Navigation path

Left navigation

Additional tools

EUROPEISKA RÅDET
ORDFÖRANDEN

SV

Cernobbio den 8 september 2012

(OR. en)

EUCO 162/12

PRESSE 370

PR PCE 137

Anförande av
Europeiska rådets ordförande
Herman VAN ROMPUY
vid Ambrosetti-forumet

President Giorgio Napolitanos kloka insikter ger mig anledning att anlägga ett bredare perspektiv.

Sedan 1945 har staterna i Europa samarbetat.

Hela tiden allt intensivare, så att de sörjt för fred i denna världsdel och välstånd för våra medborgare.

Man bör komma ihåg varför vi i dag – tillsammans – riktar alla våra ansträngningar mot att lösa den ekonomiska och finansiella krisen. Det handlar om långt mera än bara penningpolitiska åtgärder: det handlar om själva det europeiska projektet.

Vår union är viktig för oss av otaliga skäl. Sist men inte minst handlar den om det som Europas människor med tragiska följder upplevt i det förgångna – det handlar om vad som händer om vi alla agerar var för sig. Och det handlar ytterst om att vi är smärtsamt medvetna om att vi måste förena våra insatser i dag om vi ska kunna räknas in bland morgondagens globala aktörer.

Vår union är inte bara värdefull utan absolut nödvändig.

Detta vet medlemsstaterna, detta vet näringslivets ledare och detta vet opinionsbildarna och resten av världen.

Men det är inte självklart för en majoritet av våra medborgare. Och även detta är en politisk realitet.

Men någonting håller på att förändras här under trycket från den finansiella krisen. Vi börjar nu inse att euron fullständigt förändrat unionens karaktär. Att den har skapat helt nya perspektiv.

Tidigare talade man ofta om Europa med idealistiska, abstrakta begrepp, och även när de konkreta resultaten påverkade människors liv användes alltid positiva formuleringar.

Om vi bortser från klagomålen om mjölkkvoter och gurkor skulle resultatet alltid bli gynnsamt för samtliga parter.

På grund av eurokrisen ställs medborgarna för första gången inför den besvärande insikten att fördelarna även medför vissa kostnader, till exempel kostnaderna och ansträngningarna för att värna en gemensam valuta under en finansiell kris.

För första gången börjar nu medborgarna även inse att detta är en gemensam angelägenhet. Om något händer i ett annat land – med banker, bubblor eller budgetar – påverkas även de.

Att vi gemensamt har ansvaret för Europas gemensamma bästa kan vara en smärtsam insikt för människor som i sitt land kämpar för att finna sysselsättning eller att få ekonomin att gå ihop.

Jag håller inte alls med dem som drar den förhastade slutsatsen att krisen har förstört solidariteten mellan Europas länder. Absolut inte! Krisen har visat vad som krävs för att delta i en union. Det här är faktiskt det absolut första solidaritetsprovet i unionens historia!

Det finns naturligtvis spänningar och begränsningar, det finns motstånd och kritik, det finns karikatyrer och skämtteckningar – det är jag fullt medveten om! Och ändå. Ändå görs en oerhörd kollektiv ansträngning under medverkan av samtliga euroländer, samtliga EU-institutioner och samtliga medborgare för att skapa den politiska viljan, de majoriteter i parlamenten och de resurser och medel som krävs för ömsesidig hjälp och för att gemensamt ta sig ur krisen. Det handlar om en faktisk solidaritet av oöverträffad storlek.

Siffrorna talar för sig själva: vi har anslagit hundratals miljarder euro till finansiellt stöd.

Ingen bör underskatta denna gemensamma politiska beslutsamhet.

Jag kan naturligtvis inte läsa alla ledares tankar eller känna till motiven när vi tillsammans på Europeiska rådets möten och euroområdets toppmöten fattar svåra beslut om räddningspaket eller budgetregler.

Men det finns något som är alldeles tydligt i sammanträdesrummet:

Vi arbetar inte bara för eurons överlevnad eller för dess hållbarhet, utan vi arbetar för att den – och Europa – ska bli framgångsrika. Genom att bevara arvet från dem som lagt grunden och genom att sörja för en bättre framtid för kommande generation.

