Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen

MEMO

Bryssel 22 juni 2012

Uppdatering – Bankunionen

Kommissionen anser att det måste finnas en tydlig långsiktig vision för EU:s ekonomiska och monetära union för att visa vägen för de reformer och beslut som krävs för att EU och medlemsländerna ska kunna ta itu med aktuella frågor.

Kommissionen har därför arbetat för en djupare ekonomisk integration som ett sätt att råda bot på den nuvarande krisen. Detta nya steg i den europeiska integrationen skulle komplettera den monetära unionen. I detta sammanhang lägger kommissionen fram idén om en bankunion.

Den europeiska bankunionen är ännu inte en ny rättsakt. Det är en politisk vision om en ökad EU-integration som bygger på nya viktiga steg som tagits för att stärka regleringen av banksektorn och går ännu längre.

Idén om en bankunion framfördes av ordförande Barroso vid Europeiska rådets senaste informella möte den 23 maj. Idén har dragit till sig mycket uppmärksamhet i den politiska debatten sedan dess och står högt upp på dagordningen för nästa EU-toppmöte.

Fördelarna med en fördjupning av den ekonomiska och monetära unionen och skapandet av en bankunion kan bli verklighet endast om den finanspolitiska unionen utvecklas.

Europeiska rådets ordförande kommer att lägga fram en rapport i nära samarbete med ordförandena för EU-kommissionen, Eurogruppen och Europeiska centralbanken vid nästa Europeiska råd (28–29 juni). I samband med utarbetandet av rapporten kommer man att diskutera de centrala delarna av en djupare ekonomisk och monetär integration, inklusive bankunionen och den finanspolitiska unionen samt arbetsmetoderna.

När man har enats om visionen på politisk nivå kommer kommissionen att föreslå de åtgärder som krävs för genomförandet. Kommissionen skulle kunna lägga fram förslag så tidigt som hösten 2012. Kommissionen vill även att rådet och Europaparlamentet ska påskynda beslutsprocessen för central lagstiftning som redan är under utarbetande.

1. Bankreglering inom EU: Vad har gjorts hittills?

Sedan krisens början har EU-kommissionen lagt fram runt 30 förslag för att förbättra regleringen av det finansiella systemet och gynna den reala ekonomin. Detta är en solid grund för att kunna gå längre och skapa en bankunion. Kommissionen har även bidragit till att stärka den finansiella stabiliteten inom banksektorn genom kontrollen av statligt stöd och de olika stabilitets- och saneringsprogrammen.

Kommissionen har vidtagit följande åtgärder:

1.1 Åtgärder för en mer integrerad banktillsyn

  • För att införa en tillsynsstruktur inrättades tre europeiska tillsynsmyndigheter den 1 januari 2011:

  • Den europeiska bankmyndigheten, som hanterar banktillsyn, inbegripet rekapitaliseringen av bankerna.

  • Den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), som hanterar tillsynen av kapitalmarknader.

  • Den europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), som hanterar tillsynen av försäkringar.

De 27 nationella tillsynsmyndigheterna är representerade i alla tre tillsynsmyndigheter. Deras uppgift är att ta fram ett gemensamt regelverk för finansiell reglering i Europa, lösa gränsöverskridande problem, förebygga risker och hjälpa till att återupprätta förtroendet. De olika europeiska tillsynsmyndigheterna har specifika uppgifter: Esma är till exempel EU-tillsynsmyndighet för kreditvärderingsinstitut, medan den europeiska bankmyndigheten och Eiopa utför ”stresstest” i sina respektive sektorer. Den europeiska bankmyndigheten har även övervakat EU-bankernas nuvarande kapitaltillskottsåtgärder. Esma kan förbjuda produkter som hotar finanssystemets stabilitet i krissituationer.

Den europeiska systemrisknämnden (ESRB) har dessutom blivit ansvarig för makrotillsynen över det finansiella systemet inom EU.

Detta nya ramverk för finansiell tillsyn har funnits sedan november 2010.

Den europeiska bankmyndigheten har gjort ett bra jobb och snabbt etablerat trovärdighet som ny institution. Dess förtjänster måste bedömas mot bakgrund av de bestämmelser som har godkänts av rådet och Europaparlamentet. De flesta av befogenheterna för banktillsyn finns i dag fortfarande hos nationella tillsynsmyndigheter, med den europeiska bankmyndigheten i en samordnande roll. Det är tydligt att det för framtiden finns ett behov av att skapa direkta tillsynsbefogenheter på EU-nivå.

För mer information om finansiell tillsyn, se MEMO/10/434.

