget hade vi börjat föra samtal om att släppa in det italienska högerkonservativa partiet Forza Italia och brittiska tories i EFP. Detta skulle för lång tid framöver göra EFP till den starkaste fraktionen i Europaparlamentet. Detta maktpolitiska mål var emellertid dyrköpt: i gengäld måste EFP godta att målet om ett federalt Europa med kristen prägel och visionen om Europas förenta stater ströks ur partiprogrammet. Jag har alltjämt livliga minnen från den tidens diskussioner, då kristdemokratiska grundvärderingar och maktpolitisk kalkyl kolliderade med varandra. Tillsammans med en grupp kristdemokrater från Belgien, Nederländerna och Luxemburg röstade jag då mot denna nyorientering. Tillsammans med likasinnade författade vi också den kristdemokratiska Atenförklaringen. Men vi var inte tillräckligt starka. Maktpolitiken var viktigare än tankarna som inspirerade de människor som först lyckats ena Europa.

Erfarenheterna från Maastricht visar varför alla som var med på den tiden – och det är fortfarande en ansenlig del av den aktiva politikergenerationen – i dag oftast resignerat beskriver Europas framtid såhär: ”När jag var ung drömde jag om ett Europas förenta stater. I dag förstår vi att det helt enkelt inte är möjligt, att vi måste vara realistiska.” Denna modstulna grundhållning växte sig ännu starkare när det europeiska konstitutionella fördraget – som var ett sista försök att göra en politisk union av åtminstone en del av den Europeiska union som blev resultatet av Maastrichtfördraget – misslyckades efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna 2005. Detta trots att arton länder ratificerat fördraget, varav två – Luxemburg och Spanien – dessutom gjort det just genom folkomröstningar. ”Maastricht skulle ju ha varit vår konstitution”, suckade vår luxemburgske premiärminister Jean-Claude Juncker 2001 med anledning av Maastrichtfördragets tioårsdag.

När medborgarna i dag frågar oss politiker ”Vad ska det bli av Europa?” eller ”Vart är den europeiska integrationen på väg?”, svarar vi i regel undvikande. ”Vi vill inte ha någon superstat” är ofta den första meningen i svaret – av rädsla för att bli misstolkad av nyliberalerna, suveränitetsväktarna eller av den tyska författningsdomstolen. Sedan fortsätter det vanligen så här: ”EU är ju en konstruktion av helt eget slag. Vi vill inte ha någon europeisk förbundsstat, utan en konfederation eller en federation”, som ibland också kallas ett ”förbund av nationalstater”.

Efter många års erfarenhet har jag stor förståelse för sådana språkliga subtiliteter, även om statsvetarna säkert hade önskat sig tydligare begrepp. Jag måste tillstå att jag själv under senare år ofta har tillgripit sådana floskler. Men på senare tid har jag upplevt att folk allt oftare upplever detta som att vi går som katten kring het gröt, och att de blir kritiska i stället för övertygade. Efter ett torgmöte i Österrike för en tid sedan fick jag ett mejl från en medborgare som ställde följande fråga: ”Hur ska man som medborgare egentligen kunna identifiera sig med det europeiska projekt som du så ivrigt framhåller, när man inte får något ärligt svar på vart vi är på väg? Om ni fortsätter att definiera Europa så teknokratiskt och invecklat, ska ni inte bli förvånade om vi uppfattar er som teknokrater!” Den här medborgaren, mina damer och herrar, har inte helt fel. Han har faktiskt helt rätt.

Och därför är det på tiden att vi, trots de tråkiga erfarenheterna från Maastricht, åter aktualiserar begreppet Europas förenta stater. Sedan några månader upplever Europas förenta stater något av en renässans. På grund av krisen har många ledande politiker från samtliga partier nu med eftertryck börjat uttala sig för att skapa ett Europas förenta stater, från kristdemokrater som den tyska arbetsmarknadsministern Ursula von der Leyen och min kommissionskollega Günter Oettinger, via socialdemokrater som Österrikes tidigare förbundskansler Alfred Gusenbauer och liberaler som den tyske utrikesministern Guido Westerwelle till ordföranden i den gröna Europaparlamentsgruppen, Daniel Cohn-Bendit. Ifjol inledde till och med den franska näringslivsorganisationen MEDEF en regelrätt kampanj för ett Europas förenta stater. Och som ni förmodligen redan vet har också jag i flera tal och tidningsartiklar sedan början av året uttryckligen understött den federala visionen om ett Europas förenta stater. Naturligtvis får sådana utspel inte alltid stå oemotsagda. Europaparlamentets president, Martin Schulz, och ordföranden i den kristdemokratiska förbundsdagsgruppen, Volker Kauder, varnar till exempel öppet för att efter våra tidigare dåliga erfarenheter åter sträva mot ett Europas förenta stater. Det är helt legitimt. Men det hindrar inte att begreppet och diskussionen därom åter står på dagordningen. Och det är gott så.

