Navigation path

Left navigation

Additional tools

Other available languages: EN FR DE NL IT PT FI EL

SPEECH/02/619

Romano Prodi

Europeiska kommissionens ordförande

Ett utvidgat Europa - Närhetspolitik som nyckeln till stabilitet

"Fred, säkerhet och stabilitet Internationell dialog och EU:s roll" -Sjätte konferensen ECSA-World. Jean Monnet-projekt.

Bryssel den 5-6 december 2002

Mina damer och herrar,

Föränderliga tider kräver större ansvarstagande och Europeiska unionens förpliktelser vid denna tidpunkt kunde inte vara större. Vi strävar efter att hålla jämna steg med en värld i ständig förändring som ger nya möjligheter men också ger upphov till nya hot.

Europas politiska karta får en ny utformning om mindre än två år. Nästa vecka tas ett historiskt steg i Köpenhamn, då vi inbjuder tio nya medlemmar att ansluta sig till vår union. Detta beslut kommer att ge Europa en ny dimension och ålägga oss nya ansvarsområden.

Denna sjätte världskonferens i nätverket för studier av den europeiska integrationen (European Community Studies Association) har gett oss möjlighet att grundligt diskutera frågor med anknytning till fred, säkerhet och stabilitet. Alla närvarande deltagare är medvetna om det stora ansvar det innebär att företräda den halva miljard människor som kommer att leva i EU efter 2007.

Dessa 500 miljoner människor kommer inte att nöja sig med mindre säkerhet än medborgarna i den nuvarande gemenskapen med femton medlemsstater. De vill ha samma skydd mot organiserad brottslighet och internationell terrorism som nuvarande medlemsstater. Och de vill ha de förmåner som har lett dem till att välja EU som politisk tillflyktsort: stabilitet, välstånd, solidaritet, demokrati och frihet.

Om vi skall kunna hålla jämna steg med denna föränderliga värld och axla vårt växande globala ansvar måste vi, som union, vidta nödvändiga åtgärder. Om vi vill uppfylla de stigande förväntningarna och hoppen från andra länder och Europas folk, måste vi bli en reell global aktör. Vi har bara börjat att uppträda som en.

Balkanländerna, Afghanistan och Mellanöstern är bara tre exempel på de utmaningar som världssamfundet står inför. EU måste spela sin roll för att lösa dem.

EU:s utrikespolitik måste få ökad genomslagskraft. Den måste vara entydig och förses med nödvändiga instrument. Hur skulle vi annars kunna garantera vår säkerhet på lång sikt?

Kommissionen har precis lagt fram sitt andra meddelande till konventet. Vi har lagt fram detaljerade förslag till en reform av EU:s strukturer för att säkerställa att de fortsatt skall kunna fungera tillfredsställande. Vi har också åberopat en stark kommission, och eftersom kommissionen övervakar det gemensamma intresset, kommer det att stärka unionen.

Gemenskapsmetoden kommer också att vara värdefull på området yttre förbindelser, eftersom den ger oss möjlighet att förhandla fram särskilda arrangemang och lösningar

EU måste fortsatt göra stora insatser om det skall kunna ge ett effektivt bidrag till den internationella säkerheten.

Jag kommer nu att mer i detalj gå in på den centrala punkten på dagordningen för denna konferens: stabiliteten. Bestående och hållbar stabilitet i den del av världen vi kallar Europa har varit höjdpunkten för Europeiska unionens insats. Det är det vi är bäst på:

Vi sprider vår stabilitet även utanför de nuvarande kandidatländernas gränser, vilka redan delar vårt välstånd. Vi måste inse att denna framgång skapar berättigade förväntningar hos EU:s framtida grannländer om att de i sin tur skall få skörda frukterna av nuvarande utvidgning.