Här vid Ambrosetti-forumet vill jag ge er några konkreta skäl till min övertygelse om att vi kommer att lyckas. Skälen är tre.

För det första har EU:s nått slutligt samförstånd om en viktig aspekt av krisen – att det handlar om en systemkris.

Alla inser nu att krisen inte bara är lika med summan av de enskilda ländernas problem utan även resultatet av brister i Ekonomiska och monetära unionens uppbyggnad som helhet. Vi européer hade infört en gemensam valuta utan att se till att vi kunde försvara den. Vi förlitade oss huvudsakligen på regler utan att ha de resurser och verktyg som behövs för att se till att de efterlevs eller för att hantera kriser. Vi fördjupade dramatiskt det ekonomiska och finansiella ömsesidiga beroendet men insåg inte alla de politiska följderna. Under de senaste två åren har vi helt klart åtgärdat några av de mest uppenbara bristerna, men vi måste nu ta ett språng i kvalitativ bemärkelse.

Den förändring som skett under de senaste månaderna – jag skulle säga mellan mars och juni – är att det nu finns en beslutsamhet att ta itu med det som det egentligen handlar om. Alla ledare från euroområdet redovisar nu utan tabun varje problem vid mötena. Arbetet brådskar men vi måste ändå gå till väga på rätt sätt. Ett raskt lappande och lagande fungerar inte. Alla ledare inser också att vi inte kan lösa våra kortsiktiga problem utan att ta oss an de mer långsiktiga utmaningarna. Om vi vill att investerare ska köpa tioåriga statsobligationer måste vi visa hur vi vill att euroområdet ska se ut om tio år ... och om vi vill att våra medborgare ska stödja beslut som för många innebär en tid av uppoffringar, svårigheter och kostnader, måste vi övertyga dem om att detta är mödan värd besväret, att läget kommer att bli bättre. Vi kommer att bli bedömda på grundval av våra resultat.

Vi har alltså möjligheten att bli klara med det halvfärdiga huset. Det är vår historiska skyldighet att utnyttja möjligheten.

Detta är skälet till att euroområdets ledare bad mig att ansvara för en fördjupad diskussion. Jag har redan redovisat mina första reflektioner i juni i en första rapport, i nära samarbete med kommissionens, Eurogruppens och centralbankens ordförande och vi befinner oss nu i nästa skede av denna analys. Jag återkommer strax till detta.

Låt mig först nämna det andra skälet till att jag är säker på att vi kommer att klara av krisen: medlemsstaterna genomför ambitiösa ekonomiska reformer som ger resultat. Det handlar inte bara om att ta ansvaret för tidigare excesser utan även att anpassa sig till en ständigt ökande konkurrens på världsmarknaden. Ett prov på ansvarsförmågan om man så vill. Dessa strukturreformer är av central betydelse för våra länders ekonomiska framtid och för att vi ska kunna sörja för tillväxt och skapa arbetstillfällen. Och arbetet måste utföras även om man bortser från euron och EU.

Vi kan se verkliga framsteg. De ekonomier i euroområdet som står under press håller på att återfå konkurrenskraft och vi minskar de skadliga obalanserna i euroområdet. Ta till exempel på handelsområdet: Spaniens stora underskott i bytesbalansen, som före krisen låg på 10 %, har nu i stort sett försvunnit och landet är nu till och med en nettoexportör till euroområdet! Portugal har minskat sitt underskott i bytesbalansen med två tredjedelar, och exporten i Grekland växer snabbare än någon annanstans i unionen.

Framstegen med strukturreformerna är också påtagliga. Spanien och Portugal har effektiviserat sina arbetsmarknader och det ger redan resultat i form av lägre arbetskostnader och kommer så småningom att bidra till nya arbetstillfällen.

Irland gör så stora framsteg på alla fronter att Dublin sedan i juli är tillbaka på den internationella obligationsmarknaden och drar till sig betydande investeringar från USA.

