Navigation path

Left navigation

Additional tools

Frågor och svar om handel med utsläppsrätter och nationella fördelningsplaner

European Commission - MEMO/05/84   08/03/2005

Other available languages: EN FR DE DA ES NL IT PT FI EL CS ET HU LT LV MT PL SK SL

MEMO/05/84

Bryssel den 8 mars 2005

Frågor och svar om handel med utsläppsrätter och nationella fördelningsplaner

(Uppdaterad version av den 25 maj 2005)

1) Vad är syftet med handeln med utsläppsrätter?

Systemet för handel med utsläppsrätter[1] är en av grundpelarna i kampen mot klimatförändringen, och det är världens första internationella system för handel med koldioxidutsläpp. Det omfattar omkring 12 000 anläggningar som tillsammans står för nästan hälften av EU:s koldioxidutsläpp.

Syftet med systemet är att hjälpa EU:s medlemsstater att uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Handeln med utsläppsrätter innebär inga nya miljömål men gör att det är billigare att uppfylla de nuvarande målen. Genom att deltagande företag tillåts köpa eller sälja utsläppsrätter kan målen uppnås till lägsta möjliga kostnad. Om systemet för handel med utsläppsrätter inte hade införts skulle man ha behövt vidta andra, mer kostsamma åtgärder.

2) Vad är det som avgör utsläppsrätternas pris?

Kommissionen har ingen åsikt om vad utsläppsrätter bör kosta. Liksom på andra fria marknader styrs priset av tillgång och efterfrågan. Mellanhänder på marknaden ger prisuppgifter för utsläppsrätter som bjuds ut och som det lämnas anbud på. Kommissionen kommer inte att ingripa på marknaden för utsläppsrätter. Vid en eventuell snedvridning av marknaden är konkurrenslagstiftningen tillämplig, precis som på vilken annan marknad som helst.

3) Vad är syftet med de nationella fördelningsplanerna?

I de nationella fördelningsplanerna fastställs den totala mängd koldioxid som medlemsstaterna får tillåta sina företag att släppa ut. Företagen kan sedan i sin tur köpa eller sälja dessa utsläppsrätter. Därför måste varje medlemsstat på förhand besluta hur många utsläppsrätter som ska fördelas totalt under den första handelsperioden 2005–2007 och hur många som ska tilldelas varje anläggning som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Tanken är att medlemsstaterna genom fördelningen av utsläppsrätter ska begränsa koldioxidutsläppen från energi- och industrisektorn. De skapar på så sätt en efterfrågan som innebär att en fungerande marknad utvecklas, och de totala utsläppen kommer då att minska.

Medlemsstaterna skulle senast den 31 mars 2004 ha utarbetat och offentliggjort en nationell fördelningsplan (1 maj 2004 för de tio nya medlemsstaterna).

4) Utifrån vilka kriterier bedömer kommissionen fördelningsplanerna och hur lång tid har den på sig?

Bedömningen av fördelningsplanerna grundas på de elva gemensamma kriterierna i bilaga III till direktivet om utsläppsrätter. Enligt kriterium 1 ska den sammanlagda mängden utsläppsrätter som en medlemsstat fördelar stämma överens med dess mål enligt Kyotoprotokollet. Medlemsstaten måste alltså se till att den inte ger företagen fler utsläppsrätter än att landet kan nå sitt Kyotomål.

Medlemsstaterna kan och bör naturligtvis också vidta andra åtgärder. Det är inte bara energi- och industrisektorn som ger upphov till växthusgaser: transportsektorn svarar för 21 % av utsläppen av växthusgaser i EU, hushållen och småföretagen för 17 % och jordbruket för 10 %. Det är därför viktigt att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att minska utsläppen även inom dessa sektorer. Dessutom kan medlemsstaterna planera att köpa utsläppstillgodohavanden genom Kyotoprotokollets projektbaserade s.k. flexibla mekanismer – mekanismen för ren utveckling och gemensamt genomförande – och genom den internationella handeln med utsläppsrätter enligt Kyotoprotokollet. De flexibla mekanismerna innebär att industriländer som genomför projekt för att minska utsläppen i andra länder får tillgodoräkna sig dessa minskningar för att uppfylla sina egna åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Vid gemensamt genomförande genomförs dessa projekt i andra industriländer med Kyotomål, medan projekt inom mekanismen för ren utveckling kan genomföras i utvecklingsländer som inte har några mål enligt protokollet.