1.2 Stärka banksystemet

Genom att säkra bättre kapitalisering:

Bankinstituten gick in i krisen med kapital som var otillräckligt avseende både kvantitet och kvalitet, vilket ledde till ett aldrig tidigare skådat behov av stöd från de nationella myndigheterna. Med förslaget om bankkapitalisering ("CRD IV") i juli förra året (IP/11/915) (MEMO/11/527) inledde kommissionen arbetet med att genomföra de nya globala standarderna för bankkapital i EU som man enats om på G20-nivå (vanligtvis kända som Basel III-avtalet). EU har en ledande roll inom detta område eftersom dess bestämmelser omfattar mer än 8 000 banker, vilket motsvarar 53 % av världens totala tillgångar. Kommissionens förslag diskuteras för närvarande av rådet och Europaparlamentet, och kommissionen förväntar sig att en överenskommelse inom kort kommer att nås.

Kommissionen vill även inrätta ett regelverk för styrning som ger nationella tillsynsmyndigheter nya befogenheter att bättre övervaka banker och vidta åtgärder genom eventuella påföljder när de upptäcker risker, till exempel att minska krediten när det verkar som om en bubbla kommer att uppstå. Europeiska tillsynsmyndigheter skulle ingripa i vissa fall, till exempel om det råder oenighet mellan nationella tillsynsmyndigheter i gränsöverskridande ärenden.

För mer information om EU:s åtgärder för bankkapitalisering, se IP/11/915.

Genom att underlätta banksektorns omstrukturering

Långtgående villkor för den finansiella sektorn finns med bland de politiska krav som ställs på medlemsländer som har fått internationellt ekonomiskt stöd.

Vad gäller banksektorn består de nödvändiga politiska åtgärderna å ena sidan av en kontrollerad avveckling av olönsamma institut, å andra sidan av en omstrukturering av de livskraftiga bankerna. Högre kapitalkrav, rekapitalisering av banker, stresstest, skuldsaneringsmål och förbättring av regelverken och tillsynsramarna har också varit en del av de politiska initiativen. Stabiliseringsåtgärderna är inte specifika för programländerna, men genomförs enklast i samband med internationell ekonomiskt stöd.

Det påpekas vidare att den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) kan bevilja lån till medlemsländer inom euroområdet som inte omfattas av programmet i det specifika syftet att rekapitalisera finansiella institutioner. Detta ska göras med lämpliga villkor, institutionsspecifika såväl som övergripande, inklusive strukturreformer av den inhemska finansiella sektorn.

Omstrukturering av specifika banker inom programmet går hand i hand med villkoren inom EU:s regler om statligt stöd.

Konkreta exempel på åtgärder för banksektorn som har vidtagits inom ramen för de makroekonomiska anpassningsprogrammen eller programmen för betalningsbalansstöd

I Grekland har den grekiska stabilitetsfonden tilldelats 50 miljarder euro avsedda för bankrekapitalisering. I Portugal har den inrättade stödfacilitetens 12 miljarder euro öronmärkts på ett särskilt konto på centralbanken.

Bland de medlemsländer utanför euroområdet som har fått betalningsbalansstöd innefattar det lettiska programmet även ett bankstödpaket på 600 miljoner euro. Dessa finansiella medel är en integrerad del av de internationella finansiella stödpaketen, men programmen för omstrukturering av banksektorn har haft störst effekt vad gäller att stabilisera de finansiella sektorerna.

För mer information om programmen, se:

http://ec.europa.eu/economy_finance/eu_borrower/greek_loan_facility/index_en.htm

http://ec.europa.eu/economy_finance/eu_borrower/portugal/index_en.htm

http://ec.europa.eu/economy_finance/eu_borrower/balance_of_payments/latvia/latvia_en.htm

Genom att erbjuda mer skydd för bankinsättningar

Tack vare EU-lagstiftningen är insättningar på upp till 100 000 euro per insättare redan garanterade i alla medlemsländer om banken går i konkurs. Från ett finansiellt stabilitetsperspektiv hindrar garantin att insättare gör panikuttag från banken, och därigenom förebygger den allvarliga ekonomiska konsekvenser.

I juli 2010 lade kommissionen fram förslaget att gå vidare med harmonisering och förenkling av insättningar med täckning, snabbare utbetalningar och förbättrad finansiering av systemen, särskilt genom förhandsfinansiering av insättningsgarantisystem och ett obligatoriskt system för ömsesidig utlåning. Idén som ligger bakom detta är att ett nationellt insättningsgarantisystem som saknar medel skulle kunna låna från en annan nationell fond. Detta skulle vara ett första steg mot ett Europatäckande insättningsgarantisystem. Förslaget är under den andra behandlingen och diskuteras fortfarande av rådet och Europaparlamentet. Kommissionen uppmanar lagstiftarna att påskynda medbeslutandeförfarandet om detta förslag och behålla systemet för ömsesidig utlåning.

