RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Insolvensförfaranden

I denna förordning, som gäller insolvensförfaranden, fastställs gemensamma regler för vilken domstol som har behörighet att inleda insolvensförfarandet, vilken lag som är tillämplig och hur beslut erkänns, där gäldenären är ett bolag, en affärsman eller en privatperson som blir insolvent. Syftet med den är att hindra gäldenären från att överföra sina tillgångar eller jurisdiktion från ett land till ett annat för att få en förmånligare rättslig ställning.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.

SAMMANFATTNING

I förordningen fastställs en gemensam ram för insolvensförfaranden inom Europeiska unionen (EU). Syftet med att harmonisera bestämmelserna om insolvensförfaranden är att undvika att gäldenärer överför tillgångar från ett EU-land till ett annat eller väljer jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärerna (“forum shopping”).

Det bör noteras att en fjärdedel av insolvensfallen i EU orsakas av betalningsförseningar.

Överföring av tillgångar och val av jurisdiktion från ett EU-land till ett annat bör förhindras

En konkurs som får effekter över gränserna påverkar den inre marknadens goda funktion. För att få enhetligare förfaranden och på så sätt försöka hindra att att parterna överför tillgångar från ett EU-land till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning, grundar sig de föreslagna lösningarna på principen att förfarandena har allmän räckvidd. Samtidigt finns möjlighet att inleda begränsade sekundärförfaranden i det berörda EU-landet.

Förordningen ska tillämpas på ”kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses”. Förordningen gäller alla insolvensförfaranden, oavsett om gäldenären är en fysisk eller juridisk person, en affärsman eller en privatperson. En ”förvaltare” är en person eller en institution som förvaltar eller realiserar de tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet eller övervakar dennes angelägenheter. I bilaga C till förordningen anges vilka dessa personer eller institutioner är i var och en av medlemsstaterna.

Förordningen tillämpas dock inte på insolvensförfaranden som rör

Behörig domstol och tillämplig lag

I förordningen tolkas begreppet ”domstol” i vid betydelse: Det kan innebära en person eller ett organ med bemyndigande enligt nationell lagstiftning att inleda ett förfarande. De domstolar som är behöriga att inleda huvudförfarandet är domstolarna i det EU-land där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Detta ska motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och är fastställbar för tredje man. För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns (om inte annat visas). För fysiska personer är det i princip den plats där de har sitt säte eller hemvist.

Sekundärförfaranden (Bilaga B) kan inledas i ett annat EU-land om gäldenären har ett driftställe där, ”driftställe” avser varje verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt bedriver ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser. Verkningarna av insolvensförfarandet får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns i medlemsstaten i fråga. Det är förvaltaren i huvudförfarandet, eller andra fysiska personer eller myndigheter enligt lagen i den medlemsstat där det begärts att ett förfarande ska inledas, som kan begära att ett sekundärförfarande inleds. I vissa fall kan ett sådant territoriellt förfarande inledas självständigt före huvudförfarandet om de lokala borgenärerna och det lokala driftställets borgenärer så begär eller om huvudinsolvensförfaranden inte får inledas enligt rättsordningen i det EU-land i vilket platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen finns. Förfarandet kommer dock att omvandlas till ett sekundärförfarande efter det att huvudförfarandet har inletts.

Lagen i det EU-land där insolvensförfarandet har inletts reglerar alla följder av insolvensförfarandet: alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande. Den reglerar även de materiella reglerna, såsom fastställande av berörda gäldenärer och tillgångar, gäldenärens och förvaltarens respektive befogenheter, förfarandets effekter på avtal, förfaranden som inletts av enskilda borgenärer, fordringar etc.).

Det finns bestämmelser som tillvaratar det sakrättsliga skyddet för tredje man, en gäldenärs rätt att begära kvittning och en säljares återtaganderätt. Dessa rättigheter påverkas inte av att förfarandet inleds. Frågor som rör fast egendom regleras uteslutande av lagen i det EU-land inom vars territorium den fasta egendomen är belägen. Samma sak gäller anställningsavtal och anställningsförhållanden, rättigheter och skyldigheter som åläggs parter i ett betalningssystem eller på en finansiell marknad. Dessa regleras uteslutande av det EU-lands lagstiftning som de omfattas av (se även direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper).

