RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (“Bryssel II”)

Europeiska unionen (EU) har i en enda rättsakt samlat bestämmelserna om äktenskapsskillnad och föräldraansvar med målet att underlätta arbetet för domare och andra yrkesverksamma jurister och reglera utövandet av rätten till umgänges- och besöksrätt över gränserna. Denna förordning utgör också ett viktigt steg i kampen mot bortförande av barn.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 [Se ändringsrättsakt(er)].

SAMMANFATTNING

Förordningen syftar till att i en enda rättsakt sammanföra bestämmelserna om skilsmässa och föräldraansvar *. Bland annat föreskriver förordningen att domar om umgängesrätt med barn * automatiskt ska erkännas, och den bestämmelsen bygger på ett initiativ som Frankrike lade fram år 2000. Denna förordning ersätter förordning (EG) nr 1347/2000.

Prioritering av barnets rättigheter

Europeiska unionen (EU) anser att det är en prioriterad fråga att barn har rätt att ha regelbundna kontakter med båda sina föräldrar. Därför ska barnet som regel ha rätt att komma till tals i frågor som gäller föräldraansvar, men man måste förstås ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

Tillämpningsområde, definitioner och behörighet

Förordningen omfattar mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap liksom alla frågor som rör föräldraansvar. Föräldraansvar omfattar samtliga rättigheter och skyldigheter mot ett barn och dess egendom. För att garantera att alla barn behandlas lika täcker förordningen alla avgöranden om föräldraansvar, däribland insatser för att skydda barnet, oberoende av eventuella kopplingar till ett äktenskapsmål.

Däremot omfattar förordningen inte mål om underhållsskyldighet. Sådana mål omfattas i stället av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Följande ingår inte heller förordningens tillämpningsområde:

  • fastställande eller bestridande av börd (t.ex. faderskap);
  • beslut om adoption, åtgärder som utgör förberedelser för adoption, samt ogiltigförklaring eller upphävande adoption;
  • barnets för- och efternamn;
  • myndighetsförklaring;
  • "truster" (som finns i Storbritannien) och arv;
  • åtgärder som vidtas till följd av brott som begåtts av barn.

Genom förordningen införs heltäckande regler om domstols behörighet. Behörighetsreglerna vid skilsmässa är hämtade från förordning (EG) nr 1347/2000.

I mål om föräldraansvar är det som regel domstolarna i det EU-land där barnet har hemvist som är behöriga. Vid tillåten ändring av barnets vistelseort (dvs. om barnet flyttar) fortsätter domstolarna i det EU-land där barnet bodde tidigare och som redan har meddelat dem om föräldraansvar (i synnerhet om umgängesrätt), att vara behöriga på vissa villkor. Dessutom kan föräldrarna komma överens om att den domstol som dömt i äktenskapsskillnaden också avgör frågor om föräldraansvar. Föräldrarna kan även på vissa villkor komma överens om att hänskjuta ärendet till en domstol i ett annat EU-land dit barnet har en väsentlig anknytning, till exempel till följd av barnets medborgarskap.

Om det inte går att fastställa var barnet har hemvist, är domstolarna i det EU-land där barnet befinner sig behöriga. Denna bestämmelse gäller främst barn till flyktingar eller personer som har fördrivits till följd av oroligheter i deras ursprungsland. Om en domstols behörighet inte kan fastställas med hjälp av förordningens bestämmelser, får varje EU-land tillämpa sin nationella lagstiftning. I undantagsfall kan ärendet överföras till en domstol som är bättre lämpad att pröva det, om det främjar barnets bästa.

Domstolarna ska på eget initiativ kontrollera om de är behöriga enligt förordningen. Om talan väcks vid en domstol i ett EU-land och domstolen inte är behörig att ta upp ärendet, ska domstolen på eget initiativ förklara sig obehörig. Om ärendet gäller en svarande som har hemvist i ett annat EU-land, ska domstolarna kontrollera att svaranden har fått stämningsansökan i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål. I brådskande fall har domstolarna dessutom möjlighet att vidta interimistiska (tillfälliga) åtgärder eller säkerhetsåtgärder mot personer och egendom.

