RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen)

Arkiv

Genom konventionen skapas enhetliga bestämmelser i fråga om tillämplig lag för avtalsförpliktelser inom Europeiska unionen.

RÄTTSAKT

Konventionen 80/934/EEG om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980.

SAMMANFATTNING

Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 för de dåvarande nio medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen (EG). Konventionen trädde i kraft den 1 april 1991. Därefter har alla nya medlemmar i Europeiska gemenskapen undertecknat konventionen. Samtidigt som Finland, Sverige och Österrike undertecknade konventionen utarbetades en konsoliderad version som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 1998. En ny konsoliderad version offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 2005 efter det att de 10 nya medlemsstaterna anslutit sig till Romkonventionen.

Konventionen gäller avtalsförpliktelser i de fall då ett val ska göras mellan lagarna i olika länder, även om den lagstiftning som avses finns i en stat som inte är part, med undantag för

  • frågor som rör fysiska personers rättsliga status och rättskapacitet,
  • avtalsförpliktelser som rör arv och testamente, makars förmögenhetsförhållanden och andra familjeförhållanden,
  • förpliktelser som rör överlåtbara värdepapper (växlar, checkar, löpande skuldebrev, etc.),
  • skiljedomsavtal och avtal om val av domstol,
  • frågor som omfattas av reglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer,
  • frågan om en mellanman kan binda sin huvudman i förhållande till tredje man, eller om ett organ för ett bolag, en förening eller en annan juridisk person kan binda bolaget, föreningen eller den juridiska personen i förhållande till tredje man,
  • bildande av ”truster” och frågor som rör organiseringen av ”truster”,
  • bevisfrågor och processuella frågor,
  • försäkringsavtal som täcker risker belägna inom medlemsstaternas territorium (gäller ej återförsäkringsavtal).

De parter som undertecknar ett avtal kan välja vilken lag som ska tillämpas för hela eller delar av detta avtal och vilken domstol som är behörig vid tvist. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan lag ska vara tillämplig (partsautonomi).

Om parterna inte uttryckligen har valt tillämplig lag, omfattas avtalet av lagen i det land som det har närmast anknytning till, enligt närhetsprincipen (hemvist eller central förvaltning för den part som ska utföra den prestation som anges i avtalet, huvudsakligt verksamhetsställe eller annat verksamhetsställe där prestationen enligt avtalet ska fullgöras, etc.). I följande två fall gäller särskilda bestämmelser:

  • När avtalet gäller en sakrätt i fast egendom antas att avtalet har närmast anknytning till det land där den fasta egendomen är belägen.
  • Avtal om godstransport antas ha närmast anknytning till det land där platsen för lastning eller lossning finns eller till det land där avsändaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe.

För att skydda konsumenternas rättigheter ska lämpliga bestämmelser, i enlighet med principen om skydd av den svagare parten, tillämpas vid leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person. Dessa avtal omfattas av lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, om inte parterna beslutar annat. Parternas val av tillämplig lag ska dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt lagen i det land där han har sin hemvist, om denna är mer fördelaktig för konsumenten. Dessa bestämmelser ska varken tillämpas på transportavtal eller avtal om utförande av tjänster i ett annat land än det där konsumenten har sin hemvist.

Anställningsavtal ska omfattas av

  • lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, eller
  • lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget, eller
  • lagen i det land till vilket avtalet har närmast anknytning.

Om parterna väljer en annan tillämplig lag för avtalet, får inte detta medföra att den anställde berövas det skydd som annars skulle tillförsäkras honom.

De befintliga och framtida bestämmelserna i EG-rätten gäller före bestämmelserna i konventionen, framför allt vid lösning av konflikter mellan lagar som rör privaträttsliga avtal.

Efter ikraftträdandet av konventionen ska varje medlemsstat som vill anta en ny lagvalsregel för en viss typ av avtal som omfattas av konventionen eller ingå en multilateral konvention på området informera övriga stater som är parter i konventionen. Varje stat får sex månader för att reagera och om de så önskar begära överläggningar. Om ingen reaktion har kommit inom sex månader eller om ingen överenskommelse har nåtts inom två år efter överläggningarna (ett år vid multilaterala konventioner), får den berörda konventionsstaten ändra sin lag eller ingå en konvention.

Konventionen gäller för en period av 10 år. Den förlängs därefter automatiskt vart femte år och kan sägas upp av en konventionsstat.

Europeiska gemenskapernas domstol undertecknade två protokoll om förhandstolkning av konventionen 1988. Ett tredje protokoll, som undertecknades 1980 och kompletterades 1996, ger Danmark, Sverige och Finland rätt att behålla sina nationella bestämmelser om tillämplig lag för frågor som rör sjötransporter av varor.

Till konventionen har fyra gemensamma förklaringar lagts:

  • 1980 insisterade vissa medlemsstater på att de åtgärder som EG vidtar i fråga om konfliktbestämmelser och bestämmelserna i konventionen skulle vara enhetliga.
  • De gjorde det också möjligt att ge EG-domstolen befogenhet att tolka konventionen.
  • 1988, efter undertecknandet av de två protokollen, infördes informationsutbyte mellan medlemsstaterna och EG-domstolen vid domar som rör avtalsenliga skyldigheter.

Dessutom begärdes att varje ny medlemsstat i EG vid undertecknandet av Romkonventionen skulle ansluta sig till protokollet om EG-domstolens tolkning av konventionen.

RättsaktDag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning
Konventionen 80/934/EEG1.4.1991-EGT L 266 av 9.10.1980

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rome I [jl0006]) [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 177 av 4.7.2008].
Denna förordning ersätter Romkonventionen, moderniserar den och omvandlar den till ett gemenskapsinstrument. Tillsammans med Bryssel I och Rom II fastställer den därmed en uppsättning bindande internationellt privaträttsliga regleringar av avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser i civila och kommersiella frågor.

Grönbok om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed [KOM(2002) 654 slutlig – Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].
Med denna grönbok i form av ett frågeformulär planerade kommissionen att omvandla konventionen till ett gemenskapsinstrument och modernisera den.
Att omvandla Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument samtidigt som man ser till att den internationella privaträtten i medlemsstaterna blir mer enhetlig skulle ge EG-domstolen tolkningsbehörighet och underlätta tillämpning av enhetliga lagvalsregler i de nya medlemsstaterna. När det gäller valet av rättsaktens form föreslår kommissionen en förordning som säkerställer obligatoriska regler som träder i kraft direkt och som inte dras med de osäkerheter och trögheter som införlivandet av ett direktiv kan ge upphov till.
Frågan om att modernisera konventionen är särskilt aktuell när det gäller skyddet för konsumenter och arbetstagare (de s.k. svaga parterna). En av de lösningar som kommissionen övervägde bestod i att införa en generalklausul som garanterar att gemenskapens skyddsregler tillämpas när alla eller vissa särskilt avgörande omständigheter kring avtalet har anknytning till gemenskapen. Denna lösning skulle göra det möjligt att lösa problemet med bristande skydd för rörliga konsumenter, dvs. personer som har förflyttat sig till ett annat land än det de vanligtvis är bosatta i för att köpa en vara eller tjänst.

Senast ändrat den 23.04.2009

Se även

  • För mer information besök webbplatsen ”gällande lag” (EN) för GD för rättvisa.
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början