Vid hanteringen av ett antal bankkriser under de senaste åren har nationella myndigheter ofta skapat en ny struktur av en bank som gått med förlust och överfört vissa av bankens kritiska funktioner till strukturen, exempelvis förvaltning av konton. Denna avvecklingsmekanism gör att personer som har pengar på banken aldrig förlorar tillgången till sina besparingar (till exempel var banken Northern Rock uppdelad i en sanerad del, som innehöll insättningar och säkra hypotekslån, och en enhet som avvecklade de osäkra lånen).

För mer information om kommissionens förslag om ett europeiskt insättningsgarantisystem, se IP/10/918.

Genom att anpassa kontrollen av det statliga stödet:

Hur har kommissionen kontrollerat det statliga stödet till banker under krisen?

När finansmarknaderna var nära kollaps var vissa beslutsfattares naturliga instinkt att bortse från de gemensamma reglerna och agera på egen hand. Utan någon form av samordning på EU-nivå hade detta kunnat leda till en ”stödkapplöpning”, omfattande kapitalöverföringar från ett land till ett annat, och troligtvis slutet för den inre marknaden som den ser ut i dag.

Det infördes snabbt ett krissystem. Under hösten 2008 offentliggjorde kommissionen snabbt vägledning där det förklarades hur medlemsländer kunde hjälpa banker eller företag i svårigheter i enlighet med EU:s regler om statligt stöd. Vägledningen utgick från artikel 107.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (TFEU), som tillåter statligt stöd för att avhjälpa allvarliga störningar i ett medlemslands ekonomi.

I ett första meddelande som antogs i oktober 2008 redogjordes detaljerat för stödsystemens grundprinciper, till exempel att begränsa stödet i tid och omfattning, se till att beviljandet av stöd inte baseras på nationalitet och undvika att banker som fått stöd orättvist drar till sig fler affärsmöjligheter enbart på grund av det statliga stödet (se IP/08/1495). Ett bra exempel är det irländska stödsystemet för banker, som ändrades för att garantera en icke-diskriminerande täckning av banker av systemvikt för den irländska ekonomin, oavsett ursprung (se IP/08/1497).

Detta följdes av ett meddelande om rekapitaliseringen av banker i december 2008, där behovet av att rekapitalisera banker, hantera solvensfrågor och tillgången till kredit för den reala ekonomin togs upp (se IP/08/1901) och i februari 2009 av meddelandet om värdeminskade tillgångar där en ram för hanteringen av problematiska tillgångar tillhandahölls (se IP/09/322).

I juli 2009 antog kommissionen slutligen meddelandet om omstrukturering, som klargjorde hur kommissionen skulle granska omstruktureringen av banker så att de kan återgå till lönsamhet på lång sikt, dela på kostnaderna för räddningsinsatserna och ta itu med all snedvriden konkurrens som är resultatet av de stora stödsummor som bankerna fått (se IP/09/1180). Sedan den 1 januari 2011 måste alla banker som är i behov av statligt stöd eller åtgärder i form av kapital eller övertagande av värdeminskade tillgångar lämna in en omstruktureringsplan (och inte enbart banker i svårigheter som tidigare var fallet).

Exempel som illustrerar hur omstruktureringen av viktiga banker styrdes av dessa regler innefattar KBC (se IP/09/1730) och Lloyds (se IP/09/1728).

Vad har kommissionens praxis hittills varit?

Vid kontrollen av statligt stöd till banker har kommissionen fungerat som en krishanterings- och avvecklingsmyndighet på EU-nivå och har arbetat med att hantera de strukturella problem som har drabbat många banker även långt innan krisen. Arbetet styrs av tre huvudmål: att garantera finansiell stabilitet, bevara den inre marknadens integritet och säkerställa att stödmottagarna återgår till varaktig lönsamhet. Omstruktureringen bygger på tre principer: att bankerna återgår till varaktig lönsamhet utan behov av mer statligt stöd, att banken och dess aktieägare och hybridkapitalinnehavare bidrar till finansieringen av omstruktureringen, och att den snedvridna konkurrens som skapades av stödet neutraliseras. Vissa banker har till exempel uppmanats att överge ohållbara affärsmodeller som utgick från en alltför hög skuldsättningsgrad vilket innebar att de var alltför beroende av kortfristig upplåning. I andra fall har slimmade och förenklade bankstrukturer krävts. Om det var tydligt att en banks lönsamhet inte kunde återställas påbörjades en avveckling under ordnade former. Under alla omständigheter ska bankerna betala tillbaka det stöd som de har fått från respektive regeringar. Detta villkor är mycket viktigt eftersom det tacklar problemet med moraliska risker och begränsar kostnaderna för skattebetalarna.

