RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Inledning

Inrättandet av den första "gemenskapen", dvs. Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) utgjorde upptakten till en mer än femtio år lång period av nya europeiska fördrag. Mellan 1951 (EKSG-fördraget) och 2001 (Nicefördraget) undertecknades inte mindre än sexton fördrag.

Skapandet av ett integrerat Europa är en dynamisk process. Unionen utvecklas gradvis på grundval av gemensamma intressen, vilka efterhand utökats från att gälla inte bara ekonomiska frågor utan även det politiska området. Nedan beskrivs de olika etapperna i skapandet av ett integrerat Europa i kronologisk ordning.

DET DIPLOMATISKA SAMARBETET I EUROPA UNDER EFTERKRIGSTIDEN

Det europeiska samarbetet var inledningsvis endast en förlängning av vissa militära allianser från kriget. Brysselpakten från mars 1948 var t.ex. en förlängning av alliansen mellan Belgien, Frankrike och Förenade kungariket. Denna allians utökades därefter och blev till Västeuropeiska unionen (VEU) (EN) (FR). Nästan samtidigt inleddes ett europeiskt samarbete på det ekonomiska området genom inrättandet i april 1948 av Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) som senare blev till Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) (EN) (FR). Strax därefter inleddes ett politiskt samarbete i och med inrättandet av Europarådet (DE) (EN) (FR) (IT) som innebar att det europeiska samarbetet utvidgades till att omfatta en rad olika politiska, tekniska, sociala och ekonomiska frågor. Trots sin bredd rörde det sig fortfarande om ett mellanstatligt samarbete.

ETT ÖVERSTATLIGT EUROPA: INRÄTTANDET AV GEMENSKAPERNA (1951-1965)

Idén om ett överstatligt Europa utgör ett nytt synsätt på Europa och den framfördes för första gången av Robert Schuman i hans kända förklaring av den 9 maj 1950. Detta funktionalistiska synsätt hade till syfte att skapa en verklig samhörighet mellan medlemsstaterna och ledde till att det i Europa utkristalliserade sig en hård kärna av sex stater och till upprättandet av de europeiska gemenskaperna.

Europeiska kol- och stålgemenskapen - EKSG (1951-2002)

Det första resultatet av denna nya integrationssträvan var upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som hade till syfte att åstadkomma både fri rörlighet för och fritt tillträde till kol och stål. Denna gemenskap hade sex medlemsstater, nämligen Beneluxländerna, Frankrike, Italien och Tyskland. Medlemsstaterna var underordnade överstatliga organ, vars befogenheter dock inskränkte sig till kol- och stålsektorerna. På dessa områden hade organen emellertid rätt att fatta bindande beslut för medlemsstaterna. EKSG:s höga myndighet och ministerrådet fattade beslut och den gemensamma församlingen hade främst en rådgivande roll. EKSG inrättades genom Parisfördraget för en period av 50 år. Detta innebär att EKSG upphörde den 23 juli 2002.

Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) (1957)

Efter det att Europeiska försvarsgemenskapen (EDC) strandade 1954 fortsatte det samarbete som inletts genom EKSG på det ekonomiska området. Detta tog sig uttryck i upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), vilket skedde genom undertecknandet av Romfördragen i mars 1957. EEG omfattade de sex länder som redan var medlemmar i EKSG och hade till syfte att åstadkomma integration genom handel, och därmed även ekonomisk tillväxt. Genom EEG upprättades en gemensam marknad och en tullunion. Dessutom infördes en gemensam politik på olika områden (jordbruk, handel och transport).
Euratom, som omfattade samma medlemsstater som EEG, hade till syfte att skapa förutsättningar för organisation och tillväxt av de europeiska kärnenergiindustrierna, se till att alla medlemsstater kan dra nytta av utvecklingen av kärnenergin och skapa en trygg försörjning av kärnenergi. Enligt Euratomfördraget skulle även en hög säkerhetsnivå för befolkningen garanteras och användning av kärnmaterial för andra ändamål än sådana för vilka de var avsedda förhindras.

