Navigation path

Left navigation

Additional tools

Ekonomisk styrning på EU-nivå: ett stort framsteg

European Commission - MEMO/11/364   31/05/2011

Other available languages: EN FR DE DA ES NL IT PT FI EL CS ET HU LT LV MT PL SK SL BG RO

MEMO/11/364

Bryssel den 31 maj 2011

Ekonomisk styrning på EU-nivå: ett stort framsteg

EU och medlemsstaterna har fattat en rad viktiga beslut som kommer att medföra en starkare ekonomisk samordning och budgetsamordning för hela EU men särskilt för euro-området. Därmed rättar man till obalansen mellan de två komponenterna i EU:s ekonomiska och monetära union. Besluten kommer att resultera i bättre samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. Krisen har visat att detta är absolut nödvändigt. Medlemsstaternas ekonomier – som är beroende av varandra – kommer därigenom att ha bättre möjligheter att inrikta sig på tillväxt och sysselsättning. Detta är ett stort steg framåt.

Den nya ekonomiska styrningen baseras på tre huvudåtgärder för att komma till rätta med krisen:

1. Stärka den gemensamma ekonomiska agendan genom skärpt EU-tillsyn

  • Vi har kommit överens om de ekonomiska prioriteringarna för EU: Europa 2020-strategin är EU:s gemensamma ekonomiska agenda. Den fastställer tydliga prioriteringar och mål på EU-nivå och det nationella planet för att främja tillväxten under de kommande tio åren. I den årliga tillväxtöversikten fastställs de prioriterade åtgärderna för de kommande 18 månaderna. Dessa omsätts därefter i nationella mål och åtgärder som är speciellt anpassade till varje EU-lands enskilda behov. I Euro plus-pakten fastställs ytterligare åtaganden för de deltagande länderna.

  • EU-tillsynen av den ekonomiska politiken och finanspolitiken kommer att skärpas:
    Kommissionen har föreslagit att EU ska ges nya styrmedel för att förebygga ohållbara offentliga finanser och betydande ojämlika konkurrensvillkor mellan medlemsstaterna. Detta innebär att länder som ingår i euroområdet och som inte följer reglerna kan bötfällas. Europaparlamentet och rådet förväntas nå en slutlig överenskommelse om paketet i juni 2011.

  • Vi kommer att diskutera våra ekonomiska prioriteringar och vår respektive budgetpolitik vid samma tidpunkt varje år. Vårt nya samordningsinstrument för att övervaka åtagande på EU-nivå utgörs av den europeiska planeringsterminen. Under de första sex månaderna varje år kommer diskussioner att äga rum om både EU:s ekonomiska agenda, på grundval av den årliga tillväxtöversikt som presenteras av kommissionen i januari, och medlemsstaternas prioriteringar som presenteras i deras nationella program på våren. Landsspecifika rekommendationer kommer att utfärdas i juni, så att det finns tid att inbegripa dem i de nationella budgetarna och ekonomiska handlingsprogrammen under det därpåföljande året.

2. Värna om stabiliteten i euroområdet.

För att motverka statsskuldkrisen under 2010 inrättade EU tillfälliga stödmekanismer, som 2013 ersätts av den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen. Dessa stödåtgärder bidrar till att bevara den finansiella stabiliteten i euroområdet. De är kopplade till villkor som strikt konsoliderar de offentliga finanserna och genomför reformprogrammen. Åtgärderna utvecklas in nära samarbete med IMF och stöds av denna.

3. Åtgärda brister i finanssektorn:

EU har infört nya regler och organ för att i ett tidigare skede kunna ta itu med problem och säkerställa att alla finansiella aktörer omfattas av lämplig reglering och tillsyn. Dessutom kommer nya stresstester av bankerna att genomföras på ett mer systematiskt och strikt sätt. En sund finanssektor är viktig för att företag och hushållen ska kunna låna.

1. Stärka den gemensamma ekonomiska agendan genom skärpt EU-tillsyn

En gemensam ram är avgörande för att EU ska kunna ta itu med de ekonomiska utmaningarna och komma igen med en starkare tillväxt. Att det tidigare inte fanns ett klart system för ekonomisk styrning mellan medlemsstaterna ledde till obalans och missade möjligheter, vilket gjorde EU mer sårbart när krisen slog till. För att detta inte ska upprepas föreslog kommissionen Europa 2020-strategin, som antogs av Europeiska rådet i juni 2010. Strategin omfattar följande: 1. En gemensam ekonomisk agenda. 2. En striktare ram för EU-tillsyn. 3. Ramen ska fastställas och övervakas på ett samordnat sätt.

1.1. Europa 2020, den årliga tillväxtöversikten och Euro plus-pakten

Europa 2020-strategin1 är EU:s gemensamma ekonomiska agenda som ska ta EU ur krisen och främja en smart, hållbar och inbegripande tillväxt under de närmaste tio åren. Strategin omfattar både kortsiktiga utmaningar till följd av krisen och behovet av strukturreformer och stimulansåtgärder för att hjälpa Europa ur krisen och stärka den europeiska ekonomin så att den blir mer motståndskraftig när det gäller nya ekonomiska bakslag i framtiden.