Bestämmelser om bortförande av barn

Genom förordningen införs bestämmelser om bortförande av barn (olovligt bortförande eller kvarhållande av barn *). Avsikten är att förhindra att barn förs bort olovligt inom EU.

Om ett barn förs bort, har vårdnadshavaren * rätt att ansöka hos en centralmyndighet om att barnet ska återlämnas. Vårdnadshavaren kan också vända sig till en domstol.

Huvudregeln är att domstolarna i det EU-land där barnet var bosatt före bortförandet fortsätter att vara behöriga även efter detta, till dess att barnet är fast bosatt i ett annat EU-land (med medgivande från den person som har vårdnaden och efter en bosättningstid på minst ett år).

Den aktuella domstolen måste meddela sitt beslut senast sex veckor efter det att den erhållit ansökan. Barnet ska få komma till tals i ärendet, om det inte är olämpligt med tanke på barnets ålder och mognad. Det går inte att avslå en ansökan om återlämnande om den person som begärt återlämnandet inte har tillfrågats.

Domstolarna i det EU-land varifrån barnet har förts bort får enbart vägra återförande av barnet om det finns en allvarlig risk för barnets fysiska eller psykiska hälsa (med stöd i artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om olovligt bortförande av barn). Domstolen ska dock även i det sistnämnda fallet besluta om återlämnande av barnet, om det kan styrkas att lämpliga åtgärder vidtagits för att skydda barnet efter återlämnandet.

Om en domstol meddelar ett beslut att barnet inte ska återlämnas, måste den överföra ärendet till den behöriga domstolen i det EU-land där barnet var bosatt före bortförandet. Denna domstol fattar det slutliga avgörandet om barnet ska återlämnas eller inte. Domstolen ska ge barnet och parterna möjlighet att höras och ska även beakta de skäl och den bevisning som den första domstolen lade till grund för beslutet att barnet inte skulle återlämnas. Om domstolen i det ursprungliga EU-landet fattar ett annat beslut, dvs. att barnet ska återlämnas, ska detta beslut automatiskt erkännas och verkställas i det andra EU-landet utan att en verkställbarhetsförklaring (exekvatur) är nödvändig. Det är inte möjligt att motsätta sig detta under förutsättning att domstolen i det ursprungliga EU-landet utfärdat ett intyg (bilaga IV).

Erkännande och verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet är desamma som i förordning (EG) nr 1347/2000.

Genom förordningen garanteras automatiskt erkännande av alla domar utan vidare formaliteter. I äktenskapsmål och mål om föräldraansvar begränsas skälen till att inte erkänna en dom till följande:

  • om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen;
  • om svaranden inte har kunnat förbereda sitt försvar på grund av att stämningsansökan inte delgivits i tillräckligt god tid;
  • om ett erkännande skulle vara oförenligt med en annan dom.

För domar om föräldraansvar finns det ytterligare två skäl att vägra erkännande:

  • om barnet inte har fått möjlighet att komma till tals;
  • om en person som hävdar att domen hindrar honom eller henne från att utöva sitt föräldraansvar inte har fått möjlighet att komma till tals.

En dom om utövande av föräldraansvar kan på begäran av en part förklaras vara verkställbar i ett annat EU-land (och i Storbritanniens olika delar, efter det att den har registrerats för verkställighet). Verkställbarhetsförklaringen kan överklagas.

Vid domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar kan parterna begära att den behöriga domstolen utfärdar intyg enligt de standardformulär som finns i bilagorna till förordningen (bilaga I och bilaga II).