Från och med 1957 fanns det således tre olika gemenskaper. Dessa hade visserligen några gemensamma institutioner, men många andra institutioner fanns fortfarande i dubbel uppsättning. Det blev således nödvändigt med en sammanslagning av dessa och genom Brysselfördraget (fusionsfördraget) från 1965 slogs gemenskapens tre verkställande organ samman i ett enda organ (Europeiska gemenskapernas kommission) och ett enda råd inrättades som ersättning för de tidigare tre råden.

KRISERNA OCH MEDLEMSSTATERNAS MOTSTÅND (1961-1970)

Under denna period ifrågasätts de grundläggande principerna för det europeiska samarbetet. Medlemsstaternas motstånd mot att ge upp sin suveränitet hårdnade. Anhängarna av ett Europa bestående av självständiga stater avvisade tanken på ett överstatligt Europa.

Fouchetplanens misslyckande (1961)

Trots att den europeiska försvarsgemenskapen strandat blev frågan om ett politiskt samarbete mellan medlemsstaterna återigen aktuell. De sex medlemsstaterna gav 1961 en regeringskommission ledd av den franske diplomaten Christian Fouchet i uppdrag att utarbeta konkreta förslag för att främja en politisk union. Resultatet blev att kommissionen föreslog upprättandet av en union med en gemensam utrikes- och försvarspolitik som mål. Tre frågor gjorde dock att förhandlingarna om denna plan misslyckades, nämligen osäkerheten kring Förenade kungarikets deltagande, oenighet i frågan om ett europeiskt försvar som sökte vara oberoende i förhållande till Atlantpakten samt den alltför mellanstatliga karaktären på de föreslagna institutionerna vilken riskerade att urholka överstatligheten hos de redan befintliga gemenskapsinstitutionerna.

Den tomma stolens politik (1965)

I protest mot ett förslagspaket från kommissionen som rörde bl.a. finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, slutade Frankrike i juli 1965 att delta i rådets möten och krävde en politisk överenskommelse om kommissionens roll och majoritetsbeslut för att åter igen delta i mötena. Denna episod i EU:s historia går under benämningen den tomma stolens politik. Krisen löstes först tack vare Luxemburgkompromissen (januari 1966), enligt vilken rådsmedlemmarna, i de fall då viktiga intressen för ett eller flera länder står på spel, ska eftersträva att uppnå lösningar som kan godkännas av alla med hänsyn till deras ömsesidiga intressen.

DE FÖRSTA UTVIDGNINGARNA OCH NYA INITIATIV FÖR ATT FÖRA UTVECKLINGEN FRAMÅT (1970-1985)

Under denna period skedde de första utvidgningarna av de tre gemenskaperna och konkreta åtgärder vidtogs för att blåsa nytt liv i utvecklingen.

Förenade kungariket, Danmark och Irland anslöt sig till de europeiska gemenskaperna i januari 1973. Därefter anslöt sig Grekland 1981 samt Portugal och Spanien 1986.

Den europeiska integrationen fortsatte under 1970-talet, men åtföljdes av två världskriser, nämligen dollarns fall och oljekrisen. Dessa kriser ledde till att man inom gemenskapen började överväga den framtida utvecklingen. Flera initiativ togs, däribland Davignonrapporten (1970), Tindemansrapporten (1975), visemannakommitténs rapport (1978), Spinelliprojektet (1984) och vitboken om genomförandet av den inre marknaden (1985).

Samtidigt med dessa initiativ, som förebådade enhetsakten, gjordes det även konkreta framsteg, vilka omfattade t.ex. följande:

  • Erkännande av att mötena mellan stats- och regeringscheferna spelar en viktig roll. Vid inrättandet av Europeiska rådet 1974 beslutades det att dessa möten skulle äga rum tre gånger om året.
  • Val till Europaparlamentet genom direkta allmänna val från och med valet 1979.
  • Användning av artikel 235 i EEG-fördraget för att utvidga EEG:s interventionsområden.
  • Inrättande av Europeiska monetära systemet (EMS) 1978. EMS använde sig av en gemensam beräkningsenhet, dvs. ecun, för att lösa problemet med valutaoro.
  • En överenskommelse om en ordning för gemenskapens finanser (systemet med egna medel och budgetgenomförande) som möjliggjordes av fördragen från 1970 och 1975 samt beslutet från 1985 rörande budgetbestämmelser och finansiella bestämmelser.