Europa 2020-strategin bygger på en enkel och effektiv tillämpningsmekanism med mål, konkreta prioriterade åtgärder och övervakning. Den består av följande element:

  • Fem mål för 2020. Fem mål har fastställts för 2020 för att katalysera insatserna inom de områden som är avgörande för EU:s framtid: sysselsättning, innovation, klimat/energi, utbildning och social integration. Dessa mål har fastställts gemensamt för EU och har nu även överförts som nationella mål för varje medlemsstat.

  • 75 % av befolkningen i åldrarna 20–64 ska ha ett arbete.

  • 3 % av EU:s BNP ska investeras i forskning och utveckling.

  • EU ska minska sina koldioxidutsläpp med 20 %, förbättra sin energieffektivitet med 20 % och se till att andelen förnybar energi inom all energiförbrukning uppgår till 20 %.

  • Andelen ungdomar som slutar skolan i förtid ska vara under 10 % och minst 40 % av den yngre generationen ska ha fullbordat högre studier.

  • Antalet personer som hotas av fattigdom ska minska med 20 miljoner.

  • Sju ”flaggskeppsinitiativ” För att öka framstegstakten med avseende på målen för Europa 2020 har kommissionen presenterat sju flaggskeppsinitiativ som omfattar "En digital agenda för Europa2", "Innovationsunionen3", "Unga på väg”4", " Ett resurseffektivt Europa”5", " Industripolitik för en globaliserad tid”6", "En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen”7" och " Europeisk plattform mot fattigdom”8". Den nyligen antagna inremarknadsakten9 är ytterligare ett exempel på en åtgärd från kommissionen som stöd för Europa 2020.

  • Tio konkreta åtgärder för 2011. I januari 2011 redogjorde kommissionen i sin årliga tillväxtöversikt10 för hur man fortsättningsvis tänkte gå till väga genom att fastställa fler omedelbara åtgärder för de kommande arton månaderna.

  • Tre prioriteringar för att garantera makroekonomisk stabilitet: 1. Få ordning på statsfinanserna. 2. Vidta åtgärder om det uppstår stora underskott eller överskott i bytesbalansen. 3. Skapa stabilitet inom finanssektorn. Exempel: Samtliga medlemsstater inför under 2011 planer för konsolidering av de offentliga finanserna med strikta underskottsmål som ska uppnås i år och med målet att få ned budgetunderskotten till under 3 % av BNP inom en fastställd tidsram.

  • Fyra prioriteringar för att stödja strukturreformerna: 1. 1. (på nytt) få in arbetslösa på arbetsmarknaden genom att det blir mer lönsamt att arbeta, 2. få till stånd den brådskande reformen av pensionssystemet, 3. se till att arbetslöshetsersättning utformas så att arbete lönar sig, och 4. skapa bättre balans mellan flexibilitet och säkerhet på arbetsmarknaden. Den gemensamma europeiska sociala modellen ska dock därför inte överges. Det innebär snarare att arbetstillfällen skapas för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden.

  • Tre prioriteringar som tidigarelägger tillväxtfrämjande åtgärder: 1. Avlägsna kvarvarande hinder för inre marknaden. 2. Öka investeringar i energi-, transport- och IT-infrastrukturer, bland annat genom innovativ finansiering (däribland EU-projektobligationer). 3. Skapa kostnadseffektiv tillgång till energi. Ökad tillväxt leder även till snabbare konsolidering av statsfinanserna och stödjer strukturreformerna.

  • Euro plus-pakten – en tilläggsagenda med ytterligare reformer – har antagits av euroländerna, som ett uttryck för deras djupare ömsesidiga beroende, och av sex länder som inte ingår i euroområdet som har valt att ansluta sig till denna pakt. Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Pakten omfattar fyra områden: konkurrenskraft, sysselsättning, långfristigt hållbara offentliga finanser och förbättrad finansiell stabilitet.

  • Pakten antogs vid Europeiska rådets vårmöte den 24–25 mars 2011. Alla 23 signatärer har förbundit sig att genomföra alla reformer som ingår i pakten. De övriga fyra medlemsstaterna kan när som helst ansluta sig till pakten om de så önskar.

  • Pakten ingår fullständigt i den nya ramen för ekonomisk styrning och de åtaganden som gjorts inbegrips i de berörda medlemsstaternas nationella reformprogram*.

  • En integrerad tillämpningsmekanism för att se till att EU:s åtaganden verkligen utmynnar i nationella reformer. Medlemsstaterna åtar sig följande:

  • Ställa upp nationella mål som ska uppnås fram till 2020, varigenom länderna åtar sig att bidra till EU:s samlade insatser. Detta skedde 2010. Kommissionen följer nu utvecklingen.

  • Redogöra i de nationella reformprogrammen* och stabilitets- och konvergensprogrammen* för de åtgärder man avser att vidta på hemmaplan för att leva upp till det som beslutats på EU-nivå. Det bör omfatta både tillväxtöversikten och de nyckelområden som ingår i Euro plus-pakten. De nationella reformprogrammen och stabilitets- och konvergensprogrammen bör överlämnas till kommissionen.

  • Omsätta dessa åtgärder konkret genom statsbudgetarna och lagar som antas av respektive lands parlament.

