MEMO/08/31

Bryssel den 23 januari 2008

Statligt stöd: Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd – vanliga frågor

(Se också IP/08/80)

Varför utfärda riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd?

Statligt stöd måste uppfylla vissa kriterier och godkännas av Europeiska kommissionen. Kommissionen utfärdar riktlinjer och rambestämmelser för att hjälpa medlemsstaterna genom att på förhand tillkännage vilka åtgärder den kommer att betrakta som förenliga med den gemensamma marknaden, och tack vare detta kan åtgärderna godkännas snabbare.

Miljöskyddet är ett viktigt mål för Europeiska unionen. Nivån på miljöskyddet anses inte vara tillräcklig hög och mer behöver göras. Orsaken är framför allt att företagen inte helt står för de kostnader som föroreningarna orsakar samhället. För att avhjälpa detta marknadsmisslyckande och främja ett bättre miljöskydd kan staten lagstiftningsvägen se till att företagen betalar för de föroreningar de orsakar (t.ex. genom skatter eller system för handel med utsläppsrätter) eller uppfyller vissa miljönormer.

I vissa fall kan statligt stöd också vara motiverat för att uppmuntra privata företag att investera mer i miljöskydd eller för att befria vissa företag från en relativt tung finansiell börda i syfte att tillämpa en strängare miljöpolitik generellt.

Samtidigt garanterar riktlinjerna att det inte är möjligt att ge dåligt riktade eller alltför stora statliga stöd som inte bara snedvrider konkurrensen utan också motverkar själva syftet att uppnå miljömålen.

Vilken koppling finns mellan riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi- och klimatpaketet?

Europeiska rådet beslutade i mars 2007 att sätta upp som mål att utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 % och att sätta upp som ett bindande mål att 20 % av EU:s totala energikonsumtion ska bestå av förnybar energi senast 2020.

I samband med energi- och klimatpaketet föreslår kommissionen ambitiösa politiska åtgärder bland annat när det gäller förnybar energi och handel med utsläppsrätter. För att dessa mål ska kunna nås omfattar paketet införandet av marknadsmekanismer som ska garantera att förorenarna betalar för sina föroreningar och att miljövänligare teknik får stöd. De nya riktlinjerna för miljöskydd är en viktig del av paketet för att ge medlemsstaterna och industrin de rätta incitamenten att öka sina miljöinsatser.

För det första stöder riktlinjerna de marknadsbaserade instrument som paketet introducerar genom att de upprätthåller en effektiv konkurrens. Det bör stå klart att målen inte kommer att nås utan effektiv konkurrens. Om förorenarna inte betalar tillräckligt och kan undvika tillräckliga miljöinvesteringar därför att de får statligt stöd, snedvrider det inte bara konkurrensen utan motverkar också själva syftet att nå EU:s ambitiösa miljömål.

För det andra omfattar riktlinjerna ett antal åtgärder som kompletterar och stöder uppnåendet av ett bättre miljöskydd. Det kan finnas situationer där principen om att förorenaren betalar inte kan genomföras ordentligt av medlemsstaterna. I sådana lägen kan statligt stöd vara ett alternativ för att åtgärda det marknadsmisslyckande som är förknippat med negativa externa miljöeffekter. Statligt stöd kan ge enskilda företag en möjlighet att ändra sitt beteende och införa miljövänligare processer eller investera i grönare teknik. Statligt stöd kan också göra det möjligt för medlemsstaterna att anta regler eller normer som är mer långtgående än gemenskapsnormerna genom att lätta på krav som är alltför betungande för vissa företag. Detta kan i sin tur främja uppnåendet av gemenskapens miljömål.

Om stödet är välriktat är riktlinjerna mycket generösa. Till exempel när det gäller produktion av förnybar energi kan medlemsstaterna täcka 100 % av företagens extrakostnader.

Vilka är de viktigaste ändringarna i de nya miljöriktlinjerna jämfört med de gamla?