I fokus för världens blickar står även Italien och de imponerande reformer som premiärminister Mario Montis regering genomför för att Italien ska återta sin rättmätiga plats bland Europas främsta ekonomier liksom, vilket president Napolitano framhållit, i centrum för den europeiska integrationen, där landet haft sin plats ända sedan vi grundades genom Romfördraget.

Italien lägger om sin ekonomi: monopol bryts upp, byråkratin mildras, särintressen bekämpas och ett intensivt arbete genomförs för att skapa sysselsättning. Landet fortsätter även med den tidigare inledda budgetkonsolideringen.

Det handlar om en långsiktig och kollektiv insats som inbegriper regeringen, näringslivet och det italienska folket. Den sker därför på ett rättvist sätt.

Med hänsyn till de resultat som redan nåtts, med hänsyn till beslutsamheten att angripa varje problem, ett efter ett, med hänsyn till det mod som italienarna visar när de tar sig an dessa insatser, är jag säker på att insatserna, som obevekligen måste fortsätta giorno dopo giorno, kommer att krönas med framgång.

Reformer lönar sig – det finns det många exempel på.

Men det tar tid att besluta om reformer och det tar tid för dessa att ge resultat. Det tar tid innan de syns i indikatorerna för att inte tala om innan de får någon effekt på den reala ekonomin. Jag nämnde de första tecknen på resultat, och fler kommer.

Detta tar mig till min tredje punkt, ett tredje skäl att ha tilltro till att vi kommer att lyckas: medan dessa reformer genomförs står Europa berett att hjälpa när hjälp behövs.

De höga riskpremier som gäller för vissa länder är inte alltid motiverade och kan sakna samband med ekonomiska fundament och reforminsatser – och jag uttrycker mig återhållsamt när jag formulerar mig så. Även de historiskt sätt låga räntorna i vissa länder är för låga ...!

Högriskpremier kan ha negativa återverkningar på stabiliteten i euroområdet som helhet. I sådana fall har vi verktyg och en klar politisk förpliktelse att göra mer. I juni bekräftade euroområdets ledare att de var beredda att använda de befintliga instrumenten på ett flexibelt och effektivt sätt. Vid samma möte gjorde vi även ett genombrott i riktning mot en bankunion. Och för två dagar sedan presenterade Europeiska centralbanken en ram, inom vilken betydande åtgärder får vidtas, förutsatt att medlemsstaterna fortsätter med sina anpassningsinsatser.

Så vi har alltså en triptyk: kortsiktiga åtgärder för att sörja för finansiell stabilitet, en långsiktig vision för Ekonomiska och monetära unionen och genomgripande reformer i vartenda land, och denna triptyk gör euron oåterkallelig. Och alla europeiska ledare och institutioner har en gemensam förpliktelse avseende dess integritet också. Så länge som Grekland står fast vid euron kommer dess partner att fortsätta att fullt ut stödja landets ansträngningar.

Jag har redan nämnt de systemdiskussioner som för närvarande förs om Ekonomiska och monetära unionens framtid. Rapporten som jag lade fram i juni innehöll en vision om en verklig ekonomisk och monetär union.

På grundval av denna rapport har euroområdets ledare gett mig uppdraget att utarbeta en mer exakt färdplan med tidsramar för att nå målet. Jag arbetar nu med färdplanen tillsammans med kommissionens, centralbankens och Eurogruppens ordförande och vi kommer att lägga fram den för Europeiska rådet före årsslutet.

Arbetet inriktas på fyra byggstenar:

För det första: en bankunion för att undvika att skattebetalarna systematiskt får betala för bankernas misslyckanden.

För det andra: en finanspolitisk union för att undvika ohållbara underskott, bland annat genom mer central kontroll av efterlevnad och fler solidaritetsmekanismer.

För det tredje: en ekonomisk union för att gemensam förbättra konkurrenskraften för euroområdet som helhet, internt och externt.

För det fjärde, slutligen: en mer långtgående politisk union för att se till att dessa åtgärder understöds genom stärkt demokratisk legitimitet och ansvarsutkrävande.