Skälet är naturligtvis den nuvarande finans- och skuldkrisen. I kristider har Europa alltid samlat kraft till fördjupad integration. Jag är övertygad om att det också denna gång blir så och att Europa kan gå stärkt ur den nuvarande krisen. Den rådande krisen är därför av särskild betydelse för utformandet av ett federalt Europa. Krisen visar nämligen med all önskvärd tydlighet att det assymetriska sätt som valutaunionen i Maastricht konstruerades på, i samspel mellan nyliberaler och suveränitetsväktare, inte är hållbart på lång sikt.

Mina damer och herrar,

hur kan man tro att det räcker med bara marknadsdisciplin och regler för att skapa solida statsbudgetar, när vi i tjugo års tid har sett att varken marknaden eller det stramaste regelverk effektivt kan förhindra en otyglad skuldsättningspolitik i medlemsstaterna – med Tyskland som ett mångårigt och särskilt nedslående exempel? Om man på allvar vill ha en långsiktigt solid finanspolitik, behövs det en europeisk finansminister som är ansvarig inför Europaparlamentet och har tydliga befogenheter gentemot medlemsstaterna. Kreditvärderingsinstitutens godtycke kan aldrig fungera som alternativ till detta!

Hur kan man på allvar tro att vi ska kunna bedriva en tillväxtorienterad europeisk finanspolitik, om Europeiska unionen inte förfogar över tillräckliga budgetmedel? Just nu bråkar vi européer om de gemensamma budgetmedel som ska gå till Bryssel för att finansiera EU:s verksamhet. Det vi försöker bestämma är om dessa medel ska få uppgå till 1 % eller till 1,05 % av EU:s BNP – och samtidigt förvånas vi över att det är mycket svårare för oss att öka tillväxten på vår kontinent än för USA. I Washington förfogar man i stället över en federal budget som motsvarar omkring 35 % av landets BNP.

Mina damer och herrar,

är det verkligen så underligt att USA inte upplever någon förtroendekris för dollarn nu, trots att landet har högre skuldnivåer än de flesta europeiska länder, ett betydligt större budgetunderskott än euroländerna och trots att flera regioner i USA gått i bankrutt på senare år? Nej, det är det inte. Till skillnad från hur det är i Europa finns det nämligen ingen som tvivlar på att USA kommer att bestå som federation, trots alla ekonomiska och finansiella svårigheter. Ingen betvivlar att Minnesota kommer att vara kvar som en amerikansk delstat – fastän Minnesota tvingades ställa in betalningarna i juli 2011. Dollarkursen darrade inte ens till när detta blev känt – trots att Minnesotas ekonomiska tyngd i USA på det hela taget är jämförbar med Greklands ekonomiska betydelse för Europeiska unionen.

I Maastricht ville man få oss att tro att vi kunde grunda en oåterkallelig valutaunion med en ny världsvaluta, utan att samtidigt skapa ett Europas förenta stater. Detta var ett misstag, och misstaget från Maastricht måste rättas till i dag, om vi vill fortsätta att leva i ett stabilt och ekonomiskt blomstrande Europa. Och det är en stor fördel att stats- och regeringscheferna i de flesta medlemsstater nu har insett detta. Sedan 2010 pågår en process som kommer att leda till en grundläggande omvandling av valutaunionen. Europeiska rådet arbetar i dag utifrån en rapport om fyra integrationsetapper från EU-institutionernas ordförande. Dessa etapper är:

  • En europeisk bankunion med en central europeisk bankinspektion.

  • En europeisk finanspolitisk union med både starkare mekanismer för kontroll över de nationella statsräkenskaperna och europeisk ekonomisk kapacitet.

  • En ekonomisk union, inom vilken ekonomi-, skatte- och socialpolitiska beslut i högre grad än tidigare fattas gemensamt.

  • En politisk union.

En sådan process innebär både chanser och risker. Det finns tveklöst en chans att ta igen det som försummades i Maastricht 1991, alltså att nu politiskt fullborda den ofullbordade unionen. Samtidigt löper vi risken att än en gång inte prestera något mer än vissa ekonomiska och finanspolitiska reformer, och än en gång misslyckas med den stora helheten i form av en övertygande, stark och demokratisk politisk union. I det avseendet finns det enligt min mening tendenser i några av unionens huvudstäder som ger anledning till allvarlig oro.

