Ett mer demokratiskt och öppet EU

Tre demokratiska principer styr EU:s arbete: jämställdhet, representativ demokrati och deltagandedemokrati.

Lissabonfördraget bekräftar jämställdhetsprincipen, dvs. att medborgarna har rätt till lika uppmärksamhet från EU:s institutioner, ökar den representativa demokratin genom att stärka Europaparlamentets ställning och göra de nationella parlamenten mer delaktiga, samt utvecklar deltagandedemokratin med hjälp av nya mekanismer för kommunikation mellan medborgarna och institutionerna, exempelvis medborgarskapsinitiativet.

Dessutom förtydligar Lissabonfördraget förhållandet mellan medlemsländerna och EU.

Europaparlamentets ökade befogenheter

Europaparlamentet, vars ledamöter utses i direkta och allmänna val vart femte år, företräder medborgarna i EU. I det ena fördraget efter det andra har man utökat Europaparlamentets befogenheter. Lissabonfördraget bekräftar den utvecklingen och stärker Europaparlamentets inflytande över lagstiftning, budget och internationella avtal.

När det gäller lagstiftning har medbeslutandeförfarandet (omdöpt till ordinarie lagstiftningsförfarande) utvidgats till att omfatta fler områden. Konkret innebär det att Europaparlamentet får verklig lagstiftande makt, på jämställd fot med rådet, i en rad frågor som det tidigare bara har hörts. Den lagliga invandringen, det straffrättsliga samarbetet (Eurojust, brottsförebyggande insatser, tillnärmning av normerna för straffrätt, överträdelser och sanktioner), polissamarbete (Europol) och en del handelspolitiska och jordbrukspolitiska bestämmelser är exempel på sådana områden. Europaparlamentet kommer att kunna påverka nästan all lagstiftning.

När det gäller budgeten stadfäster Lissabonfördraget etablerad praxis med en flerårig budgetram, som i framtiden måste godkännas av Europaparlamentet. Vidare föreskrivs det i det nya fördraget att Europaparlamentet och rådet tillsammans ska fastställa samtliga utgifter, och man avskaffar den nuvarande distinktionen mellan så kallade obligatoriska utgifter (t.ex. direktstöd till jordbruket) och icke-obligatoriska utgifter. Denna nyhet skapar jämvikt mellan de två institutionerna när de ska godkänna EU:s budget.

Slutligen föreskrivs det att Europaparlamentet ska samtycka till alla internationella avtal som ingås i sådana frågor som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

En stärkt roll för de nationella parlamenten

I Lissabonfördraget erkänns och förstärks de nationella parlamentens roll. De kan nu delta mer i EU-arbetet EU:s institutioner. I en ny bestämmelse klargörs de nationella parlamentens skyldigheter och rättigheter inom ramen för EU:s verksamhet, antingen det gäller information, kontrollen av subsidiaritetsprincipen, utvärderingsmekanismer inom ramen för området med frihet, säkerhet och rättvisa eller ändringar av fördragen.

Den viktigaste ändringen i Lissabonfördraget gäller kontrollen av tillämpningen av att subsidiaritetsprincipen tillämpas. Enligt subsidiaritetsprincipen ska EU, utom när det gäller frågor som EU ensam beslutar om, bara agera om en åtgärd på EU-nivå är mer effektiv än en åtgärd som genomförs på nationell nivå. De nationella parlamenten kan ange varför de inte anser att ett förslag är förenligt med den principen. Därefter följer en procedur i två steg:

• Om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att ett förslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen ska kommissionen se över sitt förslag och därefter antingen behålla det oförändrat, ändra det eller dra tillbaka det.
• Om en majoritet av de nationella parlamenten är överens om att subsidiaritetsprincipen äventyras och kommissionen ändå beslutar att lägga fram förslaget inleds ett särskilt förfarande. Kommissionen ska framföra sin motivering och därefter är det Europaparlamentet och rådet som beslutar om lagstiftningsproceduren ska drivas vidare eller inte.

Öppenheten i ministerrådet

Hädanefter kan både de nationella parlamenten och medborgarna få direkt information om de beslut som fattas av ett lands rådsmedlemmar, då alla debatter och överläggningar i rådet som rör lagstiftning blir offentliga.

Mer deltagandedemokrati

EU:s medborgare har redan nu flera olika redskap för att hålla sig informerade och delta i EU:s politiska process. Dessa möjligheter utökas nu med medborgarinitiativet. Denna nya initiativrätt innebär att en miljon EU-medborgare från flera medlemsländer kan uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag på områden som ligger inom EU:s behörighet. Hur detta ska gå till i praktiken kommer att formuleras i lagstiftningen när det nya fördraget har trätt i kraft.

I Lissabonfördraget betonas också vikten av samråd och dialog med organisationer, civilsamhället, arbetsmarknadens parter, kyrkor och konfessionslösa samfund.

Förbindelserna mellan EU och medlemsländerna

Lissabonfördraget anger för varje verksamhetsområde om det är EU eller medlemsländerna som har befogenhet att agera. Enkelt uttryck besvaras frågan ”Vem gör vad i EU?”, vilket många medborgare undrar.

I fördraget delas befogenheterna upp i tre kategorier:

• Exklusiv befogenhet: Exempelvis när det gäller tullunionen är det bara EU får lagstifta om den gemensamma handelspolitiken eller i konkurrensfrågor.
• Stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder: Inom bland annat kultur, utbildning och näringsliv får EU bara stödja medlemsländernas åtgärder, till exempel genom ekonomisk intervention.
• På alla andra områden har EU och medlemsländerna delade befogenheter, bland annat när det gäller miljö, transport och konsumentskydd. EU och medlemsländerna delar på behörigheten att lagstifta, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

Efter att ha gått med i EU kan medlemsländerna själva välja om de vill stanna kvar. Genom Lissabonfördraget införs en utträdesklausul, som betyder att medlemsländerna kan besluta att går ur EU.