RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden

Arkiv

Europeiska kommissionen genomförde en remissrunda bland berörda parter om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Som en följd av grönboken antog kommissionen två förslag till förordningar i frågan.

RÄTTSAKT

Grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden [KOM(2002) 746 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

1. Den 20 december 2002 antog kommissionen en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, i syfte att inleda en remissrunda om ett eventuellt lagstiftningsinitiativ på EU-nivå inom detta område. I grönboken anges den 31 maj 2003 som sista dag för att inkomma med synpunkter.

ETT EUROPEISKT BETALNINGSFÖRELÄGGANDE

2. Alla medlemsstater känner till problemet med indrivning av fordringar som i allt väsentligt är obestridda. I flera medlemsstater tillämpas ett särskilt förfarande för att snabbt driva in fordringar. I synnerhet när parterna är bosatta i olika medlemsländer reser dock kostnaden och tidsåtgången i samband med vanliga civilrättsliga förfaranden (som ofta är de enda som kan tillämpas vid dessa tvister) oacceptabla hinder för möjligheterna att få rättslig prövning, vilket gynnar betalningsovilliga gäldenärer.

3. Ett europeiskt betalningsföreläggande, som ska vara ett särskilt, snabbt och kostnadseffektivt förfarande för fordringar som kan antas förbli obestridda, skulle säkerställa en snabb indrivning av fordringar och få en avgörande betydelse för de ekonomiska aktörerna i EU.

4. Betalningsförelägganden används i många EU-länder. Man kan skilja mellan två typer av förfaranden. Det ena brukar kallas "bevismodellen", och kännetecknas av att den klagande är skyldig att lägga fram skriftlig bevisning som styrker fordringen ifråga och visar att den är giltig. Bevisningen ska prövas av en domare. Det andra förfarandet är "icke-bevismodellen" där det inte sker någon som helst prövning från domstolens sida av huruvida anspråket är välgrundat. Om en ansökan är giltig och uppfyller de grundläggande formkraven, utfärdar domstolen enligt denna modell ett betalningsföreläggande, utan att fordringen behöver styrkas med skriftlig bevisning.

5. Beroende på vilken modell som tillämpas ges svaranden ett eller två tillfällen att bestrida fordringen. Ett tillfälle gäller i de flesta länder som tillämpar "bevismodellen", och två tillfällen i de flesta medlemsstater som tillämpar "icke-bevismodellen".

Instrumentets tillämpningsområde

6. När det gäller kraven (penningfordringar eller andra förpliktelser), föreslår kommissionen möjligheten att begränsa förelägganden till att endast omfatta betalningsförpliktelser, med tanke på att det övervägande antalet tvistemål gäller betalningsförpliktelser. Frågan är också om betalningsföreläggandet enbart bör tillämpas på fordringar upp till ett visst belopp.

Innehåll och form på betalningsföreläggande och skriftlig bevisning

7. Kommissionen har upprättat en förteckning över information som eventuellt bör anges i ett europeiskt betalningsföreläggande. När det gäller kravet på att styrka fordringen med skriftlig bevisning, är denna fråga helt avhängig vilken metod som har valts, det vill säga om man tillämpar "bevismodellen" eller "icke-bevismodellen".

8. Databehandling av ansökningarna förutsätter att en standardblankett används. Samtidigt bör även betalningsföreläggandet databehandlas, i den mån detta är möjligt. Kommunikationen mellan domstolen och parterna bör om möjligt kunna ske på elektronisk väg.

Prövning av ansökan och ett standardiserat beslut

9. Även valet av vem som ska pröva ansökan hänger samman med valet av förfarande (i "bevismodellen" görs detta av domaren, medan så inte behöver vara fallet i "icke-bevismodellen").

10. När det gäller formkraven underlättar en standardblankett för ansökan tillgången till rättslig prövning. Ett standardiserat beslut minskar svårigheterna vid verkställighet i annan medlemsstat än den där betalningsföreläggandet utfärdades.

Information till svaranden om dennes rättigheter och skyldigheter

11. En minsta gemensam nämnare för den information till svaranden som ska göra det möjligt att besluta huruvida en fordring ska bestridas eller ej, är att den bör innehålla uppgift om

  • vilken möjlighet det finns att bestrida fordringen samt tidsfristen och formkraven för ett sådant bestridande,
  • att betalningsföreläggandet verkställs om fordringen inte bestrids före tidsfristens utgång.

Bestridande och avgörandets rättskraft

12. För att noggrant kunna förbereda och förenkla det efterföljande ordinära förfarandet, tar man i grönboken upp frågan om en enhetlig tidsfrist för överklagande. Om svaranden bestrider kravet inom en föreskriven tidsfrist, ska föreläggandet inte vara verkställbart. Om inget bestridande sker kan man se en avgörande skillnad mellan de båda typerna av betalningsförelägganden, som består i att de innehåller ett eller två steg, det vill säga ger ett eller två tillfällen att bestrida fordringen.