Jag ska tala klarspråk: De senaste tre åren har avsevärda ansträngningar gjorts för att stabilisera vår valutaunion. Den nya europeiska stabilitetsmekanismen, som kan frigöra upp till 500 miljarder euro för att i nödvändiga fall stabilisera nödlidande eurostater måste betraktas som en historisk prestation. Detta gäller också den europeiska finanspakten, som innebär att 25 EU-länder på ett trovärdigt sätt har förbundit sig att införa solida offentliga finanser och nationella skuldsättningsspärrar. Också Europeiska centralbankens åtgärder är ovärderliga för att stabilisera vår europeiska valuta. Men låt oss också vara ärliga. Allt detta är utan tvivel viktiga krisbekämpningsåtgärder. Tack vare dem kan vi vinna tid, men de kan definitivt inte ersätta en varaktig stabilisering av den bräckliga konstruktionen från Maastricht.

I dag ser jag framför allt en fara i att både den europeiska stabilitetsmekanismen och finanspakten är improviserade konstruktioner som ligger utanför EU-fördragen. Men på grund av krisen gick det väl inte att göra på något annat sätt, utan det krävdes snabba åtgärder. Från demokratisk och parlamentarisk synpunkt varken kan eller får detta vara den långsiktiga lösningen. Det kommer snart att fattas avgörande beslut om inriktningen på politiken i de enskilda euroländerna när det gäller ekonomiska, finansiella och sociala frågor. Sådana beslut kräver en ständig och effektiv demokratisk kontroll. Jag är dock övertygad om att en sådan kontroll inte kan fungera om den ska skötas i samband med EU-möten mellan nationella ministrar och statssekreterare, som var för sig i begränsad omfattning granskas av 17 nationella parlament. När det gäller sådana beslut på europeisk nivå, måste den demokratiska kontrollen också ligga på europeisk nivå, och bygga på allas insyn. Därför pläderar jag för att både finanspakten och den europeiska stabilitetsmekanismen på medellång sikt tas med i EU-fördragen, för att på så sätt underställa dem Europaparlamentets kontroll.

”Ingen beskattning utan representation”, lyder en grundläggande och viktig demokratisk princip. Den principen måste vi ta på allvar i den framtida utformningen av Europa. Om vi får en starkare europeisk integration i riktning mot en äkta ekonomisk och valutapolitisk union, kommer i framtiden mycket känsliga beslut att behöva fattas på EU-nivå. Dessa beslut får inte bara överlämnas till trojkor med oberoende finansexperter. När Irland uppmanas att för första gången i landets historia ta ut avgifter för vattenförsörjningen till befolkningen som ett led i den absolut nödvändiga konsolideringen av landets offentliga finanser, måste ett sådant beslut inte bara grunda sig på en korrekt bedömning i sak, utan också legitimeras demokratiskt i Europaparlamentet. Detta gäller på samma sätt Bryssels riktlinjer för privatiseringar i Grekland, för löneindexering i Luxemburg eller sambeskattning i Tyskland, som under det gångna året har behandlats inom ramen för den europeiska terminen. Om sådana riktlinjer kan godtas eller ej, måste man enligt min mening föra en ansvarsfull och öppen debatt i Europaparlamentet om.

Allt detta kräver reformer av Europeiska unionen som går långt utöver valutaunionens funktionssätt. En i grunden politisk och demokratisk fördjupning av den nuvarande Europeiska unionen är nödvändig. I de diskussionsunderlag som för närvarande cirkulerar i EU:s huvudstäder berörs frågan tyvärr fortfarande mycket försiktigt, ibland under rubriken ”Politisk union”. Jag anser att vi måste vara avsevärt ambitiösare på den punkten, om vi inte vill upprepa misstagen från Maastricht. Vi behöver en tydlig och ambitiös vision för kontinentens framtid, för ett starkt och demokratiskt Europa som är något mycket mer än bara en stor marknad och en stabil valuta.

I sitt tal om läget i unionen i september uppmanades vi av kommissionens ordförande, Barroso, att inte vara rädda för att använda vissa ord i debatten om Europas politiska framtid, utan i stället tydligt och modigt formulera vår vision. För mig är tydligheten särskilt viktig, om vi vill att medborgarna ska godta denna vision.

