RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Schengenområdet och Schengensamarbetet

Schengenområdet och Schengensamarbetet bygger på Schengenavtalet 1985. Schengenområdet utgör ett område med garanterat fri rörlighet för personer. De stater som skrivit under avtalet har avskaffat alla inbördes gränser till förmån för en enda yttre gräns. Här tillämpas gemensamma regler och förfaranden beträffande visum för korta vistelser, asylansökningar och gränskontroller. För att garantera säkerheten inom Schengenområdet har samtidigt samarbetet och samordningen mellan polismyndigheterna och de rättsliga myndigheterna trappats upp. Schengensamarbetet har integrerats i EU:s rättsliga ram genom Amsterdamfördraget 1997. Alla länder som samarbetar inom Schengen ingår dock inte i Schengenområdet. Det beror antingen på att de inte vill avskaffa gränskontrollerna eller att de ännu inte uppfyller de villkor som krävs för att tillämpa Schengenregelverket.

Under 1980-talet startade en debatt om vad innebär. Vissa medlemsstater ansåg att begreppet bara skulle gälla för EU-medborgare, vilket innebar att man måste behålla gränskontrollerna för att skilja mellan EU-medborgare och personer som kommer från tredjeland. Andra medlemsstater ville däremot införa fri rörlighet för alla och därför avskaffa gränskontrollerna. Då man inte kunde komma överens inom Europeiska unionen beslutade Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland 1985 att sinsemellan skapa ett område utan gränser, som man kallade Schengenområdet efter den stad i Luxemburg där man undertecknade de första avtalen. Efter att Amsterdamfördraget undertecknats genomfördes detta mellanstatliga samarbete på EU-nivå den 1 maj 1999.

Utvecklingen av Schengensamarbetet och utvidgningen av Schengenområdet

De fem länder som grundade Schengen undertecknade det första avtalet den 14 juni 1985. Man utarbetade en konvention som undertecknades den 19 juni 1990. Denna konvention, som trädde i kraft 1995, gjorde det möjligt att avskaffa gränskontrollerna mellan de avtalsslutande parterna och att skapa en enhetlig yttre gräns där man skulle utföra exakt likadana gränskontroller vid inresa i Schengenområdet. Man antog gemensamma regler när det gäller visum, asylrätt och kontroll vid den yttre gränsen för att personer skulle kunna röra sig fritt inom de länder som deltog i samarbetet utan att störa den allmänna ordningen.

För att förena frihet och säkerhet följdes denna fria rörlighet av så kallade kompensationsåtgärder. Det gällde att förbättra samarbetet och samordningen mellan polismyndigheterna och de rättsliga myndigheterna för att upprätthålla medlemsstaternas inre säkerhet och för att i synnerhet effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten. I detta sammanhang skapades Schengens informationssystem (SIS). SIS är en högt utvecklad databas som Schengenländernas ansvariga myndigheter kan använda för att utbyta data om bestämda grupper av människor och föremål.

Schengenområdet har efter hand utökats till nästan alla medlemsstater. Italien undertecknade avtalen den 27 november 1990, Spanien och Portugal den 25 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995 samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996. Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern anslöt sig den 21 december 2007 och det associerade landet Schweiz den 12 december 2008. Bulgarien, Cypern och Rumänien är ännu inte självständiga medlemmar av Schengenområdet; gränskontrollerna behålls mellan dem och Schengenområdet tills rådet beslutar att villkoren för att avskaffa interna gränskontroller har uppfyllts. (När det gäller Storbritanniens och Irlands ställning, se nedan.)

Åtgärder som antagits av medlemsstaterna inom ramen för Schengensamarbetet

Bland de viktigaste reglerna som antagits inom ramen för Schengen kan man notera följande:

  • Personkontrollerna vid de inbördes gränserna har tagits bort.
  • Gemensamma regler har fastställts för personer som korsar de yttre gränserna för EU:s medlemsstater.
  • Villkoren för inresa och visum för korta vistelser har harmoniserats.
  • Polissamarbetet har utökats och omfattar nu rätt att göra efterforskningar och förfölja brottslingar över gränserna.
  • Det rättsliga samarbetet har förstärkts genom ett snabbare utlämningssystem och överföring av verkställandet av domar.
  • Schengens informationssystem (SIS) har upprättats och utvecklats.

Schengens informationssystem (SIS)

Som en central del av Schengenavtalet har ett informationssystem utvecklats, som gör det möjligt för nationella myndigheter för gränskontroll och rättsliga kontroller att få tag på information om personer eller föremål.

Medlemsstaterna registrerar uppgifter i SIS genom nationella nätverk (N-SIS), som är anslutna till ett centralt system (C-SIS). Detta datasystem kompletteras dessutom av ett nätverk kallat Sirene, med vilket kompletterande information begärs vid nationella gränsövergångar, och som utgör det mänskliga gränssnittet i SIS.

