Innovationspolitiken och Lissabonstrategin

1) SYFTE

Att beskriva innovationsprocessen och analysera konsekvenserna för innovationspolitiken samt presentera en handlingsplan för gemenskapen och medlemsstaterna som syftar till att bidra till förverkligandet av målen i Lissabonstrategin.

2) RÄTTSAKT

Kommissionens meddelande av den 11 mars 2003 - Innovationspolitiken: en uppdatering av Europeiska unionens ståndpunkt inom ramen för Lissabonstrategin.

[KOM(2003) 112 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

3) SAMMANFATTNING

Bakgrund. I meddelandet sammanfattas situationen beträffande innovationsprocessen och Lissabonstrategin som lanserades i mars 2000 med målet att EU ska bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin 2010. Tillsammans med grönboken om entreprenörskap (es de en fr) och meddelandet om industripolitiken i ett utvidgat Europa bidrar meddelandet om innovationspolitiken till att utforma en företagspolitik som inriktas på företagens konkurrenskraft och den ekonomiska tillväxten i Europa.

Definition. Innovation består av framgångsrikt skapande, införande och utnyttjande av förnyelse i ekonomisk och annan samhällelig verksamhet.

Innovationens betydelse för företagen. Genom att innovera kan företag erövra nya marknader eller stå emot konkurrens. Innovation kan uppstå på många sätt. Det kan ske genom uppfinningar som härstammar från forskning och utveckling, det kan vara idéer som hämtas från andra branscher och anpassas till den egna tillverkningsprocessen och det kan vara att tillvarata outnyttjade marknadsutrymmen, införa helt nya organisationsmetoder eller att skapa nya marknadsföringsbegrepp.

Konkurrens till följd av innovation har visat sig vara lika viktig som priskonkurrens. Företagen måste alltså spela en aktiv roll på detta område bland annat genom att agera på forskningsresultat och bidra till att göra EU mer konkurrenskraftigt.

Innovationspolitiken. På politisk nivå leder innovationens mångfald till att det är svårt att skapa en bild av processen i sin helhet. Inledningsvis användes en linjär modell som utgick från forskningen men den modellen har numera övergivits till förmån för den lämpligare systemiska modellen som innefattar samtliga faktorer som påverkar innovationsprocessen. Den systemiska modellen måste utvecklas så att den skapar förståelse också för andra typer av innovation än teknisk innovation. För att kunna utarbeta en verkningsfull politik måste EU därför utveckla större kunskap om hur innovationsprocessen fungerar.

Integration av innovation i olika politikområden kan bidra till att stärka entreprenörskapet, som är det som ligger till grund för hela innovationsprocessen. Därför måste företagens anställda utbildas i företagande så att de får större möjligheter att utnyttja de möjligheter som marknaden erbjuder. För att samarbete med andra företag och offentliga organ ska bli framgångsrikt krävs att geografiska koncentrationer (kluster) av kompletterande, oberoende och konkurrerande företag skapas. Marknadsvillkor och efterfrågan på marknaden spelar också en viktig roll. För att innovation ska komma till stånd krävs marknader med stark konkurrenskraft, välfungerande kapitalmarknader, en stödjande lagstiftning och flexibla, rörliga och kompetenta mänskliga resurser.

Innovationspolitiken är flerdimensionell vilket gör den svår att genomföra. Myndigheter på unionsnivå, nationell och regional nivå måste därför visa prov på stor flexibilitet när de närmar sig detta område.

Utmaningarna. EU måste hämta in de främsta konkurrenternas försprång, hjälpa de nya medlemsstaterna att komma tillrätta med bristfällig innovationsförmåga, utveckla de kunskaper som krävs och utnyttja unionens ekonomiska och sociala potential.

Resultattavlorna för innovation från 2001 och 2002 visar vissa uppmuntrande resultat, men trots detta ligger EU fortfarande markant efter Förenta staterna och Japan. Några medlemsstater har dock gjort större framsteg än andra vilket ger de mindre framgångsrika medlemsstaterna möjligheter att avancera snabbare genom att använda den öppna samordningsmetoden.

EU:s utvidgning innebär att särskilda åtgärder måste genomföras. Människor i kandidatländerna har visat prov på innovation i sin förmåga att förändra sina ekonomier. Många av de utmaningar som kandidatländerna möter liknar förvisso de i medlemsstaterna, men särskild betoning måste läggas på utbildning, anpassning och införande av ändamålsenliga finanssystem.

Rent generellt måste såväl specialistkompetens som allmän kompetens förbättras.

