RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Optimera den fria rörligheten för arbetstagare

Europeiska kommissionen informerar medborgarna om deras grundläggande rättigheter i fråga om fri rörlighet. Syftet är dels att medborgarna ska kunna utöva sina rättigheter på ett konkret sätt, dels att skapa en europeisk arbetsmarknad.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen av den 11 december 2002: "Fri rörlighet för arbetstagare - att utnyttja alla fördelar och möjligheter" [KOM(2002) 694 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Rätten till fri rörlighet för arbetstagare * är en grundläggande frihet som EG-rätten slår vakt om. När medborgarna utövar denna rättighet inom EU bidrar de till att inrätta en verklig europeisk arbetsmarknad.

Praktiska, adminstrativa eller juridiska hinder kvarstår dock, och hindrar arbetstagarna från att utnyttja den geografiska rörlighetens alla fördelar och möjligheter fullt ut.

I meddelandet beskriver kommissionen den rättsliga situationen när det gäller fri rörlighet för arbetstagare, och belyser både lagstiftningsramen, som är teknisk och komplicerad, och EG-domstolens enorma rättspraxis på området. Den kartlägger de svårigheter som återkommande uppstår på fyra områden - områden som, trots att de är skilda från varandra, har inbördes kopplingar.

Fri rörlighet för arbetstagare

Alla som är medborgare i ett medlemsland har rätt att arbeta i ett annat medlemsland.

EG-rätten om fri rörlighet för arbetstagare ska alltid tillämpas när en EU-medborgare utövar sin rätt till rörlighet, även om personen sedan återvänt till sitt ursprungsland.

En EU-medborgares familjemedlemmar * har, oberoende av sin egen nationalitet, dvs. även om de är medborgare i ett land utanför EU, rätt att bo tillsammans med den migrerande arbetstagaren. Vidare har den migrerande arbetstagarens barn rätt till utbildning i värdlandet, oberoende av nationalitet.

Rätten till bosättning är en del av arbetstagarnas fria rörlighet. Enligt gällande EG-rätt måste medlemsländerna utfärda ett uppehållstillstånd till migrerande arbetstagare mot uppvisande av ID-kort eller pass och ett intyg från arbetsgivaren. Att få uppehållstillstånd får inte ställas som villkor för att få arbete när det gäller en EU-medborgare.

EU:s princip om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet innebär att en migrerande arbetstagare ska behandlas på samma sätt som inhemska arbetstagare, bl.a. i fråga om möjligheter till anställning, anställnings- och arbetsvillkor samt sociala och skattemässiga förmåner.

Ibland kan språkkrav ställas som villkor för att få arbete, om de är rimliga och nödvändiga. Det är motiverat att kräva mycket hög språkkompetens för vissa typer av arbeten, men man får inte kräva att språket i fråga ska vara personens modersmål.

Tack vare systemet för erkännande av kvalifikationer kan en EU-medborgare som uppfyller alla kvalifikationskrav i ett medlemsland utöva ett reglerat yrke * i ett annat medlemsland. Beroende på vilken verksamhet det gäller och vilken utbildning personen har kan erkännandet ske automatiskt, eller efter en prövotid eller ett lämplighetsprov.

Social trygghet

För att det ska vara enkelt att utöva rätten till fri rörlighet är det mycket viktigt att migrerande EU-medborgare inte mister sin rätt till social trygghet.

I förordning (EEG) nr 1408/71 inrättas ett system för samordning mellan systemen för social trygghet. I förordningen ställs gemensamma regler upp så att tillämpningen av de olika nationella sociala trygghetssystemen inte är till nackdel för personer som utövar sin rätt till fri rörlighet. Man har inte försökt harmonisera den sociala tryggheten genom EG-rätten, utan det är medlemsländerna som är behöriga för att organisera sitt sociala trygghetssystem.