Dessa fyra byggstenar är oupplösligt förbundna med varandra. De förstärker varandra och är alla fyra nödvändiga för att Ekonomiska och monetära unionen ska bli helt solid och tryggad. Det kommer att ta tid att förverkliga denna vision och processen kommer med nödvändighet att ske stegvis. Men för att se till att vi når vårt mål måste vi slå in på denna väg nu.

Vissa bedömare hävdar att vi står inför det obönhörliga valet mellan att antingen splittras eller omedelbart uppgå i en federation. De har fel. Europa fungerar inte på det sättet. Det är inte genom revolution som vi kommer att övervinna krisen utan genom reform och utveckling. Vi är inte en stat, vi är en union – och måste bli starkare som union.

Det kommande arbetet handlar om att fastställa innehållet och följdordningen för samtliga steg. Vi måste först se till att innehållet blir det rätta och sedan kan vi tala om processen och de rättsliga och institutionella verktygen.

Låt mig här lyfta fram framför allt en komponent: bankunionen.

Bankerna och de nationella tillsynsorganen har visat sig vara oförmögna att hantera systemrisker på en integrerad finansiell marknad. De tryck på de offentliga finanserna som detta skapade i en del länder har hotat den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet. För att bryta den onda cirkeln mellan banksektorns kris och den kris som påverkar statsskulden i euroområdet behöver vi bättre förebyggande åtgärder.

Här vill jag undanröja eventuella missförstånd: vad vi efterlyser är något som på intet sätt är en union för banker utan en union som gör det möjligt att bättre hantera riskerna med en bräcklig men likväl mäktig sektor som är benägen att ta moraliska risker.

Detta skulle innebära att ett system för banktillsyn som täcker alla banker inrättas för euroområdet, liksom en garanti för kundernas insättningar som skulle gälla i hela området och en överstatlig ram för att rekonstruera eller avveckla krisdrabbade finansinstitut med en gemensam spärr och minimala kostnader för medborgarna.

Dessa båda komponenter – gemensam tillsyn och gemensam avveckling – måste följas åt. Hur kan exempelvis riskerna i samband med konkurser fortsätta att belasta de nationella myndigheterna när dessa har avsagt sig tillsynskontrollen och inte längre är ansvariga?

Så vi måste agera snabbt när det gäller banktillsyn, men vi behöver också en klar tidsplan med lämplig följdordning för att införa den gemensamma avvecklingen och insättningsgarantin. Europeiska kommissionen ska just lägga fram förslag om inrättandet av ett gemensamt europeiskt banktillsynsorgan som blir det första men inte sista viktiga steget i denna riktning.

Det är så här vi bedriver vårt hårda arbete med en långsiktig plan samtidigt som vi varenda dag även tar oss an krisens omedelbara effekter.

Och jag vidhåller att detta inte på något sätt bara handlar om att lösa tekniska problem: det är i lika hög grad – och även mer – ett arbete av politisk övertygelse. Det handlar om att välja i vilket Europa vi vill leva i. Lyssna bara på alla rösterna i eurodiskussionerna i de europeiska länderna. Om man lyfter blicken från förkortningarna och jargongen – EFSF, SMP, OMT och allt det andra – diskuterar man vad som är rättvist, man diskuterar ansvar, solidaritet och frågan om att vara – eller inte vara – en del av en vidare europeisk gemenskap som sträcker sig utöver landets gränser.

Ledarna måste ta sitt ansvar och argumentera för vår ståndpunkt. När det till exempel gäller väljarnas viktigaste angelägenhet, sysselsättningen, är Europa inte ett hot mot denna – utan tvärtom en källa till sysselsättning.

Och detta gäller på så många andra områden. Unionen är inte ett problem utan en del av lösningen.

Jag talade tidigare om att vår union står inför sitt första solidaritetsprov. Jag är övertygad om att vi kommer att klara detta prov.

På samma sätt som vi kommer att klara ansvarighetsprovet. Det är min övertygelse att de krafter som håller ihop Europa är starkare än de som drar oss isär.

Vårt unika samhällsystem är vår främsta styrka. Det har byggts med fred, ekonomisk utveckling, social rättvisa och mänsklig värdighet. Vi är stolta över det. Det är vårt budskap till medborgarna och till resten av världen, både i dag och i framtiden.

________________________


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website