RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Maastrichtfördraget om Europeiska unionen

Fördraget om europeiska unionen markerar en ny fas i den europeiska integrationen, då den öppnar vägen för politisk integration. Det skapar en Europeisk union som består av tre pelare: Europeiska gemenskaperna, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) samt det polisiära och straffrättsliga samarbetet. Fördraget inför ett unionsmedborgarskap, stärker Europaparlamentets befogenheter och lanserar den ekonomiska och monetära unionen. Dessutom blir EEG Europeiska gemenskapen (EG).

TILLKOMST

Fördraget om Europeiska unionen, som undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992, trädde i kraft den 1 november 1993. Fördraget är en följd av yttre och inre händelser. Bland yttre händelser ledde kommunismens fall i Östeuropa och utsikterna om Tysklands enande till ett åtagande om att stärka gemenskapens internationella ställning. Internt önskade medlemsstaterna utöka de framsteg som man uppnått med Europeiska enhetsakten med andra reformer.

Detta ledde till att två regeringskonferenser sammankallades, den ena om EMU och den andra om den politiska unionen. Europeiska rådet i Hannover den 27-28 juni 1988 gav en expertgrupp under ledning av Jacques Delors i uppdrag att sammanställa en rapport med förslag till konkreta åtgärder som skulle leda fram till en ekonomisk union. Vid Europeiska rådets möte i Dublin den 28 april 1990 beslöt man, på grundval av ett belgiskt memorandum om institutionell reform och ett fransk-tyskt initiativ om att inbjuda medlemsstaterna till att överväga påskyndandet av det politiska bygget av Europa, att undersöka behovet av att ändra EG-fördraget för att främja den europeiska integrationen.

Slutligen beslöt Europeiska rådet i Rom den 14-15 december 1990 att inleda två regeringskonferenser. Detta arbete kulminerade ett år senare i toppmötet i Maastricht den 9-10 december 1991.

SYFTE

Med Maastrichtfördraget gick man klart förbi gemenskapens ursprungliga ekonomiska mål - att skapa en inre marknad - som nu ersattes av politiska ambitioner.

Mot denna bakgrund är de fem viktigaste målen i Maastrichtfördraget följande:

  • Förstärka institutionernas demokratiska legitimitet.
  • Höja institutionernas effektivitet.
  • Bilda den ekonomiska och monetära unionen.
  • Utveckla gemenskapens sociala dimension.
  • Upprätta en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

STRUKTUR

Fördragets struktur är komplicerad. Efter ingressen följer sju rubriker. Rubrik I omfattar gemenskapernas gemensamma bestämmelser, gemensam utrikespolitik och rättsligt samarbete. Rubrik II innehåller bestämmelser om ändring av EEG-fördraget och rubrikerna III och IV ändrar EKSG- och Euratom-fördragen. Rubrik V inför bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Rubrik VI innehåller bestämmelser om samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (RIF). Slutbestämmelserna finns under rubrik VII.

EUROPEISKA UNIONEN

Genom Maastrichtfördraget skapas Europeiska unionen som består av tre pelare: Europeiska gemenskaperna, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Den första pelaren består av Europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och Euratom och gäller de områden där medlemsstaterna utövar sin suveränitet via gemenskapsinstitutionerna. Det förfarande som kallas gemenskapsmetoden tillämpas i detta sammanhang, dvs. Europeiska kommissionen lägger fram ett förslag, det antas av rådet och Europaparlamentet och efterlevnaden av gemenskapsrätten kontrolleras av EG-domstolen.

Genom den andra pelaren inrättas det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet (GUSP) som fastställs under rubrik V i Fördraget om Europeiska unionen. Det ersätter bestämmelserna i Europeiska enhetsakten och gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta gemensamma åtgärder inom utrikespolitiken. I denna pelare är beslutsprocessen mellanstatlig och besluten fattas huvudsakligen med enhällighet. Kommissionen och parlamentet spelar en undanskymd roll och domstolen har ingen behörighet på detta område.

Den tredje pelaren gäller samarbetet i polisiära och straffrättsliga frågor som fastställs under rubrik VI i Fördraget om Europeiska unionen. EU förväntas vidta gemensamma åtgärder för att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Beslutsprocessen är också mellanstatlig.