Några exempel: detta har lett till den djupgående omstruktureringen och den partiella avvecklingen av banker såsom Hypo Real Estate (se IP/11/898), Kommunalkredit (se IP/11/389) och Northern Rock (se IP/09/1600). Den ohållbara affärsmodell som använts av vissa tyska delstatsbanker – som exempelvis LBBW (se IP/09/1927) och HSH (se IP/11/1047) – har resulterat i en omfokusering mot deras huvudsakliga verksamhet. Vad gäller WestLB, vars lönsamhet inte kunde återställas, blev resultatet en avveckling under ordnade former. I andra fall har regeringar varit tvungna att ta över ansvaret för systemviktiga bankers felaktiga affärsbeslut. I dessa fall har nedskärningar och en betydande förenkling av bankstrukturer krävts, till exempel för ING och Commerzbank (se IP/09/711).

Hur länge kommer krissystemet för statligt stöd till den finansiella sektorn att tillämpas? Vad händer sedan?

Det fanns två mål med det statliga stödet under krisen: å ena sidan att hantera det akuta problemet, å andra sidan att förbereda oss för tiden efter krisen. Sedan första början har vi ställt villkor för omstruktureringen som var utformade för att skapa mer stabilitet på finansmarknaderna och hjälpa bankerna att åter finansiera den reala ekonomin. Dessa villkor innefattar att bankerna ersätter och så småningom betalar tillbaka det statliga stödet och att aktieägare och hybridkapitalinnehavare tar sin beskärda del av ansvaret för att hantera den moraliska risken.

Det gjordes förberedelser för att gå vidare från krissystemet till mer permanenta efterkrisregler vid slutet av 2011. De förnyande spänningarna på marknaderna ledde dock till att krissystemet utvidgades till 2012, och att alla fyra meddelanden förlängdes med vissa ändringar. Detta var främst för att se till att staten får skälig ersättning när medlemsländer beslutar att rekapitalisera bankerna med hjälp av instrument för vilka ersättningen inte har fastställts i förväg (ett alltmer sannolikt framtidsscenario), som exempelvis stamaktier. Man enades också om en reviderad metod om ersättning för garantier för bankernas finansieringsbehov – som hittills utgör merparten av stödet – för att säkerställa att de avgifter som bankerna betalar speglar deras verkliga risker, snarare än de risker som är knutna till det berörda medlemslandet eller hela marknaden (se IP/11/1488).

Reglerna gäller för så länge som marknadsvillkoren kräver det. Så snart som marknadsförhållandena tillåter kommer kommissionen att anta ett permanent system för statligt stöd till den finansiella sektorn.

1.3 Andra åtgärder som vidtagits för att stärka Europas finansiella sektor

Förutom att stärka tillsynen av den finansiella sektorn, förbättra skyddet för insättare, öka kapitalkraven för finansföretag och förbättra krishanteringen inom banksektorn, arbetar kommissionen även med att:

  • Undersöka reformerna av banksektorns struktur genom det arbete som högnivåexpertgruppen ledd av Erkki Liikanen utför (se MEMO/12/129).

  • Reglera skuggbanker (se IP/12/253).

  • Öka kreditvärderingarnas tillförlitlighet (se IP/11/1355).

  • Skärpa reglerna för hedgefonder (se IP/09/669), blankning (se IP/10/1126) och derivatmarknaderna (se IP/10/1125).

  • Omarbeta de nuvarande reglerna om handeln med finansiella instrument (se IP/11/1219), marknadsmissbruk (se IP/11/1217) och investeringsfonder (se IP/10/869).

  • Sätta stopp för ersättningssystem hos bankerna som uppmuntrar till dumdristighet (se IP/09/1120).

  • Reformera revisionssektorn (se IP/11/1480) och redovisningssektorn (se IP/11/1238).

2. Förslag som förväntas träda i kraft inom kort:

Avvecklingsförslag för krisdrabbade banker

Kommissionens förslag om verktyg för rekonstruktion och avveckling av krisdrabbade banker, antaget den 6 juni, är det sista i en serie av åtgärder som har föreslagits för att stärka Europas banksektor och undvika framtida finanskrisers spridningseffekter, med negativa effekter för bankkunder och skattebetalare.