1.2. Skärpt EU-tillsyn av den ekonomiska politiken och finanspolitiken

Att EU under de senaste åren inte lyckats leva upp till sina mål för den ekonomiska politiken och finanspolitiken beror delvis på att övervakningsmekanismen inte varit tillräckligt strikt. För att lösa detta problem lade kommissionen fram sex lagstiftningsförslag den 29 september 2010 (så kallade Six-Pack11). Europaparlamentet och rådet förväntas att i juni 2011 slutgiltigt godkänna förslaget. Paketet har följande tre huvudsyften:

Mål 1: Bättre förebyggande åtgärder genom en stärkt stabilitets- och tillväxtpakt

Medlemsstaterna måste undvika alltför stora budgetunderskott (över 3 % av BNP) och för hög skuldsättning (över 60 % av BNP) för att inte äventyra hållbarheten i de offentliga finanserna. Reglerna fastställs i fördragen och klarläggs ingående i stabilitets- och tillväxtpakten.

Detta uppnås både genom övervakning av EU-ländernas nationella budgetar samt övervakning och samordning av den ekonomiska politiken (enligt artikel 121 i fördraget). Medlemsstaterna fastställer därför varje år de strukturreformer och insatser som krävs för att skapa hållbarhet i de offentliga finanserna i sina stabilitets- och konvergensprogram*.

Det nya styrsystemet medför tre viktiga förändringar:

  • Ökad insyn: Medlemsstaterna ska se till att EU:s budgetram återspeglas i de nationella finansramarna på alla administrativa plan (nationellt, regionalt och lokalt). Genom att alla faktorer som nationella system för nationalräkenskaper, statistikframtagning och prognosmetoder anpassas till EU-standarder skapas större öppenhet och grupptryck.

  • Striktare regler: Medlemsstater med ohållbara offentliga finanser tvingas till betydande framsteg för att uppnå underskottskriteriet på 3 % som fastställs i de medelfristiga budgetmålen. Utgiftsökningen bör vara kopplad till den medelfristiga BNP-tillväxten så att varje extra intäkt leder till ökat sparande och inte till ökade utgifter. Länder med en skuldkvot över 60 %, kraftigt ökad skuldsättning eller som har problem med den långfristiga hållbarheten förväntas att snabbare försöka nå de medelfristiga budgetmålen.

  • Bättre genomförande av reglerna: Länder som inte respekterar de överenskomna principerna varnas redan under den förebyggande fasen av kommissionen. Om en medlemsstat vid upprepade tillfällen eller på ett särskilt allvarligt sätt överträder reglerna utfärdar kommissionen en rekommendation till medlemsstaten om att vidta korrigerande åtgärder. Rekommendationen antas av rådet om inte en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna röstar emot (omvänd kvalificerad majoritet). För länderna i euroområdet kommer rekommendationen att åtföljas av en verkställandemekanism (grundad på artikel 136 i fördraget) i form av en räntebärande deposition på 0,2 % av BNP. Denna förebyggande komponent i stabilitets- och tillväxtpakten har ytterligare stärkts genom Euro plus-pakten, enligt vilken länderna i euroområdet har åtagit sig att omvandla EU:s finanspolitiska regler i stabilitets- och tillväxtpakten till nationell lagstiftning genom ett nationellt rättsinstrument. Detta ska vara starkt bindande och hållbart (fastställas i grundlag eller i nationell lagstiftning).

Mål 2: Bättre avhjälpande åtgärder genom en stärkt stabilitets- och tillväxtpakt

Om medlemsstater inte respekterar de tröskelvärden som fastställs i fördragen utlöses förfarandet vid alltför stora underskott*. Det nuvarande budgetläget i de flesta medlemsstaterna och problemen med hög offentlig skuldsättning i en del medlemsstater visar emellertid att det nuvarande förfarandet vid alltför stora underskott inte varit effektivt. Kommissionen har föreslagit att stabilitets- och tillväxtpakten ska bli effektivare genom bättre genomförande av reglerna och möjligheten att bötfälla medlemsstaterna (se ovan). De två viktigaste ändringarna är:

  • Striktare regler: Skuldkriterierna kommer nu att vara ett kriterium vid utvärderingen av offentliga finanser. Medlemsstater med en statsskuld på mer än 60 % av BNP måste numera minska det belopp som ligger över tröskelvärdet med minst en tjugondel per år under en treårsperiod. Om de inte gör det kommer förfarandet vid alltför stora underskott att inledas. Alla relevanta faktorer som medlemsstaterna lägger fram ska beaktas när man utvärderar om skulden minskar i tillfredsställande takt. Detta överensstämmer med kommissionens förslag.

  • Bättre genomförande av reglerna: Länder i euroområdet, som är föremål för ett förfarande vid alltför stort underskott, är skyldiga att deponera ett räntelöst belopp på 0,2 % av BNP. Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag till rekommendation till berörda medlemsstater om att vidta avhjälpande åtgärder. Rekommendationen antas av rådet om inte en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna röstar emot (omvänd kvalificerad majoritet). Om rekommendationen om avhjälpande åtgärder inte följs kommer den räntelösa depositionen (se nedan) att omvandlas till böter. Bötesbeloppet kommer att höjas om rekommendationen fortsatt inte följs.

Mål 3: Åtgärda makroekonomiska obalanser och ojämlika konkurrensvillkor.

