Chemin de navigation

Left navigation

Additional tools

EU:s jordbruk och jordbrukspolitik – vanliga frågor

Commission Européenne - MEMO/13/631   28/06/2013

Autres langues disponibles: FR EN DE DA ES NL IT PT FI EL CS ET HU LT LV MT PL SK SL BG RO HR

Europeiska kommissionen

MEMO

Bryssel den 26 juni 2013

EU:s jordbruk och jordbrukspolitik – vanliga frågor

Jordbruket i Europa – en översikt

Hur stor del av EU är landsbygd?

Över 77 procent av EU:s yta består av landsbygd (47 procent jordbruksmark och 30 procent skog) och omkring halva befolkningen bor på landet.

Hur många jordbrukare finns det i EU?

Det finns 12 miljoner heltidsjordbrukare i EU. Tillsammans står jordbruket och livsmedelsindustrin, som är starkt beroende av jordbrukssektorn för sin försörjning, för 6 procent av EU:s BNP, 15 miljoner företag och 46 miljoner arbetstillfällen.

Vilka typer av jordbruk finns det i EU?

Det finns många olika typer av jordbruk. Det finns både intensiva, konventionella och ekologiska ekologiskajordbruk. Variationen har blivit ännu större sedan EU fick nya medlemsländer från centrala och östra Europa.

Familjejordbruk som går i arv mellan generationerna är vanliga i EU.

I EU finns 12 miljoner jordbrukare med en genomsnittlig areal på 15 hektar var (att jämföras med USA:s 2 miljoner jordbrukare med i genomsnitt 180 hektar).

Stödjer EU en särskild ”europeisk jordbruksmodell”?

Ja. EU:s jordbrukspolitik stödjer ett jordbruk som ger en tryggad livsmedelsförsörjning (särskilt viktigt nu när klimatet förändras). Ett annat mål är en hållbar och balanserad utveckling av landsbygdsområdena i hela EU, även områden med besvärliga produktionsförhållanden.

Jordbruket måste fylla flera funktioner. Det ska leva upp till allmänhetens förväntningar på tillgång, pris, utbud, kvalitet och säkerhet. Samtidigt ska miljön skyddas och jordbrukarna kunna ha en rimlig levnadsstandard.

Landsbygdsområdena ska också bevaras som en värdefull del av Europas kulturarv.

Som en följd av den politiska överenskommelsen i juni 2013 kommer man från och med 2014 att ta större hänsyn till det europeiska jordbrukets mångfald i den gemensamma jordbrukspolitiken .

Var hittar jag statistik om EU:s jordbruk?

I avsnittet Statistik och påEurostats webbplats.

Basfakta om jordbrukspolitiken

Vad är den gemensamma jordbrukspolitiken?

Tack vare den gemensamma jordbrukspolitiken kan EU:s jordbrukare tillgodose behovet hos 500 miljoner EU-invånare. Det viktigaste målet är att ge jordbrukarna en rimlig levnadsstandard och säkra en trygg och säker livsmedelsförsörjning till rimliga priser för konsumenterna.

Den gemensamma jordbrukspolitiken har ändrats en hel del sedan starten 1962 och fortsätter att utvecklas. Reformen från juni 2013 innehåller tre prioriteringar:

  1. En hållbar livsmedelsproduktion

  2. En hållbar förvaltning av naturresurserna

  3. En balanserad utveckling av landsbygdsområdena i EU

Vem ansvarar för den gemensamma jordbrukspolitiken?

EU-kommissionen lägger fram förslag efter samråd med många olika parter (främst genom sina många rådgivande grupper). När det rör sig om lagstiftning överlämnas förslagen till de 27 EU-ländernas jordbruksministrar i rådet samt till Europaparlamentet.

Den dagliga förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken sköts av medlemsländerna. EU:s revisionsrätt har en viktig roll vad gäller att övervaka utgifterna.

Hur används pengarna?

Budgeten används på tre olika sätt:

  1. Inkomststöd till jordbrukarna och stöd för användning av hållbara jordbruksmetoder — jordbrukarna får direktstöd om de följer de stränga reglerna för livsmedelssäkerhet, miljöskydd och djurhälsa. Betalningarna finansieras helt och hållet av EU och utgör 70 procent av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken. Efter reformen från juni 2013 kommer 30 procent av direktstöden att vara kopplade till att EU-jordbrukarna åtar sig att använda hållbara jordbruksmetoder, som gynnar jordbruksmarkens kvalitet, biologisk mångfald och miljön i allmänhet, t.ex. genom att diversifiera grödor, bibehålla permanent gräsmark och områden med ekologisk inriktning på jordbruksföretagen.