Alla dessa åtgärder och de förväntade resultaten måste anges i fördelningsplanerna. Enligt kriterium 1 bedömer kommissionen om medlemsstaten, med tanke på utsläppsnivåerna från de industrier som deltar i systemet för handel med utsläppsrätter och andra planerade åtgärder, kommer att kunna uppfylla sina Kyotomål. Eftersom det krävs en kombination av olika strategier och åtgärder för att medlemsstaterna ska kunna nå sina mål talar man i direktivet om ”strävandena mot Kyotomålet”. Enligt en rad andra kriterier ska medlemsstaterna också ange hur de tror att utsläppen kommer att utvecklas, och bedöma vilka möjligheter som finns att minska utsläppen inom olika sektorer.

Det finns också kriterier som ska garantera att det inte görs någon åtskillnad mellan olika företag och sektorer och att EU:s konkurrensregler och regler för statligt stöd följs. Enligt andra kriterier ska planen också innehålla uppgifter om hur nya deltagare kan ansluta sig till systemet, hur tidigare vidtagna åtgärder beaktas och hur hänsyn tas till ren teknik.

I början av januari 2004 publicerade kommissionen en vägledning om genomförandet av dessa fördelningskriterier. Kommissionen kan helt eller delvis avslå en plan som inte överensstämmer med kriterierna och EU-fördraget. Om den inte avslår någon del av planen kan medlemsstaten gå vidare och fatta ett slutgiltigt fördelningsbeslut. Kommissionen måste fatta ett beslut inom tre månader från den dag då medlemsstaten anmäler sin nationella fördelningsplan till kommissionen.

5) Betyder det här att medlemsstaterna inte kan fördela så många utsläppsrätter som de vill?

Ja. Antalet utsläppsrätter som en medlemsstat får fördela styrs av de 11 kriterierna. Direktivet föreskriver inte uttryckligen ett visst antal utsläppsrätter, men varje medlemsstat måste uppfylla kriterierna.

I praktiken har de därför endast ett begränsat spelrum. Om en medlemsstat var överdrivet generös med att ge ut utsläppsrätter skulle planen troligen strida mot några av fördelningskriterierna, och medlemsstaten skulle dessutom gå miste om möjligheten att använda systemet för handel med utsläppsrätter som ett redskap för att uppfylla Kyotoprotokollet. Om för många utsläppsrätter delades ut skulle det dessutom inte råda brist och ingen marknad skulle uppstå.

6) Hur många planer har kommissionen hittills granskat?

Den 7 juli 2004 avslutade kommissionen granskningen av de första åtta planerna. Fem av dessa godkändes utan förbehåll (Danmark, Irland, Nederländerna, Slovenien och Sverige), medan de tre övriga delvis avslogs (Österrike, Tyskland och Förenade kungariket).

Den 20 oktober 2004 avslutade kommissionen granskningen av åtta andra planer. Sex av dessa godkändes utan förbehåll (Belgien, Estland, Lettland, Luxemburg, Slovakien och Portugal) medan de båda andra godkändes med förbehåll (Finland och Frankrike).

I slutet av december 2004 avslutade kommissionen sin granskning av ytterligare fem planer. Fyra av dessa godkändes utan förbehåll (Cypern, Ungern, Litauen och Malta), medan Spaniens plan godkändes med förbehåll.

Den 8 mars 2005 och den 12 april 2005 godkände kommissionen med förbehåll Polens respektive Tjeckiens planer. Den 25 maj 2005 godkändes Italiens plan med förbehåll. Därmed har sammanlagt 24 planer granskats.

För varje godkännande med förbehåll angav kommissionen vilka åtgärder medlemsstaten skulle vidta för att få sin plan godkänd.

7) Varför krävde kommissionen ändringar i vissa planer?

