Navigation path

Left navigation

Additional tools

Other available languages: EN FR DE DA ES NL IT PT FI EL

SPEECH/00/41

Romano Prodi

Europeiska kommissionens ordförande

2000 2005 : Forma ett nytt Europa

Europaparlamentet

Strasbourg den 15 februari 2000

Fru ordförande,

ärade ledamöter:

Den nya kommissionen har påbörjat sitt mandat i en gynnsam tid: födelsen av det tredje millenniet. Det är en idealisk tid för att se vilka utmaningar och möjligheter som finns framför oss och vad den europeiska integrationen har uppnått hittills.

Det första som slår oss är en paradox. Å ena sidan har den europeiska integrationen givit oss ett halvt århundrade av fred och välstånd, oöverträffat i vår kontinents historia. Genom införandet av euron har vi fått en helt integrerad inre marknad och EU har kunnat träda fram som en ekonomisk världsmakt, redo att möta globaliseringens utmaningar.

Å andra sidan är unionens medborgare desillusionerade och oroade. De har förlorat tron på de europeiska institutionerna. De håller på att förlora tålamodet med den långsamma takten i vårt arbete med att stävja arbetslösheten. Utsikterna till en utvidgning får den allmänna opinionen att vackla mellan hopp och rädsla hopp om stabilitet och framsteg, rädsla för ett Europa utan identitet och gränser.

Det räcker inte med att hänvisa till gårdagens framgångar för att komma tillrätta med dagens skepticism och oro: medborgarna i Europeiska unionen måste kunna lita på att deras politiker och beslutsfattare kan agera beslutsamt och effektivt; att de är kapabla att modernisera Europeiska unionen och leda den in i en ljus framtid.

Denna uppgift blir ännu större och mer angelägen med utvidgningen för dörren. Utvidgningen är nödvändig om vi skall kunna sprida fred, stabilitet och gemensamma värderingar till hela vår kontinent. Men hur vi och kandidatländerna genomför utvidgningsprocessen avgör om utvidgningen kommer att försvaga eller stärka Europas förmåga att skapa välstånd och framsteg.

Framför allt måste vi övertyga allmänheten i våra medlemsstater om att utvidgningen inte är ett nödvändigt ont: det är ett unikt historiskt tillfälle som ligger i vårt gemensamma politiska och ekonomiska intresse.

Vi står inför två viktiga frågor: Vad behöver Europa idag? Och vad behöver Europeiska unionen för att kunna tjäna Europa?

För det första behöver Europa en stark och hållbar ekonomisk tillväxt för att besegra arbetslöshet och social utslagning och för att öka EU:s tyngd, både i vår egen del av världen och globalt.

För det andra, Europa behöver säkerhet. Yttre säkerhet måste uppnås genom att minska oron och spänningarna vid våra gränser, inre säkerhet genom att bekämpa brottslighet, inklusive organiserad sådan. Brottsligheten måste angripas vid källan som ofta ligger i institutionell oordning, bristande utbildning, sociala orättvisor och den själlöshet som ofta präglar innerstäder och förorter. Säkerhet borde också innefatta en säker miljö och säkra konsumentvaror, i synnerhet när det gäller livsmedel.

För det tredje behöver Europatanken fyllas med ny mening. Vi européer är arvtagare till en civilisation som är djupt rotad i religiösa och samhälleliga värden. Idag berikas vårt samhälle genom sin öppenhet gentemot andra kulturer. Vad vi behöver nu är ett humanistiskt perspektiv. Vårt ekonomiska och sociala system måste låta människovärdet komma i första hand. Var och en måste ha verklig frihet samt tillgång till ömsesidigt utbyte, kultur och andligt liv.

För det fjärde måste Europeiska unionen förmedla sin samhällsmodell till övriga världen. Vi har inte bara till uppgift att bevaka våra egna intressen: vi har en unik historisk erfarenhet att förmedla, nämligen den att befria människor från fattigdom, krig, förtryck och intolerans. Vi har skapat en modell för utveckling och kontinental integration som grundar sig på principerna om demokrati, frihet och solidaritet och det är en modell som fungerar. En modell där vi är överens om att överföra maktbefogenheter och där vi alla accepterar att vi tillhör en minoritet.