  2. Marknadsstöd — till exempel när marknaden påverkas av dåligt väder. De här betalningarna utgör knappt 10 procent av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken.

  3. Landsbygdsutveckling — åtgärder för att hjälpa jordbrukarna att modernisera sina jordbruk och bli mer konkurrenskraftiga samtidigt som de skyddar miljön, att diversifiera både jordbruksverksamhet och annan verksamhet än jordbruksverksamhet och hålla landsbygden levande. De här betalningarna finansieras delvis av medlemsländerna, löper över flera år och utgör omkring 20 procent av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken.

De här tre områdena hör nära samman och måste skötas enhetligt. Direktstödet ger till exempel jordbrukarna en stadig inkomst och belönar dem samtidigt för deras miljöinsatser i allmänhetens intresse. På samma sätt gör landsbygdsutvecklingsåtgärderna det lättare att modernisera jordbruken samtidigt som de påskyndar diversifieringen av verksamheterna på landsbygden.

Vem bestämmer hur stor budgeten ska vara?

Budgeten antas varje år av ministerrådet och Europaparlamentet. De arbetar med fleråriga budgetplaner för att kunna kontrollera utgifterna på lång sikt. Finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken är en del av rubrik 2 i den fleråriga budgetramen (Hållbar tillväxt: naturresurser). Inom denna rubrik 2 fastställs det i budgetramen en övre gräns för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare (direktstöd och marknadsåtgärder). Inom totalbeloppet för rubrik 2 finansieras dessutom åtgärder för landsbygdsutveckling enligt den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare. Nu gällande budgetram omfattar perioden 2007–2013 och nästa omfattar perioden 2014–2020.

Behandlas alla jordbrukare lika?

På grund av utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken och användningen av "historiska referensnivåer" kan stödnivån variera mycket kraftigt mellan jordbruksföretag, medlemsstater och regioner. En av de främsta målsättningarna med reformen 2013 är att utjämna dessa skillnader i stödnivå mellan medlemsstater, regioner och jordbrukare under perioden 2014–2020. Målet är också att göra den gemensamma jordbrukspolitiken rättvisare.

När det gäller länder eller regioner som var EU-medlemmar redan före 2004 beror stödnivån på historiska kriterier (hur mycket direktstöd de fick under referensperioden 2000–2002), deras jordbruksareal och vilken stödmodell som används i deras land. Detta har medfört att en jordbrukare kan få utbetalt 50 euro per hektar medan grannen får 1 000 euro per hektar för en areal som ur agronomisk synpunkt är helt likvärdig.

Sedan reformen av jordbrukspolitiken 2003 har de "gamla" länderna kunnat omfördela direktstödet till jordbrukarna och göra individuella eller regionala utbetalningar eller en kombination av båda. Den regionala eller den blandade modellen kan användas för att korrigera orättvisor. Bland dessa 15 medlemsstater är det bara Tyskland som helt och hållet har avskaffat historiska referensnivåer.

I de länder som har blivit EU-medlemmar efter 2004 baseras direktstödet på ett fast belopp per hektar, som är detsamma för alla jordbrukare i dessa medlemsstater.

Kommissionen har flera gånger sedan 1999 föreslagit en begränsning av direktstödet för att uppnå en mer rättvis fördelning, men har mött motstånd från flera medlemsländer.

På EU-nivå kommer det att göras en konvergensansträngning för att minska skillnaden i stödnivå för direktstöd som jordbrukarna tar emot i de olika medlemsstaterna. Enligt de beslut som fattades i juni 2013 kommer fördelningen av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken att garantera att inget medlemsland får mindre än 75 procent av EU-genomsnittet fram till 20191. Inom ett och samma land eller en och samma region ska skillnaderna mellan jordbruksföretagen minskas. Till 2019 får stödet per hektar inte understiga 60 procent av det genomsnittliga stödet i en och samma administrativa zon eller jordbrukszon. Medlemsländerna kan tilldela högre stöd för gårdarnas första hektar för att ytterligare hjälpa små och medelstora jordbruk. För de nya medlemsländerna kan det förenklade systemet för enhetlig arealersättning förlängas till 2020.

Bidrar den gemensamma jordbrukspolitiken till en modernisering av jordbruket?