Integrering av Schengenregelverket inom ramen för EU

Ett protokoll till Amsterdamfördraget har gjort det möjligt att i EU integrera de framsteg som gjorts genom Schengen. Som det första konkreta exemplet på ett ökat samarbete mellan tretton medlemsstater har Schengenområdet införlivats i EU:s rättsliga och institutionella struktur, där det är föremål för en parlamentarisk och rättslig kontroll. Målsättningen i Europeiska enhetsakten från 1986 att införa fri rörlighet för personer har uppnåtts, samtidigt som den garanterar en demokratisk parlamentarisk kontroll och ger medborgarna rätt till prövning i domstol om deras rättigheter ifrågasätts (EG-domstolen och/eller nationella domstolar beroende på ärendets natur).

För att uppnå denna integration har Europeiska unionens råd fattat olika beslut. Såsom anges i Amsterdamfördraget har rådet ersatt den verkställande kommitté som inrättades genom Schengenavtalen. Med sitt beslut 1999/307/EG av den 1 maj 1999 fastställde rådet närmare föreskrifter för Schengensekretariatets införlivande med rådets generalsekretariat, särskilt vad gäller den personal som var anställd av Schengensekretariatet (EUT L 119, 7.5.1999). Därefter har nya arbetsgrupper skapats för att bistå rådet i dess arbete.

En av rådets viktigaste uppgifter när det gäller att integrera Schengenområdet har varit att bland de bestämmelser och åtgärder som beslutats av de länder som undertecknat dessa mellanstatliga avtal välja ut dem som utgör ett verkligt regelverk, det vill säga de rättsakter som ska behållas för att göra det möjligt att fortsätta det påbörjade samarbetet. En lista över de delar som ingår i detta regelverk, liksom den rättsliga grunden för varje del i fördragen (EG- eller EU-fördraget), antogs genom rådets beslut 1999/435/EG och 1999/436/EG den 20 maj 1999. De flesta av dessa rättsakter har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Sedan dess har Schengenlagstiftningen utvecklats ytterligare, exempelvis har vissa artiklar i Schengenkonventionen ersatts av ny EU-lagstiftning (t.ex. kodexen om Schengengränserna).

Danmarks deltagande

Danmark har redan undertecknat Schengenkonventionen, men när nya bestämmelser antas på grundval av avdelning IV i EG-fördraget kan landet inom ramen för EU-fördraget välja om man ska tillämpa dem eller ej, även om en sådan åtgärd utgör en utveckling av Schengenregelverket. Danmark omfattas dock av vissa åtgärder som gäller den gemensamma viseringspolitiken.

Irlands och Storbritanniens deltagande

Enligt protokollet till Amsterdamfördraget kan Irland och Storbritannien helt eller delvis omfattas av Schengenregelverkets bestämmelser efter ett enhälligt beslut i rådet av de tretton medlemsstater som undertecknat avtalen och av en företrädare för regeringen i det berörda landet.

Storbritannien begärde i mars 1999 att få samarbeta om vissa delar av det samarbete som grundar sig på Schengen. Det gällde det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaternas polis- och rättsväsenden, kampen mot narkotika och informationssystemet (SIS). Rådets beslut 2000/365/EG att godkänna Storbritanniens begäran dröjde till den 29 maj 2000.

I juni 2000 begärde också Irland att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket som med ett undantag när gällde samma bestämmelser som begäran från Storbritannien. Rådet godkände Irlands begäran genom beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002. Kommissionen betonade i sitt yttrande om dessa två länders begäran att ett begränsat deltagande i Schengenregelverket från dessa länders sida inte får minska samstämmigheten i alla de bestämmelser som utgör regelverket.

Efter att ha granskat villkoren för genomförande av bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete samtyckte rådet genom sitt beslut 2004/926/EG av den 22 december 2004 att vissa bestämmelser i Schengenregelverket ska börja tillämpas på Storbritannien.

Förbindelser med tredjeländer: gemensamma principer

Den gradvisa utvidgningen av Schengenområdet till EU:s samtliga medlemsstater har medfört att tredjeländer som har särskilda relationer till EU deltar i Schengensamarbetet. Förutsättningen för att länder utanför EU ska kunna associeras till Schengenregelverket är ett avtal om fri rörlighet för personer mellan dessa stater och EU (detta tillhandahålls genom EES-avtalet när det gäller Island, Norge och Liechtenstein, och genom avtalet om fri rörlighet för personer när det gäller Schweiz).

Detta deltagande består för dessa länder av

  • att de inkluderas i det område som saknar inre gränskontroller,
  • att de tillämpar bestämmelserna i Schengenregelverket och samtliga ”Schengenrelevanta” texter som antagits med stöd av detta,
  • att de görs delaktiga i beslutsfattandet kring ”Schengenrelevanta” texter.