Det är inte imperialism att vilja sprida dessa principer och dela vår samhällsmodell med folken i södra och östra Europa som strävar efter fred, rättvisa och frihet. Europa måste sikta längre än så.

Vi måste inrikta oss på att bli en civil världsmakt i den hållbara globala utvecklingens tjänst. Det är ju endast genom att säkerställa hållbar global utveckling som Europa kan garantera sin egen strategiska säkerhet.

Detta är vad hela Europa behöver. Men vad behöver Europeiska unionen göra för att kunna tjäna hela Europa?

Europeiska unionen behöver:

  • Fokusera på sina verkliga prioriteringar när det gäller utvidgningen och fråga sig vad som verkligen behöver göras på EU-nivå och vad som kan överlåtas på medlemsstaterna eller det civila samhället, något som kräver en stark konsensus.

  • Finna det rätta politiska receptet för att kunna slå vakt om en stabil euro och bibehållen tillväxt. Grunden för denna tillväxt måste vara en dynamisk inre marknad, bättre konkurrenskraft och verkliga ansträngningar för att hjälpa fram forskning och innovation.

  • Fortsätta med effektiva åtgärder för att skydda Europas miljö, harmonisera våra system för socialt skydd och samordna våra skattesystem. Skattepolitiken måste syfta till att stärka EMU och fördela skatten på kapital respektive skatten på arbete jämnare och därigenom möjliggöra en sänkning av skattetrycket.

  • Skapa ett europeiskt område med säkerhet och rättvisa. EU behöver starka, effektiva och ansvariga institutioner för att kunna försvara vår säkerhet och frihet. EU behöver beslutsförfaranden med ett råd som ger uttryck för de nationella intressena och legitimitet åt de maktbefogenheter som överförts av de suveräna staterna, ett parlament som ger demokratisk legitimitet på europeisk nivå och en fullt ansvarig kommission som inspirerar och genomför, alltid i Europas intresse.

Hanteringen av globaliseringen kommer att kräva nya globala styrelseformer för att förvalta den globala ekonomin. På det europeiska planet kommer det att innebära ytterligare europeisk integrering.

Denna utveckling kommer nu in i en avgörande fas. Hittills har den europeiska integrationen varit en huvudsakligen ekonomisk process, dvs. att etablera den inre marknaden och införa den gemensamma valutan. Från och med nu kommer det att vara en alltmer politisk process. Det är inte ett val det är en nödvändighet: Europas politiska integration måste framskrida hand i hand med den geografiska utvidgningen. Integrationen inramas idag av samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarssamarbete och den avgörande frågan om grundläggande politiska värderingar. Dessa frågor rör den nationella suveränitetens kärna och kräver ännu större politiskt samförstånd än de frågor som dominerade under 1980- och 1990-talen.

Kommissionen har gett uttryck för denna politiska dimension i fyra stora åtaganden, som vi redovisade förra veckan i våra strategiska mål för 20002005:

  • Nya styrelseformer för unionen.

  • Ett stabilt Europa och ett större internationellt inflytande för EU.

  • En ny ekonomisk och social dagordning.

  • Bättre livskvalitet för alla.

Under den första av dessa rubriker nya styrelseformer för unionen tillkännagav vi vår avsikt att ge ut en ny vitbok. Den kommer att fungera på två sätt. För det första kommer grundläggande frågor att ställas om vilken politik vi behöver i en Europeiska union bestående av upp till 30 medlemsstater, och hur en sådan politik bäst kan genomföras. För det andra kommer den att ifrågasätta vilka institutioner vi behöver under 2000-talet och föreslå en ny arbetsfördelning mellan kommissionen, de övriga institutionerna, medlemsstaterna och det civila samhället. Det gäller med andra ord en ny och mera demokratisk form av partnerskap mellan de olika maktnivåerna i Europa.

Varför skulle dessa åtgärder behövas? Låt mig förklara.

Det är dels en fråga om politisk omprövning.

Europeiska unionen har under årens lopp utvecklats på ett sätt som kan jämföras med geologiska skikt: först tullunionen, sedan den inre marknaden och nu senast den gemensamma valutan. Politiken utvecklades parallellt på olika områden, allteftersom den blev nödvändig när nya lager bildades.

Hittills har det inte funnits någon heltäckande plan för utformningen och samordningen av politiken. Våra försök att införa vissa politiska frågor som miljöpolitik eller jämställdhetspolitik i all politik har hittills inte varit så framgångsrika som vi hoppats.

