RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Europeisk arresteringsorder

Europeiska unionen (EU) antar ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Beslutet innebär snabbare och enklare förfaranden: hela det politiska och administrativa förfarandet ersätts med ett rättsligt förfarande.

RÄTTSAKT

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [se ändringsrättsakter].

SAMMANFATTNING

Den europeiska arresteringsordern som antogs 2002 ersätter det nuvarande utlämningssystemet genom att ålägga varje nationell rättslig myndighet (den verkställande rättsliga myndigheten) att automatiskt erkänna en framställning om överlämnande av en person från en rättslig myndighet i en annan medlemsstat (den utfärdande rättsliga myndigheten) med ett minimum av kontroller. Rambeslutet trädde i kraft den 1 januari 2004 och ersatte akterna på området.

Medlemsstater får dock fortsätta att tillämpa och sluta bilaterala eller multilaterala avtal i den mån de förenklar eller underlättar förfarandena för överlämnande av personer. Tillämpningen av sådana avtal ska inte i något fall inverka negativt på förbindelserna med de medlemsstater som inte är parter i avtalen.

Allmänna principer

I rambeslutet avses med europeisk arresteringsorder varje rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för:

  • lagföring;
  • verkställande av ett fängelsestraff;
  • verkställande av en annan frihetsberövande åtgärd.

Arresteringsordern får utfärdas:

  • om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut;
  • för gärningar som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer.

Förutsatt att de kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten kan bland annat följande brott leda till överlämnande utan kontroll av huruvida det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen: terrorism, människohandel, korruption, deltagande i en kriminell organisation, förfalskning av betalningsmedel, mord, rasism och främlingsfientlighet, våldtäkt, handel med stulna fordon och bedrägeri, inklusive bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen.

När det gäller andra brott än de som nämns ovan kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka arresteringsordern har utfärdats också ska utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning (regeln om dubbel straffbarhet).

En europeisk arresteringsorder ska innehålla en rad uppgifter, bland annat om den eftersöktes identitet, den utfärdande rättsliga myndigheten, förekomsten av en verkställbar dom, brottets beskaffenhet och straffet (en förlaga till formuläret har bifogats rambeslutet).

Förfaranden

I allmänhet översänder den utfärdande rättsliga myndigheten den europeiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten. Den kan här ta hjälp av Schengens informationssystem (SIS) och Interpol. Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig kan den ta hjälp av det europeiska rättsliga nätverket.

Varje medlemsstat får vidta erforderliga och proportionerliga frihetsberövande åtgärder mot en eftersökt person. När den eftersökte grips ska han upplysas om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll samt ha rätt till juridiskt biträde och tolk.

I vilket fall som helst ska den verkställande rättsliga myndigheten enligt sin lagstiftning fatta beslut om huruvida personen ska hållas kvar i häkte eller försättas på fri fot.

I avvaktan på ett beslut ska den verkställande myndigheten (enligt den nationella lagstiftningen) höra personen. Den verkställande myndigheten ska dock fatta ett slutgiltigt beslut om verkställandet av den europeiska arresteringsordern inom sextio dagar efter det att den eftersökte har gripits. Därefter ska den omedelbart underrätta den utfärdande myndigheten om sitt beslut.

Tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska räknas av från det totala frihetsberövande som ska avtjänas.

Den gripne kan ge sitt samtycke till överlämnandet. Samtycket är oåterkalleligt och förutsätter att personen är fullt medveten om följderna av det. I detta fall ska den verkställande myndigheten fatta sitt slutgiltiga beslut om verkställandet av den europeiska arresteringsordern inom tio dagar efter det att samtycket har givits.

Skäl för att vägra att verkställa arresteringsordern

En medlemsstat får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern:

  • om en medlemsstat redan har fattat ett slutgiltigt avgörande mot personen för samma brott (principen om "ne bis in idem");
  • om brottet omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten;
  • om personen på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar enligt den verkställande medlemsstatens lag.

Den verkställande medlemsstaten kan vägra att verkställa arresteringsordern på vissa villkor (t.ex. när åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning eller när en slutgiltig dom har fattats för samma brott i tredje land m.m.). Den kan också vägra att verkställa arresteringsorder om den berörda personen inte personligen infinner sig vid rättegången där beslutet meddelades, såvida inte lämpliga säkerhetsåtgärder vidtogs. En vägran ska dock alltid motiveras.