I allmänhet utbetalas sociala trygghetsförmåner oberoende av i vilket land förmånstagaren är bosatt. Det finns dock ett undantag från denna princip, som gäller särskilda icke avgiftsbaserade förmåner. Dessa förmåner utbetalas endast i det medlemsland där de föreskrivs i det nationella systemet. De kan därför inte exporteras. Däremot kan en migrerande EU-medborgare få ta del av sådana förmåner när han eller hon bosätter sig i det land som utger dem. De förmåner som inte kan exporteras måste vara "särskilda" och får inte baseras på avgifter. Enligt domstolen är en förmån "särskild" när den är nära kopplad till det berörda medlemslandets sociala förhållanden (t.ex. förmåner som syftar till att förebygga fattigdom och till att skydda funktionshindrade personer).

Vidare fastställs i förordning (EEG) nr 1408/71 villkoren för att personer som rör sig inom EU ska få tillgång till vård. På försäkringskassans bekostnad har EU-medborgare, beroende på personens ställning och den typ av vistelse det gäller, rätt till akutvård, vård som blir nödvändig, eller alla vårdförmåner vid sjukdom i ett annat medlemsland än det där han eller hon är sjukförsäkrad, på samma sätt som om han eller hon vore sjukförsäkrad där. När en patient reser till ett annat medlemsland särskilt för att få vård där betalas kostnaderna för vården av det medlemsland där personen är försäkrad enligt förordning (EEG) nr 1408/71 endast om tillstånd utfärdats på förhand. Domstolen har dock, på grundval av andra grundläggande rättigheter som fri rörlighet för varor och fritt tillhandahållande av tjänster, funnit att kravet på förhandstillstånd kan utgöra ett hinder för dessa grundläggande friheter om det inte motiveras. Detta innebär att patienter under vissa förhållanden kan begära återbetalning av kostnader för vård som de fått i ett annat medlemsland, även om de inte fått något förhandstillstånd.

Slutligen bestäms vilken lagstiftning om social trygghet som ska tillämpas enligt två grundläggande principer. För det första kan en person endast omfattas av ett medlemslands lagstiftning i taget. För det andra omfattas personen i regel av lagstiftningen i det medlemsland där han eller hon arbetar.

Eftersom förordning (EEG) nr 1408/71 är komplicerad är den svår att använda. Därför håller den på att revideras.

Gränsarbetare

Eftersom de delar sitt liv mellan två medlemsländer stöter gränsarbetarna * ofta på praktiska problem. Dessa problem kan gälla den sociala tryggheten och sociala förmåner, men även inkomstskatt och pension. I princip åtnjuter gränsarbetare alla förmåner som utges till migrerande arbetstagare i det medlemsland de arbetar i, men vissa medlemsländer ställer fortfarande krav på bosättning för att utge sociala förmåner. Gränsarbetarna får arbetslöshetsersättning i bosättningslandet och inte i anställningslandet. De kan välja i vilket land de vill ha sjukvård, men när de går i pension försvinner deras möjlighet att välja mellan de båda länderna.

Bakgrund

De rättsregler som lagt grunden till arbetstagarnas fria rörlighet antogs på 1960-talet. De har sedan kompletterats på många sätt av EU:s institutioner, och särskilt genom en omfattande rättspraxis från domstolen.

Rättsaktens nyckelbegrepp
  • Arbetstagare: En person som utför ett faktiskt och verkligt arbete under uppsikt av någon annan, och får lön för det.
  • Familjemedlemmar: Arbetstagarens make, barn som är under 21 år eller som är beroende av arbetstagaren för sin försörjning, samt släktingar i närmast föregående led som försörjs av arbetstagaren. Med "make" avses den ena parten i ett gift par. Sambopartner omfattas inte av begreppet.
  • Reglerat yrke: Ett yrke som inte kan utövas utan en viss, specificerad yrkesutbildning.
  • Gränsarbetare: En person som är bosatt i ett medlemsland och arbetar i ett annat.

AKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG [EUT L 158, 30.4.2004]
Detta direktiv utgör delvis ett svar på de problem som tas upp i detta meddelande. Direktivet klargör den specialiserade och komplexa juridiska ramen för arbetstagarnas fria rörlighet genom att man i en enda rättsakta samlar bestämmelser som hittills funnits i flera direktiv. I det fastställs också med mer precision den rättsliga ställningen för EU-medborgarnas familjemedlemmar och formaliteterna i samband med utövandet av rätten till bosättning förenklas.

Senast ändrat den 04.02.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början