Ja. Jordbrukarna har många incitament att modernisera sina gårdar och sin produktion och marknadsföring och därmed producera livsmedel av hög kvalitet. De uppmuntras också att använda mer hållbara och miljövänliga produktionsmetoder. Från och med 2014 kommer det att finnas nya åtgärder tillgängliga inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att underlätta kollektiva investeringar, hjälpa småbruken med utveckling och påskynda kunskapsöverföring inom jordbruket genom europeiska innovationspartnerskap inom jordbrukssektorn.

Förekommer det fusk med jordbruksbidrag?

EU:s byrå för bedrägeribekämpning(Olaf) fuskades det bara med i genomsnitt 0,02 procent av jordbruksbudgeten under 2006–2010. Under de senaste åren har EU skärpt sina budgetkontroller.

Kontrolleras det att den gemensamma jordbrukspolitikens mål uppnås?

Ja. Den gemensamma jordbrukspolitiken utvärderas noga. Inför alla lagförslag gör EU-kommissionen konsekvensbedömningar och samråder med intressenter och allmänheten. Kommissionen gör också regelbundet oberoende studier av jordbrukspolitikens olika instrument och hur de kan förbättras.

Vad är vitsen med direktstöd?

Direktstödet ska garantera jordbrukarna i hela EU ett minimum av inkomststabilitet, så att de kan fortsätta att bruka jorden. På så sätt garanteras jordbrukens livskraft på lång sikt och jordbrukarna skyddas mot prissvängningar. Direktstöden motsvarar i genomsnitt 30 % av jordbruksinkomsterna på EU-nivå. Men de senaste åren, under krisperioderna, har direktstöden i vissa fall motsvarat 60 % av jordbruksinkomsterna, som t.ex. i Sverige, Irland och Danmark under krisen 2008-2009.

Direktstödet kompenserar också jordbrukarna för det arbete som inte är direkt kopplat till marknaden, men som ändå är viktigt för oss alla. Enligt den reform som antas i juni 2013 ska 30 % av direktstöden till jordbrukarna vara kopplat till en effektiv jordbrukspraxis som slår vakt om bevarandet av den biologiska mångfalden, markkvaliteten och miljön i allmänhet. Det handlar t.ex. om en diversifiering av grödor, bibehållande av permanent gräsmark eller ytterligare ekologiskt känsliga områden på gårdarna.

Jordbrukarna får dessutom bara direktstöd om de uppfyller EU:s stränga normer för miljöskydd, livsmedelssäkerhet och växt- och djurskydd och ser till att jordbruksmarken är i gott skick. Detta kallas för tvärvillkor. Om dessa regler inte uppfylls kan utbetalningarna avbrytas och jordbrukaren bli föremål för påföljder.

Hur fungerar EU:s jordbruksmarknader?

Den gemensamma jordbrukspolitiken ser till att jordbrukarna producerar det som efterfrågas på marknaden, men har också ”säkerhetsnät” som ska förhindra att ekonomiska kriser, sjukdomar och extrema väderförhållanden ödelägger stora delar av produktionen. Åtgärderna omfattar uppköp inom ramen för offentlig intervention (nationella interventionsorgan köper upp överskott från marknaden) och stöd till privat lagring (för att stabilisera marknaden).

Inom ramen för besluten i juni 2013 har dessa åtgärder moderniserats. Eftersom kriser blir allt vanligare och allvarligare har man inrättat både en särskild reserv för krisåtgärder som går utöver marknadernas normala funktion och bättre krismekanism. Man har även infört stöd för att gynna inrättandet av gemensamma fonder och försäkringsmekanismer och hjälpa jordbrukarna att bättre kunna skydda sig mot kriser.

Slutligen har nya mekanismer inrättats för att uppmuntra jordbrukarna att organisera sig i yrkes- och branschorganisationer. Kommissionen övervakar även livsmedelskedjan och uppmuntrar de olika parterna att förbättra insynen i priser och affärsmetoder.

Hjälper den gemensamma jordbrukspolitiken ungdomar som vill bli jordbrukare?

Jordbrukarna i Europa blir allt färre, vilket beror på den svåra arbetssituation och de stora investeringar som krävs för att starta upp ett jordbruksföretag. I dagsläget är 4,5 miljoner jordbrukare i Europa äldre än 65 år (dvs. 30 %) och endast sex procent av dem är yngre än 35 år. Det är nödvändigt att göra detta yrke mer attraktivt och göra det möjligt för ungdomarna att satsa på det.

