RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG-fördraget - originaltext (ej konsoliderad version)

Genom EEG-fördraget, som undertecknades i Rom 1957, gick Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna samman i en gemenskap i syfte att åstadkomma en integration på området för handel och på sätt främja den ekonomiska tillväxten. I och med Maastrichtfördraget övergick EEG till Europeiska gemenskapen, vilket gav uttryck för medlemsländernas vilja att utvidga gemenskapens befogenheter till att omfatta även icke-ekonomiska områden.

TILLKOMST

Europeiska kol-och stålgemenskapen (EKSG), som trädde i kraft i juli 1952, var det överstatliga Europas första stora skapelse. För första gången gav gemenskapens sex medlemsländer upp en del av sin självbestämmanderätt till förmån för gemenskapen, om än inom ett begränsat område.
Begränsningarna hos detta första försök till integration framkom emellertid snabbt i och med misslyckandet med Europeiska försvarsgemenskapen 1954.
Samtidigt som man skulle ha kunnat befara att försöket med EKSG inte skulle få någon uppföljning, gjordes ett försök att blåsa nytt liv i den europeiska integrationen vid konferensen i Messina i juni 1955. Denna konferens följdes av en rad sammanträden på minister- och expertnivå. I början av 1956 inrättades en förberedande kommitté med uppdrag att utarbeta en rapport om möjligheten att skapa en gemensam europeisk marknad. Den hade sitt säte i Bryssel. Ordförande var Paul Henry Spaak, Belgiens dåvarande utrikesminister. I april 1956 överlämnade kommittén två förslag motsvarande de två handlingsalternativ som hade godkänts av länderna:

  • Skapandet av en gemensam marknad.
  • Upprättandet av en gemenskap på området för atomenergi.

Dessa fördrag, de berömda "Romfördragen", undertecknades i Rom i mars 1957.
Genom det första fördraget upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), och genom det andra Europeiska atomenergigemenskapen, mer känd under namnet Euratom.
Ratificeringen av de båda fördragen i de olika länderna gick smärtfritt, och de kunde träda i kraft den 1 januari 1958.

Det här faktabladet kommer endast att ägnas åt EEG-fördraget.

SYFTE

Efter misslyckandet med Europeiska försvarsgemenskapen blev det i stället på det ekonomiska området - med mindre motstånd på nationell nivå - som det kom att skapas samförstånd inom ramen för det överstatliga samarbetet. Beslutet att upprätta EEG och den gemensamma marknaden tjänade två syften: Det första syftet var att ändra de ekonomiska villkoren för handeln och produktionen i gemenskapen. Det andra syftet, som var mer politiskt, var att EEG skulle utgöra ett ändamålsenligt bidrag till uppbyggnaden av en politisk union och ett steg i riktning mot en bredare europeisk integration.

I ingressen till EEG-fördraget förklarar de höga fördragsslutande parterna att de

"- är fast beslutna att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken,
- avser att säkerställa ekonomiska och sociala framsteg i sina länder genom gemensamma åtgärder för att undanröja de barriärer som delar Europa,
- uppställer som ett väsentligt mål att fortgående förbättra levnads- och arbetsvillkoren för sina folk,
- inser att undanröjandet av förekommande hinder kräver samordnade åtgärder för att garantera en jämn utveckling, jämvikt i handelsutbytet och sund konkurrens,
- är angelägna att stärka den ekonomiska gemenskapen mellan sina länder och att trygga en harmonisk utveckling genom att minska klyftan mellan olika regioner samt eftersläpningen för mindre gynnade regioner,
- önskar bidra till att gradvis avveckla restriktionerna i den internationella handeln genom en gemensam handelspolitik,
- ämnar bekräfta den solidaritet som förenar Europa och utomeuropeiska länder och önskar trygga deras välståndsutveckling i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga,
- föresätter sig att … bevara och stärka skyddet för fred och frihet och uppmanar de övriga folk i Europa som bekänner sig till samma ideal att ansluta sig till deras strävanden."

Deras idéer omsattes i praktiken i och med införandet av den gemensamma marknaden och tullunionen och utvecklingen av en gemensam politik.

FÖRDRAGETS RESULTAT

I EEG-fördraget föreskrivs att det ska upprättas en gemensam marknad, en tullunion och en gemensam politik. Dessa tre teman behandlas i artiklarna 2 och 3. Där preciseras att gemenskapens främsta uppgift är att skapa en gemensam marknad, och det anges vilka åtgärder som ska vidtas för att denna uppgift ska fullgöras.

Upprättandet av en gemensam marknad

I artikel 2 i EEG-fördraget står det att "Gemenskapen skall ha till uppgift att genom att upprätta en gemensam marknad och genom att gradvis tillnärma medlemsstaternas ekonomiska politik främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad tillväxt, en ökad stabilitet, en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan de stater som gemenskapen förenar."