Men på medellång till lång sikt är Europeiska unionen på väg mot en avsevärd utvidgning, vilket kräver att vi kraftigt omprövar en stor del av vår nuvarande politik och hur den genomförs. Vi måste fråga oss själva:

  • Ser och förstår medborgarna vad gör? Med andra ord, vet och förstår de europeiska skattebetalarna vart deras pengar tar vägen och varför de används som de gör?

  • Gör vi saker på enklast och effektivast möjliga sätt?

  • Har vi prioriterat rätt? Eller är våra prioriteringar resultatet av historisk slump?

Alla våra politiska prioriteringar behöver prövas grundligt. Icke ändamålsenlig politik måste antingen förnyas eller slopas helt.

För att ta ett konkret exempel: konkurrenspolitiken. Det nuvarande systemet utformades under den gemensamma marknadens inledande år, närmare bestämt 1962, för att se till att de konkurrensprinciper och konkurrensbestämmelser som föreskrivs i fördraget tillämpades över hela gemenskapen. Då antogs ett starkt centraliserat system, som gav kommissionen ensamrätt att fatta vissa beslut.

Nu är situationen förändrad. Den gränsöverskridande ekonomiska verksamheten har ökat betydligt på grund av den inre marknaden och den gemensamma valutan. Konkurrenshindrande beteenden kan inte i tillräcklig utsträckning kontrolleras, eller ens övervakas, enbart på EU-nivå. Alla medlemsstater har inrättat konkurrensmyndigheter och konkurrenskulturen är väl utbredd.

Därför föreslår kommissionen att dess exklusiva behörighet delegeras till nationella konkurrensmyndigheter och domstolar. Därmed kommer kommissionen att bättre kunna utföra sina huvuduppgifter på konkurrensområdet nämligen att utforma och tolka bestämmelser och handlägga de konkurrensfall som verkligen har betydelse för gemenskapen.

Med andra ord kommer kommissionen att kunna utföra sitt uppdrag som fördragets väktare utan att nödvändigtvis utföra alla verkställande uppgifter.

Vi kommer därför inom kort att inleda en djupgående översyn av politiken, inte genom en ytlig granskning för femtioelfte gången, utan genom att i grunden ifrågasätta politikens effekter och relevans.

Denna översyn kommer att vara slutförd i tid för nästa revidering av budgetplanen 2006. Väl där kommer vi att besluta om vilka politikområden som verkligen behöver finansieras via gemenskapen, balansen mellan utgifterna för inre och yttre politik och balansen mellan utgifterna för olika inre politikområden.

Dessutom måste vi fråga oss själva vad som bör göras på EU-nivå och vad som bör göras av medlemsstaterna, regionerna eller det civila samhället. Långt ifrån att förespråka en centralisering till "Bryssel", tror jag att tiden är mogen för en radikal decentralisering på vissa områden. Det är dags att inse att Europa inte bara styrs av de EU-institutionerna, utan även av nationella, regionala och lokala myndigheter samt det civila samhället.

Våra medborgare är inte nöjda med hur saker och ting sköts på unionsnivå. Det är inte bara kommissionens agerande på senare tid som kritiseras: de känner ett avstånd till alla europeiska institutioner och är skeptiska till om vi kan ge dem det samhälle de vill ha. De begär helt berättigat mer att säga till om när det gäller att skapa ett nytt Europa.

Utmaningen består alltså inte bara i att reformera kommissionen hur viktigt det än är. Det är inte heller endast att få alla institutionerna att arbeta mer effektivt även om också det är mycket viktigt. Utmaningen är att på ett radikalt sätt ompröva hur vi utformar Europa. Att ge Europa en ny gestalt. Att utforma helt nya styrelseformer för morgondagens värld.

Låt mig förtydliga. En utvidgad Europeisk union kommer givetvis att behöva starka institutioner. De måste dock vara demokratiskt legitima, arbeta öppet och ansvarsfullt samt åtnjuta medborgarnas fulla förtroende. Människor vill ha en demokrati som är långt mer öppen och direkt. De kommer inte att stödja Europaprojektet om de inte får delta fullt ut i att sätta upp målen, utforma politiken och utvärdera framstegen. De har rätt.