För att lyckas med detta och för att uppmuntra en generationsväxling inom jordbrukssektorn finns ett startstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Genom reformen 2013 införs en ny stödtyp för unga jordbrukare: En bonus på 25 % av beloppet för direktstödet till unga jordbrukare under de första fem verksamhetsåren.

Landsbygdsutveckling

Vad menas med landsbygdsutveckling?

Målet för politiken för landsbygdsutveckling är att hålla landsbygden levande genom program för investeringar, modernisering och stöd till både jordbruksverksamhet och annan verksamhet på landsbygden.

Vem genomför politiken för landsbygdsutveckling?

EU-länderna väljer insatser som passar deras särskilda behov och förvaltar programmen själva. EU betalar en del av kostnaderna (medfinansiering).

Hur mycket kostar det? Varifrån kommer pengarna?

Den gemensamma jordbruksbudgeten för de 28 EU-länderna för 2014-2020 är 95 miljarder euro (löpande priser).

Pengarna kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

Hur används pengarna?

Från och med 2014 år införs Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) i den nya gemensamma strategiska ramen tillsammans med Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF), Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF). På så sätt blir det lättare att uppnå målen för Europa 2020-strategin, dvs. en hållbar och smart tillväxt för alla.

Pengarna går till verksamhet både inom och utanför jordbruket med följande sex prioriteringar:

  1. Främja kunskapsöverföring och innovation.

  2. Öka konkurrenskraften.

  3. Främja organisation av livsmedelskedjan och riskhantering.

  4. Återställa, bevara och förbättra ekosystem.

  5. Främja resurseffektivitet och övergången till en koldioxidsnål ekonomi

  6. Främja social inkludering, fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling i landsbygdsområdena.

Medlemsstaterna eller regionerna kan också utforma delprogram med högre stödnivåer för att tillgodose behoven för vissa sektorer som är utsatta för specifika förhållanden, unga jordbrukare, småbruk, bergsområden och korta leveranskedjor.

Kan programmen för landsbygdsutveckling anpassas till olika regioner?

Varje land utformar sin nationella strategi för landsbygdsutveckling. De särskilda programmen kan utformas och genomföras regionalt.

Hur skiljer sig politiken för landsbygdsutveckling från regionalpolitiken?

EU:s regionalpolitik ska hjälpa de fattigaste regionerna i EU, medan programmen för landsbygdsutveckling inriktas på samtliga landsbygdsområden i alla EU-länder.

Politiken för landsbygdsutveckling stödjer inte bara jordbrukare, utan också andra aktörer i landsbygdsekonomin, bl.a. skogsägare, lantarbetare, småföretag och lokala icke-statliga organisationer.

Vad är ”Leader”?

”Leader” är ett program som ska stärka landsbygdsekonomin genom att uppmuntra lokala aktörer att införa åtgärder på sin ”nivå” (bottom-up) i stället för att förtuggade åtgärder införs uppifrån (top-down). Enligt dagens regler måste EU-länderna använda minst fem procent av sin budget för landsbygdsutveckling till Leaderprojekt.

Kan landsbygdsutvecklingen bidra till en bättre miljö?

Alla program för landsbygdsutveckling ska innehålla åtgärder för att skydda och förbättra EU:s naturresurser och landskap.

Stödet innebär att mottagarna kompenseras för att de skyddar och bevarar landsbygden och bekämpar klimatförändringen, till exempel genom

  1. skydd av vattenkvaliteten

  2. hållbar markförvaltning

  3. plantering av träd för att förhindra erosion och översvämningar.

Varför behövs jordbrukspolitiken?

Varför behöver EU en gemensam jordbrukspolitik?

Jordbruk är en sektor som praktiskt taget endast erhåller stöd på EU-nivå till skillnad mot majoriteten av övriga sektorer som omfattas av nationella stödprogram. Det är viktigt att ha en offentlig politik för en sektor som garanterar vår livsmedelssäkerhet och spelar en nyckelroll i användningen av naturresurserna och den ekonomiska utvecklingen av landsbygdsområdena.

Alla EU-länder delar dessa mål, som bara kan uppnås med ekonomiskt stöd till jordbruket och landsbygden.

Politiken måste därför utformas på EU-nivå för att säkra rättvisa villkor med gemensamma mål, principer och regler. Med en gemensam EU-politik kan vi också använda budgetmedlen effektivare än om varje land skulle ha en egen jordbrukspolitik.

Tillsammans måste vi förvalta EU:s inre marknad, utjämna skillnaderna mellan länder och regioner och hantera miljöproblem, klimatförändring, förvaltning av vattenresurserna, biologisk mångfald, djurhälsa och djurskydd, livsmedels- och fodersäkerhet, växtskydd, folkhälsa och konsumentskydd.