De huvudsakliga ändringarna i de nya miljöriktlinjerna jämfört med 2001 års riktlinjer är följande:

1. Riktlinjerna innehåller en del nya bestämmelser, t.ex. om stöd till tidig anpassning till normer, stöd till miljöstudier, stöd till fjärrvärme, stöd till avfallshantering och stöd i samband med system för handel med utsläppsrätter.
2. Stödnivåerna har höjts avsevärt. Stödnivåerna för stora företag har höjts från 30 %–40 % till 50 %–60 %. För små företag har stödnivåerna höjts från 50 %–60 % till 70 %–80 %. Dessutom kan en extra stödbonus på 10 % ges om en investering, för att gå längre än gemenskapsnormerna eller förbättra miljöskyddet i avsaknad av gemenskapsnormer, omfattar ekoinnovation. Dessutom har man infört en möjlighet att bevilja en stödnivå på 100 % efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Till skillnad från 2001 års riktlinjer finns det inte längre någon bonus för stöd till stödområden eller för anläggningar som drivs med förnybar energi och som tillgodoser hela energibehovet för ett helt samhälle.
3. När det gäller skattenedsättningar är det enligt riktlinjerna fortfarande möjligt att bevilja långvariga miljöskattelättnader utan särskilda villkor, så länge som de berörda företagen betalar åtminstone en skatt som motsvarar gemenskapens miniminivå efter nedsättningen. Om företagen inte betalar åtminstone en skatt som motsvarar gemenskapens miniminivå är långvariga skattelättnader fortfarande möjliga, men medlemsstaterna måste visa att de är nödvändiga och proportionerliga. De företag som beviljas mycket stora nedsättningar eller befrias helt är ofta stora förorenare. Kommissionen anser att sådana undantag kan vara berättigade i vissa fall, men då ska medlemsstaterna kunna motivera att de är nödvändiga.
4. Riktlinjerna är uppdelade i en standardbedömning och en detaljerad bedömning. Metoden att detaljgranska stora stödbelopp som ges till enskilda företag har införts för att göra det möjligt att mer ingående granska enskilda fall som riskerar att snedvrida konkurrens och handel allra mest. Stödordningar som omfattar skattebefrielser och skattenedsättningar bedöms bara när det gäller själva stödordningen, dvs. enskilda företag omfattas inte av någon detaljgranskning.
5. Det finns en viktig koppling mellan de nya riktlinjerna och det allmänna gruppundantag som kommissionen kommer att anta före sommaruppehållet. Gruppundantaget befriar medlemsstaterna från skyldigheten att anmäla vissa stödåtgärder till kommissionen, och minskar på det sättet den administrativa bördan. Enligt planerna ska vissa typer av miljöstöd under ett visst belopp inte behövas anmälas till kommissionen i framtiden. Det planeras vidare att en förenklad metod för att beräkna stödbeloppet ska kunna användas enligt gruppundantagsförordningen.

Varför grundar sig stödbeloppet på de extra investeringskostnaderna för ett bättre miljöskydd och inte på de totala investeringskostnaderna?

Stödbeloppet grundar sig på de extra investeringskostnader som är nödvändiga för att uppnå en högre miljöskyddsnivå jämfört med t.ex. en anläggning som uppfyller de obligatoriska normerna eller en produktionsmetod som är mindre miljövänlig i avsaknad av normer. Om detta inte vore fallet skulle alla investeringar som förbättrar miljöskyddet berättiga till miljöstöd, även om investeringarna inte är dyrare än en alternativ investering. Dessutom skulle stödet beviljas för att öka kapaciteten eller produktiviteten. Endast statligt stöd som har en extra effekt på miljön bör godkännas, och sannolikheten för att stödet är nödvändigt för att förbättra miljöskyddet är större om stödet beviljas med motiveringen att företaget åsamkas extrakostnader.

Varför är inte nivån på investeringsstödet 100 % när stödet bara täcker extra miljökostnader?

Stödnivåerna för investeringar uppgår i regel inte till 100 % av de extra investeringskostnaderna. För det första är inte beräkningen av extrakostnader korrekt, dvs. driftsfördelar beaktas inte för anläggningens hela livstid. För det andra kan en miljövänligare image ha ett kommersiellt värde för företaget eller rentav vara oumbärlig för företagets fortsatta överlevnad. Alla beräknade extra miljökostnader behöver således inte täckas för att främja investeringen.

