Rättsligt meddelande | Kakor (cookies) | Om webbplatsen EUROPA | Sök | Kontakt
LissabonfördragetHoppa över språkvalsknapparna (kortkommando=2)
EUROPA > Lissabonfördraget > Snabböverblick över fördraget > Moderna och effektiva institutioner
Ett fördrag för framtidens EUEtt fördrag för framtidens EU

Moderna och effektiva institutioner

Lissabonfördraget innebär ingen genomgripande förändring av EU:s institutionella struktur. EU vilar fortfarande på de tre grundpelarna Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen. Men fördraget innehåller en rad nya inslag som ska göra institutionerna effektivare, smidigare och mer öppna för allmänheten.

Det finns nu totalt sju EU-institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, ministerrådet, EU-kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och revisionsrätten. Vad är det då som har ändrats i och med Lissabonfördraget?

Europaparlamentet

Europaparlamentet representerar EU-ländernas väljare. Genom Lissabonfördraget stärks parlamentets inflytande på lagstiftning, budget och internationella avtal. Dessutom ändras parlamentets sammansättning – det ska ha högst 751 ledamöter (750 plus talmannen), och platsfördelningen mellan EU-länderna ska följa principen om degressiv proportionalitet. Det betyder att ledamöterna från de folkrika länderna företräder fler människor än ledamöterna från de mindre folkrika länderna. Varje land ska ha minst sex och högst 96 ledamöter.

Europeiska rådet

Europeiska rådet, som ska ge EU politiska impulser, blir en egen EU-institution, men får inga nya befogenheter. Däremot införs en ny aktör: Europeiska rådets ordförande, som utses av Europeiska rådet för en period på två och ett halvt år. Hans eller hennes viktigaste uppgift är att förbereda Europeiska rådets arbete, säkra kontinuiteten och verka för samstämmiga beslut. Ordföranden får inte samtidigt ha något nationellt uppdrag.

Ministerrådet

I ministerrådet sitter företrädarna för EU-ländernas regeringar. Det har i stort sett samma funktion som tidigare. Det fortsätter att lagstifta och fastställa budgeten tillsammans med Europaparlamentet och behåller sin centrala roll inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Rådet fortsätter också att samordna den ekonomiska politiken.

Den viktigaste förändringen rör beslutsfattandet. Enligt Lissabonfördraget ska rådet alltid besluta med kvalificerad majoritet, om det inte uttryckligen föreskrivs något annat (t.ex. enhällighet). I praktiken innebär det att rådet nu beslutar med kvalificerad majoritet på betydligt fler områden än tidigare (t.ex. också i frågor som rör invandring och kultur).

Från och med 2014 gäller dessutom principen om dubbel majoritet. Det innebär att beslut måste få stöd av 55 % av EU:s medlemsländer, som tillsammans ska företräda minst 65 % av EU:s befolkning. På så vis får besluten, och därmed EU, dubbel legitimitet och blir både öppnare och effektivare. Den nya omröstningsmetoden kompletteras med en mekanism liknande den i Ioanninakompromissen, som ska ge ett litet antal länder (något mindre än en blockerande minoritet) möjlighet att uttrycka sitt ogillande. Rådet måste i så fall göra allt som står i dess makt för att inom rimlig tid hitta en lösning som alla parter kan godta.

EU-kommissionen

Kommissionens viktigaste uppgift är att verka i den europeiska allmänhetens intresse. Enligt Lissabonfördraget får varje medlemsland en kommissionär. Enligt de tidigare fördragen skulle kommissionärerna med tiden ha blivit färre än antalet medlemsländer.

En annan viktig nyhet i Lissabonfördraget är att det ska finnas en direkt koppling mellan vem som nomineras som kommissionsordförande och resultaten av Europaparlamentsvalen.

Kommissionens ordförande får också möjlighet att begära att en kommissionär ska avgå.

Unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik och vice ordförande för EU-kommissionen

En av Lissabonfördragets viktigaste institutionella förändringar är införandet av en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Tanken är att göra EU:s yttre åtgärder mer samstämmiga.

Den höga representanten har två portföljer: Han eller hon ska dels vara rådets bemyndigade ställföreträdare i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, dels en av EU-kommissionens vice ordförande med ansvar för yttre förbindelser. Den höga representanten ska genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vara ordförande i ministerrådets möten om utrikes frågor. Den höga representanten är också EU:s internationella företrädare i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Han eller hon biträds av en europeisk avdelning för yttre åtgärder, bestående av tjänstemän från rådet, kommissionen och medlemsländernas diplomattjänster.

Övriga institutioner

Bestämmelserna om Europeiska centralbanken och revisionsrätten är i stort sett oförändrade. EU-domstolen har dock ett större ansvarsområde än tidigare i frågor om straffrättsligt samarbete och polissamarbete. Dessutom har en del förfaranden ändrats.

De nationella parlamenten

De nationella parlamenten är visserligen inga EU-institutioner, men de är ändå viktiga för EU:s verksamhet. Fördraget bekräftar och stärker de nationella parlamentens roll. Om t.ex. tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagstiftningsinitiativ hellre bör tas på lokal, regional eller nationell nivå, måste kommissionen antingen dra tillbaka sitt förslag eller förklara varför den tycker att initiativet inte bryter mot subsidiaritetsprincipen, dvs. principen om att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

Rättsligt meddelande | Kakor (cookies) | Om webbplatsen EUROPA | Sök | Kontakt | Till början