Jag tror att vi måste sluta tänka i termer av hierarkiska maktlager som skiljs åt genom subsidiaritetsprincipen och istället börja tänka oss ett nätverkssystem, där alla beslutsnivåer utformar, föreslår, genomför och övervakar politiken tillsammans.

Vi kan naturligtvis inte diskutera styrelseformer eller närdemokrati utan att ställa kravet på oss själva att se till att den ena halvan av befolkningen kvinnorna är tillräckligt representerade i debatt och beslutsfattande. Vi måste se till att all EU-politik tar full hänsyn till principen om lika möjligheter för kvinnor och män. Europeiska unionen har gått i täten för en progressiv politik och lagstiftning om kvinnors rätt i arbetslivet. I politiskt hänseende måste vi nu studera denna fråga i ett vidare perspektiv.

Vi kommer omedelbart att påbörja vårt arbete med vitboken och jag skulle tro att den kan ligga klar någon gång under våren 2001. Arbetet med vitboken kommer naturligtvis att utvecklas parallellt med regeringskonferensen och våra institutionella reformer, eftersom den delvis fokuserar just på frågan om vilka institutioner vi behöver under 2000-talet.

Jag har inga förutfattade meningar om svaret på den frågan. Ingen institution inte heller Europeiska kommissionen bör betrakta sin nuvarande struktur eller ens sitt långsiktiga fortbestånd som oomtvistligt. Jag skulle vilja se en helt öppen diskussion om dessa frågor där alla aktörer deltar inte minst Europaparlamentet och företrädare för det civila samhället i Europeiska unionen. Vitboken, som kommer att innehålla välgrundade och målinriktade åtgärdsförslag, syftar till att bidra till denna diskussion.

Ärade ledamöter, handling säger mer än ord. De europeiska institutionerna stärker sin legitimitet främst genom effektiv handling. Det största hotet mot ett folkligt stöd för Europeiska unionen är fortsatta löften som sedan inte kan hållas. Det är inte "euroskepticismen" som vi bör oroa oss för, utan uppgivenhet hos allmänheten som grundar sig på att vi pratar för mycket och åstadkommer för lite.

Jag är mycket angelägen om att övervinna klyftan mellan retorik och verklighet i Europa. Medborgarna vill ha en Europeisk union som uppfyller förväntningarna. Denna kommission tänker göra det.

Kommissionen kommer därför att inrikta sig på två saker: vi kommer att arbeta för att nå framgång med våra interna reformer och vi kommer att ompröva våra prioriteringar och inrikta oss på våra kärnverksamheter.

Med hänsyn till de stora utmaningar vi står inför, är en djupgående reform av kommissionen helt nödvändig, vilket innebär en fullständig översyn av våra arbetsmetoder.

Vi måste förbättra vår förvaltningskompetens för att säkerställa en sund användning av offentliga medel och modernisera vår administration. Tidigare erfarenheter visar hur nödvändigt detta är.

Det räcker dock inte på långa vägar. Vi måste skapa förutsättningar för att kunna gå från en procedurinriktad till en åtgärdsinriktad organisation. Det är detta som reformprocessen egentligen gäller.

Kommissionen måste bli en politisk drivkraft när det nya Europa formas. Kommissionen måste lämna de mer traditionella uppgifter den har utfört hittills och koncentrera sig på denna nya uppgift.

Vår personal är den största tillgången i strävan att uppnå detta mål. Det är bara genom vår personals hängivenhet, intelligens och självständighet som vi kan lyckas. Vi vill att våra anställda skall känna fullt ansvar och full delaktighet i det spännande men trovärdiga projektet att forma ett nytt Europa.

Jag kommer att be alla kommissionsledamöter att för sina respektive ansvarsområden se över de närmaste månadernas prioriteringar, för att kommissionen skall kunna uppfylla sina åtaganden avseende kärnverksamheten under kommande år. Vårt mål är att slopa lågprioriterad verksamhet och på det sättet frigöra resurser. När det står klart exakt vilka kommissionens viktigaste prioriteringar är, kommer vi att omfördela personal till dessa uppgifter.

Det blir vårt svar på en av de kritiska anmärkningar som gjorts av den oberoende expertkommittén nämligen bristen på balans mellan resurser och uppgifter. Vi kommer att visa att vi kan avhjälpa denna brist genom att avskaffa viss verksamhet. Vi vet att Europaparlamentet inte kommer att godta några personalökningar vid kommissionen innan dess.