Kommissionen upptäckte tre typer av problem:

  • Fall där medlemsstatens tilldelning av utsläppsrätter för perioden 2005–2007 äventyrar uppnåendet av dess Kyotomål (för stor tilldelning).
  • Fall där mängden utsläppsrätter för handelsperioden 2005–2007 är oförenlig med bedömningen av framstegen mot Kyotomålet, dvs. om fördelningen överstiger de förväntade utsläppen.
  • Fall där medlemsstaten har för avsikt att ändra fördelningen i efterhand. Detta innebär att medlemsstaten planerar att ingripa på marknaden efter det att fördelningen gjorts och omfördela de utfärdade utsläppsrätterna bland de deltagande företagen under perioden 2005–2007.

För stor tilldelning kan ha flera orsaker:

För det första, om en medlemsstat inte har tänkt igenom hur Kyotomålet för perioden 2008–2012 ska uppnås, utan lämnat denna fråga öppen och planerar att fastställa åtgärder i ett senare skede.

För det andra, om en medlemsstat uppger att den har för avsikt att köpa utsläppstillgodohavanden, men inte på ett trovärdigt sätt kan visa hur dessa köp ska genomföras.

För det tredje, om en medlemsstat grundar sin plan på uppskattningar (t.ex. av ekonomisk tillväxt och utsläppsökningar) som inte stämmer överens med eller är överdrivna jämfört med medlemsstatens officiella prognoser eller prognoser från andra opartiska källor.

Omfördelningar i efterhand strider mot reglerna, eftersom de kan störa marknaden och skapa osäkerhet för företagen. Om företag som minskar sina utsläpp riskerar att fråntas utsläppsrätter kommer de att tveka att genomföra utsläppsminskningar.

Om företagen tror att de gratis kan få ytterligare utsläppsrätter från regeringen kommer de att föredra det i stället för att köpa utsläppsrätter på marknaden.

8) Vad händer om kommissionen avslår en nationell fördelningsplan?

Om en nationell fördelningsplan avslås innebär det att medlemsstaten inte får gå vidare och genomföra planen som tänkt, dvs. fördela det antal utsläppsrätter som föreslagits. Kommissionen måste motivera alla beslut om avslag. Dessa motiveringar kommer att ge medlemstaten vägledning om hur den kan få planen att överensstämma med fördelningskriterierna.

Om de medlemsstater som fick delar av sina planer avslagna gör de föreslagna ändringarna behöver de inte lämna in planerna till kommissionen en gång till, utan är automatiskt behöriga att delta i utsläppshandeln.

9) Kan en medlemsstat ändra sin plan efter det att den godkänts av kommissionen?

Efter det att kommissionen godkänt en plan ska respektive medlemsstat fatta ett formellt beslut om fördelningen av utsläppsrätter. Dessförinnan kan man ändra antalet utsläppsrätter för en anläggning, om det under tiden tagits fram ett bättre sifferunderlag, om man t.ex. i ett tidigare skede använt sig av data för utsläpp längre bakåt i tiden. Medlemsstaterna får emellertid under inga omständigheter öka det totala antalet utsläppsrätter.

Efter det att det slutliga beslutet fattats på nationell nivå och den slutliga planen offentliggjorts kan inga ändringar göras, vare sig i fråga om det totala antalet utsläppsrätter eller i fråga om antalet utsläppsrätter per anläggning. Det slutliga beslutet innebär att fördelningsprocessen är avslutad och att marknaden för utsläppsrätter formellt öppnas i respektive medlemsstat.

10) Har medlemsstaterna någonting att säga till om när det gäller varandras planer?

Kommissionen bär själv hela ansvaret för bedömningen av planerna, men enligt direktivet ska alla planer också granskas av klimatförändringskommittén, som består av företrädare för medlemsstaterna. I denna kommitté kan planerna diskuteras. Kommissionen, som är ordförande i kommittén, följer diskussionerna och tar hänsyn till kommitténs synpunkter vid sina bedömningar.

Rent allmänt har klimatförändringskommittén framhållit att de nationella fördelningsplanerna spelar en viktig roll för att säkerställa att EU:s system för handel med utsläppsrätter fungerar effektivt och för att upprätthålla och stärka EU:s ledande internationella ställning och trovärdighet i klimatförändringsfrågor.

11) Hur går det med den återstående planen?

Granskningen av Greklands plan är nästan avslutad och kommissionen kommer inom kort att fatta sitt beslut.