Medlemsstaterna har under de senaste tio åren gjort olika finanspolitiska val som lett till olika konkurrenskraft och stora makroekonomiska obalanser i EU. En ny övervakningsmekanism kommer att inrättas för att i ett tidigare skede upptäcka och rätta till en sådan utveckling. Följande huvudinslag kommer att ingå:

  • Ett tydligt förvarningssystem: En resultattavla med (cirka tio) externa och interna indikatorer som på ett tidigt stadium uppmärksammar eventuella obalanser i olika delar av ekonomin. Sammansättningen av indikatorer kan ändras med tiden. Tröskelvärden kommer att fastställas och offentliggöras. Utvärderingen av indikatorerna kommer görs inte rent mekaniskt utan kommer att ske på grundval av en ingående analys, stabilitets- och konvergensprogrammen och de nationella reformprogrammen.

  • Striktare regler: Ett nytt förfarande vid alltför stora obalanser* kommer att införas, baserat på artikel 121 i fördraget. Förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna har utgjort modell. Om kommissionen anser att det finns (eller föreligger) risk för makroekonomisk obalans kommer man att föreslå att rådet inleder ett förfarande vid alltför stora obalanser. Den berörda medlemsstaten kommer att rekommenderas att anta en handlingsplan för avhjälpande åtgärder som fastställer när åtgärderna ska genomföras. Framstegen ska ses över regelbundet.

  • Bättre genomförande av reglerna: Verkställandemekanismerna för länderna i euroområdet kommer att innebära både böter (0,1 % av BNP) och icke-finansiella åtgärder om en obalans inte rättas till.

1.3. Den europeiska planeringsterminen

Tidigare granskade EU-institutionerna den ekonomiska politiken under våren och budgeten under hösten. Detta innebar att man först i efterhand granskade i vad mån medlemsstaterna levde upp till de åtaganden man gjort på EU-nivå. Beslut om de ekonomiska målen fattades således utan att man säkert visste hur mycket pengar man förfogade över.

Från och med nu kommer medlemsstaterna och kommissionen att samtidigt diskutera strukturreformer, stimulansåtgärder och övervakning av finanspolitiken. Diskussionerna på EU-nivå kommer att äga rum varje år från januari till juni (den europeiska planeringsterminen12 som således avser det första halvåret varje år). Därmed kommer man på EU-nivå att kunna anpassa de ekonomiska besluten och budgetramarna till varandra, så att effektiviteten stärks och genomförandet på nationell nivå förbättras. De nya åtagandena enligt Euro plus-pakten kommer också att fullt ut integreras i den nya processen.

Hur kommer det att fungera i praktiken?

  • Januari: Kommissionen fastställer kursen. Kommissionen kommer att inleda varje cykel med att i januari lägga fram den årliga tillväxtöversikten*13 med klar redogörelse för det ekonomiska läget i EU och vägledning för ytterligare nödvändiga prioriteringsåtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna. Översikten kommer att innehålla tre delar av den ekonomiska politiken: Makroekonomisk politik och finanspolitik, strukturreformer och stimulansåtgärder.

  • Mars: Politiskt godkännande av Europeiska rådet. Vid sitt vårmöte kommer Europeiska rådet att diskutera och godkänna planen för ekonomisk reform och finanspolitik i ett enda kapitel i slutsatserna. Stats- och regeringscheferna kommer därefter att ansvara för den gemensamma ekonomiska agendan och budgetövervakning och att genomförandet sker på ett korrekt sätt i respektive land.

  • April/maj: presentation av de nationella programmen. Medlemsstaterna kommer därefter att för kommissionen och övriga medlemsstater lägga fram de nationella reformprogrammen*, stabilitetsprogrammen* (länder i euroområdet) eller konvergensprogrammen* (länder utanför euroområdet). I de nationella reformprogrammen fastställs medlemsstaternas agenda för strukturreform och åtgärder för att främja tillväxten och sysselsättningen och göra framsteg för att uppnå målen för Europa 2020. De omfattar även de kortsiktiga åtaganden som gjorts inom ramen för Euro plus-pakten av de länder som anslutit sig till pakten. I stabilitets- och konvergensprogrammen fastställs, å andra sidan, de nationella planerna för sunda och hållbara offentliga finanser Samordningen av utarbetandet av dessa två program kommer att garantera en anpassning av processerna och återspegla vikten av att ha en god cirkel av sunda offentliga finanser och strukturreform.

  • Juni: Rekommendation från kommissionen. Efter att ha granskat de nationella rapporterna kommer kommissionen att i juni för rådet lägga fram förslag till landsspecifika rekommendationer som belyser varje medlemsstats framsteg och brister. Under junimötet kommer Europeiska rådet att diskutera dessa rekommendationer, varefter rådet antar dem. Medlemsstaterna ska när de utarbetar sina budgetar för nästkommande år ta hänsyn till rådets påpekanden. Budgetförslagen kommer även fortsättningsvis att skickas till de nationella parlamenten, som behandlar dem under andra hälften av året, och budgetbesluten kommer även framledes att vara en nationell sak. Således kommer de nationella parlamentens befogenheter inte att inskränkas på något sätt.