För att garantera att den privata sektorn betalar sin beskärda del i framtida räddningsinsatser har EU föreslagit gemensamma regler och befogenheter för att hjälpa EU-länder att ingripa för att hantera krisdrabbade banker. Upprepade räddningsinsatser för banker har gett näring åt en allmän känsla av stora orättvisor, ökat statsskulderna och lett till en ökad börda för skattebetalarna.

Gemensamma EU-regler för rekonstruktion och avveckling av banker skulle göra det möjligt att förebygga kriser och bidra till att lösa dem i tid med hjälp av ett antal avvecklingsverktyg som används vid behov.

Vilka instrument erbjuder Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) för banksektorn?

Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) kommer att ha en utlåningskapacitet på 500 miljarder euro. ESM kommer att kunna ge lån åt medlemsländer inom euroområdet som inte omfattas av något program, i det särskilda syftet att rekapitalisera finansiella institut. Sådant finansiellt stöd förutsätter ett positivt beslut från ledamöterna i ESM-rådet, dvs. finansministrarna från euroområdets medlemsländer. Stödvillkoren ska beskrivas närmare i ett samförståndsavtal och kommer att innefatta institutionsspecifika och övergripande villkor. Rekapitalisering kan även ske inom ramen för ett lån som är kopplat till ett omfattande makroekonomiskt korrigeringsprogram. ESM-fördraget föreskriver för närvarande inte direktutlåning från ESM till finansiella institutioner.

3.Eventuella åtgärder på medellång sikt

Kommissionen är redo att i höst lägga fram centrala förslag för att införa mer integrerad och direkt banktillsyn på EU-nivå, ett gemensamt insättningsgarantisystem och avvecklingsfonder, grundade på Europeiska rådets politiska riktlinjer.

Följande delar bör ingå i samma övergripande ram eftersom de bygger på samma grundprincip: Riskdelning inom insättningsgarantisystemet kräver en integrerad och stark tillsyn av banksektorn som kan garantera ett ömsesidigt förtroende mellan alla berörda länder.

  • Ett integrerat system för tillsynen av gränsöverskridande banker

Medan de europeiska tillsynsmyndigheternas nuvarande roll främst är att övervaka de nationella tillsynssystemens funktion och samstämmighet avser kommissionen att lägga fram ett förslag om ett banktillsynssystem på EU-nivå. Det nuvarande systemet är för splittrat för att klara av dagens utmaningar, och detta hämmar det nödvändiga förtroendet mellan medlemsländer. Detta kräver politiskt samförstånd om mer och oberoende EU-tillsyn.

  • Ett gemensamt insättningsgarantisystem

I samband med förslaget om insättningsgarantisystemet 2010 lade kommissionen fram förslaget om ömsesidig utlåning, om ett av systemen skulle sakna medel. Kommissionen undersöker olika alternativ för att bygga vidare på detta. Insättningsgarantisystemet och avvecklingsfonden ingår i samma ram, eftersom en lyckad avveckling av en bank kan förebygga behovet att använda insättningsgarantin.

  • En EU-fond för avveckling

Vårt förslag om verktyg för rekonstruktion och avveckling av krisdrabbade banker kan vara ett första steg mot en EU-fond för avveckling. Kommissionen föreslår inrättandet av fonder på nationell nivå, vilka skulle samarbeta och låna ut pengar till varandra på vissa villkor och när det är nödvändigt i syfte att skapa ett europeiskt system av avvecklingsfonder.

En närmare integration av tillsyns- och avvecklingsprogram för gränsöverskridande institut kommer vidare att behöva organiseras på förhand. Förslaget innehåller mekanismer för att garantera att nationella myndigheter och den europeiska bankmyndigheten samarbetar för att hjälpa gränsöverskridande banker som har problem.

Medlemsländer erbjuds att slå samman insättningsgaranti- och avvecklingsfinansieringssystemet i stället för att skapa separata avvecklingsfonder. Se MEMO/12/416.

Förslaget måste gå igenom beslutsprocessen och har nu lagts fram för Europaparlamentet och rådet.

4. Andra idéer för framtida reflektion

Förutsättningarna för att tillåta Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och/eller ESM att erbjuda bankerna hjälp direkt är också en viktig fråga. Möjligheten att undvika eller bryta kopplingen mellan staterna och bankerna kan vara ett alternativ till direkt bankrekapitalisering, vilket inte är en del av ESM-fördraget i dess nuvarande form. Detta bör bidra till framtida reflektion, för att gå till botten med problemet med den pågående skuldkrisen.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website