Är vår politik för dessa grannländer tillräckligt väldefinierad för att möta de utmaningar som är förknippade med utvidgningen? Jag vill inrikta mig på denna fråga eftersom jag anser att vi ännu inte har tagit itu med det underliggande problemet. Jag vill idag tala om behovet av ett nytt politiskt perspektiv på förbindelserna med våra södra och östra grannländer i avsikt att förse dem med incitament, införa ny dynamik i befintliga processer och utveckla ett öppet och dynamiskt partnerskap. Det är det vi kallar vår närhetspolitik, vilket innebär en politik som grundar sig på ömsesidiga förmåner och skyldigheter och som utgör ett betydande bidrag från EU till globalt styre.

Tillåt mig att upprepa mig. Nuvarande utvidgning är det viktigaste bidrag EU kan ge för hållbar stabilitet och säkerhet på den europeiska kontinenten. Det är en av de mest lyckade och verkningsfulla politiska omvälvningarna under det tjugonde århundradet. Och allt detta har uppnåtts under ett enda årtionde.

Detta är resultatet av ett beslut som EU fattade under 1993 och unionens och kandidatländernas orädda insatser allt sedan dess. Det ursprungliga beslutet gav dessa länder hopp om framtiden:

Genom att stödja målet om medlemskap gjorde vi det möjligt för dessa regeringar att genomföra nödvändiga reformer. Bara utsikten om medlemskap stödde de reformvänliga krafterna i deras insatser för att övervinna det nationalistiskt präglade motståndet och rädslan för förändring och modernisering.

Hopp är en underlig företeelse. Det har mycket gemensamt med kreditvärdighet eller människors tillit. Det är avgörande för hur vi ser på människor eller händelser. Hur föreställer sig ett land sin framtid när det saknar riktning eller förtroende? Hopp ger riktning och inger därmed förtroende. Men framtiden måste vara tilltalande för att inge hopp.

EU kommer med all säkerhet att fortsatt utöva dragningskraft på sina grannländer. För många av länderna på vår framtida "bakgård" är EU den enda framtidsutsikten. Unionen har redan gjort ett formellt åtagande i förhållande till många av dessa länder:

Integreringen av Balkanländerna i Europeiska unionen kommer att fullborda kontinentens enande, och vi har framhållit denna framtidsutsikt för dem. Även om det fortfarande är lång väg dit tillhör Balkanländerna Europa. Processen för att integrera dessa länder kommer att skapa en sorts bro mellan utvidgningspolitiken och politiken gentemot grannländerna.

Varje utvidgning ger oss nya grannländer. Det har hittills lett till att många av dessa grannländer själva blivit kandidater för anslutning.

Jag förnekar inte att denna process har fungerat mycket väl. Men vi kan inte fortsätta att ständigt utvidga området för säkerhet, stabilitet och välstånd enbart med hjälp av utvidgningsinstrumentet. Vi kan inte urvattna det europeiska politiska projektet och låta Europeiska unionen bli till ett frihandelsområde med kontinental räckvidd.

Vi behöver en debatt i Europa för att avgöra var gränserna för Europa skall gå och för att förhindra att dessa gränser fastställs någon annanstans. Vi måste också medge att vi för närvarande inte kan övertyga våra medborgare om att det finns ett behov av att utvidga EU:s gränser ännu längre österut.

Det är en fråga om ansvarstagande: Vi måste utveckla en plan för hur vi skall lösa ett problem som är direkt kopplat till de framgångsrika utvidgningarna.

Vad kan vi erbjuda våra grannländer inom en nära framtid? Vilka framtidsutsikter kan vi erbjuda dem? Var slutar Europa? Vi måste besvara dessa frågor. De europeiska medborgarna önskar en sådan debatt. Jag vet att denna debatt kommer att blossa upp efter det att de nya medlemsstaterna anslutits. Det är därför vår plikt att börja finna vissa svar.

Låt mig vara helt tydlig på denna punkt: I artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att varje europeisk stat som respekterar unionens grundläggande principer får ansöka om att bli medlem av unionen.

Så oavsett vad vår närhetspolitik är eller kommer att utvecklas till, kommer ingen europeisk stat som uppfyller Köpenhamnskriterierna från 1993 att nekas denna möjlighet.

Men för att avlägsna vissa tvivel, vill jag också påpeka att det faktum att ett land ges en sådan möjlighet inte innebär att detta land fått ett löfte om att det med säkerhet kommer att anslutas.