2. Värna om stabiliteten i euroområdet.

De offentliga finanserna har utsatts för stora påfrestningar på grund av den ekonomiska krisen och ökat alla medlemsstaters underskott och statsskuld. Tre medlemsstater utanför euroområdet har erhållit finansiellt stöd från EU (genom mekanismen för betalningsbalansstöd), IMF och Världsbanken, i utbyte mot att de gått med på att genomföra program för konsolidering av de offentliga finanserna och strukturreform. En sådan överenskommelse gjordes först med Ungern som erhöll utbetalningar på 5,5 miljarder euro mellan oktober 2008 och november 2010. Ett andra program godkändes för Lettland i januari 2009 i utbyte mot stöd för upp till 7,5 miljarder euro. Ett tredje program godkändes för Rumänien för 5 miljarder euro i maj 2009. De rumänska och lettiska programmen är fortfarande pågående.

Sedan 2010 har den offentliga skuldsättningen utvecklats till ett allvarligt problem och resulterat i att vissa av euroområdets medlemsstater inte längre kunnat refinansiera sina statsskulder på marknaden.

För att garantera stabiliteten i euroområdet och hjälpa enskilda medlemsstater med ekonomiska problem, eller som utsätts för ett starkt marknadstryck, har man inrättat tillfälliga mekanismer som en sista utväg med ett back-stopsystem. Vidare har man kommit överens om att den 1 juli 2013 ska en permanent mekanism ha inrättats.

Euroområdets medlemsstater kan på begäran få finansiellt stöd. Detta är kopplat till strikta villkor som fastställs i ett ekonomiskt saneringsprogram som förhandlas med kommissionen och Internationella valutafonden (IMF) i samarbete med Europeiska centralbanken (ECB). Med hjälp av dessa mekanismer kan EU agera och försvara euron även i de mest trängda lägena. Detta återspeglar det gemensamma intresset och solidariteten inom euroområdet samt medlemsstaternas enskilda ansvar gentemot övriga medlemsstater.

- Mekanism för bilaterala lån (Grekland) En tillfällig mekanism inrättades den 2 maj 2010 för att förhindra den direkt överhängande risken för att Grekland skulle gå i statskonkurs. Länderna i euroområdet kom överens om att tillsammans med IMF under en treårsperiod ge Grekland 110 miljarder euro i finansiellt stöd i form av bilaterala lån med särskilda räntesatser. Lånen kopplades till ett strikt finansiellt konsolideringsprogram som diskuterades med kommissionen, ECB och IMF. Kommissionen övervakar framstegen genom inspektionsresor och rapporter varje kvartal till finansministrarna.

Genom överenskommelsen den 11 mars 2011 anpassades löptiden för framtida och redan utbetalda delbelopp till Grekland med löptiden för lånet till Irland (i genomsnitt sju år och sex månader). Vidare beslutade man att sänka räntesatserna för de framtida och redan utbetalda delbeloppen av lånet till Grekland med 100 räntepunkter.

- Tillfälliga mekanismer till ett värde av 500 miljarder euro (2010–2013) På grund av det fortsatt spända läget på marknaden för statspapper beslutade medlemsstaterna i euroområdet och kommissionen den 10 maj 2010 att inrätta två tillfälliga mekanismer med back-stopsystem till ett värde av 500 miljarder euro för att stödja andra länder i euroområdet som eventuellt kan behöva finansiellt stöd. Det handlar alltså om den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen* (EFSM), som grundar sig på garantier från gemenskapsbudgeten på upp till 60 miljarder euro och den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF)*, ett mellanstatligt organ som tillhandahåller garantier på upp till 440 miljarder euro från medlemsstater i euroområdet. IMF beslutade att komplettera dessa mekanismer med ett potentiellt finansiellt stöd på 250 miljarder euro till länder i euroområdet.

Irland begärde i november 2010 stöd på 85 miljarder euro från dessa nyinrättade mekanismer till följd av en snabb försämring av landets finansiella läge orsakad av stora problem i banksektorn, som ytterligare förvärrade effekterna av konjunkturnedgången. Ett program förhandlades fram med kommissionen, IMF och ECB. Förenade kungariket, Danmark och Sverige beslutade att ge bilaterala lån som ett komplement till stödmekanismen14.

Mot bakgrund av händelserna i Irland och för att kunna tillgodose eventuella andra nya hjälpinsatser före 2013 beslutade man vid Europeiska rådets möte den 24-25 mars att förbättra vissa komponenter i de tillfälliga mekanismerna. Räntesatserna för EFSF-lånen (senare även räntesatserna för EFSM-lånen) sänktes för att ta bättre hänsyn till de mottagande ländernas hållbara skuldsättning. Samtidigt skulle de fortsatt vara högre än facilitetens finansieringskostnader, i linje med IMF:s prissättningsprinciper. EFSF:s aktionsområde har också gjorts mer flexibelt. I undantagsfall kan den även användas för att intervenera på primärmarknaden (t.ex. köp av nyemitterade statsobligationer) inom ramen för ett program med stränga villkor. Vidare kommer EFSF:s fulla lånekapacitet på 440 miljarder euro att kunna nyttjas fullt ut enligt kommissionens rekommendation. Ändringar beträffande den rättsliga överenskommelsen för EFSF kommer att förberedas så att de nationella parlamenten, i enlighet med gällande nationella lagstiftning, kan slutbehandla ärendet till slutet av juni 2011.

