Navigation path

Left navigation

Additional tools

Other available languages: EN FR DE DA ES NL IT PT FI EL

MEMO/02/102

Bryssel den 22 maj 2002

Förklarande not om "gemenskapsmetoden"

I. Vad är gemenskapsmetoden (skulle den kunna kallas något annat)?

Gemenskapsmetoden är ett sätt att fatta beslut som gör att Europeiska unionen kan fungerar öppet, effektivt och demokratiskt. Den bygger på samspelet mellan tre oberoende EU-institutioner: Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och ministerrådet.

Huvuddragen i metoden är:

  • Europeiska kommissionen har monopol på lagstiftningsinitiativ. Dessa initiativ skall vara av gemensamt europeiskt intresse.

  • Ministerrådet, som representerar medlemsstaterna, fattar i det flesta fall sina beslut med kvalificerad majoritet.

  • Europaparlamentet, som är direktvalt av EU:s medborgare, deltar i stiftandet av lagarna, eller konsulteras åtminstone,

  • Ministerrådet kan endast ändra kommissionens förslag genom ett enhälligt beslut.

  • Medlemsstaterna genomför EU-politiken i princip.

  • EU-institutionerna kan spela en roll vid genomförandet av lagarna, särskilt när det måste ske på ett harmoniserat sätt. Ministerrådet delegerar befogenheter till kommissionen för genomförandet av lagstiftningen och ofta biträds kommissionen av kommittéer bestående av tjänstemän från medlemsstaterna.

  • EU-institutionerna, medlemsstaterna och berörda parter kan väcka talan inför EG-domstolen. Europeiska kommissionen spelar en nyckelroll när det gäller att anmäla medlemsstaterna till EG-domstolen om de inte genomförandet EU:s lagstiftning (som "fördragets väktare").

Ett mycket viktigt inslag här ovan är kommissionens ensamrätt att ta lagstiftningsinitiativ. Kommissionen har en mångnationell och oberoende administration och fattar sina beslut med politisk konsensus. Detta är den bästa garantin för att det är det gemensamma europeiska intresset som kommer till uttryck och inte nationella intressen eller partsintressen, vilket i sin tur är avgörande för att skapa tillit mellan medlemsstaterna.

Gemenskapsmetoden tillämpas för närvarande på frågor som rör den 'första pelaren' (i stora drag ekonomi-, social- och miljöfrågor, inklusive internationella ärenden som t.ex. handel). Den tillämpas inte på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller på de rättsliga och inrikes frågorna, som infördes i separata 'pelare' genom Maastrichtfördraget 1992. Inom dessa områden delas initiativrätten för det mesta mellan alla medlemsstaterna och Europeiska kommissionen och beslut måste i allmänhet fattas med enhällighet.

    II. Vad är gemenskapsmetodens starka sida jämfört med ett mellanstatligt tillvägagångssätt?

Gemenskapsmetoden gör det möjligt för medlemsstaterna att dela suveräniteten på ett demokratiskt sätt och arbeta för Europeiska unionens gemensamma intresse. Jämfört med en traditionell internationell organisations arbetssätt innebär EU:s metod följande fördelar:

  • Åtgärder som vidtas av beslutsfattarna vägleds i högre grad av tydliga rättsliga regler (rättsstatsprincipen).

  • Beslutsfattandet är transparent och omfattar en offentlig debatt i Europaparlamentet.

  • Den ger möjligheter till en enda gemensam representation för alla 15 länder i världen utanför EU, vilket möjliggör snabba och effektiva insatser.

  • Samspelet mellan institutionerna gör det möjligt att söka sig fram till ett gemensamt europeiskt intresse, och innebär också ett skydd av minoritetens intressen (t.ex. mindre medlemsstater). Den ger bättre möjligheter att föra en debatt om politiska idéer vid sidan av debatten om nationella intressen.

  • Insynen och de rättsliga förfarandena garanterar har någon har ansvaret.

  • Kommissionens nyckelroll när det gäller att balansera de olika politikområdenas intressen leder till en bättre samordning av politikområdena.

  • Mot bakgrund av kommissionens roll som väktare av fördraget och den funktion som EG-domstolens fyller leder den till beslut som garanterar att de ekonomiska aktörerna och medborgarna får klara och tydliga bestämmelser.

    Vad skulle ske om gemenskapsmetoden inte fanns?

  • Om initiativrätten delas av olika parter skulle beslutsfattandet stoppas upp, särskilt i ett utvidgat EU. Detta märks i en del sektorer redan nu.

  • Den delade initiativrätten skulle ge ett begränsat antal medlemsstater möjlighet att dominera beslutsfattandet.

  • Medlemsstaternas verkställande organ skulle kunna använda sin makt via mellanstatliga kanaler, vilket innebär svagare rättssäkerhet. Detta skulle minska demokratin inom EU.

  • Maktfördelningen i det nuvarande samspelet mellan de tre EU-institutionerna, som är karakteristisk för våra demokratier, skulle minska.

  • Den rättsliga kontrollen av maktutövningen skulle försvagas, vilket redan är fallet i den nuvarande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom delar av de rättsliga och inrikes frågorna.

  • Tilliten mellan medlemsstaterna skulle minska med tiden, eftersom det inte skulle finnas någon relativt sett neutral medlare i systemet.

III. Hur har gemenskapsmetoden förnyats med tiden?

Gemenskapsmetoden är inte statisk. Den har justerats och förnyats med tiden bl.a. genom

  • att Europaparlamentets roll utvidgats i lagstiftnings- och budgetprocessen, även om parlamentet fortfarande i stor utsträckning är uteslutet från viktiga befogenheter i EU,

  • att omröstningarna med kvalificerad majoritet blivit fler. Dock föreskrivs fortfarande enhällighet i mer än femtio rättsliga grunder i fördraget.

Historien visar hur betydelsefulla dessa omröstningar med kvalificerad majoritet är. Programmet för den gemensamma marknaden kunde förverkligas först sedan enhetsakten 1987 ändrade på beslutsreglerna från enhällighet till kvalificerad majoritet i många frågor. EU:s miljöpolitik tog ett stort steg framåt i och med Maastrichtfördraget, som införde omröstning med kvalificerad majoritet i många miljöfrågor.

Kravet på enhällighet leder ofta till politiska misslyckanden. Detta gäller exempelvis de skattefrågor som rör den gemensamma marknadens funktion. Det medför att frågor blockeras i rådet och får till följd att samarbetet mellan medlemsstaterna flyttas utanför EU:s nätverk, vilket kan komplicera den ekonomiska verksamheten på den inre marknaden.

Europeiska rådet har genom åren genomgått en viktig institutionell förändring. Europeiska rådets ökade inblandning i beslut som rör specifika frågor har skadat kvaliteten på samspelet mellan de tre EU-institutionerna. Europeiska rådet borde stärka ministerrådets auktoritet och inte undergräva den. Det borde utarbeta de breda politiska riktlinjerna, men lämna det faktiska beslutsfattandet åt de tre EU-institutionerna.


Side Bar