RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Beredskap inför influensaepidemier och andra hot mot hälsan

Europeiska kommissionen har antagit två handlingsplaner för att hjälpa EU och medlemsstaterna att hantera allvarliga, världsomfattande hot mot folkhälsan och en eventuell influensapandemi

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen av den 28 november 2005 om bättre samordning av planeringen av krisberedskapen på folkhälsoområdet i EU [KOM(2005) 605 slutlig - ej offentliggjort i EUT].

Meddelande från kommissionen av den 28 november 2005 om gemenskapens beredskapsplan för influensapandemier [KOM(2005) 607 slutlig - ej offentliggjort i EUT].

SAMMANFATTNING

KRISBEREDSKAPEN PÅ FOLKHÄLSOOMRÅDET I EU

Syfte och tillämpningsområde

Kommissionens meddelande rör samordningen på EU-nivå vid hot mot folkhälsan, och det allmänna målet är att hjälpa medlemsländerna med utarbetandet av allmänna planer för alla slags krissituationer på folkhälsoområdet och integrera EU-aspekten. Meddelandet utgör tillsammans med den tekniska vägledningen den grundstruktur som medlemsländerna ska använda sig av vid utformningen av övergripande eller specifika planer, och den beskriver de centrala aspekter som ska beaktas vid planeringen av krisberedskap inför hot mot folkhälsan.

Kommissionen redogör för de åtgärder som ska integreras eller beaktas i planerna vid utarbetandet av operationella folkhälsoberedskapsplaner när det gäller följande centrala faktorer: informationsstyrning, kommunikation, vetenskapliga utlåtanden, kontakt-, lednings- och kontrollstrukturer, beredskapen i vårdsektorn och beredskapen i och emellan alla övriga sektorer.

Informationsstyrning

Informationsstyrning omfattar insamling, hantering, användning och förmedling av uppgifter om en krissituation. Syftet är att påvisa och kartlägga faror och risker, övervaka krisens utveckling samt att kartlägga vilka medel och resurser som är disponibla.

Det är nödvändigt att medlemsländerna organiserar en adekvat övervakning på folkhälsoområdet innan något konkret sker. Normerna för övervakning på olika områden måste därför omfatta alla relevanta faktorer och tillämpas konsekvent. Dessutom är det nödvändigt med samarbete med och emellan olika informationskällor (folkhälsosektorn, men också externa källor som t.ex. medier, veterinärer och säkerhetstjänster).

Kommunikation

Informationsstyrning fungerar inte om inte pålitliga uppgifter sprids vid rätt tidpunkt. Kommunikationsinfrastrukturen bör därför vara så pålitlig som möjligt, så att kommunikationsvägarna bevaras även i krissituationer, när vissa kommunikationsmedel kan bli satta ur funktion.

De offentliga myndigheterna bör kommunicera effektivt med allmänheten och medierna. Detta förutsätter att man kan upptäcka misstänkta eller ovanliga situationer och händelser på ett tidigt stadium, och att offentliga myndigheter gör det klart att de hela tiden är den primära, om än inte den enda, auktoritativa källan för uppgifter om sådana händelser och deras följder.

Det är av mycket stor betydelse att meddelandena till allmänheten i EU är sammanhängande och precisa. Medlemsländerna, kommissionen och relevanta EU-organ ska sträva efter att samordna sin kriskommunikation så mycket som möjligt.

Vetenskaplig rådgivning

De vetenskapliga utlåtandena och utarbetandet av dem ska integreras i krisstyrningen. Detta innebär

  • inrättande av expertgrupper eller kommittéer på alla nivåer och områden, och
  • snabba samråd på vetenskaplig och teknisk grundval om bedömning och undersökningar av risker i syfte att öka möjligheterna till insatser.

Det finns redan mekanismer och strukturer för vetenskaplig rådgivning på EU-nivå inom olika sektorer:

  • Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (CEPCM).
  • Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA).
  • Gemensamma forskningscentret (GFC) (EN).
  • Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA).
  • Europeiska miljöbyrån (EMB).
  • Europeiska centret för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN).
  • Europeiska arbetsmiljöbyrån (OSHA).

När det gäller överförbara sjukdomar håller man på att ta fram modeller för hur man ska etablera en samordnad EU-kapacitet och ta fram prognoser i realtid. De ska bidra till arbetet med att ta reda på hur man bäst möter spridningen av sjukdomarna och agenserna, och hjälpa myndigheterna genom att ge nya impulser om hur folkhälsopolitiken kan utvecklas och planeras inför framtiden.

Kontakt-, lednings- och kontrollstrukturer

Ledning och kontroll omfattar alla funktioner och operationer som rör planering och insatser. Det är särskilt upp till lednings- och kontrollnivån att sörja för att sjukdomen eller smittan inte sprids bland befolkningen eller i miljön.