I maj 2011 beviljades även ett finansiellt stöd på 78 miljarder euro till Portugal för ge landet en möjlighet att klara av sina finansieringsproblem. Två tredjedelar av stödet kommer från EU-källor: 26 miljarder euro kommer från den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, EFSF, 26 miljarder euro från den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen, EFSM, och återstående 26 miljarder euro från IMF. Stödet kommer att utbetalas under tre år, kopplat till resultatet av de kvartalsvisa utvärderingarna av Portugals genomförande av det godkända programmet, som omfattar en ambitiös finanspolitisk anpassning, en rad stimulansåtgärder för tillväxt och konkurrenskraft och åtgärder för att stärka stabiliteten i finanssektorn.

- Den europeiska stabilitetsmekanismen (från och med den 1 juli 2013). Förra hösten beslutade medlemsstaterna i euroområdet att inrätta en i fördraget förankrad permanent mekanism för att efter 2013 kunna tillgodose eventuella behov av finansiellt stöd på ett strukturerat sätt.

Den europeiska stabilitetsmekanismen15 (ESM) kommer att inrätta en permanent ram för krislösning och ta över både europeiska finansiella stabiliseringsmekanismens (EFSM) och europeiska finansiella stabiliseringsfacilitetens (EFSF) roll, som består i att från och med den 1 juli 2013 ge finansiellt stöd till medlemsstater i euroområdet. Finansiellt stöd från ESM kommer att beviljas på grundval av strikta villkor enligt ett makroekonomiskt saneringsprogram och djupgående analys av den hållbara skuldsättningen. Arbetet kommer att ledas av kommissionen tillsammans med IMF och i samarbete med ECB. Mottagarlandet måste – med beaktande av de särskilda omständigheterna och i enlighet med IMF:s praxis – se till att man får till stånd en lämplig form av åtagande från den privata sektorn. Medlemsstater utanför euroområdet kan från fall till fall besluta om att delta i åtgärder inom ramen för ESM (vilket för närvarande är fallet med Irland).

Villkoren för ESM, däribland dess styrning, kapitalstruktur och kapitalfördelning, huvudsäte, instrument och IMF-inblandning beslutades vid toppmötet för euroområdet den 11 mars och antogs vid Europeiska rådets möte den 24–25 mars. Den europeiska stabilitetsmekanismen kommer att ha en faktisk utlåningskapacitet på 500 miljarder euro (ett tecknat kapital på totalt 700 miljarder euro, varav 80 miljarder euro i form av inbetalt kapital och en kombination av utfäst garantikapital och garantier från euroområdets medlemsstater på totalt 620 miljarder euro).

För att inrätta ESM kommer fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 136) att ändras. Kommissionen och Europarlamentet har godkänt förslaget och Europeiska rådet tillstyrkte denna ändring i februari och mars 2011. Det nationella ratificeringsförfarandet kan därmed inledas.

3. Åtgärda bristerna i finanssektorn

Sedan finanskrisen bröt ut 2008 har EU:s åtgärder inriktats på att åtgärda bristerna i reglerna för finanssektorn och förbättra tillsynen inom sektorn i syfte att öka stabiliteten, insynen och förtroendet.

  • En verkligt effektiv ny struktur för den finansiella tillsynen inrättades i januari 2011 genom europeiska systemrisknämnden, vars uppgift är att säkerställa att makroekonomiska risker upptäcks tillräckligt tidigt. Detta kompletteras med tre sektoriella europeiska tillsynsmyndigheter: Europeiska bankmyndigheten (EBA i London), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (EIOPA i Frankfurt), samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA i Paris) 16.

  • Förbättrade regler för kapitalkraven för banker, investerings- och försäkringsbolag håller på att fastställas: en fjärde översyn av kapitalkravsdirektivet för banker och investeringsbolag och Solvens II-direktivet för försäkringsbolag (som träder i kraft 2013). Finansinstitutens riskhantering kommer att förbättras genom befintliga och nya regler om ersättningspolicy och bonusar i finansinstitut och kommer att minska incitamenten för kortsiktigt risktagande. Övergripande bestämmelser antas för att säkerställa att alla finansmarknadsaktörer, alla marknader och alla produkter omfattas av lämplig lagstiftning och effektiv kontroll17. Man har redan vidtagit åtgärder för att inrätta en ram för hedgefonder och private equity och antagit en del bestämmelser för kreditvärderingsinstitut. Mer måste dock göras. Fler initiativ håller på att förhandlas eller kommer att läggas fram inom snar framtid18, bland annat vad gäller derivat, blankning, finansmarknader och marknadsmissbruk. Det är kommissionens ansvar att utarbeta nödvändiga lagstiftningsförslag för att de åtaganden som gjordes vid G20-mötena i London, Pittsburgh och Washington ska kunna genomföras under sommaren 2011.

  • Viktigt är att man lyckas motverka fenomenet moralisk risk som innebär att bankerna i princip litar till att regeringarna träder in om de drabbas av allvarliga problem. Kommissionen kommer därför inom de närmaste månaderna att föreslå en omfattande ram för avveckling av konkurshotade banker, för att säkerställa att banker kan gå i konkurs under ordnade former utan att skattebetalarna ska behöva betala notan.

Samtidigt arbetar man på att återställa lönsamheten inom banksektorn och att ta sig ur krisen.