Om det statliga stödet är kopplat till ett anbudsförfarande kan stödnivån däremot uppgå till 100 %. Dessutom kan investeringsstöd kompletteras med driftsstöd för produktion av förnybar energi och kraftvärme för att täcka hela skillnaden mellan kostnaden för att producera energin och marknadspriset för den producerade energin. Stödet får till och med täcka en normal avkastning på investerat kapital. Stödet täcker således 100 % av extrakostnaderna.

Vad är en referensinvestering?

Referensinvesteringen är den investering som skulle ha gjorts utan statligt stöd. Det är en tekniskt jämförbar investering som ger en lägre miljöskyddsnivå (som motsvarar obligatoriska gemenskapsnormer om sådana finns) och som troligen skulle genomföras också utan stöd. När det gäller förnybar energi anses referensinvesteringen ofta vara ett gaseldat kraftverk, och när det gäller kraftvärme jämför man ofta med en anläggning med separat produktion av den huvudsakliga produktionen i kraftvärmeanläggningen. Valet av referensinvestering beror emellertid på produktionstyp och marknad, och den relevanta referensinvesteringen kan också variera över tiden. Därför är det inte ändamålsenligt att närmare gå in på begreppet referensinvestering i riktlinjerna.

Stöd kan ges om ett företag går längre än en gemenskapsnorm, men vad är en gemenskapsnorm?

EU-lagstiftningen omfattar vissa normer som anger nivån i miljöhänseende. Skyldigheten, enligt rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, att använda bästa tillgängliga teknik enligt den senaste relevanta information kommissionen har offentliggjort betraktas också som en gemenskapsnorm.

Endast de normer som åläggs enskilda företag direkt genom gemenskapslagstiftning betraktas som normer. Skyldigheter som åläggs medlemsstaterna anses inte vara normer i dessa riktlinjer.

När ska ett stöd detaljgranskas?

Risken är större att stora stödbelopp snedvrider konkurrens och handel och därför ska de detaljgranskas. Stora stödbelopp som ges till enskilda stödmottagare måste anmälas individuellt till kommissionen, även om de beviljas enligt en stödordning som kommissionen redan har godkänt. När det gäller driftsstöd för energiproduktion används tröskelvärden för kapacitet som en indikator på stora stödbelopp. Följande stöd måste anmälas individuellt till kommissionen:

1. Investeringsstöd: om stödbeloppet överstiger 7,5 miljoner euro för ett företag.
2. Driftstöd för energisparande: om stödbeloppet överstiger 5 miljoner euro för ett företag under fem år.
3. Driftstöd för produktion av el från förnybara energikällor eller kraftvärmeproduktion av förnybar värme: om stödet ges till anläggningar för produktion av el från förnybara energikällor där den åtföljande kapaciteten att producera el från förnybara energikällor överstiger 125 MW.
4. Driftstöd för produktion av biobränsle: om stödet ges till en anläggning för produktion av biobränsle där produktionen överstiger 150 000 ton per år.
5. Driftstöd för kraftvärme: om stöd ges till en kraftvärmeanläggning där kapaciteten att producera el från kraftvärme överstiger 200 MW. Stöd till värmeproduktion via kraftvärme kommer att bedömas mot bakgrund av en anmälan som grundar sig på elproduktionskapacitet.

Detaljgranskningen betyder naturligtvis inte att det planerade statliga stödet kommer att förbjudas. Det betyder bara att kommissionen kommer att kontrollera noggrant om stödet är nödvändigt och faktiskt bidrar till miljöskyddet utan att medföra en onödig snedvridning av konkurrensen.

Hur kan mitt företag få miljöstöd?

I riktlinjerna anges reglerna för vilka villkor medlemsstaterna måste uppfylla när de beviljar statligt stöd. Ett företag ska alltså vända sig till den myndighet i det egna landet som ansvarar för beviljande av miljöstöd om det vill höja nivån på miljöskyddet och behöver stöd för att kunna göra det.

Riktlinjerna finns på följande webbplats:

http://ec.europa.eu/comm/competition/state_aid/reform/reform.cfm