Navigation path

Left navigation

Additional tools

Europeiska kommissionen

Pressmeddelande

Bryssel den 6 juni 2012

Nya krishanteringsåtgärder för att undvika framtida bankakuter

Finanskrisen visade tydligt att våra offentliga myndigheter är illa utrustade för att hantera banker som råkat i svårigheter på dagens globala marknader. För att upprätthålla de grundläggande finansiella tjänsterna för allmänheten och företagen har den offentliga förvaltningen fått pumpa in pengar i bankerna och utfärda garantier i tidigare aldrig skådad omfattning: mellan oktober 2008 och oktober 2011 godkände Europeiska kommissionen 4,5 biljoner euro (motsvarande 37 % av EU:s BNP) i statligt stöd till finansiella institutioner1. Därigenom kunde man undvika massiva bankkonkurser och ekonomiskt kaos, men det har också belastat skattebetalarna med försämrade offentliga finanser, samtidigt som frågan om hur man ska hantera stora internationella banker i svårigheter är olöst.

De förslag som Europeiska kommissionen i dag antog om EU-regler för bankers rekonstruktion och avveckling ändrar detta läge. Förslagen innebär att myndigheterna i framtiden kommer att kunna ingripa med kraft både innan ett problem uppstår och i ett tidigt skede när problemen väl föreligger. Om en banks finansiella situation försämras så att den inte kan räddas innebär förslaget dessutom att bankens kritiska funktioner kan räddas medan kostnaderna för bankens rekonstruktion och avveckling drabbar bankens ägare och fordringsägare, i stället för skattebetalarna.

– EU är på god väg att uppfylla sina G20-åtaganden. Två veckor före toppmötet i Los Cabos lägger kommissionen fram förslag som ska skydda skattebetalarna och våra ekonomier mot effekterna av framtida bankkonkurser. Dagens förslag är ett viktigt steg på vägen mot en bankunion i EU och kommer att innebära att banksektorn får ta mycket mer ansvar. Detta ska i sin tur bidra till stabilitet och tilltro till EU i framtiden, där vi fortsätter att förstärka och ytterligare integrera våra sammanflätade ekonomier, sa kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

– Finanskrisen har kostat skattebetalarna mycket pengar. Dagens förslag är sista etappen på väg mot fullgörandet av våra G20-åtaganden för bättre finansiell reglering: Vi måste ge de offentliga myndigheterna befogenheter att hantera framtida bankkriser på ett adekvat sätt. Annars kommer allmänheten återigen att få betala notan medan de räddade bankerna fortsätter som om ingenting hänt, i den trygga förvisningen att de kommer att räddas även nästa gång, sa kommissionären för inre marknaden, Michel Barnier.

Förslagets viktigaste element:

Ramar för avveckling

Ramarna bygger på insatser som på senare tid gjorts i flera medlemsstater för att förbättra de nationella systemen för bankavveckling. Dessa system stärks på avgörande punkter, samtidigt som ramarna ska garantera att avvecklingsverktygen fungerar på EU:s integrerade finansmarknad.

De verktyg som föreslås delas upp i ”förebyggande”, ”tidiga ingrepp” och ”avveckling”, så att myndigheterna kaningripa allt mer hårdhänt ju mer situationen förvärras.

1. Förberedelse och förebyggande:

  • För det första blir bankerna skyldiga att utarbeta räddningsplaner med åtgärder som kan vidtas om deras finansiella situation förvärras, i syfte att åter bli livskraftiga.

  • För det andra ska myndigheter som har ansvar för att avveckla banker utarbeta avvecklingsplaner med alternativ för hur man hanterar banker i kritiska situationer som inte längre är livskraftiga (till exempel detaljerade anvisningar för hur avvecklingsverktygen ska sättas in och hur man garanterar att kritiska funktioner upprätthålls). räddnings- och avvecklingsplaner ska utarbetas både på gruppnivå och för varje enskild institution inom gruppen.