Om vi skall uppnå full jämvikt mellan verksamhet och personalresurser kommer utan tvekan ny personal att behöva anställas och jag kommer inte att tveka att återkomma till parlamentet med en specificerad förteckning över våra behov och den verksamhet vi i annat fall skulle tvingas avbryta.

Mitt övergripande mål är att se till att Europeiska kommissionen koncentrerar sig på sina verkliga uppgifter och utför dessa effektivt och väl: om vi inte får de resurser vi behöver, kommer vi i fortsättningen att vägra att ta på oss ytterligare uppgifter som inte hör till kärnverksamheten.

Ingenting exemplifierar detta behov av effektivitet bättre än behovet av en effektiv förvaltning av bistånd till tredje land. EU är världens mest generösa givare av utvecklingsstöd, men vi har usla meriter när det gäller att handla snabbt och effektivt. Personalbrist och topptunga interna system är en del av förklaringen. De reformer jag tagit upp kommer att bidra till en lösning av problemen. Överdriven reglering från rådets sida är emellertid också ett problem som behöver bearbetas.

Vår oförmåga att leverera vårt utvecklingsstöd snabbt och effektivt är en tragedi som upprepas dagligen. Vi har duktig personal på plats i farliga områden. Dessa måste backas upp av effektiva administrativa system. Annars gör vi inte det bästa vi kan med våra resurser och unionens internationella rykte lider skada. Vi måste bli effektivare, i unionsmedborgarnas och mänsklighetens namn. Stöd som kommer fram i tid räddar liv.

Kommissionen är inställd på förändringar. Grundläggande strukturreformer är inte en valmöjlighet utan en nödvändighet. Vi behöver förbättra våra stödstrategier och budgetanslag så att de motsvarar mottagarnas behov och våra egna prioriteringar. Detta måste förbli huvuduppgiften för kommissionens förvaltning. Samtidigt behöver vi radikalt se över hur vi använder externa resurser för förvaltningen och genomförandet av projekt. Parlamentet har lämnat konstruktiva förslag om att ersätta kontoren för tekniskt bistånd med nya organ som är mer öppna för insyn och har ett tydligare ansvar. Vi har i stort sett samma uppfattning om hur stödet till tredje land skall kunna nå fram bättre.

Det är av avgörande betydelse för hela reformstrategin att vi lyckas på detta område. Biståndet till tredje land kommer därför att vara ett viktigt ämne för den vitbok som läggs fram inom några veckor.

Situationen på Balkan är en prövosten för vår förmåga att genomföra de effektiva åtgärder som är avgörande för vår trovärdighet. Här, om någonstans, måste gapet mellan retorik och verklighet överbryggas.

Folken i sydöstra Europa kan inte förväntas glömma vad som nyligen har hänt, men de behöver inte fortsätta att leva i det förflutna. Det finns hoppfulla tecken på att saker och ting äntligen håller på att förändras till det bättre.

Folket i Kroatien har gäckat pessimisterna genom att visa att demokratisk förändring är möjlig. Vi kommer att stödja den nya regeringen fullt ut när den inleder de reformer som den har lovat det kroatiska folket precis som vi kommer att stödja reformsträvanden över hela regionen genom att delta i genomförandet av Daytonavtalen i Bosnien och Hercegovina, stödja den demokratiskt valda regeringen i Montenegro, inleda stabiliserings- och associeringsförhandlingar med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien samt arbeta mot detta mål i Albanien.

Under tiden skall vi fortsätta att ge vårt fulla stöd till återuppbyggnadsarbetet i Kosovo.

Vi spelar en ledande roll när det gäller att stödja stabilitetspakten och bedriver även ett nära samarbete med andra nyckelaktörer, t.ex. Förenta staterna och Världsbanken.

Vi driver på stabiliserings- och associeringsprocessen som en väg framåt för Europa.

Och vi skaffar oss de nödvändiga verktygen för att uppnå detta:

  • Vi har just öppnat det nya europeiska kontoret för återuppbyggnad av Kosovo.

  • Vi håller på att utarbeta en ny förordning för att effektivisera och förenkla vårt stöd till regionen. Förslaget kommer att läggas fram för er under någon av de kommande veckorna.