Denna gemensamma marknad grundar sig på de berömda "fyra friheterna": fri rörelse för personer, tjänster, varor och kapital.
Genom den gemensamma marknaden skapas ett ekonomiskt område med fri konkurrens mellan företagen. Den lägger grunden för en harmonisering av villkoren för saluföring av varor och tjänster, vid sidan av dem som redan omfattas av de andra fördragen (ESKG och Euratom).

I artikel 8 i EEG-fördraget föreskrivs att den gemensamma marknaden ska upprättas gradvis under en övergångstid på tolv år, indelad i tre etapper om vardera fyra år. Varje etapp ska omfatta en serie åtgärder som ska påbörjas och genomföras. Om inte annat följer av de undantag eller avvikelser som anges i fördraget, ska övergångstidens utgång utgöra den senaste tidpunkten för ikraftträdandet av samtliga angivna regler som krävs för upprättandet av den gemensamma marknaden.

Eftersom marknaden bygger på principen om fri konkurrens, är enligt fördraget sådana avtal mellan företag och statsstöd förbjudna (utom i undantagsfall som anges i fördraget) som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

De utomeuropeiska länderna och territorierna är associerade med den gemensamma marknaden och tullunionen. Syftet med detta är att öka handeln och gemensamt främja en fortsatt ekonomisk och social utveckling.

Upprättandet av en tullunion

Genom EEG-fördraget avskaffades tullarna mellan länderna och kvoterna för de varor som handlas.
En gemensam yttre tulltaxa inrättades. Den fungerar som ett slag yttre gräns mot varor från tredjeland och ersatte de olika ländernas tidigare tullavgifter. Samtidigt med tullunionen infördes en gemensam handelspolitik. Genom att denna politik övergick från nationell nivå till gemenskapsnivå upphörde tullunionen helt och hållet att vara en vanlig frihandelsorganisation.
Slopandet av tullarna och de kvantitativa handelsbegränsningarna under övergångsperioden fick mycket positiva effekter och möjliggjorde en kraftig ökning av handeln dels inom gemenskapen, dels mellan EEG-länderna och tredjeland.

Utvecklingen av en gemensam politik

I EES-fördraget fastställs att en gemensam politik ska föras på vissa områden, till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken (artiklarna 38-47), den gemensamma handelspolitiken (artiklarna 110-116) och den gemensamma transportpolitiken (artiklarna 74-84).
På andra områden kan beslut om en gemensam politik fattas efter behov, vilket anges i artikel 235: "Om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nödvändig för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål och om detta fördrag inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, skall rådet genom enhälligt beslut på förslag från kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta de åtgärder som behövs."
Sedan toppmötet i Paris i oktober 1972 har gemenskapen utvecklat en gemensam miljöpolitik, regionalpolitik, socialpolitik och industripolitik genom att tillämpa denna artikel.

Samtidigt med att en gemensam politik på dessa områden utvecklades upprättades Europeiska socialfonden. Syftet med denna var att förbättra arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter, höja deras levnadsstandard och skapa en europeisk investeringsbank som ska främja den ekonomiska tillväxten i gemenskapen genom utveckling av nya resurser.

STRUKTUR

EEG-fördraget består av 240 artiklar. Det är indelat i sex separata delar och inleds med en ingress.

  • Den första delen behandlar de principer som ligger till grund för skapandet av EEG genom upprättandet av den gemensamma marknaden, tullunionen och den gemensamma politiken.
  • Den andra delen behandlar gemenskapens grunder. Den består av fyra avdelningar: Fri rörlighet för varor, Jordbruk, Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital samt
    Transport.
  • Den tredje delen behandlar gemenskapspolitiken och består av fyra avdelningar: Gemensamma regler, Ekonomisk politik, Socialpolitik och Europeiska investeringsbanken.
  • Den fjärde delen behandlar associeringen av utomeuropeiska länder och territorier.
  • Den femte delen behandlar gemenskapens institutioner och innehåller en avdelning om institutionella bestämmelser och en avdelning om finansiella bestämmelser.
  • Den sista delen behandlar allmänna bestämmelser och slutbestämmelser.

Fördraget rymmer även fyra bilagor om vissa tulltaxenummer, jordbruksprodukter, tjänstetransaktioner samt utomeuropeiska länder och territorier.

Vidare har 12 protokoll fogats till fördraget. Det första behandlar Europeiska investeringsbankens stadga. De övriga behandlar olika specifika frågor som berör enskilda länder (Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna) eller en enskild produkt, till exempel mineraloljor, bananer och orostat kaffe.
Dessutom har det fogats nio deklarationer till slutakten.