  • För det tredje ska myndigheterna om de upptäcker hinder för avvecklingen under loppet av planeringen kunna kräva att en bank ändrar sina rättsliga eller operationella strukturer så att den kan avvecklas med befintliga verktyg på ett sätt som inte hotar kritiska funktioner eller den finansiella stabiliteten, eller medför kostnader för skattebetalarna.

  • Slutligen kan finansgrupper sluta gruppinterna stödavtal för att begränsa utvecklingen av kriser och snabbt förbättra hela gruppens finansiella stabilitet. Om tillsynsmyndigheten och aktieägarna i varje enhet som är avtalsslutande part godkänner detta kan institutioner som opererar i grupp därigenom ge ekonomiskt stöd (i form av lån, säkerheter eller tillgångar som kan användas som säkerhet vid transaktioner) till andra enheter inom samma grupp, som är i ekonomiska svårigheter.

2. Tidiga ingrepp

Tidiga ingrepp från tillsynsmyndighetens sida ska garntera att ekonomiska problem åtgärdas så snart de uppträder. Befogenhet att göra tidiga ingrepp aktiveras om en institution inte uppfyller eller riskerar att inte uppfylla kraven på lagstadgat kapital. Myndigheterna kan då uppmana institutionen att vidta någon av de åtgärder som anges i räddningsplanen, utarbeta ett handlingsprogram och en tidtabell för programmets genomförande, begära att en bolagsstämma sammankallas för att anta brådskande beslut eller kräva att institutionen utarbetar en plan för omläggning av lån i samråd med fordringsägarna.

Dessutom ska tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att utse en särskild förvaltare för en bank under en begränsad tidsperiod om den finansiella situationen försämrats drastiskt och ovan angivna verktyg inte räcker för att åtgärda detta. Den särskilda förvaltaren ska framför allt återställa bankens finansiella situation och se till att bankens verksamhet sköts på ett sunt och försiktigt sätt.

3. Befogenheter och verktyg för avveckling

Avveckling sker om de förebyggande och tidiga ingreppen inte leder till att situationen förbättras och banken går i konkurs eller sannolikt kommer att gå i konkurs. Om myndigheten anser att det inte finns några alternativ som kan förebygga en konkurs och att allmänhetens intressen hotas (tillgång till kritiska bankfunktioner, finansiell stabilitet, de offentliga finansernas integritet osv.) kan den ta kontroll över institutionen och inleda kraftfulla avvecklingsåtgärder.

Harmoniserade verktyg och befogenheter för avveckling, tillsammans med de avvecklingsplaner som utarbetats i förväg både för banker som är verksamma på nationell nivå och sådana som är verksamma i flera länder, ska garntera att alla nationella myndigheter i alla medlemsstater har gemensamma verktyg och en färdplan för hanteringen av bankkonkurser. Ingreppen i aktieägarnas och fordringsägarnas rättigheter om verktygen används är befogade med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten, spararna och skattebetalarna, och kompletteras med skyddsklausuler som ska förhindra att avvecklingsverktygen missbrukas.

De viktigaste avvecklingsverktygen är:

  • Möjligheten att avyttra affärsverksamhet, som innebär att myndigheter kan sälja hela eller delar av den konkurshotade banken till en annan bank.

  • Möjligheten att identifiera en banks sunda tillgängar eller viktiga funktioner och avskilja dem i en ny bank (brobank) som säljs till ett annat företag. Den gamla banken med dess osunda eller mindre viktiga funktioner läggs sedan ned med hjälp av normala insolvensförfaranden.

  • Möjligheten att avskilja tillgångar så att bankens problemtillgångar placeras hos en tillgångsförvaltare. Därigenom rensas bankens balansräkning. För att undvika att detta används för rent statligt stöd föreskrivs det i ramarna att det endast får tillämpas i kombination med andra verktyg (brobank, försäljning av verksamhet eller nedskrivning). Därmed garanterar man att banken visserligen får stöd, men samtidigt också omstruktureras.