Kraven på god ledning och kontroll omfattar bl.a. följande:

  • Fokus på relevanta förhållanden rörande offer och resurser.
  • Samordning av insatser och kommunikation.
  • Informationsanalys och informationshantering.

Strukturerna för ledning och kontroll utgör ett stöd för de ansvariga så att dessa kan arbeta effektivt trots komplexa situationer (osäkerhet, motstridiga eller ofullständiga uppgifter osv.). Simulering kan vara ett användbart redskap för att lära sig hantera komplicerade scenarion och ställa upp olika prognoser för det vidare förloppet.

Lednings- och kontrollcentrum i medlemsländerna måste ha goda system för kontakter med andra medlemsstater, kommissionen och EU-organen samt internationella organisationer, särskilt WHO. Gemenskapen har tillgång till många kontaktsystem, som i de flesta fall avser behovet av tidig varning. Hot mot hälsan som inrapporteras via systemet för tidig varning och reaktion eller EU:s system för snabb varning om biologiska och kemiska angrepp eller hot kan leda till att man formellt erkänner att det rör sig om en folkhälsokris, och detta aktiverar de relevanta kontakt- och samordningsstrukturerna på EU-nivå och hos kommissionen. Kommissionen har dessutom inrättat Argus-systemet som binder samman alla EU:s system för snabb varning med ett krissamordningscentrum där samordningsstrukturerna finns.

Beredskapen i vårdsektorn

Planeringen av beredskapen i vårdsektorn omfattar flera aspekter:

  • Utbyte av uppgifter mellan medlemsländerna om de nationella planeringsprinciperna (bl.a. uppgifter om aktivitets- och biståndsplaner).
  • Utbyte av resurser rörande epidemi- och laboratorieundersökningar.
  • Utbyggnad av förfarandena för överföring av patienter mellan medlemsländerna.
  • Fastställande av isolationsförfaranden.
  • Utveckling av nya läkemedel och ny medicinsk utrustning. Inom detta område bör det göras en insats i hela EU för att kartlägga och säkerställa rimlig tillgång till och lagring av viktiga läkemedel. Det är också nödvändigt med en strategi för hela EU rörande utveckling och framställning av prioriterade läkemedel mot större hot mot folkhälsan i samarbete med läkemedelsindustrin. Kommissionen har redan har tagit en rad initiativ som tar sikte på att det finns antivirala läkemedel och vacciner till hands om en influensapandemi skulle inträffa.

Beredskapen i övriga sektorer och emellan sektorerna

De förfaranden som är nödvändiga för att man ska kunna möta folkhälsokriser utanför vårdsektorn fungerar på två sätt:

  • De har till syfte att göra andra sektorer redo att bistå folkhälsomyndigheter vid vårdinsatser.
  • De ska genomföra åtgärder som huvudsakligen andra sektorer än vårdsektorn har ansvar för (t.ex. logistik, dekontaminering, transportåtgärder, telekommunikation, civilskydds- och civilförsvarsoperationer och upprätthållandet av lag och ordning).

Vissa åtgärder kräver en insats från andra myndigheter än vården, och det krävs därför samordning mellan de involverade tjänsterna och myndigheterna.

Beredskap i andra länder är av avgörande betydelse om EU ska skyddas mot hälsorisker som kan sprida sig från de berörda länderna till EU. Man måste arbeta för en samordnad insats i och utanför EU för att skydda EU-medborgarnas hälsa mot kända såväl som oförutsedda hot mot hälsan.

PLANERING AV EU:S BEREDSKAP OCH INSATSER VID PANDEMISK INFLUENSA

I mars 2004 antog kommissionen en första plan för beredskap och insatser när det gäller pandemisk influensa. (KOM(2004) 201 slutlig). I detta dokument beskrivs i stora drag kommissionens och medlemsländernas roll i planeringen av pandemiberedskapen, och man fastställer de viktigaste åtgärder som ska genomföras vid på förhand fastställda faser och nivåer inom huvudområdena förvaltning och samordning, tillsyn, förebyggande, begränsning av verkningarna samt insats, kommunikation, civilskydd och forskning. Beredskapsplanen har bl.a. utarbetats på grundval av de definitioner som Världshälsoorganisationen (WHO) fastställt.

Meddelandet av den 28 november 2005 om planering av beredskap och insatser vid pandemisk influensa har till syfte att revidera denna beredskapsplan så att den anpassas till den senaste utvecklingen inom detta område, nämligen

  • offentliggörande av WHO:s rekommendationer och definitioner rörande influensapandemi, och
  • inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (CEPCM).

