Sökväg
Varje vecka ser vi bilder från konflikter och katastrofer på tv och i tidningarna. I dessa situationer har EU bara ett mål – att så fort som möjligt få fram hjälp till de behövande, oavsett om krisen beror på en väpnad konflikt eller en naturkatastrof.
EU finns på plats i krisområden över hela världen, t.ex. Afghanistan, Libyen, de ockuperade palestinska områdena och flera områden i Afrika och Sydostasien. Dessutom genomförs hjälpinsatser i regioner med långvariga kriser och platser som fortfarande är instabila efter en konflikt. Att hjälpa de mest utsatta befolkningarna i världen är en moralisk skyldighet för det internationella samfundet och EU-kommissionen har under många år hjälpt offer i krisområden. Kommissionens biståndsavdelning ger katastrofhjälp till nödlidande, oberoende av nationalitet, religion, kön och etniskt ursprung.

EU:s hjälpinsatser sköts av Echo, som är kommissionens avdelning för humanitärt bistånd och civilskydd. Echos verksamhet återspeglar antalet allvarliga kriser runtom i världen och EU:s strävan att gå i spetsen för att skaffa fram humanitär hjälp och civilskydd till offren, både inom och utanför EU. Under de senaste åren har årsbudgeten för hjälpinsatser i genomsnitt legat på ca 900 miljoner euro.
Echos främsta uppgift är att hjälpa till att rädda liv, minska lidandet och skydda de drabbades integritet och värdighet. Man bidrar bland annat med tält, filtar, mat, läkemedel, medicinsk utrustning, vattenreningssystem och bränsle. Echo finansierar också läkarteam, minröjningsexperter, transporter och logistikstöd. Sedan 1992 har Echo varit verksamt i mer än 130 länder.

Civilskyddsexpert som fotograferar skadorna på naturlivet efter slamkatastrofen i Ungern.
Echo arbetar inte bara med humanitärt bistånd utan bidrar också till samordningen av civilskyddet i EU. Echo sköter övervaknings- och informationscentrumet, som är den operativa delen av EU:s räddningstjänstmekanism och är tillgängligt dygnet runt. Alla länder i och utanför EU som har drabbats av en stor katastrof kan begära hjälp hos centrumet. Uppgiften är att fungera som en sambandscentral mellan de 31 deltagande länderna (27 EU-länder plus Island, Liechtenstein, Norge och Kroatien), det drabbade landet och experter på fältet och matcha erbjudanden om hjälp till det verkliga behovet på plats. Centrumet ger också aktuell information om katastrofen.

Fördrivna kvinnor får hjälp i Darfur.
EU och Echo kan inte på egen hand mobilisera de resurser som krävs för att få fram nödhjälpsförnödenheter, räddningsteam, fältsjukhus och tillfälliga kommunikationssystem. Echo finansierar och samordnar verksamheten, medan EU-länderna hjälper till med civilskyddet. När det gäller humanitära hjälpinsatser får Echo hjälp av icke-statliga organisationer, FN:s specialorgan och internationella Röda korset/Röda halvmånen med att genomföra akuta biståndsprogram.
Varje samarbetspartner har en speciell uppgift. Icke-statliga organisationer och Röda korset har ofta en nyckelroll i regioner som har drabbats av inbördeskrig. I komplicerade krissituationer med omfattande befolkningsomflyttningar i stora områden är det bara de större FN-organen, t.ex. Världslivsmedelsprogrammet och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), som klarar av att få fram bistånd till alla som drabbats. Internationella rödakorskommittén är med sina förgreningar världen över ofta den organisation som snabbast kan få fram hjälp till regioner som har drabbats av oväntade naturkatastrofer.
EU:s humanitära bistånd består av följande:
Katastrofhjälp och nödhjälp är nästan per definition kortsiktiga. Insatser som finansieras av EU pågår i allmänhet i mindre än sex månader. När det humanitära biståndet är avslutat vill EU emellertid vara säker på att de drabbade kan klara sig själva igen, eller att det finns någon form av mer långsiktigt utvecklingsstöd. Risken är att det inte finns någonting kvar när det humanitära biståndet avvecklas.
För att minska denna risk ber EU sina samarbetspartner på fältet att redan i början av projektet utforma en strategi för att avsluta insatserna. Antingen lämnar de över kontrollen till en lokal myndighet eller, om detta inte är möjligt, ser de till att det finns andra stödstrukturer när de ger sig av.
EU:s katastrofinsatser riktar sig främst till Afrika, Mellanöstern och Asien.