Det ligger i alla medlemsstaters intresse att ha en godkänd plan. Om ingen nationell fördelningsplan har godkänts av kommissionen kommer industrin i medlemsstaten i fråga inte att få tillträde till EU-marknaden för utsläppsrätter förrän vid en senare tidpunkt. Målen i Kyotoprotokollet och i avtalet om att gemensamt bära bördorna måste emellertid under alla förhållanden uppfyllas.

Dessutom måste företag som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter sedan januari 2005 registrera och rapportera sina koldioxidutsläpp. I april 2006 ska de också för första gången överlämna tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka utsläppen under 2005. Om ett företag inte överlämnar några utsläppsrätter, eller inte överlämnar tillräckligt många, kommer medlemsstaten att ta ut en straffavgift på 40 euro för varje utsläppsrätt som inte överlämnats.

12) Hur många anläggningar omfattas?

Systemet för handel med utsläppsrätter kommer totalt att omfatta över 12 000 anläggningar i det utvidgade EU med 25 medlemsstater (förbränningsanläggningar, oljeraffinaderier, koksugnar, järn- och stålverk och fabriker som tillverkar cement, glas, kalk, tegel, keramik, papper och massa).

I de större medlemsstaterna omfattas omkring 1 000–2 500 anläggningar, medan antalet i de flesta andra medlemsstater ligger runt 50–400.

Antalet företag som omfattas av direktivet är givetvis mindre, eftersom stora företag har flera anläggningar som omfattas av handelssystemet.

13) När systemet väl har kommit igång, vilken är då de deltagande företagens, medlemsstaternas och kommissionens roll?

Sedan den 1 januari 2005 är företagen skyldiga att registrera sina utsläpp. De måste för varje år utarbeta en rapport om sina utsläpp. Rapporten ska lämnas in till en tredje part för godkännande (på samma sätt som en revisor granskar ett företags räkenskaper). För att undvika finansiella påföljder ska förtegen också försäkra sig om att de varje år har ett tillräckligt antal utsläppsrätter att lämna ifrån sig (vilket görs för första gången i slutet av april 2006).

På grundval av det slutliga beslutet på nationell nivå ska medlemsstaterna fördela utsläppsrätterna i slutet av februari varje år. De ska också ansvara för det nationella registret, samla in data om utsläppen och se till att varje företag lämnar ifrån sig ett tillräckligt stort antal utsläppsrätter. Varje medlemsstat ska lämna in en årsrapport till kommissionen.

Kommissionen ansvarar för registreringssystemet på EU-nivå och ska på grundval av medlemstaternas rapporter utarbeta en årsrapport. Kommissionen ska noga följa hur systemet fungerar och utifrån dessa erfarenheter göra de justeringar som behövs. Enligt direktivet ska kommissionen överlämna en rapport till rådet och parlamentet senast den 30 juni 2006. Vid utarbetandet av rapporten kommer synpunkter från alla berörda parter att samlas in.

14) Hur mycket kommer det att kosta att uppnå Kyotomålen? Kommer systemet för handel med utsläppsrätter att äventyra EU:s konkurrenskraft?

Det beror på vilka åtgärder man väljer. En av de grundläggande principerna för det europeiska klimatförändringsprogrammet har alltid varit att försöka hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att uppfylla målen i Kyotoprotokollet. Enligt nyligen gjorda kommissionsundersökningar kan målen uppnås till en årskostnad på 2,9–3,7 miljarder euro, vilket är mindre än 0,1 % av EU:s BNP. I en av dessa undersökningar kom man fram till att kostnaden skulle uppgå till 6,8 miljarder euro om det inte fanns något system för handel med utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter gör alltså att det är möjligt att ytterligare minska kostnaden för att uppnå Kyotomålen.

Hur dessa kostnader fördelas beror på de beslut som fattas i fördelningsplanerna och ytterligare åtgärder som genomförs för att kontrollera utsläppen i områden som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter.