INSTITUTIONER

Genom EEG-fördraget skapas institutioner och beslutsmekanismer som gör det möjligt att både slå vakt om nationella intressen och ge uttryck för en gemenskapsvision. Jämvikten mellan institutionerna representeras av en "triangel" bestående av rådet, kommissionen och Europaparlamentet, som enligt fördraget ska samarbeta med varandra. Den första stiftar lagar, den andra utarbetar lagförslag och den tredje har en rådgivande funktion. Ibland medverkar ett annat organ med rådgivande funktion i beslutsprocessen, nämligen Ekonomiska och sociala kommittén.

Kommissionen företräder gemenskapens gemensamma intresse. Det utgörs av ett kollegium som utses av medlemsländernas regeringar i samförstånd men som är oberoende av dessa. Den har egen initiativrätt i lagstiftningsfrågor och lägger fram förslag till gemenskapslagar inför ministerrådet. Kommissionen är även fördragens väktare, vilket innebär att den ser till att fördragen och sekundärrätten tillämpas inom gemenskapen. För att åstadkomma detta förfogar den över ansenliga resurser för övervakning av medlemsländerna och företagen. Kommissionen förfogar, inom ramen för sitt uppdrag, över genomförandebefogenheter för att kunna genomföra gemenskapens politik.

Huvuddelen av befogenheterna att fatta beslut tillfaller ministerrådet, som består av företrädare för medlemsländernas regeringar. Ministerrådet biträds av Ständiga representanternas kommitté (COREPER), som förbereder rådets arbete och utför de uppdrag som rådet tilldelar den.

Europaparlamentet hade från början endast rådgivande befogenheter, och vid valet av ledamöter tillämpas ännu inte allmänna direkta val.
I fördraget föreskrivs också att det ska upprättas en domstol.

I enlighet med konventionen om vissa gemensamma institutioner, som undertecknades och trädde i kraft samtidigt med Romfördraget, är Europaparlamentet och domstolen gemensamma institutioner för både EEG-fördraget och ESKG-fördraget.
I och med att fusionsfördraget trädde i kraft 1967 blev rådet och kommissionen gemensamma institutioner för de tre gemenskaperna (ESKG, EEG och Euratom). Dessutom infördes enhetsprincipen för budgeten.

ÄNDRINGAR AV FÖRDRAGET

EEG-fördraget har ändrats genom följande fördrag:

  • Brysselfördraget, även kallat fusionsfördraget (1965)
    Genom detta fördrag ersätts de tre ministerråden (EEG, ESKG och Euratom), å ena sidan, och de två kommissionerna (EEG och Euratom) och Höga myndigheten (ESKG), å andra sidan, med ett gemensamt råd och en gemensam kommission. Samtidigt med den administrativa fusionen införs en gemensam driftsbudget.
  • Fördraget om ändring av vissa budgetbestämmelser (1970)
    Genom detta fördrag ersätts systemet för finansiering av gemenskaperna genom bidrag från medlemsländerna med ett system med egna medel. Även en gemensam budget för gemenskaperna införs.
  • Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser (1975)
    Genom detta fördrag ges Europaparlamentet rätt att förkasta budgeten och bevilja kommissionen ansvarsfrihet för budgetens genomförande. Det inrättas också en gemensam revisionsrätt för de tre gemenskaperna med ansvar för revision och ekonomiska förvaltning.
  • Grönlandsfördraget (1984)
    Genom detta fördrag upphör fördragen att vara tillämpliga på Grönland, och Europeiska gemenskapen och Grönland upprättar särskilda förbindelser efter förebild av det system som tillämpas på de utomeuropeiska territorierna.
  • Europeiska enhetsakten (1986)
    Europeiska enhetsakten innebär den första stora reformen av fördragen. Genom denna blir det möjligt att utvidga användningen av omröstning med kvalificerad majoritet inom rådet till nya områden, ge Europaparlamentet en mer betydelsefull roll (samarbetsförfarande) och utöka gemenskapens befogenheter. Dessutom införs målet att skapa en inre marknad fram till 1992.
  • Fördraget om Europeiska unionen, även kallat Maastrichtfördraget (1992)
    I Maastrichtfördraget samlas under samma tak Europeiska unionen, de tre gemenskaperna (Euratom, ESKG och EEG) och det institutionaliserade politiska samarbetet inom utrikespolitik, försvarspolitik, polisiära frågor och rättsväsen. EEG döps om till EG. Genom fördraget skapas även ekonomiska och monetära unionen, gemenskapspolitiken utvidgas till nya områden (utbildning och kultur) och Europaparlamentets befogenheter utökades (medbeslutandeförfarandet).
  • Amsterdamfördraget (1997)
    Amsterdamfördraget möjliggör en utökning av unionens befogenheter: En gemensam sysselsättningspolitik upprättas, befogenheterna inom vissa delar av området rättsliga och inrikes frågor förs över till gemenskapen, det vidtas åtgärder i syfte att tillnärma unionen till medborgarna, och det skapas möjlighet till ett ökat samarbete mellan vissa medlemsstater (närmare samarbeten). Vid sidan av detta sker en utvidgning av medbeslutandeförfarandet och av användningen av omröstning med kvalificerad majoritet, samt en förenkling och en omnumrering av fördragets artiklar.
  • Nicefördraget (2001)
    Syftet med Nicefördraget är huvudsakligen att ta itu med resterna från Amsterdam, det vill säga de institutionella problem med anledning av utvidgningen som inte löstes 1997. Problemen gäller kommissionens sammansättning, röstviktningen i rådet och en ökad användning av omröstning med kvalificerad majoritet. Dessutom innebär Nicefördraget en förenkling av förfarandet för närmare samarbete och en effektivisering av rättssystemet.
  • Lissabonfördraget (2007)
    Lissabonfördraget medför genomgripande reformer. Det avslutar Europeiska gemenskapen, avlägsnar den tidigare strukturen för EU och gör en ny fördelning av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna. De europeiska institutionernas funktionssätt och beslutsprocessen är också föremål för förändring. Målet är att förbättra beslutsfattandet i en utvidgad union med 27 medlemsstater. Lissabonfördraget reformerar dessutom både EU:s interna och externa politik. Det möjliggör exempelvis för institutioner att lagstifta och vidta åtgärder inom nya politikområden.