Allt handlar inte om anslutning. Kom ihåg att en utvidgning inte bara gynnar nuvarande och framtida medlemmar. Framtida grannländer kommer också att gynnas.

Att vara ett grannland till EU innebär bättre marknadsmöjligheter i en mer ekonomiskt och politiskt stabil omgivning. I många fall kommer, till exempel, de framtida tullavgifterna att bli lägre än de nuvarande för kandidatländerna.

Men utvidgningen kommer också att skapa nya utmaningar för våra grannländer. Ny inriktning på befintliga marknader kan mycket väl ställa till med problem. Vi måste finna lösningar på hur vi skall dela fördelarna med utvidgningen med våra grannländer. Det kräver ett omfattande närmande till våra grannländer.

Den geografiska omfattningen av detta närmande till vårt grannskap är i ordets bokstavliga betydelse, länderna på vår bakgård. Det inkluderar våra framtida östliga grannländer och länderna i hela Medelhavsområdet, som jag nyligen förklarade i Louvain-la-Neuve när jag talade om "Europa och Medelhavsområdet -- dags att agera."

Jag önskar se en "krets av vänner" som omger unionen och dess närmaste europeiska grannländer, från Marocko till Ryssland och Svarta Havet.

Denna krets av vänligt sinnade länder kommer att bestå av en brokig samling. Kvaliteten på våra förbindelser med dem kommer i stor utsträckning att bero på deras utveckling och den politiska viljan på båda sidor. Givetvis kommer de geografiska förhållandena också att spela en roll.

Det är kommissionens ansvar att finna ut hur förbindelserna med alla dessa länder skall kunna förbättras.

Låt mig försöka förklara den modell vi bör följa. Jag medger att många av de insIag som dyker upp är tagna från utvidgningsprocessen. Vad som slagit mig i den processen är att enbart utsikten om anslutning har gynnat de central- och östeuropeiska länderna.

Man kan förbättra klimatet för direkta investeringar utan att vara medlem i EU. Man kan anpassa sin lagstiftning efter EU:s utan att vara medlem. Man kan ha begränsat, eller till och med obegränsat, marknadstillträde utan att vara medlem. Man kan strama åt övervakningen av de offentliga finanserna och främja den ekonomiska tillväxten utan att vara medlem.

Men -- och det är ett viktigt men -- dessa fördelar kan bara uppnås om och när processen är välstrukturerad, när målen är väl definierade och ramen är rättsligt och politiskt bindande. Och bara om båda sidor är klara över de ömsesidiga fördelarna och skyldigheterna.

Anslutningen som mål utgör med säkerhet det starkaste incitamentet för genomförande av reformer vi känner till. Men varför skulle inte ett mindre ambitiöst mål inte ha viss verkan? Ett omfattande och genomförbart närhetsbegrepp skulle ha en positiv inverkan.

De befintliga och väl fungerande instrument som bildar underlag för EU:s politik visavi grannländerna utgör grunden för varje nytt närmande. Vi borde kunna kombinera detta förslag med de många redan befintliga partnerskaps-, samarbets-, associations- och stabiliseringsavtalen. Men vi måste också bättre utnyttja potentialen i dessa avtal och bygga samarbetet på denna grund.

Jag är fast övertygad om att vi behöver nya politiska impulser för att kunna utnyttja dessa instrument till fullo.

Låt mig koncentrera mig på frågan om vilket politiskt perspektiv som bäst skulle kunna utvidga området med stabilitet utan en omedelbar utvidgning av unionen. Detta är någonting som skulle vara till gagn för såväl våra grannar som unionen själv, vare sig det rör sig om stabilitet, säkerhet eller välfärd.

Vi måste vara redo att erbjuda mer än partnerskap och mindre än medlemskap, dock utan att helt utesluta det sistnämnda alternativet. Så hur skall en närhetspolitik för våra gamla och nya grannar se ut?