Alla domar om umgängesrätt och återlämnande av barn som meddelas enligt bestämmelserna i förordningen ska automatiskt erkännas och verkställas i alla EU-länder utan något särskilt beslut, förutsatt att domen åtföljs av ett intyg. Standardformulär för intyg om umgängesrätt och återlämnade av barn finns i bilagorna till förordningen (bilaga III respektive bilaga IV).

Det intyg som utfärdas för att underlätta domens verkställighet kan inte överklagas. Det är dock möjligt att begära rättelse, om intyget inte rätt återger innehållet i domen.

Hur själva verkställigheten går till regleras av nationell lag i det EU-land där domen ska verkställas.

Beslutet om erkännande av umgängesrätten måste skiljas från de praktiska arrangemangen kring utövandet av umgängesrätten. Domstolen i det verkställande EU-landet får fastställa de praktiska arrangemangen för utövande av umgängesrätten, om de inte har fastställts i domen av domstolen i det andra EU-landet där domen om umgängesrätt meddelades. När de praktiska arrangemangen fastställs måste dock domstolen respektera de grundläggande inslagen i domen.

Samarbete mellan centralmyndigheterna

Varje EU-land ska utse en eller flera centralmyndigheter som bland annat ska

  • främja utbyte av information om respektive lands lagstiftning och förfaranden;
  • underlätta kontakter mellan domstolarna;
  • informera och bistå personer med föräldraansvar vid en ansökan om erkännande och verkställighet av en dom;
  • bidra till lösning av konflikter mellan personer med föräldraansvar via alternativa metoder, till exempel medling.

Centralmyndigheterna ska regelbundet samlas inom ramen för det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Personer med föräldraansvar kan vända sig till centralmyndigheten i det EU-land där han eller hon eller barnet är bosatt och lämna in en ansökan om kostnadsfri hjälp.

I princip ersätter förordningen gällande konventioner som ingåtts mellan två eller flera EU-länder och som gäller frågor som regleras i förordningen. När det gäller en fråga som omfattas av förordningen ska dessutom förordningen, i förbindelserna mellan EU-länderna, gälla framför följande multilaterala konventioner: Haagkonventionen från 1961 (tillämplig lag i frågor om skydd av underåriga), Luxemburgkonventionen från 1967 (erkännande av domar rörande äktenskaps giltighet), Haagkonventionen från 1970 (erkännande av äktenskapsskillnader), Europeiska konventionen från 1980 (vårdnad om barn), Haagkonventionen från 1980 (civila aspekterna på internationella bortförande av barn).

När det gäller förhållandet till Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn ska förordningen tillämpas när barnet har hemvist inom ett EU-lands territorium. Bestämmelserna om erkännande och verkställighet tillämpas också när det är fråga om en dom som meddelats av ett EU-lands behöriga myndighet, även om barnet i fråga har hemvist i ett land som inte är medlem i EU men som är part i konventionen.

Särskilda bestämmelser gäller för följande förbindelser:

  • Förbindelserna mellan Finland och Sverige, där konventionen av den 6 februari 1931 mellan Finland, Sverige, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (den så kallade nordiska äktenskapskonventionen) gäller framför förordningen;
  • Förbindelserna mellan Heliga Stolen, Portugal, Italien, Spanien och Malta.

Slutbestämmelser

En kommitté bestående av företrädare för EU-länderna ska hjälpa kommissionen vid tillämpningen av förordningen.

Senast den 1 januari 2012, och därefter vart femte år, ska kommissionen, på grundval av EU-ländernas uppgifter, rapportera om tillämpningen av förordningen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Om det behövs ska rapporten åtföljas av förslag till ändringar av förordningen.

Storbritannien och Irland deltar i tillämpningen av förordningen. Danmark deltar i inte antagandet av förordningen och den är därför inte tillämplig i Danmark.

Förordningen träder i kraft den 1augusti 2004 och ska tillämpas från den 1 mars 2005 (artiklarna 67-70 gäller från 1 augusti 2004).