Varför behöver jordbrukarna offentliga bidrag?

I motsats till vad många tror är ett jordbruksföretag ingen guldgruva – långt därifrån. Avkastningen beror alltid på rådande ekonomiska förutsättningar, eventuella sjukdomar och väderförhållanden som jordbrukarna inte råder över. Jordbruk kräver stora investeringar, både mänskliga och ekonomiska. Avkastningen kommer först flera månader eller år senare och är långt ifrån garanterad.

Tack vare inkomststödet till jordbrukarna kan vi garantera en fortsatt livsmedelsproduktion i hela EU och kollektiva nyttigheter som inte har något marknadsvärde, t.ex. miljöskydd, djurskydd och säker mat av hög kvalitet.

EU:s normer på dessa områden är bland de strängaste i världen. Därför är det också dyrare att producera livsmedel i EU än i länder som saknar sådana normer.

Utan offentligt stöd skulle alltså EU:s jordbrukare inte kunna konkurrera med jordbrukare i andra länder och samtidigt leva upp till de europeiska konsumenternas krav. Dessutom fortsätter kostnaderna för hållbart jordbruk att stiga på grund av de alltmer kännbara klimatförändringarna.

Vad kostar jordbrukspolitiken?

Hur mycket kostar jordbrukspolitiken skattebetalarna?

Varje EU-invånare bidrar med ungefär 30 eurocent per dag för att finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken. År 2011 kostade jordbrukspolitiken 58 miljarder euro, ungefär 43 procent av EU:s totala budget. Denna procentandel har minskat sedan 1984 då den låg på 72 % trots att antalet jordbrukare har fördubblats sedan EU-utvidgningen efter 1992.

Jordbruksutgifterna utgör mindre än en procent av EU-ländernas samtliga offentliga utgifter. De offentliga jordbruksutgifterna i EU är också samlade på europeisk nivå, vilket inte förekommer i någon annan ekonomisk sektor. Som jämförelse kan nämnas att EU-ländernas försvarsutgifter är tre gånger så stora.

Varför går nästan 40 procent av EU:s budget till jordbruket och inte till andra sektorer?

Jordbruket är den enda sektor som helt och hållet finansieras av EU-budgeten. EU-utgifterna ersätter alltså nationella utgifter. Andra områden, t.ex. forskning, utbildning, transport, försvar, pensioner och hälso- och sjukvård, finns antingen inte med i EU-budgeten eller står för en mycket mindre andel eftersom de – helt eller delvis – genomförs och finansieras av EU-länderna själva.

I gengäld ger den gemensamma jordbrukspolitiken EU-invånarna ett pålitligt och stort utbud av bra mat samt en sund miljö och vackra landskap.

Hur finansieras jordbrukspolitiken?

Pengarna kommer från EU:s allmänna budget. Åtgärderna för landsbygdsutveckling samfinansieras av EU och medlemsländerna.

EU:s budget finansieras främst med hjälp av EU:s ”egna medel”, dvs. tullar och andra avgifter, momsintäkter och en del som baseras på EU-ländernas bruttonationalinkomst (BNI).

Vem får stöd?

År 2009 infördes ett krav på att alla EU-länder måste publicera en lista över alla mottagare av jordbruksstöd för att garantera insyn och ansvarsskyldighet. Men efter ett överklagande av tyska bönder i EU-domstolen året därpå upphörde skyldigheten att publicera personuppgifter om stödmottagare av hänsyn till den personliga integriteten. Domstolen slog fast att namnen på stödmottagarna inte längre får offentliggöras. Kommissionen stödjer fortfarande öppenhetsprincipen och har föreslagit nya regler som tar hänsyn till domstolens ståndpunkt. Genom reformen i juni 2013 införs skyldigheten avseende öppenhet med beaktande av proportionalitetsprinciperna som domstolen tog upp. Framför allt småbrukarna - som får väldigt begränsade belopp – berörs inte.

Jag är skattebetalare, men inte jordbrukare.

Vad har jag för nytta av jordbrukspolitiken? Stödet till jordbrukarna kommer hela samhället till del. Vi får alla en säker försörjning av mat till rimlig kostnad. Genomsnittshushållet i EU lägger 15 procent av sin budget på mat. Det är hälften så mycket som 1960.

Genom att stödja ett hållbart jordbruk, genom den gemensamma jordbrukspolitiken, skyddar vi också miljön, jordbrukslandskapet och vår mat.