  • Den måste vara attraktiv. Den skall ge nya framtidsutsikter och skapa öppna och dynamiska ramar. Innan man ger sig i kast med genomgripande ändringar av samhällsförhållandena och ekonomin i sitt land vill man veta vad belöningen blir.

  • Den måste motivera våra partner att bedriva ett närmare samarbete med EU. Ju närmare samarbetet är, desto bättre blir det för EU och dess grannar i fråga om stabilitet, säkerhet och välfärd och desto större blir de ömsesidiga fördelarna.

  • Den måste vara dynamisk och processorienterad. Den skall därför grundas på ett strukturerat förhållningssätt i flera steg. Endast ömsesidiga förpliktelser och varje partners förmåga att genomföra sina åtaganden kan leda till framsteg.

  • Vi måste fastställa kriterier för att mäta vad vi förväntar oss att våra grannar skall uträtta för att kunna gå vidare. Vi skulle till och med kunna överväga någon form av "Köpenhamnsnärhetskriterier". Framsteg kan endast göras om de berörda länderna vidtar nödvändiga åtgärder för att införliva de relevanta delarna av EU:s regelverk. Fördelarna kommer att märkas direkt. Detsamma gäller om inga framsteg görs.

  • En närhetspolitik bör inte inledas med att utlova medlemskap, men den skall inte heller utesluta medlemskap i slutändan. En sådan hållning bör kunna lösa problemet med att behöva säga "ja" eller "nej" till ett land som ansöker om medlemskap på ett alltför tidigt stadium. Mellan ett "nej" idag och ett "ja" inom en rimlig framtid finns stora möjligheter att skapa en fruktbar process som båda parter kan vinna på.

Jag kan föreställa mig den första fråga som faller er in. Vad är lockande med ett sådant erbjudande? Vari ligger dess styrka? Svaret är enkelt. Men för att få det att fungera krävs tid och ansträngning.

Jag har vid flera tillfällen redan talat om detta koncept, som jag beskrivit som "att dela allting med unionen, utom institutionerna". Målet är att utvidga de principer, värderingar och normer som utgör definitionen av själva kärnan i Europeiska unionen till att också gälla denna grannregion.

Det centrala i detta förslag är en gemensam marknad som omfattar EU och dess partner: den skulle erbjuda en inre marknad, frihandel, en öppen investeringsordning, tillnärmning av lagstiftning, sammankoppling av nätverk och användning av euron som en reserv- och referensvaluta vid våra bilaterala transaktioner.

Eftersom unionen är mer än en gemensam marknad ingår även andra dimensioner:

  • Om vi har gemensamma mål, måste vi också vara beredda att hantera gemensamma hot, till exempel brottslighet, terrorism, olaglig invandring och miljöhot.

  • Vi måste agera tillsammans för att få ett slut på de regionala konflikterna på vår kontinent.

  • Vi måste se till att vår gemensamma gräns inte utgör ett hinder för kulturellt utbyte eller regionalt samarbete i en tid då det inte kan råda fullständigt fri rörlighet för personer och arbetskraft.

Låt mig återvända till frågan om vi behöver nya instrument eller strukturer för att skapa denna nya politiska drivkraft. Jag är normalt sett försiktig med att inrätta nya strukturer om man kan nå sina mål med dem som redan finns.

Tanken med att "dela allting utom institutionerna" gäller de befintliga EU-institutionerna. Men detta utesluter inte möjligheten att vid behov utarbeta nya strukturer med våra grannar på ett senare stadium.

Jag tänker på nyskapande koncept som institutioner som ägs tillsammans med parterna: Euro-Medelhavsbanken och stiftelsen för dialog mellan kulturer och Foundation for Dialogue between Cultures and Civilisations kan nämnas som exempel. De har båda utformats som redskap för att stärka en befintlig process, inte som ett alternativ till den.

Jag skulle också gärna vilja att man inledde en ny politisk dialog på grundval av "gemensamma principer och värderingar", samtidigt som man till fullo utnyttjar den potential som vår gemensamma externa politik har.