Låt mig ta ett exempel: Ni är sedan länge vana vid att det verkställande organet i Bryssel kallas ”Europeiska kommissionen”. Men fundera då på hur det låter i andra medborgares öron. I Bryssel är det kommissionärer som bestämmer – det låter redan från början som teknokrati och byråkrati, och inte som politiska, demokratiskt legitimerade beslut. Är det då så underligt, om en borgmästare i en bayersk stad inte kan vänja sig vid de beslut som fattas av den där ”konkurrenskommissionen” i Bryssel? Förbundskansler Angela Merkel uppmanade oss i början av året att göra om Europeiska kommissionen till en europeisk regering. Enligt min mening är det riktigt att byta begrepp. Det borde faktiskt ha gjorts för länge sedan. Det är ju länge sedan Europeiska kommissionen var en grupp av experter och teknokrater som inte hade röstats fram. Numera väljs den ju vart femte år av de direktvalda ledamöterna av Europaparlamentet, och avspeglar hur parlamentsvalen utfallit. Innan en kommissionsledamot kan utnämnas, måste vederbörande genomgå en tre timmar lång utfrågning i det utskott i Europaparlamentet som ansvarar för det berörda fackområdet. Där prövar man ämneskunskaperna mycket noggrant och den politiska inriktningen granskas. Europaparlamentet drar sig heller inte för att kugga kandidater som inte håller måttet, vilket Manfred Weber säkert kan bekräfta. Jämför man denna process med liknande processer på nationell nivå, så tillträder Europeiska kommissionens ledamöter sitt ämbete genom en demokratiskare process än ministrarna i en tysk statlig eller delstatlig regering, som ju alla utnämns utan parlamentarisk inblandning. Därtill kommer att många kommissionsledamöter varit ledamöter av Europaparlamentet innan de tillträder sitt ämbete i kommissionen. Fem gånger i rad röstades jag själv in i Europaparlamentet av Luxemburgs folk. Jag skulle önska att varje kommissionsledamot först hade varit invald i Europaparlamentet. Det skulle ytterligare förstärka legitimiteten hos den europeiska regeringen.

Låt oss vara lika modiga som den tyska förbundskanslern i vår beskrivning av framtidens politiskt enade Europa. Ett federalt Europa – det kan man likna vid ett europeiskt Schweiz, Förbundsrepubliken Europa eller Europas förenta stater. Efter moget övervägande anser jag att namnet Europas förenta stater passar bäst, inte bara för att vinna brett stöd, utan också för att beskriva det eftersträvade slutmålet för Europeiska unionen på ett träffande sätt.

”Ett europeiskt Schweiz” som framtidsvision skulle – trots att jag har stora personliga sympatier för den anrika alprepubliken – inte vara någon lämplig liknelse för det enade Europa. Det enade Europa kommer ju nämligen inte att vara någon neutral ”särstat”, utan en global politisk aktör, en världsmakt. Låt oss heller inte glömma bort att Schweiz i sitt officiella statsnamn alltjämt kallar sig konfederation – ”confoederatio” – fastän landet sedan länge är en stadfäst förbundsstat. En schweizisk vision av Europas framtid skulle alltså snarast leda till statsrättslig begreppsförvirring än till klarhet.

”Förbundsrepubliken Europa” – jag kan förstå att en och annan här i Tyskland kan bli entusiastiska över den modellen. Tveklöst skulle ett framtida federalt Europa låta sig inspireras av den framgångsrika tyska federalismen. Tillåt mig ända att i egenskap av er luxemburgska granne göra följande invändning: Den som antyder att den tyska naturen ska få världen att tillfriskna – om det så bara gäller det statsrättsliga området – kommer inte att skaffa sig några vänner i andra EU-länder.

Därmed återstår bara begreppet ”Europas förenta stater”. Med andra ord: åter till Victor Hugo.

”Europas förenta stater” – det enighetsmål som är förankrat i detta uttryck återspeglar den fredstanke som i Victor Hugos anda har alltid präglat det europeiska integrationsarbetet, vilket vi också påmindes om när beslutet om Nobels fredspris i år nyligen tillkännagavs. Vår kontinent gör klokast i att aldrig glömma bort erfarenheterna från sin fruktansvärda historia.

Europas förenta stater – genom flertalsformen blir det tydligt att det inte handlar om någon enhetsstat eller någon superstat, utan om en federal formation inom vilken ett antal medlemsstater sluter ett förbund och där medlemsstaternas mångfald och individualitet medvetet bibehålls, vilket Victor Hugo med rätta betonade.

