Beslut om avvisning eller utvisning – ömsesidigt erkännande från EU-länderna

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i länder utanför EU

VILKET SYFTE HAR DIREKTIVET?

Det syftar till att säkerställa att ett beslut från ett land i Europeiska unionen (EU) om att avvisa eller utvisa en medborgare från ett land utanför EU som uppehåller sig i ett annat EU-land respekteras och följs.

VIKTIGA PUNKTER

• Utvisningsbesluten gäller för medborgare i länder utanför EU som
  • utgör ett allvarligt och föreliggande hot mot den allmänna ordningen eller mot den nationella säkerheten,
  • har dömts för ett brott som medför fängelsestraff på minst ett år,
  • tros ha begått eller ha för avsikt att begå sådana brott, grundat på konkreta indicier eller klar bevisning,
  • inte följer nationella regler för inresa eller vistelse.
• Om den berörda personen har ett giltigt uppehållstillstånd, måste det land som ålägger avvisningen rådgöra med landet som utfärdade uppehållstillståndet.
• EU-länder som tillämpar lagstiftningen måste
  • respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,
  • säkerställa att den berörda personen kan överklaga utvisningsbeslutet,
  • skydda personuppgifter och säkerheten för uppgifter,
  • använda alla lämpliga former av samarbete och informationsutbyte för att genomföra lagstiftningen,
  • ersätta varandra för de finansiella kostnader som uppkommer. Arrangemangen fastställs i rådets beslut 2004/191/EG
• Landet som utfärdar avvisningsbeslutet måste så snabbt som möjligt förse landet som verkställer det med alla de dokument som behövs.
• Landet som verkställer beslutet måste säkerställa att det inte strider mot relevanta internationella eller nationella regler.
• Lagstiftningen gäller inte för EU-medborgares familjemedlemmar.
• I rådets direktiv 2003/110/EG fastställs transiteringsåtgärder för medborgare i länder utanför EU som vistas olagligt i EU och ska förflyttas med flyg via ett annat EU-land.
• I direktiv 2008/115/EG fastställs gemensamma normer och förfaranden för att återlämna medborgare i länder utanför EU som uppehåller sig olagligt.
• I förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III-förordningen) fastställs kriterierna och förfarandena för att avgöra vilket EU-land som ansvarar för att pröva en asylansökan.
• I september 2005 utfärdade Europarådet 20 riktlinjer för påtvingat återvändande.

VILKEN PERIOD GÄLLER DIREKTIVET FÖR?

Det har gällt sedan den 2 juni 2001. EU-länderna måste införliva det i sin nationella lagstiftning senast den 2 december 2002.

BAKGRUND

Storbritannien (1) och Irland är inte med i det passfria Schengenområdet men tillämpar ändå lagstiftningen och deltar i dess arrangemang, liksom Island och Norge, medan Danmark inte gör det.

HUVUDDOKUMENT

Rådets direktiv 2001/40/EG av den 28 maj 2001 om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land (EGT L 149, 2.6.2001, s. 34–36).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Rådets direktiv 2003/110/EG av den 25 november 2003 om bistånd vid transitering i samband med återsändande med flyg (EUT L 321, 6.12.2003, s. 26–31).

Rådets beslut 2004/191/EG av den 23 februari 2004 om fastställande av kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för finansiella obalanser som uppstår till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land (EUT L 60, 27.2.2004, s. 55–57).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 24.12.2008, s. 98–107).

Europaparlamentets och rådets förordning 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 29.6.2013, s. 31–59).

Senast ändrat 09.01.2017

---

(1) Den 1 februari 2020 lämnar Storbritannien EU och blir ett tredjeland (land utanför EU).