Systemet kommer inte att äventyra EU:s konkurrenskraft utan snarare slå vakt om den, eftersom alla alternativa åtgärder skulle innebära onödigt höga kostnader för företagen i EU. Genomförandet av Kyotoprotokollet kommer dock inte bara att innebära nya ekonomiska möjligheter utan även kostnader för företagen i EU. Detta är oundvikligt – vi kan inte få något (dvs. efterlevnad av Kyotoprotokollet) utan att ge något. EU får bäst valuta för pengarna genom systemet för handel med utsläppsrätter. Om regeringarna inte använder handelssystemet för att uppnå efterlevnad kommer mer kostsamma åtgärder att behöva införas inom andra sektorer. Kostnaderna måste sättas i relation till de möjligheter som uppstår för leverantörer av ren teknik med låga koldioxidutsläpp i och utanför Europa och den fördel på medellång sikt för den europeiska industrin som en övergång till en global ekonomi med begränsade koldioxidutsläpp innebär.

”Länkdirektivet”[2] kommer att sänka kostnaderna ytterligare och värna om EU-företagens konkurrenskraft. Länkdirektivet kommer, som namnet antyder, att skapa en länk mellan Kyotoprotokollets flexibla mekanismer – det gemensamma genomförandet och mekanismen för ren utveckling – och EU:s system för handel med utsläppsrätter (se fråga 4).

I princip kan företag, som genomför projekt för att minska utsläpp utanför EU med hjälp av det gemensamma genomförandet eller mekanismen för ren utveckling, omsätta de tillgodohavanden som de tjänar från dessa projekt i utsläppsrätter, som kan användas för att följa de regler som gäller för systemet för handel med utsläppsrätter. Länkdirektivet kommer därför att innebära ytterligare sänkta kostnader för EU:s industri, genom att erbjuda fler valmöjligheter i ansträngningarna för att uppfylla gällande krav.

15) Kommer handeln med utsläppsrätter att leda till högre elpriser?

Det är viktigt att skilja mellan mål och medel i denna diskussion. Ändringar av elpriserna är inte en följd av handeln med utsläppsrätter, utan av genomförandet av Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet sätter ett tak för den tillåtna mängden utsläpp av växthusgaser, vilket innebär att EU:s ekonomi håller på att bli en ekonomi med begränsade koldioxidutsläpp. Denna begränsning ger utsläppsrätterna värde och leder till att de relativa priserna i EU:s ekonomi förändras. Varor som innebär större koldioxidutsläpp kommer att bli relativt sett dyrare än varor med mindre utsläpp.

Eftersom handelssystemet är det billigaste sättet att genomföra Kyotoprotokollet kommer prisändringarna inte att bli större än nödvändigt. Flera studier har lagts fram om elprisernas troliga utveckling och flera olika kalkyler finns tillgängliga.

Prissättningen på den avreglerade elmarknaden blir allt mer komplex och svår att förutse. Handeln med utsläppsrätter är bara en av de många faktorer som direkt påverkar elpriserna. Vissa strukturella aspekter, som avregleringen av energimarknaden och variationer på den inre energimarknaden, har mycket långtgående effekter. Kommissionen kommer att noggrant övervaka utvecklingen av energipriserna och alla andra aspekter som rör systemet för handel med utsläppsrätter.

16) Hur kommer handeln med utsläppsrätter att gagna företagen?

Låt oss säga att företagen A och B båda släpper ut 100 000 ton koldioxid om året. Regeringen ger företagen 95 000 utsläppsrätter var. En utsläppsrätt motsvarar rätten att släppa ut 1 ton koldioxid. Alltså har inget av företagen full täckning för sina utsläpp. Vid slutet av varje år måste företagen överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar deras utsläpp under året, oavsett hur stora det enskilda företagets utsläpp är. Företagen A och B måste båda täcka upp för 5 000 ton koldioxid och de har två möjligheter att göra detta. De kan antingen minska sina utsläpp med 5 000 ton eller köpa 5 000 utsläppsrätter på marknaden. För att kunna besluta vilket alternativ de ska välja, jämför de kostnaden för en utsläppsminskning på 5 000 ton med utsläppsrätternas marknadspris

Låt oss anta att utsläppsrätternas marknadspris är 10 euro per ton koldioxid. Kostnaderna för minskade utsläpp hos företag A är 5 euro per ton (dvs. lägre än marknadspriset). Företag A kommer att minska sina utsläpp eftersom det är billigare än att köpa utsläppsrätter. Företag A kanske rentav minskar sina utsläpp med mer än 5 000 ton, exempelvis med 10 000 ton. För företag B kanske situationen är den omvända: minskningskostnaderna uppgår till 15 euro per ton (vilket är högre än marknadspriset), så det kommer att föredra att köpa utsläppsrätter i stället för att minska sina utsläpp.