INSTITUTIONERNA

Till följd av Europeiska enhetsakten förstärks Europaparlamentets roll i Maastrichtfördraget. Räckvidden för samarbetsförfarandet och samtyckesförfarandet utvidgas till nya områden. Dessutom inför fördraget ett nytt medbeslutandeförfarande som ger Europaparlamentet möjlighet att anta rättsakter tillsammans med rådet. Detta förfarande förutsätter starkare kontakter mellan parlamentet och rådet för att enighet ska kunna nås. Dessutom engagerar fördraget parlamentet i förfarandet för att godkänna kommissionen. De europeiska politiska partiernas roll i den europeiska integrationen erkänns. De bidrar till spridningen av ett europeiskt medvetande och till att ge uttryck för européernas politiska vilja. För kommissionens del förlängs mandatperioden från fyra till fem år så att den motsvarar parlamentets verksamhetsperiod.

I likhet med enhetsakten inför fördraget omröstning med kvalificerad majoritet i rådet för de flesta beslut inom medbeslutandeförfarandet och alla beslut inom samarbetsförfarandet.

För att ta hänsyn till den regionella dimensionens stora betydelse inrättar fördraget Regionkommittén. Denna kommitté, som består av företrädare för de regionala myndigheterna, har en rådgivande ställning.

POLITIK

Fördraget inför gemenskapspolitik på sex nya områden:

  • Transeuropeiska nät.
  • Industripolitik.
  • Konsumentskydd.
  • Allmän och yrkesinriktad utbildning.
  • Ungdomsfrågor.
  • Kultur.

EKONOMISKA OCH MONETÄRA UNIONEN

EMU fullbordar den inre marknaden. Den ekonomiska politiken består av tre delar. Medlemsstaterna ska se till att den ekonomiska politiken samordnas, upprätta multilateral övervakning av denna samordning och följa reglerna för finansiell disciplin. Målet för penningpolitiken är att skapa en gemensam valuta och att se till att denna valuta är stabil tack vare prisstabilitet och respekt för marknadsekonomin.

Fördraget stadgar att den gemensamma valutan införs i tre etapper:

  • Den första etappen, som avreglerar kapitalrörelserna, började den 1 juli 1990.
  • Den andra etappen började den 1 januari 1994 och möjliggjorde konvergens i medlemsstaternas ekonomiska politik.
  • Den tredje etappen skulle börja senast den 1 januari 1999 med skapandet av den gemensamma valutan och upprättandet av Europeiska centralbanken.

Penningpolitiken bygger på det europeiska centralbankssystemet (ECBS) som består av ECB och de nationella centralbankerna. Dessa institutioner är oberoende av gemenskapens och medlemsstaternas politiska myndigheter.

Särskilda regler gäller för två medlemsstater. Förenade kungariket deltar inte i EMU:s tredje etapp. Danmarks förhållande till EMU regleras i ett protokoll enligt vilket en folkomröstning måste hållas för att landet ska kunna delta.

SOCIALA PROTOKOLLET

Sociala protokollet som är en bilaga till fördraget utvidgar gemenskapens befogenheter på det sociala området. Förenade kungariket har inte undertecknat detta protokoll. Protokollets mål är följande:

  • Främjande av sysselsättningen.
  • Förbättring av levnads- och arbetsvillkoren.
  • Fullgott socialt skydd.
  • En dialog mellan arbetsmarknadens partner.
  • Utveckling av mänskliga resurser för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning.
  • Integrering av mindre gynnade personer på arbetsmarknaden.

MEDBORGARNAS RÄTTIGHETER

En av fördragets stora nyheter var inrättandet av ett europeiskt medborgarskap utöver det nationella medborgarskapet. Varje medborgare som har medborgarskap i en medlemsstat är samtidigt medborgare i unionen. Detta medborgarskap ger européerna nya rättigheter, bl.a. följande:

  • Rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom gemenskapen.
  • Rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet samt i kommunala val i den medlemsstat där medborgaren är bosatt.
  • Rätten till diplomatiskt skydd på tredje lands territorium av diplomatiska eller konsulära myndigheter från en annan medlemsstat, om hemstaten inte har diplomatisk representation där, i samma utsträckning som gäller för medborgarna i denna stat.
  • Rätten att inge framställningar till Europaparlamentet samt rätten att vända sig till den europeiska ombudsmannen.