Reformen av jordbrukspolitiken

Vad är resultatet av de föregående reformerna?

Reformarbetet inleddes 1992 och intensifierades 2003 då man avskaffade kopplingen mellan bidrag och produktion. Jordbrukarna behöver inte längre ”bedriva jordbruk för bidragens skull” och producera varor som inte efterfrågas på marknaden. Istället kan de nu producera det som marknaden och konsumenterna efterfrågar och leta upp nya lönsamma marknader och nischer.

Jordbrukarna får i dag inkomststöd om de sköter sin mark som de ska och uppfyller normerna för miljö, djurskydd och livsmedelssäkerhet. Om de inte uppfyller normerna minskas bidragen.

I den nya jordbrukspolitiken beaktas i ännu högre grad den verklighet som den öppna världen innebär – Världshandelsorganisationen (WTO) bedömer att 90 procent av direktstödet inte snedvrider konkurrensen.

Den gemensamma jordbrukspolitiken ger konsumenterna ett stort utbud av bra mat.

EU-kommissionen arbetar vidare med att modernisera, rationalisera och förenkla jordbrukspolitiken.

Med hjälp av de frikopplade stöden har jordbrukarna fortfarande en viss ekonomisk trygghet. Samtidigt är de fria att anpassa sig till marknadens signaler.

Marknadsinstrumenten (t.ex. offentlig intervention) har anpassats så att de fungerar som säkerhetsnät utan att blockera normala marknadssignaler. Genom politiken för landsbygdsutveckling hjälper vi jordbrukarna att lägga om sin produktion och vårda miljön. På så sätt blir landsbygden mer dynamisk.

Vilka blir de stora huvuddragen för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013?

En ny reform av den gemensamma jordbrukspolitiken antogs 2013 som träder i kraft den 1 januari 2014. Reformens samtliga delar kommer att gälla från och med den 1 januari 2014 med undantag av direktstödets nya struktur som kräver att direktstödets årscykel iakttas: Varje år måste jordbrukarna lämna in deklarationer inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. På grundval av dessa deklarationer sker utbetalningarna enligt direktstödets nya struktur 2015 tillsammans med, exempelvis, grönt stöd och övrigt stöd till unga jordbrukare.

Den nya reformen berör alla EU-medborgare. Vid utarbetandet av reformen inledde kommissionen en dialog med det civila samhället och andra parter. Huvuddragen i reformen av EU:s jordbrukspolitik som antogs i juni 2013 bygger på den breda offentliga debatten i april–juli 2010 (med nästan 6 000 enskilda och kollektiva bidrag) och de efterföljande intensiva politiska diskussionerna med ministerrådet och Europaparlamentet. Kommissionen lade fram sina lagförslag i oktober 2011.

Det här ändras med den nya reformen:

  1. Direktstödet till jordbrukarna avspeglar bättre behovet av att stödja deras inkomster och värdesätta deras miljövårdande och andra insatser på ett rättvist sätt. Pengarna ger också bättre stöd till regioner med mindre gynnsamma villkor och hjälp till unga människor som vill satsa på jordbruk.

  2. Marknadsstyrningen blir enklare, effektivare och flexiblare.

  3. Politiken för landsbygdsutveckling ska fokusera på konkurrenskraft och innovation.

Jordbrukarna får nya möjligheter att klara instabila priser och inkomster.

Matpriser

Varför ska jordbrukarna få stöd när matpriserna är så höga?

Jordbrukspriserna har relativt liten inverkan på matpriserna. Kostnaden för spannmål står bara för 5 procent av priset på en limpa. Ökade konsumentpriser innebär inte nödvändigtvis ökade inkomster för jordbrukarna. Utöver detta tillkommer att jordbrukarna också drabbas av ökade produktionskostnader. Jordbrukarna är allt oftare utsatta för extrema svängningar på marknaden som leder till instabila priser. Följaktligen har jordbrukens energikostnader ökat med 223 % och gödselpriserna med 163 % de senaste åren. Priserna på jordbruksprodukter har i genomsnitt ökat med 50 %.

Beror de högre matpriserna på produktionen av biobränsle?

Studier visar att produktionen av biobränsle i EU inte inverkar nämnvärt på matpriserna. Bara 1 procent av EU:s spannmålsproduktion används till att framställa etanol. Omkring två tredjedelar av vår rapsskörd används för att framställa biodiesel, men EU:s rapsodlingar står bara för 2 procent av den globala efterfrågan. Men vi måste ändå investera i andra och tredje generationens biobränslen.