13. Ett betalningsföreläggande föreslås få rättskraft när svaranden låtit tidsfristen för överklagande löpa ut. Detta är också vad som gäller i flertalet av de medlemsstater som tillämpar detta förfarande.

HANDLÄGGNINGEN AV TVISTER AV MINDRE VÄRDEN

14. Det finns inte förenklade förfaranden för fordringar av mindre värden i alla unionens medlemsstater. Eftersom det saknas ett förfarande som "står i proportion" till det omtvistade beloppet, är utgifterna för att få ett domstolsbeslut om dessa fordringar ofta orimligt höga i förhållande till tvisteföremålet. Detta problem är särskilt aktuellt vid gränsöverskridande tvister, då två advokater måste anlitas, och kostnader för översättning och tolkning samt resekostnader måste bestridas. Det är därför viktigt att rationalisera mekanismerna och begränsa kostnaderna, så att medborgare och företag ges möjlighet att utöva sina rättigheter.

Tillämpningsområde

15. Det tycks vara nödvändigt att fastställa ett kvantitativt tröskelvärde baserat på tvisteföremålets värde under vilket målet ska anses vara "en tvist om ett mindre värde".

16. När det gäller frågan huruvida förfarandet bör vara fakultativt eller obligatoriskt, framhålls i grönboken att ett obligatoriskt förfarande skulle öka förfarandets tillämpningsområde, framför allt om det inte enbart omfattar mål med gränsöverskridande inslag. Samtidigt föreslås att domaren ska ha möjlighet att övergå till ett ordinärt förfarande.

Förenkling av processregler

17. För att så långt som möjligt förenkla småmålsförfarandena föreslås följande åtgärder i grönboken:

  • Utarbetande av flerspråkiga standardblanketter som ska innehålla vissa väsentliga uppgifter (exempelvis parternas och domstolens namn och adress, kravet, inbegripet en kort beskrivning av saken, datum och underskrift).
  • Möjlighet att väcka åtal muntligen.
  • Rätt att låta sig företrädas av icke-jurister, eller att inte låta sig företrädas alls.
  • Införande av förenklade regler för bevisupptagning, eller begränsningar i fråga om vilken bevisning som ska tillåtas.
  • Införande av en möjlighet till ett helt skriftligt förfarande.
  • Införande av lättnader i reglerna om domens innehåll.
  • Avskaffande eller begränsning av möjligheten att överklaga.

Svar på grönboken

18. Kommissionen har mottagit många svar på grönboken. Svaren har kommit från nästan alla medlemsstater och från olika berörda parter och sammanslutningar (framförallt från sammanslutningar för juridiskt yrkesverksamma). Ett reflexionsdokument (FR)(pdf ) visar på de allmänna tendenserna i svaren på de mest relevanta frågorna rörande de viktigaste inslagen i den kommande gemenskapsrättsakten om tvister om mindre värden.

Sammanhang

19. Enligt artikel 61 c och artikel 65 i EG-fördraget ska gemenskapen besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder.

20. I punkt 38 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 nämns betalningsförelägganden som ett sätt att underlätta det rättsliga samarbetet och stärka rätten att få sin sak prövad i domstol. I punkterna 30 och 31 i slutsatserna efterlyses förenklade och påskyndade förfaranden vid mindre gränsöverskridande tvister inom civil- och handelsrätt.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2005 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande [KOM(2005)87 slutlig - inte offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning].

Mot bakgrund av grönboken antog kommissionen den 15 mars 2005 ett förslag till förordning om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande för tvister om mindre värden. Förslaget till förordning tillämpas på privaträttens område oberoende om det sammanlagda värdet av en penningfordran eller något annat anspråk, utöver ränta, omkostnader och utlägg, inte överstiger 2000 euro när förfarandet inleds.

Antagande: Medbeslutandeförfarande COC/2005/0020

Rådet antog den 13 juni 2007 en gemensam ståndpunkt om detta förslag till förordning (EN).

Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande [KOM(2006)57 slutlig - inte offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning].

Den 19 mars 2004 antog kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande [KOM(2004)173 slutlig]. I det ändrade förslaget anpassas det ursprungliga förslaget med beaktande av de ändringar som Europarlamentet har antagit. Förslaget till förordning har till syfte att

  • förenkla, påskynda och minska kostnaderna i handläggningen av gränsöverskridande tvister om obestridda penningfordringar,
  • möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden i alla medlemsstater genom att fastställa miniminormer som, om de iakttas, i den verkställande medlemsstaten medför att mellanliggande förfaranden för erkännande och verkställighet inte längre behövs,

Antagande: Medbeslutandeförfarande COC/2004/0055

Den 11 december 2006 godkände rådet vid den andra behandlingen förslaget till förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande. Förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande [EUT L 399, 30.12.2006] är tillämplig från och med den 12 december 2008, med undantag för vissa artiklar som är tillämpliga från och med den 12 juni 2008.

Senast ändrat den 13.06.2007

Se även

Ytterligare uppgifter finns på generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhets webbplats:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början