  • Bail-in, som innebär att banken rekapitaliseras genom att aktieägare förlorar allt eller urvattnas och fordringsägare får sina fordringar minskade eller omvandlade till aktier. Om ingen privat köpare kan hittas för en institution eller om en uppdelning är för komplicerad, kan institutionen alltså fortsätta att tillhandahålla viktiga tjänster utan att behöva räddas med offentliga medel. Myndigheterna skulle ha tid att omorganisera institutionen eller lägga ned delar av dess verksamhet på ett ordnat sätt. I detta syfte skulle bankerna vara skyldiga att ha en minimiandel av sina sammanlagda tillgångar i form av instrument som kan omfattas av bail-in. Vid behov skulle dessa nedskrivas på ett på förhand bestämt sätt efter fordringarnas ålder till institutionen återfått sin livskraft.

Samarbete mellan nationella myndigheter

För att kunna hantera EU-banker eller grupper med verksamhet över gränserna ska ramarna främja samarbete mellan nationella myndigheter i alla skeden av förberedelse, ingrepp och avveckling. Avvecklingskollegier upprättas under ledning av gruppens avvecklingsmyndighet och med hjälp av Europeiska bankmyndigheten (EBA). Bankmyndigheten ska underlätta gemensamma insatser och fungera som obligatorisk medlare vid behov. Därigenom läggs grunden för en alltmer EU-övergripande tillsyn för gränsöverskridande enheter, något som kan byggas ut under kommande år i samband med att EU:s tillsynsarkitektur ses över.

Finansiering av avveckling

Avvecklingsredskapen måste, om de ska fungera, få en viss finansiering. Om myndigheter till exempel skapar en brobank behöver denna kapital eller korttidslån för att kunna fungera. Om ingen marknadsfinansiering finns att få och i syfte att undvika att avvecklingen finansieras av staten, kommer extra finansiering att tillhandahållas av avvecklingsfonder som samlar in bidrag från bankerna i proportion till deras risker och riskprofiler. Fonderna måste byggas upp till en tillräcklig kapacitet för att på tio år nå 1 % av de täckta insättningarna: De får endast användas för att stödja ordnade omstruktureringar och avvecklingar, och aldrig för att rädda en bank. Nationella avvecklingsfonder skulle samarbeta för att bland annat finansiera avveckling av gränsöverskridande banker.

För att resurserna ska kunna användas optimalt utnyttjar avvecklingsdirektivet dessutom den finansiering som redan finns tillgänglig i de 27 insättningsgarantisystemen. Dessa ska tillhandahålla finansiering, utöver avvecklingsfondens stöd, till skydd för enskilda insättare. För att uppnå maximal synergi kommer medlemsstaterna också att tillåtas att slå ihop insättningsgarantisystemen och avvecklingsfonden, så länge allt görs för att se till att systemet är i stånd att betala ut insättarna om banken går i konkurs.

Bakgrund

Krisen har tydligt visat att om en bank råkar i svårigheter kan den dra med sig hela finanssektorn och få följder långt över ett enskilt lands gränser. Det visade sig också att det inte fanns några system för att hantera finansinstitutioner i svårigheter. Det fins väldigt få regler för vad myndigheterna ska göra vid en bankkris. Därför kom G20 överens om att det behövs ramar för förebyggande och hantering av kriser.2

Finanskrisen gjorde det tydligt att det behövs effektivare krishanteringsverktyg på nationell nivå, men också att man måste utarbeta verktyg för att hantera gränsöverskridande bankkonkurser. Krisen drabbade en rad viktiga banker (Fortis, Lehman Brothers, Icelandic banks, Anglo Irish Bank, Dexia) och blottlade därvid allvarliga problem i de nuvarande bestämmelserna. I avsaknad av mekanismer för att organisera ordnade avvecklingar har EU:s medlemsstater inte haft något annat val än att rädda sina banksektorer. Redan 2010 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om vad som bör göras i denna fråga (IP/10/1353).

Ytterligare upplysningar

http://ec.europa.eu/internal_market/bank/crisis_management/index_en.htm

MEMO/12/416

Kontaktpersoner :

Stefaan De Rynck (+32 2 296 34 25)

Carmel Dunne (+32 2 299 88 94)

Audrey Augier (+32 2 297 16 07)

1 :

Källa: Europeiska kommissionen.


Side Bar

My account

Manage your searches and email notifications


Help us improve our website