Erkännande av insolvensförfarandet

De beslut som fattas av ansvarig domstol i huvudförfaranden ska omedelbart erkännas av alla EU-länder utan vidare kontroll, förutom

  • om erkännandet får effekter som är oförenliga med statens rättsordning,
  • om besluten kan innebära att den personliga friheten eller posthemligheten kränks.

Begränsningar av borgenärernas rättigheter (betalningsanstånd eller nedsättning av fordringar) är dock endast möjliga för dem som givit sitt godkännande.

Om en jurisdiktion i ett EU-land beslutar att inleda ett insolvensförfarande ska beslutet erkännas i samtliga EU-länder, även om gäldenären inte hade kunnat bli föremål för ett sådant förfarande i övriga EU-länder. Beslutet har de effekter som gäller enligt lagen i den stat där förfarandet inletts och effekterna upphör om ett sekundärförfarande inleds i ett annat EU-land.

En förvaltare som utsetts av en behörig domstol kan i övriga EU-länder vidta åtgärder med stöd av befogenheterna enligt lagstiftningen i den stat där förfarandet inletts, men ska följa lagen i det EU-land där han/hon vidtar åtgärder. Förvaltaren kan flytta gäldenärens tillgångar och vidta åtgärder i borgenärernas intresse avseende återvinning, om tillgångar har överförts från den stat där huvudförfarandet har inletts till ett annat EU-land efter det att förfarandet har inletts, om det inte är fråga om sakrättsligt skydd för tredje man eller om återtaganderätt.

En borgenär som är bosatt inom EU och som helt eller delvis har fått betalt ur egendom som tillhör gäldenären, ska till förvaltaren lämna vad han/hon har fått, om det inte är fråga om sakrättsligt skydd eller återtaganderätt. För att garantera att borgenärerna får lika stor utdelning, upprättas i EU ett gemensamt utdelningskonto.

På förvaltarens begäran kan åtgärder för offentliggörande i övriga medlemsstater vidtas (offentliggörande av beslutet om att inleda insolvensförfarandet och/eller registrering i ett offentligt register). Det går att föreskriva ett obligatoriskt offentliggörande, men offentliggörandet är i vilket fall som helst inte en förutsättning för att förfarandet ska erkännas i en annan medlemsstat.

Om en person inte känner till att ett förfarande har inletts kan denne anses handla i god tro vid infriande av skuld hos gäldenären i stället för till förvaltaren i ett annat EU-land. Om skulden infrias innan beslutet offentliggjorts, antas att personen rimligen inte kunde ha vetskap om det. Om den däremot infrias efter offentliggörandet, anses personen ha fått del av informationen, om inte annat visas.

Begränsningar i förordningens tillämpningsområde

Förordningen gäller inte

  • i Danmark,
  • i varje EU-land där den är oförenlig med förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och som härrör från en konvention som staten före ikraftträdandet av denna förordning har slutit med ett eller flera tredje länder,
  • i Förenade kungariket om den är oförenlig med avtal som ingåtts tidigare inom ramen för samväldet.

Förordningen ska tillämpas på insolvensförfaranden som inleds efter det att den trätt i kraft den 31 maj 2002. Förordningen ersätter de bilaterala och multilaterala konventioner som finns mellan vissa EU-länder.

Bakgrund

Konkurs, ackord och liknande förfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för Brysselkonventionen från 1968. Sedan 1963 har olika arbeten pågått i syfte att skapa ett gemenskapsinstrument på området. En konvention om insolvensförfaranden undertecknades den 23 november 1995. Konventionen har dock inte kunnat träda i kraft, eftersom ett EU-land inte har undertecknat den inom utsatt tidsfrist.

I Amsterdamfördraget, som undertecknades den 2 oktober 1997, anges nya bestämmelser för civilrättsligt samarbete. På grundval av dessa antogs denna förordning om insolvensförfaranden.

HÄNVISNINGAR

RättsaktIkraftträdandeSista dag för genomförande i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 1346/2000

31.5.2002

-

EGT L 160, 30.6.2000

Ändringar och korrigeringar av direktiv (EG) nr 1346/2000 har införts i grundtexten. Denna konsoliderade version är framtagen enbart i informativt syfte.

Senast ändrat den 24.02.2011

Se även

  • Kommissionens generaldirektorat för rättvisas webbplats om insolvens (EN)
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början