ENHETSAKTEN: DE FÖRSTA STÖRRE REFORMERNA (1986)

Det blev alltmer nödvändigt att blåsa nytt liv i det europeiska samarbetet. Det stod klart att det skulle bli mycket svårt att genomföra den inre marknaden på grundval av de existerande fördragen, särskilt med hänsyn till att en harmonisering av lagstiftningen enligt de institutionella bestämmelserna i dessa fördrag krävde enhällighet i rådet.

Enhetsakten innehöll ett antal förslag till reformer som hade till syfte att underlätta en harmonisering.

I första hand skulle den inre marknaden genomföras till den 1 januari 1993. Dessutom gavs utökade möjligheter till omröstning med kvalificerad majoritet, ökat inflytande till Europaparlamentet (införandet av samarbetsförfarandet) och ökade befogenheter till gemenskapen bl.a. på det ekonomiska och monetära området, miljöområdet och forskningsområdet. Vidare erkändes Europeiska rådet officiellt och det utrikespolitiska samarbetet befästes.

MAASTRICHTFÖRDRAGET OCH EUROPEISKA UNIONENS TILLKOMST (1992)

Maastrichtfördraget är viktigt eftersom det tillförde det europeiska samarbetet en politisk dimension.
Genom detta fördrag samlades gemenskaperna, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och samarbetet när det gäller rättsliga och inrikes frågor (RIF) under samma tak, nämligen Europeiska unionen. Detta fördrag ligger även till grund för pelarstrukturen.

Den första pelaren omfattar de redan existerande gemenskaperna och samarbetet sker inom ramen för institutionerna på grundval av gemenskapsmetoden, dvs. ett gemensamt utövande av suveräna staters makt.

Den andra pelaren omfattar GUSP (avdelning V i fördraget om Europeiska unionen) och den tredje pelaren RIF (avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen). Samarbetet inom dessa båda pelare är mellanstatligt, sker inom ramen för de gemensamma institutionerna och har vissa överstatliga inslag, bl.a. deltagande av kommissionen och samråd med Europaparlamentet.

Genom Maastrichtfördraget döptes EEG om till Europeiska gemenskapen (EG), vilket ger uttryck för signatärstaternas önskan att utöka gemenskapens befogenheter till att omfatta även andra områden än det ekonomiska.

När det gäller gemenskapssfären var de viktigaste nyheterna upprättandet av en ekonomisk och monetär union som konkretiserades genom beslutet från 1998 om att införa en gemensam valuta (euron), införandet av ett europeiskt medborgarskap, antagandet av nya politikområden (utbildning och kultur) och tillämpning av subsidiaritetsprincipen vid reglering av befogenhetsutövningen. Dessutom utökades gemenskapens befogenheter på det sociala området genom ett protokoll om socialpolitik.

När det gäller det institutionella området fick Europaparlamentet ökat inflytande tack vare införandet av ett medbeslutandeförfarande på vissa områden och rätten att delta i utnämningen av kommissionen.
Dessa framsteg hade dock inte varit möjliga utan vissa undantag för några medlemsstater. Förenade kungariket är t.ex. inte part i protokollet om socialpolitik och får, precis som Danmark, självt bestämma om det vill införa euron. Detta fördrag ratificerades inte utan svårigheter, eftersom det utgjorde ett stort steg för Europa i och med tillförandet av en politisk dimension.

AMSTERDAMFÖRDRAGET (1997)

Den viktigaste händelsen under den period som följde på ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen var Finlands, Sveriges och Österrikes anslutning till unionen 1995.
Amsterdamfördraget innebar betydande framsteg.
Det möjliggjorde en ökning av unionens befogenheter. Särskild vikt lades vid att skapa hög sysselsättning och att samordna sysselsättningspolitiken.

Gemenskapsmetoden började tillämpas för viktiga områden som dittills hört till tredje pelaren, t.ex. asyl, invandring, passage av medlemsstaternas yttre gränser, bedrägeribekämpning och tullsamarbete.

Genom Amsterdamfördraget blir det för första gången möjligt för en grupp av medlemsstater att använda sig av de gemensamma institutionerna i syfte att förstärka det inbördes samarbetet.