  • Bankstresstester är ett av de verktyg som EU använder för att upptäcka potentiella svagheter, förebygga konkurs eller att systemet upphör att fungera. Testerna utvärderar den allmänna motståndskraften inom EU:s banksektor och enskilda bankers solvens vid en tänkt ny kris. Arbetet leds av EBA. Andra aktörer är ECB, kommissionen och nationella tillsynsmän som ansvarar för genomförandet av testerna på nationell nivå.

  • Två stresstestomgångar har genomförts sedan 2008. I mars påbörjade EBA en ny serie stresstester hos ett stort urval av EU-banker. Man kommer att göra noggranna inbördes granskningar och kvalitetskontroller och resultaten kommer att offentliggöras i mitten av juni 2011. Det måste råda full öppenhet i fråga om bankernas exponering. Alla banker som enligt stresstesterna bedöms sårbara eller ha otillräcklig eget kapital förväntas vidta erforderliga åtgärder. Redan innan resultaten av de nya stresstesterna offentliggörs kommer medlemsstaterna att presentera särskilda omstruktureringsplaner för de utsatta instituten, däribland potentiella marknadsbaserade lösningar som direktfinansiering på marknaden eller avyttringar. Men det krävs även fasta ramar för rekapitalisering av enskilda institut och snabbare omstrukturering av banker inom ramen för EU:s regler om statligt stöd. De stresstestscenarier som tagits fram av EBA i nära samarbete med ECB, ESRB och kommissionen är ytterst strikta och utgör ett svar på marknadens betänkligheter i fråga om allvarlighetsgraden och testens omfattning. När det gäller statsskulderna kommer man att simulera chocker i bankernas innehav i handelslager.

  • Dessutom kommer EBA att göra en översyn av bankernas finansieringsstruktur och likviditeten i deras portföljtillgångar.

ORDLISTA TERMER AVSEENDE EKONOMISK STYRNING

Årlig tillväxtöversikt: läggs fram av kommissionen vid årets början. I den årliga tillväxtöversikten fastställs EU:s ekonomiska prioriteringar för att främja tillväxten och sysselsättningen de kommande tolv månaderna. Den årliga tillväxtöversikten utgör grunden för den vägledning som utfärdas vid Europeiska rådets vårmöte och som sedan omsätts till nationella planer i april/maj. Presentationen av den årliga tillväxtöversikten inleder även den europeiska planeringsterminen.

Euro plus-pakten: är en tilläggsagenda som kompletterar den årliga tillväxtöversikten med ytterligare reformer som euroområdets medlemsstater har förbundit sig att genomföra och som andra medlemsstater kan delta i om de så önskar [vilket Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien har gjort]. Pakten som ingicks i mars 2011 är inriktad på konkurrenskraft, sysselsättning, långfristigt hållbara offentliga finanser och förbättrad finansiell stabilitet.

Europa 2020-strategin är EU:s gemensamma ekonomiska agenda: en tio-års reformstrategi för att främja tillväxt och sysselsättning samtidigt som social integration främjas och miljöförändringar bekämpas. I strategin, som godtogs i mars 2010, fastställs fem åtgärder för tillväxt och fem mål som ska uppnås senast 2020 med hänsyn till sysselsättning, forskning och innovation, energi, utbildning och fattigdomsbekämpning.

Den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF): inrättades i maj 2010 som ett mellanstatligt organ som kan låna ut upp till 440 miljarder euro till länder i euroområdet i behov av finansiellt stöd. Det är euroområdets medlemsstater själva som tillhandahåller lånegarantierna. EFSF kommer att ersättas av den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM) från och med den 1 juli 2013.

Den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM): inrättades också i maj 2010 för att tillhandahålla lån på maximalt 60 miljarder euro till euroområdets medlemsstater i behov av finansiellt stöd. EFSM garanteras inom ramen för gemenskapsbudgeten, utan faktiska utbetalningar från själva budgeten. EFSM kommer också att ersättas av den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) från och med den 1 juli 2013.

Den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM): EU:s permanenta mekanism för krislösning kommer att vara i drift från och med den 1 juli 2013. Den kommer att ersätta EFSM och EFSF som det instrument genom vilket finansiellt stöd kan ges till de av euroområdets medlemsstater som är i behov av dylikt stöd. Finansiellt stöd kommer att beviljas på grundval av strikta villkor enligt ett makroekonomiskt saneringsprogram. EMS-villkoren antogs vid Europeiska rådets möte i mars 2011. Den europeiska stabilitetsmekanismen kommer att ha en faktisk utlåningskapacitet på 500 miljarder euro. För att möjliggöra inrättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen har en ändring av artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt antagits.

Den europeiska planeringsterminen: Med början 2011 kommer årets första sex månader att omfatta en intensiv samordning av politiken mellan EU-institutionerna och de 27 medlemsstaterna både när det gäller den ekonomiska agendan och budgetövervakningen. Detta är ett av de viktigaste momenten i den förbättrade ekonomisk styrningen Planeringsterminen inleds i januari genom att kommissionen lägger fram den årliga tillväxtöversikten, i vilken EU:s prioriteringar fastställs för ekonomisk reform och konsolidering av de offentliga finanserna. Dessa prioriteringar diskuteras och godkänns sedan vid Europeiska rådets möte i mars. I april kommer medlemsstaterna att för kommissionen och övriga medlemsstater lägga fram de nationella reformprogrammen, stabilitetsprogrammen eller konvergensprogrammen. Kommissionen kommer därefter att utfärda rekommendationer om dessa program som godkänns vid Europeiska rådets möte i juni och formellt antas vid rådets möte i juli. Medlemsstaterna beaktar sedan detta vid utarbetandet av sina respektive budgetar som debatteras i de nationella parlamenten på vanligt sett under den andra hälften av året, vilket säkerställer att denna process för första gången får en europeisk dimension.