Företag A lägger ut 50 000 euro på att minska utsläppen med 10 000 ton till en kostnad av 5 euro per ton och får 50 000 euro genom att sälja 5 000 ton för 10 euro per ton. Alltså kompenserar företag A till fullo sina kostnader för utsläppsminskningen genom att sälja utsläppsrätter, medan företaget hade haft en nettokostnad på 25 000 euro om systemet för handel med utsläppsrätter inte hade funnits. Företag B lägger ut 50 000 euro på att köpa 5 000 ton för 10 euro per ton. Utan den flexibilitet som systemet för handel med utsläppsrätter innebär skulle företag B ha varit tvunget att lägga ut 75 000 euro.

Endast de företag som har låga kostnader för minskade utsläpp och därför väljer att minska sina utsläpp, som företag A, kan sälja utsläppsrätter. Därför representerar de utsläppsrätter som köps av företag B en minskning av utsläppen, trots att företag B inte själv har minskat sina utsläpp.

Detta är viktigt att komma ihåg. På det här sättet säkerställs att de billigaste minskningarna görs först. Eftersom systemet omfattar hela EU kommer företagen att söka upp de billigaste minskningarna i hela EU och göra dessa först. Det är denna flexibilitet i systemet som gör handeln med utsläppsrätter till det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå ett givet miljömål. Den totala kostnaden för industrin skulle ha varit högre om företag B hade varit tvunget att minska utsläppen från den egna anläggningen till en högre kostnad.

17) Hur kommer handeln med utsläppsrätter att fungera i praktiken?

Den rättsliga ramen för handelssystemet reglerar inte var och hur handeln med utsläppsrätter ska äga rum. Företag med åtaganden får handla med utsläppsrätter direkt med varandra eller köpa eller sälja genom en mäklare, bank eller annan mellanhand på marknaden för utsläppsrätter.

Det kan även vara så att ett företag som köper ett fossilt bränsle (kol eller gas) erbjuds utsläppsrätter tillsammans med bränslet. Slutligen kan organiserade marknader (börser för utsläppsrätter) uppstå.

Det finns även ett elektroniskt registreringssystem som håller reda på vem som äger utsläppsrätter i och med att de byter ägare på marknaden. Registreringssystemet är skilt från handeln – all handel resulterar inte i byte av ägare till utsläppsrätter, men i de fall som en affär slutar i ett ägarbyte sker en överföring av utsläppsrätter mellan konton i registreringssystemet.

På så sätt liknar registreringssystemet ett banksystem, som håller reda på vem som äger pengar på olika konton, men som inte spårar de affärer på varu- och tjänstemarknader som leder till att pengarna byter ägare. Registreringssystemet är alltså inte en handelsplats, utan det sätt på vilket utsläppsrätter handlas beslutas av deltagarna på marknaden.

Systemet är helt och hållet elektroniskt, vilket betyder att utsläppsrätter inte skrivs ut på papper, utan bara finns i ett nätbaserat registreringssystem. Varje företag med ett åtagande och personer som är intresserade av att köpa eller sälja utsläppsrätter måste ha ett konto. Systemet består av en nationell enhet i varje medlemsstat som håller i utsläppsrätterna, och en central instans på europeisk nivå som utför automatiserade kontroller vid varje överföring av utsläppsrätter för att se till att bestämmelserna i direktivet följs. En del information i systemet kommer att publiceras regelbundet i enlighet med Förenta nationernas bestämmelser och registersystemsförordningen[3]. Det har eftersträvats jämvikt mellan öppenhet i miljöfrågor och kommersiell sekretess.

Se även:

GD Miljös webbplats om handeln med utsläppsrätter:

http://ec.europa.eu/environment/climat/emission.htm

Nationella fördelningsplaner:

http://ec.europa.eu/environment/climat/emission_plans.htm

Gemenskapens transaktionsförteckning:

http://ec.europa.eu/environment/ets/


[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen.

[2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/101/EG av den 27 oktober 2004 om ändring av direktiv 2003/87/EG.
[3] Kommissionens förordning av den 21 december 2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med direktiv 2003/87/EG och beslut nr 280/2004/EG.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website