Jordbrukspolitiken och miljön

Hur påverkar jordbruket miljön?

Jordbruket kan bidra till en hållbar miljö, men kan också skada miljön. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en viktig roll för att skapa balans och den rollen kommer att bli avgörande under de kommande åren.

Hur bidrar den gemensamma jordbrukspolitiken till ett bättre miljöskydd?

Tack vare reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i juni 2013 kommer alla medlemsstater, alla territorier och alla jordbrukare vidta enkla regler vars positiva verkan fastställts att främja hållbarhet och bekämpa miljöförändringar. Mellan 2014 och 2020 kommer mer än 100 miljarder euro att investeras för att hjälpa jordbrukarna att klara av de utmaningar som markkvalitet, vattenkvalitet, biologisk mångfald och klimatförändringar medför.

  • ”Gröning”: 30 % av direktstödet kommer att vara kopplat till tre miljövänliga jordbruksmetoder: diversifiering av grödor, bibehållande av permanent gräsmark och bevarande av först 5 % och sedan 7 % av ytterligare ekologiskt känsliga områden på jordbruken från och med 2018, eller andra åtgärder som bedöms få minst likvärdiga miljövinster.

  • Minst 30 % av programmen för landsbygdsutveckling bör tilldelas miljöåtgärder inom jordbruket, ekologiskt jordbruk eller projekt avseende miljövänliga investeringar eller miljövänliga åtgärder.

  • Miljöåtgärderna inom jordbruket kommer att bli förbättras så att de kompletterar ”gröningsmetoderna”. Ambitions- och effektivitetsnivån för dessa program måste höjas när det gäller miljöskyddet (garanti mot dubbelfinansiering).

Vad gör EU för att stödja det ekologiska jordbruket?

Det ekologiska jordbruket tar hänsyn till växternas och djurens naturliga kretslopp och skyddas av stränga produktionskrav i EU-lagstiftningen. Det finns också regler om märkning och spårbarhet för att garantera de ekologiska produkternas kvalitet och äkthet oavsett ursprung.

EU har tagit fram ett särskilt europeiskt miljömärke som visar att produkten uppfyller EU:s normer för ekologisk produktion. Ekologiska jordbrukare och matproducenter kontrolleras noga innan de får tillstånd att använda märket.

EU-länderna kan i sina program för landsbygdsutveckling erbjuda särskilt stöd till traditionella jordbrukare som vill börja odla ekologiskt. Efter 2013 kan bönderna få stöd både när de övergår till eller upprätthåller ett ekologiskt jordbruk.

Omfattar jordbrukspolitiken även skogsbruket?

Jordbrukspolitiken omfattar inte kommersiellt skogsbruk. Men eftersom välhållna skogsmarker har en positiv inverkan på naturlandskapet och den biologiska mångfalden, stödjer politiken bönder som vill omvandla en del av sin odlingsbara mark till skog.

Jordbrukspolitiken och handeln

Är EU öppet för livsmedelsimport?

EU har gjort mycket för att öppna sina marknader de senaste 20 åren. Över två tredjedelar av EU:s jordbruksimport kommer från utvecklingsländerna – det är mer än vad USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Japan importerar tillsammans. Tack vare bilaterala avtal är tullarna på jordbruksprodukter från många länder låga, och de 50 fattigaste länderna i världen kan exportera tullfritt till EU.

Bör vi införa nya importhinder för att skydda våra egna jordbrukare och livsmedel?

Om vi skapar nya hinder kommer även våra handelspartner att göra det. EU-ländernas konkurrensfördel är att vi kan erbjuda högvärdiga förädlade livsmedel. Marknader i utvecklingsländerna, bl.a. Kina och Indien, erbjuder enorma möjligheter för expansion i den branschen.Bästa sättet att garantera livsmedelstrygghet är att ha en fungerande handel. Och bästa sättet att skydda våra jordbrukare är att ge dem förutsättningar att konkurrera på världsmarknaden. Det kan vi göra genom att garantera dem en säker inkomst, vilket är precis vad den gemensamma jordbrukspolitiken gör i dag.

Den gemensamma jordbrukspolitiken och utvecklingsländerna

För 20 år sedan var exportbidraget 10 miljarder euro per år. Under 2011 var det bara omkring 160 miljoner. Bidragen är inte riktade till utvecklingsländerna, utan länderna i Medelhavsområdet och övriga Europa. Endast en mycket liten del av de subventionerade varorna exporteras till Afrika.