Förfarandet vid alltför stora underskott: medlemsstaterna måste undvika alltför stora budgetunderskott (över 3 % av BNP) och för hög skuldsättning (över 60 % av BNP). Kommissionen har föreslagit att det gällande förfarande vid alltför stora underskott ska stärkas. Detta förfarande syftar till att förhindra regeringarna överskrider dessa gränser. Om en medlemsstat inte respekterar dessa gränser beslutar rådet på grundval av en rekommendation från kommissionen att inleda förfarandet vid alltför stora underskott. Länder i euroområdet, som är föremål för ett förfarande vid alltför stort underskott, är skyldiga att deponera ett räntelöst belopp på 0,2 % av BNP och att vidta avhjälpande åtgärder enligt rådets rekommendation. Om ett land underlåter att följa rekommendationen kommer depositionen att omvandlas till böter.

Förfarande vid alltför stora obalanser: Ett av de viktigaste momenten i EU:s nya ekonomiska styrning är tonvikten på att spåra och åtgärda makroekonomiska obalanser och ojämlika konkurrensvillkor, i synnerhet inom euroområdet. Med hjälp av en resultattavla med cirka tio indikatorer kommer kommissionen att upptäcka eventuella obalanser som uppkommer i olika delar av ekonomin. På rekommendation av kommissionen kan rådet inleda ett förfarande vid alltför stora underskott mot en medlemsstat där obalanser förekommer eller riskerar att uppkomma. För länder i euroområdet kan underlåtenhet att åtgärda obalanser enligt en godkänd plan och inom en angiven tidsfrist leda till böter på 0,1 procent av BNP.

Nationella reformprogram: Alla medlemsstater överlämnar i april/maj ett nationellt reformprogram till kommissionen efter Europeiska rådets möte i mars. I reformprogrammet fastställs de ekonomiska reformer och stimulansåtgärder som ska antas under det kommande året och därefter för att få den berörda medlemsstaten att närma sig de mål som den åtagit sig att uppnå inom ramen för Europa 2020. Medlemsstaterna överlämnar sina nationella reformprogram tillsammans med sina stabilitets- och konvergensprogram (inriktade på konsolidering av de offentliga finanserna). Kommissionen grundar sina landsrekommendationer på båda planer.

Stabilitets- eller konvergensprogram: Under de veckor som följer efter Europeiska rådets marsmöte överlämnar medlemsstaterna till kommissionen sina planer för sunda offentliga finanser och hållbarhet i de offentliga finanserna. För länderna i euroområdet rör det sig om stabilitetsprogram och för övriga medlemsstater konvergensprogram. Kommissionen utvärderar dessa program tillsammans med medlemsstaternas nationella reformprogram under april och maj. Kommissionens rekommendationer godkänns vid Europeiska rådets möte i juni och godkänns formellt av rådet kort därpå.

Stabilitets- och tillväxtpakten: utgör den ram med vilken EU säkerställer hållbarheten i de offentliga finanserna i alla 27 medlemsstater och i euroområdet i synnerhet. Reformen av EU:s ekonomiska styrning som kommer att godtas formellt i juni 2011 kommer att göra stabilitets- och tillväxtpakten tydligare, starkare och mer effektiv när det gäller både förebyggande och efterlevnad. Kriterierna för statsskuld och offentligt underskott kommer att väga lika tungt för första gången. Medlemsstaterna kommer att tvingas till betydande framsteg för att uppnå de medelfristiga budgetmålen och utgiftsökningen måste löpa jämsides med BNP-tillväxten. Kommissionen kommer att rekommendera böter på 0,2 % av BNP för länder i euroområdet som underlåter att vidta avhjälpande åtgärder för att uppnå dessa mål inom en viss tidsfrist. Dessa böter kommer att utdömas om inte en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna röstar emot dem.

1 :

* Alla uttryck som är märkta med * förklaras i ordlistan som bifogas detta memo.

Se IP/10/225

2 :

Se IP/10/581, MEMO/10/199 och MEMO/10/200

3 :

Se IP/10/1288 och MEMO/10/473.

4 :

Se IP/10/1124 och MEMO/10/408.

5 :

Se IP/11/63 och MEMO/11/43.

6 :

Se IP/10/1434, MEMO/10/532 och MEMO/10/533

7 :

Se IP/10/1541 och MEMO/10/602.

8 :

Se IP/10/1729 och MEMO/10/687.

9 :

Se IP/10/1390, MEMO/11/469 och MEMO/11/239

10 :

Se IP/11/22 och MEMO/11/11.

11 :

Se IP/10/1199, MEMO/10/455, MEMO/10/454 och MEMO/10/456

12 :

Se IP/11/22 och MEMO/11/14.

13 :

Se MEMO/11/11

14 :

Se IP/10/1768

15 :

Se MEMO/10/636

16 :

Se MEMO/10/434

17 :

Se IP/10/1353, MEMO/10/506 och MEMO/10/660

18 :

Se MEMO/11/6


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website