I praktiken sker denna associering genom gemensamma kommittéer som sammanträder i anslutning till rådets arbetsgrupper. Vid dessa sammanförs företrädare från myndigheterna i EU:s medlemsstater, från kommissionen och från tredjeländers regeringar. De associerade länderna deltar vid dessa tillfällen i diskussioner om utvecklingen av Schengenregelverket, men får inte rösta. Förfaranden har fastställts för att i framtiden anmäla och godkänna åtgärder eller rättsakter.

Förbindelserna med Island och Norge

Island och Norge tillhör tillsammans med Sverige, Finland och Danmark den nordiska passunionen, som redan tidigare avskaffat kontrollerna vid sina gemensamma gränser. Island och Norge associerades till Schengen den 19 december 1996. De senare har inte rösträtt i den verkställande Schengenkommittén, men kan lämna yttranden och förslag. För att förlänga denna associering undertecknades den 18 maj 1999 avtalet mellan Island, Norge och EU om Islands och Norges associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, baserat på rådets beslut 1999/439/EG av den 17 maj 1999.

Inom de delar av Schengenregelverket som gäller i Island och Norge regleras förbindelserna mellan dessa båda länder å ena sidan och Irland och Storbritannien å den andra genom ett avtal som rådet godkände den 28 juni 1999 (EUT L 15, 20.1.2000).

Rådets beslut 2000/777/EG av den 1 december 2000 fastställer att Schengenregelverket från den 25 mars 2001 ska tillämpas i de fem länder som ingår i den nordiska passunionen.

Schweiz och Liechtensteins deltagande

EU slöt ett avtal med Schweiz om dess deltagande i Schengenområdet [EUT L 53, 27.2.2008]; Schweiz anslöt sig därefter den 12 december 2008. Det har samma associerade status som Norge och Island. Ett protokoll om Liechtensteins deltagande i Schengenområdet undertecknades den 28 februari 2008.

Andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II)

Eftersom Schengens informationssystem (SIS) har använts sedan den 26 mars 1995, pågår arbetet med ett nytt system baserat på ny teknik och utökade funktioner. Detta nya system (SIS II) genomgår just nu omfattande tester i samarbete med medlemsstaterna.

Rådet antog den 6 december 2001 två rättsakter, förordning (EG) nr 2424/2001 och beslut 2001/886/RIF, där kommissionen görs ansvarig för utvecklingen av SIS II och att kostnaderna för detta ska belasta EU:s allmänna budget. Dessa akter ändrades 2006 så att deras giltighetsperiod förlängdes till den 31 december 2008.

Kommissionen publicerade ett meddelande [KOM(2001) 720] den 18 december 2001 där möjligheterna att förverkliga och utveckla SIS II undersöktes. När studierna och diskussionerna kring det framtida systemets uppbyggnad och funktioner hade slutförts framlade kommissionen 2005 tre förslag till rättsakter som skulle bilda den nya rättsliga grundvalen. Två rättsakter i detta paket (förordning (EG) nr 1987/2006 om fastställande av ”första pelaren”-aspekterna av inrättande, drift och användning av SIS II och förordning (EG) nr 1986/2006 om tillträde till SIS II för de enheter i medlemsstaterna som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon) antogs den 20 december 2006. Den tredje akten (beslut 2007/533/RIF om fastställande av ”tredje pelaren”-aspekterna av inrättande, drift och användning av SIS II) antogs den 12 juni 2007.

Rådet (rättsliga och inrikes frågor) godkände i december 2006 projektet SISone4all (en gemensam insats av medlemsstaterna som samordnas av Portugal). SISone4all var en temporär lösning som möjliggjorde för 9 medlemsstater som gick med i EU 2004 att ansluta sig till det aktuella SIS-systemet SIS1+ (med vissa tekniska justeringar). Det framgångsrika slutförandet av SISone4all, i samband med de positiva bedömningarna, gjorde att de inre gränskontrollerna kunde avskaffas i dessa nya länder i slutet av 2007 för land- och sjögränser och i mars 2008 för luftgränser.

Avskaffandet av inre gränskontroller banade väg för att införa alternativa och mindre riskfyllda tillvägagångssätt för att gå över från SIS1+ till SIS II. Efter begäranden från medlemsstater att få mer tid till att testa systemet och anta en mindre riskfylld strategi för migreringen från det gamla systemet till det nya, framlade kommissionen förslag till en förordning och ett beslut som definierar uppgifter och ansvarsområden för de olika parter som är involverade i förberedelserna för migreringen till SIS II (däribland tester och eventuellt vidare utvecklingsarbete som behövs under denna fas). Dessa förslag antogs av rådet den 24 oktober 2008.

Senast ändrat den 03.08.2009
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början