RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Allmänna bestämmelser om rätt till bosättning

Arkiv

Syftet med detta direktiv är att eliminera hindren för den fria rörligheten för personer och göra det möjligt för alla EU-medborgare att bosätta sig i en annan medlemsstat.

RÄTTSAKT

Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning.

Upphävt genom:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

SAMMANFATTNING

Medlemsstaterna ska bevilja rätt till bosättning för medborgare i medlemsstater som inte åtnjuter denna rätt enligt andra bestämmelser i EU-lagstiftningen och för deras familjemedlemmar (hans eller hennes make och deras avkomlingar som är beroende av dem för sin försörjning samt släktingar i föregående led och hans eller hennes make) under förutsättning att medborgarna och deras familjemedlemmar omfattas av en heltäckande sjukförsäkring som gäller i värdmedlemsstaten och har tillräckliga tillgångar för att undvika att ligga det sociala bidragssystemet i värdmedlemsstaten till last under den tid de bor där.

Medlemsstaterna ska utfärda ett uppehållstillstånd, vars giltighet får begränsas till fem år och som ska kunna förnyas. Medlemsstater får dock - om de anser detta nödvändigt - kräva omprövning av tillståndet vid utgången av de två första årens bosättning. Uppehållstillståndet ska dessutom fortsätta att gälla så länge innehavaren uppfyller kraven i punkt 1. Om en familjemedlem inte är medborgare i en medlemsstat, ska han eller hon få ett uppehållsdokument med samma giltighetstid som det som utfärdas till den medborgare som han eller hon är beroende av.

Maken och de barn som är beroende av en medborgare som har rätt att bosätta sig inom en medlemsstats territorium ska ha rätt att påbörja vilken som helst verksamhet, som anställd eller egen företagare, var som helst inom denna medlemsstats territorium (även om de inte är medborgare i en medlemsstat).

Medlemsstaterna får inte avvika från direktivets bestämmelser utom med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Direktivet påverkar inte befintlig lag om förvärv av fritidsbostäder.

Kommissionen ska utarbeta en rapport om direktivets tillämpning och överlämna den till Europaparlamentet och rådet inom högst tre år efter direktivets genomförande och därefter med tre års intervall.

HÄNVISNINGAR

RättsaktDag för ikraftträdande - Datum då rättsakten upphör att gällaSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning
Direktiv 90/364/EEG-30.06.1992EUT L 180, 13.07.1990

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 18 mars 1999 om tillämpningen av direktiven l90/364, 90/365 och 93/96 - (Rätt till bosättning) [KOM(99) 127 slutlig].

Rätten till fri rörlighet, som från början var begränsad till personer som utövade förvärvsverksamhet, har utvidgats till att omfatta alla EU-medborgare, dvs. även till dem som inte utövar någon sådan verksamhet. Denna utvidgning av rätten till bosättning under vissa villkor bekräftades högtidligen genom införandet genom Maastrichtfördraget av f.d. artikel 8a i EG-fördraget (numera artikel 18). Denna artikel ger alla EU-medborgare en grundläggande och personlig rätt att röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

Införlivandet av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 i de nationella lagstiftningarna medförde överträdelseförfaranden för felaktigt införlivande i nästan samtliga medlemsstater. Endast tre medlemsstater lyckades införliva dessa direktiv inom den utsatta tidsfristen. Förfarandena avskrevs dock efter hand som medlemsstaterna ändrade sina lagstiftningar.

Bedömningen av direktivens tillämpning i praktiken har skett på grundval av skrivelser, klagomål och framställningar till Europaparlamentet och enkätundersökningar bland tidigare tjänstemän vid kommissionen som vid sin pensionering bosatt sig i en annan medlemsstat än den där de är medborgare eller den där de senast tjänstgjorde. Utöver dessa uppgifter har man använt sig av upplysningar från nätverket av Eurojus-rådgivare och från Rådgivningstjänsten (Medborgarnas Europa). Dessa undersökningar visade vilka svårigheter medborgarna mött, till exempel oklarhet om vilka förfaranden som gäller samt komplicerade förfaranden och lång väntetid för att få ett uppehållstillstånd. Även förvaltningarna har stött på svårigheter, framförallt vid tolkningen av villkoren i samband med tillgångar och sjukförsäkring. De första slutsatser som kunnat dras är att man bör

  • förbättra informationen till medborgarna,
  • fortsätta att se till att gällande gemenskapslagstiftning efterlevs,
  • göra gemenskapsrätten om fri rörlighet för personer lättare att förstå och bygga upp den kring begreppet unionsmedborgarskap,
  • inleda diskussioner om innehållsmässiga ändringar av den gällande gemenskapsrätten.

Andra rapporten från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 (rätt till bosättning) [KOM(2003) 101 slutlig].

Detta är den andra rapporten om tillämpningen av de tre direktiven om rätt till bosättning för EU-medborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet, som inte utövar ekonomisk verksamhet i värdlandet (icke-yrkesverksamma). Rapporten omfattar perioden 1999-2002.

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 5 april 2006 om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 - (rätt till bosättning) [KOM(2006) 156 slutlig].

Femton år efter antagandet av direktiven om uppehållsrätt för icke yrkesverksamma EU-medborgare kan det konstateras att tillämpningen av dem i stort sett är tillfredsställande, vilket framgår av det minskande antalet överträdelser. De nationella genomförandebestämmelserna i sex medlemsstater är dock fortfarande föremål för överträdelseförfaranden på grund av avvikelser eller felaktig tillämpning, främst på grund av en restriktiv tolkning av direktiven.

Till exempel sände kommissionen den 18 oktober 2004 en formell underrättelse till Frankrike angående de franska myndigheternas krav på EU-medborgare och deras familjemedlemmar att de ska lämna in en rad handlingar som bevis på civilstånd och bostadsadress för att kunna få ett uppehållskort. Ett år senare sändes en kompletterande formell underrättelse, trots att de kritiserade metoderna hade upphört, eftersom den nationella lagstiftningen då fortfarande gällde.

Genom det nya direktivet 2004/38 förbättras den gällande lagstiftningen och ges det lösningar på många av de specifika problemen i samband med tillämpningen av de tre direktiven. Dessutom innebär den att de tre direktiven nu har samlats i en enda rättsakt. Kommissionen har uppgivit att den kommer att noga kontrollera att direktivet införlivas på ett korrekt sätt i de nationella lagstftningarna.

Senast ändrat den 09.07.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början