Och slutligen: ”Europas förenta stater” – betoningen visar tydligt att vi visserligen eftersträvar en demokratisk och federal regeringsform som kan jämföras med USA:s, men att vi ändå vill göra detta i den europeiska historiens specifika kontext, utifrån våra egna värderingar och vår kontinents särskilda mångfald. Ja, vi behöver ett tvåkammarsystem för Europa, precis som i USA. En vacker dag behöver vi kanske till och med en direktvald president för Europeiska kommissionen, vilket finansminister Wolfgang Schäuble nyligen föreslog och Europeiska folkpartiet nyligen skrev in i sitt partiprogram. Den amerikanska presidentvalskampanjen har under de senaste veckorna än en gång med kraft visat oss vilken mobiliserande effekt ett sådant val av en person kan ha på en hel kontinent. Ett sådant system kräver dock att det finns politiker som är beredda och kapabla att prata direkt med medborgarna, också vid ett torgmöte i en småstad i innersta Ohio. I Europa skulle förmodligen bara flerspråkiga kandidater ha en chans i en sådan direkt valkamp.

Europas förenta stater – med den betoningen kan vi européer också mycket tydligt betona de punkter som vi skiljer oss från USA på, och varför vi bara vill ta över den konstitutionella strukturen, men inte nödvändigtvis varje aspekt av den konstitutionella verkligheten i USA. Vi här i Europa har på grund av våra historiska erfarenheter ofta andra uppfattningar om grundläggande värderingar och rättigheter än människor i USA, vilket bl.a. framgår av vårt förbud mot dödsstraff som är förankrat i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och vår starka betoning av den grundläggande rätten till uppgiftsskydd. I Europa ser vi också annorlunda på förhållandet mellan marknad och stat. Vi här i Europa eftersträvar inte någon ren marknadsekonomi utan i stället en social marknadsekonomi – även om USA under Obama åtminstone på sjukvårdsområdet utvecklar sig i europeisk riktning. Och naturligtvis har vi i Europa en helt annat historisk erfarenhet av kulturell och språklig mångfald – även om man inte får glömma att också 16 % av USA:s befolkning i dag har spanska som modersmål, och den andelen växer.

Mina damer och herrar,

därmed närmar jag mig slutet. För mig är Europas förenta stater den riktiga visionen för att övervinna den aktuella krisen, men framför allt för att komma till rätta med bristerna i Maastrichtfördraget. Som europeisk kristdemokrat kan jag ju ändå inte låta min framtidsvision dikteras av brittiska EU-skeptiker. Jag noterar också med intresse att 43 % av tyska folket, enligt en enkät som genomförts av tidningen Die Welt, redan i dag stödjer ett Europas förenta stater – och detta redan innan debatten har satt igång. Det är verkligen ingen dålig utgångspunkt.

Naturligtvis inser jag att vi inte kan förverkliga Europas förenta stater över en natt. Vi kommer med största säkerhet att behöva nya fördrag och i Tyskland förmodligen också grundlagsändringar – på den punkten kan vi lita på författningsdomstolen! I detta sammanhang måste vi också besvara frågan om samtliga EU-länder eller bara euroländerna ska våga slå in på vägen mot ett framtida federalt Europa. Storbritanniens positionering i sammanhanget kommer att spela en strategiskt avgörande roll, även om Winston Churchill ju redan 1946 i sitt tal i Zürich förtydligade den brittiska inställningen till Europas förenta stater. ”Vi kommer att vara för, men inte med dem”, och så kan man väl också sammanfatta den brittiska inställningen utifrån dagen synvinkel.

Men jag tror, precis som Victor Hugo, att vi inte kommer att behöva vänta i 400 år på Europas förenta stater. Två världskrig, sextio års erfarenhet av europeisk integration och inte minst den nuvarande krisen har påskyndat utvecklingen betydligt. I sin bok This Time Is Different: Eight Centuries of Financial Folly spår ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart följande för framtiden utifrån en ingående analys av finanskriser under de senaste åtta hundra åren:

Under trycket av krisen kommer det att uppstå en dynamik som vi i dag inte ens kan göra oss en föreställning om: slutligen kan Europas förenta stater komma betydligt snabbare är de flesta föreställer sig.

Jag är övertygad om att åtminstone de studenter som samlats här i dag har goda utsikter att få uppleva Europas förenta stater.

Jag tackar för uppmärksamheten och ser nu fram emot en spännande diskussion med er.


Side Bar

Mon compte

Gérez vos recherches et notifications par email


Aidez-nous à améliorer ce site