Dessutom förstärks Europaparlamentets roll genom en ökad användning av medbeslutandeförfarandet och ökade kontrollbefogenheter. Det ges även möjlighet till nya förhandlingar som rör de institutionella förändringar (kommissionens och parlamentets sammansättning och vägning av rösterna i rådet) som är nödvändiga för att en utökad union med fler än 20 medlemsstater ska kunna förbli demokratisk och effektiv. Det var för övrigt strax efter undertecknandet av detta fördrag som EU 1998 kunde inleda processen för att utvidga unionen till att omfatta även länderna i Central- och Östeuropa.

NICEFÖRDRAGET (2001)

Nicefördraget är huvudsakligen inriktat på de utestående frågorna från Amsterdamfördraget, dvs. de institutionella problem i samband med utvidgningen som inte löstes 1997. Det rör sig om kommissionens sammansättning, vägning av rösterna i rådet och ökad användning av omröstning med kvalificerad majoritet. Dessutom gjordes det enklare att upprätta ett närmare samarbete och unionens rättssystem förbättrades.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som utarbetats av ett konvent offentliggjordes av ordförandena för Europaparlamentet, rådet och kommissionen vid toppmötet i Nice.

I samband med Nicefördraget stod det klart att det fordrades en samlad och hållbar lösning på den institutionella frågan för att det ska vara möjligt för unionen att fungera väl efter utvidgningen. Detta är orsaken till att Europeiska konventet inrättades och till att en konstitution utarbetades.


FÖRDRAGET OM UPPRÄTTANDE AV EN KONSTITUTION FÖR EUROPA (2004)

Genom konstitutionsfördraget, ofta endast kallat konstitutionen, skulle alla existerande fördrag, med undantag för Euratomfördraget, upphävas och ersättas. Genom detta nya fördrag skulle 50 år av europeiska fördrag konsolideras i en enda text.

Förutom att konstitutionsfördraget skulle utgöra en konsolidering och förenkling av tidigare texter innehåller det även många nyheter, bl.a. de följande: tilldelning av status som juridisk person för unionen, en tydlig befogenhetsfördelning, möjlighet för varje medlemsstat att utträda ur unionen, införlivande av stadgan om de grundläggande rättigheterna, förenkling av unionens instrument för åtgärder, införande av en utrikesminister för unionen, formell institutionalisering av Europeiska rådet (lett av en ordförande som väljs för en period på två och ett halvt år), ett nytt system med beslut med kvalificerad majoritet i ministerrådet, olika ändringar av EU:s politik på olika områden, avskaffande av pelarstrukturen samt ökade möjligheter att använda omröstning med kvalificerad majoritet i rådet och det vanliga lagstiftningsförfarandet (medbeslutandeförfarandet).

Konstitutionsfördraget undertecknades i oktober 2004. För att konstitutionsfördraget skulle kunna träda i kraft skulle det ha ratificerats av alla medlemsländerna, enligt deras respektive författning, antingen genom beslut i parlamentet eller genom en folkomröstning. Eftersom några medlemsländer inte ville ratificera konstitutionen, bestämde EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådets möte den 16-17 juni 2005 att inleda en period av eftertanke om EU:s framtid. Vid Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 enades EU:s ledare om en kompromiss. De beslutade att sammankalla en regeringskonferens för att utarbeta och anta, inte längre en konstitution, utan ett s.k. reformfördrag för EU.

LISSABONFÖRDRAGET (2007)

Under Europeiska rådet den 21 och 22 juni 2007 nådde de europeiska ledarna fram till en kompromiss. Ett mandat antogs om att sammankalla en regeringskonferens som får i uppgift att färdigställa och anta inte längre ett nytt konstitutionsfördrag utan ett ändringsfördrag för Europeiska unionen. Den slutliga fördragstexten som utarbetats av regeringskonferensen antogs under Europeiska rådets informella möte i Lissabon den 18 och 19 oktober. Lissabonfördraget undertecknades av medlemsstaterna den13 december 2007.

Dessa faktablad binder inte kommissionen juridiskt, är inte uttömmande och har inget tolkningsvärde för fördragstexterna.

Senast ändrat den 14.12.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början