SUBSIDIARITETSPRINCIPEN

Fördraget om Europeiska unionen införde subsidiaritetsprincipen som en allmän regel som ursprungligen gällde miljöpolitiken i Europeiska enhetsakten. Enligt denna princip ska gemenskapen på andra områden än de där den har exklusiv behörighet vidta åtgärder endast om målen bäst kan uppnås med hjälp av gemenskapsinsatser istället för med nationella åtgärder. Enligt artikel A ska unionen fatta beslut "så nära medborgarna som möjligt".

EFTER MAASTRICHT

Maastrichtfördraget är en milstolpe i det europeiska bygget. Genom att upprätta Europeiska unionen, skapa en ekonomisk och monetär union och utvidga den europeiska integrationen till nya områden har gemenskapen fått en politisk dimension.

Medvetna om den europeiska integrationens framsteg, den framtida utvidgningen och behovet av institutionell reform lade medlemsstaterna till en översynsklausul i fördraget. I detta syfte fastställdes det i artikel N att en regeringskonferens skulle anordnas 1996.Denna konferens ledde till undertecknandet av Amsterdamfördraget 1997.

ÄNDRINGAR I FÖRDRAGET

  • Amsterdamfördraget (1997)
    Genom Amsterdamfördraget ökade unionens befogenheter genom skapandet av syssselsättningspolitik för gemenskapen, gemenskaperna fick en starkare ställning på vissa områden som tidigare hade omfattats av samarbete mellan medlemsstaterna i frågor som rör polisiära och straffrättsliga ärenden, nya insatser infördes för att föra unionen närmare medborgarna och förbättra samarbetet mellan vissa medlemsstater (närmare samarbete). Det utvidgade även medbeslutandeförfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet, och förenklade och omnumrerade artiklarna i fördraget.
  • Nicefördraget (2001)
    Nicefördraget behandlade främst "resterna" från Amsterdam, dvs. institutionella problem med anknytning till utvidgningen som inte hade lösts 1997. Det gällde kommissionens sammansättning, vägningen av rösterna i rådet och en utökning av områden där det krävdes kvalificerad majoritet. Det förenklade bestämmelserna om användningen av närmare samarbete och gjorde rättssystemet effektivare.
  • Lissabonfördraget (2007)
    Lissabonfördraget medför genomgripande reformer. Det avslutar Europeiska gemenskapen, avlägsnar den tidigare strukturen för EU och gör en ny fördelning av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna. De europeiska institutionernas funktionssätt och beslutsprocessen är också föremål för förändring. Målet är att förbättra beslutsfattandet i en utvidgad union med 27 medlemsstater. Lissabonfördraget reformerar dessutom både EU:s interna och externa politik. Det möjliggör exempelvis för institutioner att lagstifta och vidta åtgärder inom nya politikområden.

Detta fördrag har även ändrats genom följande anslutningsfördrag:

  • Anslutningsfördraget för Österrike, Finland och Sverige (1994) genom vilket antalet medlemsstater steg till femton.
  • Anslutningsfördraget för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien (2003). I och med detta fördrag ökade antalet medlemsstater i europeiska gemenskapen från 15 till 25.
  • Anslutningsfördraget för Bulgarien och Rumänien (2005). I och med detta fördrag ökade antalet medlemsstater i europeiska gemenskapen från 25 till 27.

HÄNVISNINGAR

FördragDatum för undertecknandeIkraftträdandeEUT
Maastrichtfördraget om Europeiska unionen7.2.19921.11.1993EGT C 191, 29.7.1992
Amsterdamfördraget2.10.19971.5.1999EGT C 340, 10.11.1997
Nicefördraget26.2.20011.2.2003EGT C 80, 12.1.2001
Lissabonfördraget13.12.20071.12.2009EUT C 306, 17.12.2007 
AnslutningsfördragDatum för undertecknandeIkraftträdandeEUT
Anslutningsfördrag för Österrike, Finland och Sverige24.6.19941.1.1995EGT C 241, 12.1.2001
Anslutningsfördrag för de tio nya medlemsstaterna16.4.20031.5.2004EUT L 236, 23.9.2003
Anslutningsfördrag för Bulgarien och Rumänien25.4.20051.1.2007EUT L 157, 21.6.2005

Dessa sidor är inte rättsligt bindande för Europeiska kommissionen, är inte fullständiga och utgör inte en officiell tolkning av fördraget.

Senast ändrat den 15.10.2010

Se även

  • Maastrichtfördraget, hela texten (DE) (EN) (FR)
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början