EEG-fördraget har dessutom ändrats genom följande anslutningsakter:

  • Anslutningsfördraget för Danmark, Irland och Förenade kungariket (1972), som innebär att antal medlemsländer i Europeiska gemenskapen ökar från sex till nio.
  • Anslutningsfördraget för Grekland (1979)
  • Anslutningsfördraget för Spanien och Portugal (1985), som innebär att antal medlemsländer i Europeiska gemenskapen ökar från tio till tolv
  • Anslutningsfördraget för Österrike, Finland och Sverige (1994), som innebär att antal medlemsländer i Europeiska gemenskapen ökar till femton.
  • Anslutningfördraget för Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern (2003)
    Genom denna ökar antalet medlemsländer i Europeiska gemenskapen till tjugofem.
  • Anslutningsfördraget för Bulgarien och Rumänien (2005). I och med detta fördrag ökade antalet medlemsstater i europeiska gemenskapen från 25 till 27.

HÄNVISNINGAR

FördragDatum för undertecknandeIkraftträdandeEGT

Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)

25.3.1957

1.1.1958

Ej offentliggjort

Fusionsfördraget

8.4.1965

1.7.1967

EGT 152, 13.7.1967

Fördraget om ändring av vissa budgetbestämmelser

22.4.1970

1.1.1971

EGT L 2, 2.1.1971

Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser

22.7.1975

1.6.1977

EGT L 359, 31.12.1977

Grönlandsfördraget

13.3.1984

1.1.1985

EGT L 29, 1.2.1985

Europeiska enhetsakten

28.2.1986

1.7.1987

EGT L 169, 29.6.1987

Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget)

7.2.1992

1.11.1993

EGT C 191, 29.7.1992

Amsterdamfördraget

2.10.1997

1.5.1999

EGT C 340, 10.11.1997

Nicefördraget

26.2.2001

1.2.2003

EGT C 80, 10.3.2001

Lissabonfördraget

13.12.2007

1.12.2009

EUT C 306, 17.12.2007

AnslutningsfördragDatum för undertecknandeIkraftträdandeEGT

Anslutningsfördraget för Danmark, Irland och Förenade kungariket

22.1.1972

1.1.1973

EGT L 73, 27.3.1972

Anslutningsfördraget för Grekland

28.5.1979

1.1.1981

EGT L 291, 19.11.1979

Anslutningsfördraget för Spanien och Portugal

12.6.1985

1.1.1986

EGT L 302, 15.11.1985

Anslutningsfördraget för Österrike, Finland och Sverige

24.6.1994

1.1.1995

EGT C 241, 29.8.1994

Anslutningsfördraget för de 10 nya medlemsländerna

16.4.2003

1.5.2004

EUT L 236, 23.9.2003

Anslutningsfördrag för Bulgariens och Rumänien

25.4.2005

1.1.2007

EUT L157, 21.6.2005

Dessa sidor är inte rättsligt bindande för Europeiska kommissionen, är inte fullständiga och utgör inte en officiell tolkning av fördraget.

Senast ändrat den 26.10.2010

Se även

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början