Från och med 2014 har man kommit överens om att exportbidragen endast kommer att användas i undantagsfall.

Innebär EU:s förmånsavtal några konkreta fördelar för utvecklingsländerna?

EU har avtal om förmånstullar med många utvecklingsländer. EU ger mer handelsrelaterat bistånd till utvecklingsländerna än resten av världen tillsammans – nästan 1 miljard euro per år de senaste tre åren.

EU tar emot 71 procent av jordbruksexporten från utvecklingsländerna (till ett värde av cirka 59 miljarder euro 2008–2010) – det är mer än USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Japan tillsammans. Bara EU:s import från Afrika utgör mer än 12 miljarder euro (15 procent av EU:s totala import). Omkring en tredjedel av exporten från utvecklingsländerna går till EU.

Vilken är EU:s strategi för handel med utvecklingsländerna?

EU vill ha multilaterala handelsregler som alla tjänar på, särskilt utvecklingsländerna. Därför borde industriländerna sänka tullarna mer och snabbare än utvecklingsländerna.

Bra och säker mat

Är vår mat säker?

EU har förbättrat livsmedelssäkerheten avsevärt sedan skandalerna på 1990-talet. Nu finns det t.ex. hygienåtgärder, regler för djurhälsa och växtskydd och kontroll av bekämpningsmedelsrester och tillsatser i livsmedel. EU:s livsmedelslagstiftning är en av världens mest stränga.

Vad gör EU för att garantera livsmedelskvaliteten?

För att säkra livsmedelskvaliteten har EU infört regler för märkning, marknadsföring och kvalitet. t.ex. skydd av geografiska ursprungsbeteckningar obligatorisk näringsdeklaration, kvalitetsmärken och djurskyddsregler.

Förutom hygienreglerna som garanterar säkra produkter har EU tagit fram följande:

  1. Handelsnormer som produkter som säljs i EU måste uppfylla.

  2. Frivilliga kvalitetsbeteckningar som på etiketten beskriver produktens kvalitet.

  3. Europeiska kvalitetssystem som betecknar produkter som har en särskild kvalitet:

  • ”Skyddad ursprungsbeteckning” eller ”skyddad geografisk beteckning” för att ange kvaliteter som är knutna till ett geografiskt område

  • ”Garanterad traditionell specialitet”

  1. En särskild EU-logotyp för ekologiska produkter som uppfyller stränga krav.

  1. Riktlinjer för certifieringssystemen för livsmedelskvalitet för att garantera överensstämmelse med vissa produktegenskaper eller processer.

Djurhälsa och djurskydd

Hur behandlas djuren?

Enligt EU:s djurskyddsregler är djur kännande varelser som inte ska utsättas för onödigt lidande. Reglerna omfattar ”fem friheter” för djuren:

  1. Frihet från hunger och törst.

  2. Frihet från obehag.

  3. Frihet från smärta, skador och sjukdomar.

  4. Frihet att leva ut sitt naturliga beteende.

  5. Frihet från rädsla och stress.

Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor kontrollerar att EU:s djurskyddsregler följs i medlemsländerna.

Den gemensamma jordbrukspolitiken ger också bidrag till jordbrukare som inte nöjer sig med att uppfylla miniminormerna utan förbättrar djurskyddet på sina gårdar ännu mer:

  1. Jordbrukarna kan bara få jordbruksstöd om de uppfyller miniminormerna för djurskydd. Jordbrukare som inte uppfyller kraven kan mista hela eller delar av stödet.

  2. Jordbrukare som förbättrar sin djurhållning (t.ex. ökat utrymme för djuren) kan få extra stöd.

Den ekologiska djurhållningen måste uppfylla extra stränga djurskyddsnormer. Allt det här betyder att det är dyrare att producera livsmedel i EU än i länder som saknar stränga normer. Utan offentligt stöd skulle alltså EU:s jordbrukare inte kunna klara sig på lång sikt i den globala konkurrensen.

Engagemanget för djurskydd sträcker sig utanför EU:s gränser – EU framhåller ofta djurskyddet som ett mervärde i den internationella handeln.

Vad gör EU för att skydda djurens hälsa?

EU:s regler om djursjukdomar är bindande för medlemsländerna och fortsätter att förbättras tack vare bättre kunskap och större erfarenhet.

MEMO/13/621

IP/13/613

1 :

Detta måste dock godkännas i samband med diskussionerna om den fleråriga budgetramen.


Side Bar

Mon compte

Gérez vos recherches et notifications par email


Aidez-nous à améliorer ce site