  • Framför allt arbetar vi hårt med att skynda på stödleveranserna på platsen genom att utveckla snabbare förfaranden och effektivare affärsmetoder.

  • Vi har nyligen tillkännagivit inrättandet av en arbetsgrupp för Balkan inom Generaldirektoratet för yttre förbindelser, med ansvar för att driva vår politik framåt.

    Men jag vill att vi gör mer. Jag vill att vi:

  • Finner vägar att liberalisera handeln inom regionen samt med Europeiska unionen och anslutarländerna.

  • Bidrar till byggandet av de infrastrukturförbindelser de Europatäckande transportnäten och korridorerna som behövs för att skapa effektiva kommunikationer över hela regionen och att vi bidrar till att Donau renas så snabbt som möjligt.

  • Ökar våra insatser för att förankra dessa länder i ett samhälle som grundar sig på pluralistiska institutioner, rättsstatliga principer och fria medier.

  • Ökar våra ansträngningar för att hjälpa de olika staterna och regionerna att arbeta tillsammans ekonomiskt och politiskt. Det får inte endast bli fråga om att tillfälligt stoppa konflikter som pågått i hundratals år, utan vi måste försöka skapa en varaktig fred och stark ekonomisk tillväxt.

Unionen gör rätt i att försvara sina egna medborgare mot spridningen av organiserad brottslighet, men vi måste även hjälpa länderna på Balkan att bekämpa detta växande hot inte minst genom att hjälpa dem att utbilda moderna och professionella polisstyrkor.

Våra insatser i sydöstra Europa kommer att bli långvariga och kostsamma, men vi kommer inte att väja för vårt ansvar. Unionen är skyldig människorna och staterna i den regionen européer liksom vi - att löpa linan ut. I gengäld begär vi att de hjälper oss genom att engagera sig helhjärtat i reformsträvandena.

Situationen i sydöstra Europa och, om än i ett annat sammanhang, Tjetjenien visar hur viktigt det är att skapa stabilitet på vår kontinent och säkra fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter över hela Europa. Därför är det så viktigt att lyckas med utvidgningen och utveckla en sammanhållen politik för samarbete med våra grannar.

Men demokrati och respekt för mänskliga rättigheter måste också värnas med största vaksamhet inom det nuvarande EU. En av de saker vi kommer att göra det här året för att garantera detta är att bidra till utarbetandet av vår stadga om grundläggande rättigheter. Detta har blivit desto angelägnare med hänsyn till den nya situationen i Österrike.

Låt mig påminna om vad jag sade till er tidigare denna månad angående kommissionens politiska roll i Österrikefrågan. När en medlemsstat befinner sig i svårigheter så är läget kritiskt för hela unionen. En överstatlig institution bör inte isolera en EU-medlemsstat utan anstränga sig för att hålla den inom gemenskapen. Detta är också vad kommissionen har för avsikt att göra.

Vi kommer att övervaka situationen i Österrike noggrant. EU är för sin överlevnad beroende av att följa sina grundläggande principer om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Dessa principer faller tillbaka på att alla medlemsstater åtagit sig att respektera individens okränkbarhet, oavsett tro, rättslig ställning eller ursprung.

Dessa principer är också en del av vad som karaktäriserar en rättsstat och jag vill återigen försäkra er om att kommissionen är besluten att hålla fast vid rättssäkerheten. Vi kommer inte att tolerera ens de minsta överträdelser av individers eller minoriteters rättigheter.

Mot denna bakgrund sände jag den 7 februari ett meddelande till Österrikes förbundskansler, Wolfgang Schussel, där jag gratulerade honom till utnämningen liksom jag brukar gratulera varje ny regeringschef i en medlemsstat. Meddelandet var avfattat på det sätt som är brukligt för sådana tillfällen. Men det centrala och viktigaste avsnittet riktar sig i klara ordalag till förbundskansler Schussel.

"Jag är säker på", skrev jag i brevet till förbundskanslern, "att Ni, som det anges i Er förklaring "Österrikes ansvar En framtid i Europas hjärta", kommer att lägga samma engagemang som Era företrädare på att forma ett nytt Europa och försvara de gemensamma europeiska värdena: friheten, demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt rättsstaten".