Titta till exempel på åtgärderna på miljö-, transport-, forsknings-, utbildnings-, och kulturområdet. Nya former av bistånd och samarbete baserade på den sociala sammanhållningsmodellen. Eller nya gemensamma åtgärder för att ta itu med de problem som vi alla har vid våra gränser.

Låt mig försöka förklara hur idén om att dela allting utom institutionerna skall förstås: det exempel jag tänker på är det förslag jag lämnat till Ryssland:

Ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område skulle kunna utgöra ett ramverk inom vilket vi i slutändan skulle kunna dela allt utom institutionerna. Det är uppenbart att det inte kan byggas på en dag. Varje partner måste överväga om de är beredda och i stånd att tillämpa våra normer och lagstiftningsmodeller. Detta är emellertid bara ett första trevande försök att bygga någonting nytt som vi kan dela med våra grannar till ömsesidig nytta.

En högnivågrupp för EU och Ryssland håller för närvarande på att undersöka vad ett sådant gemensamt ekonomiskt område skulle kunna bestå av: normer, tull, finansiella tjänster, transport, industri och telekommunikation är endast några exempel.

Och vi kan ge exempel på ett fungerande ekonomiskt område som har allt detta och mer därtill:

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, baserat på EES-avtalet, samlar EFTA-länderna och EU under ett gemensamt tak. Vi delar en inre marknad som regleras av gemenskapens regelverk. Den inre marknaden kännetecknas av fyra friheter: fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Om ett land har nått denna nivå har det kommit så nära EU det bara går utan att vara medlem.

Jag vet att detta kan ta årtionden för många länder. Men det kommer att hjälpa dem att genomföra nödvändiga reformer och vidta de rätta åtgärderna, eftersom de kommer att ha ett mål att sträva mot. Och det kommer att vara till tydlig ömsesidig nytta och därför vara ett incitament för alla, både för unionen och dess grannar.

EES-modellen förutsätter inte anslutningen som mål. Men att vara EES-medlem utesluter inte, vilket också historien visar, EU-medlemskap vid en senare tidpunkt. För mig förefaller detta mycket lockande.

Situationen i länder som Ukraina, Moldavien och Vitryssland skiljer sig naturligtvis från förhållandena i ett land som Norge. Vi bör dock vara beredda att erbjuda dem en rimlig närhetsgrad som på förhand avgör frågan om framtida medlemskap. Eftersom deras situation är helt annorlunda och det kommer att krävas mycket mer tid för att nå en viss nivå är det verkligen värt att se vad vi kan lära oss av hur EES upprättades och använda den erfarenheten som en modell för integrerade relationer med våra grannar.

Jag anser att vi behöver mer tid för att utveckla detta koncept. Vi identifierade relationerna till våra grannar som ett strategiskt mål för den sittande kommissionen i februari 2000. Kommissionens uppgift är att ta denna chans att finna en samlad lösning på frågan om unionens relationer till sina grannar.

Ju mer vi sköter gemensamt, desto svårare är det att splittra oss. Detta gäller för värderingar, tro, livsstilar, handel, marknader, regler, lagar, mänskliga behov och idéer. Många av dessa saker delas endast av individer, men många, och många viktiga aspekter, kan tillhandahållas av en union som tar ansvar för sina grannar.

Det är detta jag menar med idén om "att dela allting utom institutionerna." I det utvidgade Europa kan vi inte begränsa vårt agerande till bilaterala och tillfälliga initiativ. Vi kan helt enkelt inte bortse från vad som händer på andra sidan våra gränser. Men vi kan inte heller lösa problemen med våra nya grannar genom att bara låta dem ansluta sig till unionen.

Vi är toleranta och öppna för dialog, samexistens och samarbete. Vi måste ikläda oss vår roll som internationell aktör. Utvecklingen av en reell närhetspolitik bör bli ett av de första stegen.

Vi behöver införa en nytt och vittomfattande regionalt tillvägagångssätt, som bidrar till att bevara och främja fred och till att skapa stabilitet och säkerhet över hela kontinenten, vilket i slutändan främjar ett bättre globalt styre.

Tack för er uppmärksamhet.


Side Bar