Den demografiska trenden i Europa kommer att leda till en allt större andel äldre i befolkningen varför organisationen av arbetet måste ske med betoning på flexibilitet och rörlighet och möjligheter att delta i utbildning.

På unionsnivå är det därutöver viktigt att utnyttja EU:s särdrag som exempelvis den offentliga sektorns stora omfång i medlemsstaternas ekonomi samt storstadsområdenas växande betydelse.

6. En struktur för innovationspolitiken. Genom de särskilda innovationsfrämjande programmen i EU:s olika ramprogram för forskning har särskilda insatser gjorts för att koppla samman forskning och innovation. Även inom andra politikområden bör innovationsaspekten förstärkas. De fem prioriterade åtgärder som kommissionen har angivit i sitt meddelande om innovation i en kunskapsstyrd ekonomi är fortfarande aktuella men insatserna måste intensifieras. De främsta faktorerna i en samordnad struktur är följande:

Medlemsstaterna måste bygga upp och stärka sina nationella innovationsstrategier och samordna de berörda ministeriernas åtgärder.

En systemisk politik bör skapas på EU-nivå. Dessa insatser torde stärkas genom införandet av rådet för konkurrenskraft som samlar de tidigare råden för inre marknad, industri och forskning. Inom kommissionen har kommissionsledamöterna utökat sitt samarbete för att främja innovationen. Samtidigt som medlemsstaternas privilegium att bygga upp egna nationella innovationssystem bevaras måste åtgärder vidtas på unionsnivå för att utnyttja den europeiska dimensionen.

Insatser på medlemsstatsnivå och EU-nivå måste göras för att uppgradera kunskapen om innovation, innovationssystem och innovationsarbete och förbättra statistikinstrumenten.

Olika åtgärder kommer att genomföras. Kommissionen kommer att stärka den ömsesidiga läroprocessen. Ett pilotinitiativ kommer att genomföras som syftar till att förbättra stödorganen för innovationsfrämjande och särskild uppmärksamhet kommer att ägnas kandidatländerna.

7. Övriga åtgärder. Nya idéer för att stimulera innovationsprocessen kommer att studeras.

För att förbättra miljön för innovativa företag bör en förbättring ske av samspelet mellan olika politikområden som konkurrensfrågor, handel, regional- och miljöpolitik, beskattning, utbildning, standardisering och gemenskapspatent.

För att innovation ska vara framgångsrik krävs att den mottas positivt av marknaden. I detta sammanhang är det givande att studera konsumenternas preferenser på ledande marknader i unionen som genom sina specifika egenskaper förefaller särskilt mottagliga för innovationer. Sådana undersökningar kommer också att hjälpa gemenskapens företag att få fotfäste på världsmarknaden.

Den offentliga sektorn i unionen är en källa till innovation och en förbrukare av innovativa produkter och tjänster även om vissa hinder fortfarande består. Genom att bland annat främja e-förvaltning kan den offentliga sektorn ytterligare utveckla sin roll som innovationskälla.

På regional nivå utarbetas ofta nyskapande förfaranden och åtgärder bör därför vidtas för att undvika att regionerna på egen hand utformar och genomför sina strategier. Bildandet av företagskluster och informationsnät bör stärkas. Kommissionen kommer att stödja de regionala myndigheternas och de unionstäckande nätverkens insatser.

Handlingsplan. Även om innovationsgapet mellan EU och USA ännu inte har gett synliga effekter är det viktigt att EU utvecklar en innovationspolitik. Medlemsstaterna och kommissionen kommer därför att anta gemensamma ramar och en uppsättning prioriteringar och mål.

Medlemsstaterna bör stärka sina stärka sina nationella strategier för innovation och förmedla information om innovationspolitiken och innovationsarbetet till kommissionen samt delta mer aktivt i den ömsesidiga lärprocessen

Kommissionen avser att öka samordningen av de olika åtgärder för riktmärkning av innovationspolitiken, bygga upp en bättre struktur för ömsesidigt lärande, samarbeta med medlemsstaterna i analysen av innovationsprocesser och lansera ett pilotinitiativ för att utvärdera resultaten. Kommissionen kommer att skapa en plattform för utbyte av information och erfarenheter med kandidatländerna och kommer att utvidga den europeiska resultattavlan för innovation till att gälla dem. Kommissionen kommer att rapportera om framstegen med stärkandet av innovationspolitiken på nationell nivå och EU-nivå och bidra till innovation inom den offentliga sektorn.

Kommissionen och medlemsstaterna måste införa mekanismer för samordning, stimulera ömsesidigt lärande och utöka sitt samarbete för att stärka innovation i EU.

Senast ändrat den 13.05.2003