RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Internationell teknisk harmonisering av fordon

Internationell teknisk harmonisering av fordon regleras i två överenskommelser som EU har undertecknat. Målet är att skapa världstäckande regler för säkerhet, miljöskydd, energieffektivitet och stöldskydd.

RÄTTSAKTER

Rådets beslut 97/836/EG av den 27 november 1997 om Europeiska gemenskapens anslutning av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas överenskommelse om antagande av enhetliga tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon och för utrustning och delar som kan monteras eller användas på hjulförsett fordon samt om villkoren för ömsesidigt erkännande av typgodkännande utfärdade på grundval av dessa föreskrifter ("Reviderad överenskommelse av år 1958") [EGT L 346, 17.12.1997].

Rådets beslut 2000/125/EG av den 31 januari 2000 om att godkänna överenskommelsen om fastställande av enhetliga tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon och för utrustning och delar som kan monteras eller användas på hjulförsett fordon ("parallellöverenskommelsen") [EGT L 35, 10.2.2000].

SAMMANFATTNING

För att underlätta ömsesidigt erkännande av tekniska föreskrifter och därigenom minska handelshindren har Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE) (EN) (FR) utarbetat en överenskommelse om teknisk harmonisering av fordon ("överenskommelsen från 1958") (EN ) (FR ) (pdf). Europeiska gemenskapen anslöt sig till överenskommelsen den 24 mars 1998.

Dessutom har EU deltagit aktivt i förhandlingarna om en andra internationell överenskommelse, den s.k. parallellöverenskommelsen från 1998 (EN ) (FR ) (pdf), som trädde i kraft den 25 augusti 2000. Med den överenskommelsen kan vissa länder som inte accepterar principen om ömsesidigt erkännande ändå tillämpa överenskommelsen från 1958.

Syftet med de två överenskommelserna är att stifta enhetliga tekniska föreskrifter om säkerhet, miljöskydd, energiförbrukning och stöldskydd. De behandlas i samma arbetsgrupper på samma sätt. Utkasten till tekniska föreskrifter utarbetas av arbetsgrupperna och ska sedan antas av den beslutsfattande församling som förvaltar de två överenskommelserna.

De två överenskommelserna är en del av gemenskapens handelspolitik, eftersom de bidrar till att avskaffa befintliga hinder för handeln med fordon och utrustning och delar till fordon, samtidigt som de motverkar att nya hinder uppkommer. Tack vare gemenskapens engagemang kan den befintliga standardiseringen bevaras, och det blir lättare att få tillträde till marknader utanför Europa. Att gemenskapen är part i överenskommelsen underlättar också administrationen.

1958 års överenskommelse

Enligt 1958 års överenskommelse får en part som tillämpar FN/ECE-föreskrifter bevilja typgodkännande av ett fordon eller utrustning och delar till ett fordon, beroende på vad föreskrifterna gäller. Parten är också skyldig att erkänna typgodkännanden från alla andra parter som tillämpar samma föreskrifter. Hittills har över 120 föreskrifter antagits enligt överenskommelsen.

Överenskommelsen från 1958 har 47 avtalsslutande parter. Nya föreskrifter och ändringar av gällande föreskrifter träder i kraft när de får stöd av en majoritet på två tredjedelar av de närvarande, röstande parterna. De nya föreskrifterna träder i kraft för alla parter som inte anmält invändningar inom sex månader. Om mer än en tredjedel av parterna anmält invändningar träder föreskrifterna inte i kraft.

Ömsesidigt erkännande av typgodkännande mellan parterna i överenskommelsen har underlättat handeln med fordon i hela Europa.

Parallellöverenskommelsen från 1998

Till skillnad från överenskommelsen från 1958 har parallellöverenskommelsen inga bestämmelser om ömsesidigt erkännande av typgodkännanden, vilket gör att de länder som ännu inte är mogna för det ansvar som ömsesidigt erkännande innebär ändå kan medverka i utformningen av internationella tekniska föreskrifter.

Enligt överenskommelsen kan nya internationella tekniska föreskrifter införas på två sätt. Det första sättet är att befintliga föreskrifter eller normer görs enhetliga. Det andra sättet är att helt nya internationella tekniska föreskrifter införs.

Befintliga föreskrifter från parterna som kan tänkas bli internationella föreskrifter tas först med i en förteckning. Föreskrifter tas med i förteckningen om minst en tredjedel av de närvarande, röstande parterna tillstyrker. Europeiska gemenskapen, Japan eller USA måste ingå i den tredjedelen.

Internationella tekniska föreskrifter antas med enhällighet av de närvarande, röstande parterna. Om en av parterna röstar mot rekommenderade föreskrifter antas de alltså inte. De internationella tekniska föreskrifterna införs sedan i ett register.

Det faktum att internationella tekniska föreskrifter har antagits innebär inte att parterna måste ge dem laga kraft. Däremot måste parterna anmäla sitt beslut att införa eller inte införa de internationella föreskrifterna, och i så fall när de träder i kraft. Dessutom måste alla parter som röstat för en föreskrift lämna in den till sitt respektive lagstiftningsförfarande.

Kommissionen handlägger på gemenskapens vägnar all administration i samband med överenskommelserna, bl.a. följande:

  • antagande och anmälan av internationella tekniska föreskrifter,
  • tvistlösning,
  • ändringar av överenskommelsen.
Senast ändrat den 05.07.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början