Varje medlemsstat ska tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som överlämnas, förutsatt att medlemsstaten har fått vissa uppgifter (om arresteringsordern, brottets beskaffenhet, personens identitet m.m.).

Den europeiska arresteringsordern ska översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Den europeiska arresteringsordern ska översändas på ett säkert sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande medlemsstaten kan slå fast att den översända handlingen är äkta.

Praktiska och allmänna bestämmelser samt slutbestämmelser

Från och med den 1 januari 2004 har medlemsstaterna behandlat framställningar om utlämning enligt de nationella bestämmelser som antas för att genomföra rambeslutet.

Rambeslutet ska tillämpas på Gibraltar.

HÄNVISNINGAR

Rättsakt Dag för ikraftträdande Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna Europeiska unionens officiella tidning

Rambeslut 2002/584/RIF

7.8.2002

31.12.2003

EUT L 190, 18.7.2002

Ändringsrättsakter Dag för ikraftträdande Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna Europeiska unionens officiella tidning

Rambeslut 2009/299/RIF

28.3.2009

28.3.2011

EUT L 81, 27.3.2009

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 11 april 2011 om genomförandet sedan 2007 av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [KOM(2011) 175 slutlig – ej offentliggjort i EUT].
Rapporten gör en summering av de sju år som gått sedan den europeiska arresteringsordern infördes. Initiativet verkar ha lyckats på ett operativt plan: 54 689 arresteringsordrar har utfärdats och 11 630 verkställts. Ett överlämnande mellan EU-länder tar idag mellan fjorton och sjutton dagar, om personen samtycker till överlämnandet, och fyrtioåtta dagar om personen inte samtycker, en tidsrymd som tidigare kunde vara upp till ett år. Tack vare denna mekanism som ser till att de öppna gränserna inte främjar personer som vill undkomma lagen, är den fria rörligheten för individer inom EU idag förstärkt. Kommissionen visar dock på tillkortakommanden, i synnerhet när det gäller de grundläggande rättigheterna. Den ber medlemsstaterna att anpassa sin lagstiftning till rambeslutet 2002/584/RIF om så inte är gjort liksom att verkställa instrument som redan antagits för att förbättra arresteringsordern. Rapporten visar också på att för många arresteringsordrar utfärdas för mindre förseelser och uppmuntrar de ansökande medlemsstaterna att tillämpa proportionalitetsprincipen.

Rapport från kommissionen av den 24 januari 2006 i enlighet med artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (reviderad version) [KOM(2006) 8 slutlig – ej offentliggjort i EUT].
Den reviderade versionen av rapporten är främst inriktad på den italienska lagstiftning som antagits sedan den inledande rapporten. Kommissionen uppskattar att den europeiska arresteringsordern, trots den inledande förseningen, är operativ i de flesta fall som föreskrivs i medlemsstaterna.

Rapport från kommissionen av den 23 februari 2005 i enlighet med artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [KOM(2005) 63 slutlig – ej offentliggjort i EUT].
Enligt den utvärdering som finns med i kommissionens rapport tycks den europeiska arresteringsordern ha fungerat väl sedan den började tillämpas den 1 januari 2004, såväl när det gäller att avskaffa de politiska inslagen och effektivisera proceduren som att skynda på överlämnandet. Samtidigt har respekten för de grundläggande rättigheterna upprätthållits.

Uttalanden enligt artikel 31.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [EGT L 246 av den 29 september 2003].
Danmark, Finland och Sverige har förklarat att den lagstiftning som är tillämplig mellan de nordiska länderna gör det möjligt att fördjupa och vidga bestämmelserna i rambeslutet. Dessa medlemsstater kommer därför att fortsätta att tillämpa den enhetliga gällande lagstiftningen länderna emellan, närmare bestämt:

  • i Danmark: den nordiska utlämningslagen (lag nr 27 av den 3 februari 1960, i dess ändrade lydelse);
  • i Finland: den nordiska utlämningslagen (270/1960);
  • i Sverige: lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Senast ändrat den 10.07.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början