De sex faserna vid en influensapandemi

I beredskapsplanen framlades EU:s förslag till identifiering av var och en av de sex faserna vid en influensapandemi, enligt definitionen från WHO.

  • Fas 1 - interpandemisk period: I denna fas har det inte påvisats några nya underkategorier av influensavirus hos människor.
  • Fas 2 - interpandemisk period: Det har inte påvisats några nya underkategorier av influensavirus hos människor, men bland djur finns det en underkategori av influensavirus i omlopp som utgör en betydande risk för sjukdom hos människor.
  • Fas 3 - pandemisk varningsperiod: Människor infekteras med en ny underkategori av influensavirus, men denna sprids inte mellan människor.
  • Fas 4 - pandemisk varningsperiod: utbrott i en eller flera mindre grupper med begränsad smitta mellan människor, samtidigt som spridningen dock är mycket lokal, vilket tyder på att viruset inte har anpassat sig till människor.
  • Fas 5 - den pandemiska varningsperioden: utbrott i en eller flera större clusters, samtidigt som smittan mellan människor dock fortfarande är mycket lokal, vilket tyder på att viruset har börjat anpassa sig till människor, men fortfarande inte fullt ut har utvecklat förmågan till spridning mellan människor (betydande pandemisk risk).
  • Fas 6 - den pandemiska perioden: Ökad och fortsatt spridning i befolkningen generellt. Åtskilliga utbrott i minst ett land utanför EU och fortsatt smitta mellan människor samt spridning till andra länder.

Ansvarsområden och insatser på EU-nivå och på nationell nivå

För var och en av pandemifaserna innehåller beredskapsplanen en detaljerad redogörelse för vilka uppgifter som medlemsländerna, kommissionen och CEPCM har. På operationell nivå kommer det att vidtas åtgärder inom följande områden:

  • Planering och samordning.
  • Tillsyn och bedömning.
  • Förebyggande och avgränsning av smitta.
  • Vårdberedskapen.
  • Kommunikation mellan medlemsländerna och EU samt information till allmänheten

BAKGRUND

Terrorangreppen i USA i september 2001 visade att det var nödvändigt att stärka politiken för vårdskyddsområdet och beredskapsplaner samt öka resurserna för att avvärja och begränsa följderna av angrepp av denna art.

Sarsepidemin i 2003 fogade en ny dimension till folkhälsoområdet och ledde till att man grundligt åter övervägde folkhälsoförsvaret mot överförbara sjukdomar. Sars-epidemin underströk värdet av en samordning via det EU-baserade systemet för tidig varning och reaktion. Detta system bidrog till medlemsländernas kunskap om situationen och till att de var beredda att försöka hejda en eventuell spridning av sjukdomen.

På nittonhundratalet har man också haft tre influensapandemier. På senare tid har det varit nödvändigt att omvärdera risken för en världsomfattande influensapandemi som en följd av förekomsten av fågelinfluensa i Asien och spridningen av den på andra ställen i världen. Det är omöjligt att förutsäga tidpunkten för nästa pandemi, men den kommer att få katastrofala konsekvenser inte bara när det gäller mobiliseringen av vården och de sociala tjänsterna, utan också genom omfattande social och ekonomisk oro. Genom att planera beredskapen och insatsen noggrant på EU-nivå och i medlemsländerna kan man begränsa pandemins omfång och verkningar.

Därför har kommissionen antagit två beredskapsplaner som ska göra EU och medlemsländerna redo att möta hot mot folkhälsan i Europa. Den ena planen har till syfte att stärka samordningen på EU-nivå av den allmänna planeringen av krisberedskapen på folkhälsoområdet och berör på ett allmänt plan olika typer av hot mot hälsan, både väntade (t.ex. pandemisk influensa) och oväntade (t.ex. en Sars-liknande epidemi). Den andra planen rör mer specifikt planeringen av beredskap och insatser när det gäller pandemisk influensa.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rådets slutsatser av den 18 oktober 2005 om fågelinfluensa och pandemisk influensa [Ej offentliggjorda i EUT].

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar [EUT L 142, 30.4.2004].

Kommissionens arbetsdokument av den 26 mars 2004 om gemenskapens beredskapsplan för influensapandemier [KOM(2004)201 slutlig - ej offentliggjort i EUT].

Kommissionens beslut 2000/57/EG av den 22 december 1999 om systemet för tidig varning och reaktion för förebyggande och kontroll av smittsamma sjukdomar enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 2119/98/EG om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen [EGT L 21, 26.1.2000].

Senast ändrat den 28.07.2006

Se även

  • Ytterligare information finns på kommissionens webbplats Folkhälsa (EN)
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början