Jag vill påminna ledamöterna om att kommissionen i november lade fram ett förslag till direktiv om bekämpning av rasism. Jag vill uppmana rådet att handla snabbt för att anta detta förslag, och jag tillråder parlamentet att avge sitt yttrande utan dröjsmål så att förhandlingarna kan komma igång.

Så, ärade ledamöter, låt mig sammanfatta vad mer kommissionen har föresatt sig att göra under de närmaste fem åren. Vi har mycket tydligt angivit dessa åtaganden i vår strategiplan.

  • Vi kommer att föra utvidgningsförhandlingarna med kraft och bidra till att utveckla ett effektivt samarbete med våra närmaste grannar, t.ex. Ryssland och Medelhavsländerna.

  • Vad gäller den övriga världen kommer en av Europeiska unionens utrikespolitiska prioriteringar under kommande år att vara att hjälpa Afrika som helhet att uppnå politisk stabilitet och hållbar utveckling. Det är enda sättet att i det långa loppet kunna komma åt Afrikas två värsta gissel, krig och svält, som alltför länge har plågat människorna på denna kontinent.

  • Trots bakslaget i Seattle kommer vi också att arbeta för att starta på nytt med en omfattande millennierunda. Globaliseringskrafterna bör mobiliseras till förmån för världens behov, samtidigt som en hållbar global utveckling säkras. För att en ny runda skall bli framgångsrik måste både Europa och USA visa större förståelse för behoven i de minst utvecklade länderna.

  • Vi kommer att sträva efter att utveckla en ny ekonomisk och social dagordning för att öka konkurrenskraft och skapa sysselsättning. Toppmötet i Lissabon i mars kommer att markera en viktig vändpunkt i denna strävan. Full sysselsättning måste åter göras till en av de stora politiska målsättningarna.

  • Vi kommer att bidra till att göra unionen till en bättre och säkrare plats att bo i genom att vidta miljöåtgärder, genomföra dagordningen från Tammerfors och åtgärderna i vitboken om livsmedelssäkerhet. Jag skulle särskilt vilja dra uppmärksamheten till katastrofsituationen vid Donau. Den är ett dramatiskt exempel på att det behövs gemensamma europeiska åtgärder mot miljökatastrofer och, i synnerhet, ett europeiskt system för civilskydd i nödsituationer. Här behövs snabba åtgärder.

  • Vi kommer att spela en ledande roll i diskussionen om hur den utvidgade unionen skall styras, så att man förenar mångfald och decentralisering med behovet av starka institutioner och samordnade åtgärder. Därav vår vitbok om Europas styrelseformer.

Detta är inte några vaga förhoppningar: det är mätbara mål som vi har satt upp för oss själva. För att nå framgång behöver vi aktivt samarbete från alla institutionerna men vi skall göra allt för att övertyga och övertala. Jag är villig att svara för de områden där kommissionen har behörighet att handla. För alla övriga områden måste hela unionen svara.

Hur skall vi om fyra års tid veta om den europeiska allmänheten tycker att Europeiska unionen har uppfyllt förväntningarna? Hur skall man kunna mäta i vilken utsträckning EU har varit framgångsrikt eller inte? Jag föreslår ett mycket enkelt kriterium: ett större valdeltagande i valen till Europaparlamentet 2004.

Under tiden vädjar jag till medborgarna i unionen att ta ställning och titta närmare på vad vi har uppnått. Se på oss. Ta reda på vad vi gör. Gå in på det elektroniska registret över min korrespondens. Tala om vad Ni tycker. Vi skall uppnå högsta möjliga standard när det gäller insyn och ansvarstagande.

Ärade ledamöter, vi lever i en tid av tidigare ej anade möjligheter. De ekonomiska utsikterna är goda. Den unika kombinationen av ihållande tillväxt, IT-revolutionen och den växande europeiska marknaden erbjuder oss den "språngbräda" vi behöver.

Om vi handlar djärvt och beslutsamt tillsammans, kan vi forma det nya Europa våra medborgare vill ha och som vi är skyldiga våra kommande generationer.

Ett rättvist, humant och allomfattande Europa.

Ett spännande, dynamiskt och företagsamt Europa, som angår oss alla.

Låt oss arbeta tillsammans för att göra detta årtionde till ett årtionde av enastående prestationer och framgång.

Ett årtionde som i historiskt perspektiv kommer att framstå som Europas årtionde.

Tack.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website