Bakgrund

Vid sitt möte i Tammerfors uttryckte Europeiska rådet en tydlig vilja att förbättra det ömsesidiga erkännandet av domar, särskilt i civilrättsliga ärenden (punkt 34 i slutsatserna). Automatiskt erkännande av domar skulle till en börja med införas på vissa områden, t.ex. familjerätt, och i synnerhet i fråga om underhållsskyldighet och umgängesrätt.

Som en uppföljning av slutsatserna från Tammerfors har följande åtgärder vidtagits:

  • i maj 2000 antog rådet förordning (EG) nr 1347/2000 (”Bryssel II”);
  • i juli 2000 lade Frankrike fram ett initiativ om gränsöverskridande umgängesrätt;
  • i september 2001 lade kommissionen fram ett förslag om föräldraansvar.

Bestämmelserna i kommissionens förslag av den 20 september 2001 återges i förslaget till denna förordning och det förslaget drogs därmed formellt tillbaka den 6 juni 2002. Detsamma gäller för Frankrikes initiativ från juli 2000.

Rättsaktens nyckelbegrepp
  • Föräldraansvar: alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Föräldraansvar omfattar bland annat vårdnad och umgängesrätt.
  • Vårdnad: de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att bestämma var barnet ska bo.
  • Umgängesrätt: bland annat rätten att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än den där barnet har hemvist.
  • Olovligt bortförande eller kvarhållande av barn: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn som strider mot den vårdnad som anförtrotts en person genom dem, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i det EU-land där barnet har sin hemvist.

HÄNVISNINGAR

RättsaktDag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 2201/2003

1.8.2004

-

EUT L 338, 23.12.2003

Ändringsrättsakt(er)Dag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 2116/2004

3.1.2005

-

EUT L 367, 14.12.2004

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad [EUT L 343, 29.12.2010].

Rådets beslut 2010/405/EG av den 12 juli 2010 om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad [EUT L 189, 22.7.2010].
2008 stod det klart att det skulle bli svårt att nå enhällighet om förslaget från 2006 att ändra förordning 22001/2003 (nedan). Följaktligen har flera EU-länder sedan dess uttryckt en avsikt att etablera ett fördjupat samarbete inom området tillämplig lag i äktenskapsmål. Detta beslut bemyndigar dessa länder att etablera ett sådant samarbete sinsemellan. Övriga EU-länder får gå med i detta samarbete när som helst.
Fördjupat samarbete inom området för äktenskapsskillnad och hemskillnad kommer att ge de deltagande länderna ett tydligare och mer samlad rättslig ram för gränsöverskridande fall. Det kommer samtidigt att ge medborgarna rättsäkerhet, förutsebarhet och flexibilitet. Det fördjupade samarbetet är baserat på principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden, vilket säkerställer bättre förenlighet mellan de deltagande ländernas bestämmelser om lagkonflikter.

Förslag till rådets förordning av den 17 juli 2006 om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål [KOM(2006) 399 slutlig – ej offentliggjort i EUT].
Med anledning av det ökande antalet "internationella" äktenskap och skilsmässor vill kommissionen införa tydliga och heltäckande rättsliga bestämmelser om rättssäkerhet, förutsebarhet, flexibilitet och tillgång till domstolsprövning i äktenskapsmål. Förslaget innebär bland annat:

  • harmoniserade lagvalsregler när det gäller äktenskapsskillnad och hemskillnad, vilket möjliggör för makar att förutse vilken lag som skall tillämpas i deras äktenskapsmål,
  • en viss frihet för makar att välja vilken lag som skall tillämpas och vilken domstol som skall vara behörig vid en äktenskapsskillnad eller hemskillnad.

Förslaget bygger på en grönbok om tillämplig lag och behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad av den 14 mars 2005.
Samrådsförfarande (CNS/2006/0135)

Senast ändrat den 21.05.2012

Se även

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början