RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget)

I Paris 1951 undertecknade Frankrike, Västtyskland, Italien och Benelux-länderna EKSG-fördraget och upprättade därigenom en gemenskap för att säkra fri rörlighet för kol och stål samt fri tillgång till produktionskällorna. Den gemensam Höga myndigheten ansvarade för att övervaka marknaden, se till att konkurrensreglerna efterlevdes samt att se till att en öppen prissättning säkrades. EKSG-fördraget ligger till grund för EU:s institutioner av idag.

TILLKOMST

Den första gemenskapsorganisationen såg dagens ljus efter andra världskriget då det stod klart att det var nödvändigt att återuppbygga Europas ekonomi och säkra en varaktig fred.

På så sätt föddes idén om att slå samman Frankrikes och Västtysklands kol- och stålproduktion, och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upprättades. Detta var inte bara ett ekonomiskt utan också ett politiskt beslut, eftersom dessa två råvaror låg till grund för ländernas industriella och ekonomiska makt. Det övergripande politiska målet var att stärka solidariteten mellan Frankrike och Tyskland, att lämna minnet av kriget bakom sig och bana väg för europeisk integration.

Den 9 maj 1950 föreslog Frankrikes utrikesminister Robert Schuman att den fransk-tyska kol- och stålproduktionen skulle underställas en gemensam hög myndighet, inom ramen för en organisation i vilken även andra europeiska länder var välkomna att delta.

Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna inledde förhandlingar om ett fördrag. Denna utveckling skilde sig från den enklare, mer teknokratiska modell som ursprungligen hade lagts fram av Jean Monnet, en högt placerad fransk tjänsteman. De sex ursprungliga medlemsstaterna ville dock inte godkänna ett enkelt utkast utan enades istället om en komplex rättsakt med omkring hundra artiklar.

Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen undertecknades till slut i Paris den 18 april 1951 och trädde i kraft den 23 juli 1952. Fördraget hade en giltighetstid på 50 år och upphörde att gälla den 23 juli 2002.

Den gemensamma marknaden som var ett av fördragets mål öppnades för kol, järnmalm och järnskrot den 10 februari 1953 och för stål den 1 maj 1953.

SYFTE

Syftet med fördraget, som fastställs i artikel 2, var att genom den gemensamma marknaden för kol och stål bidra till ekonomisk expansion, ökad sysselsättning och högre levnadsstandard i medlemsstaterna. Institutionernas uppgift var således att säkra en jämn försörjning av den gemensamma marknaden, tillförsäkra alla förbrukare lika tillgång till produktionen, se till att lägsta möjliga priser fastställdes och främja en förbättring av arbetskraftens levnads- och arbetsvillkor. Samtidigt skulle den internationella handeln utvecklas och produktionen moderniseras.

För att upprätta den gemensamma marknaden fastställdes i fördraget fri rörlighet för kol och stål, utan tullar och avgifter. I fördraget förbjöds också diskriminerande åtgärder och förfaranden, statliga subventioner, stödåtgärder eller pålagor samt restriktiva förfaranden.

STRUKTUR

Fördraget är uppdelat i fyra avdelningar. Den första handlar om den europeiska kol- och stålgemenskapen, den andra om gemenskapens institutioner, den tredje om ekonomiska och sociala bestämmelser och den fjärde om allmänna bestämmelser. Fördraget omfattar också två protokoll, ett om EKSG:s domstol och ett om förbindelserna mellan EKSG och Europarådet. Det omfattar också en konvention om övergångsbestämmelser som rör fördragets genomförande, förbindelserna med tredjeland och allmänna skyddsåtgärder.

INSTITUTIONER

EKSG-fördraget ligger till grund för institutionernas nuvarande utformning. Genom fördraget inrättades en Hög myndighet, en gemensam församling, ett ministerråd och en domstol. Gemenskapen hade status som juridisk person.

Höga myndigheten var ett oberoende verkställande kollegium vars uppgift var att genomföra de mål som fastställdes i fördraget och verka i gemenskapens allmänna intresse. Den hade nio medlemmar (högst två per land) som utsågs för en period om sex år. Höga myndigheten var en överstatlig instans med befogenhet att fatta beslut. Myndighetens uppgift var att modernisera produktionen och förbättra dess kvalitet, leverera produkter på lika villkor, utveckla den gemensamma exporten och förbättra arbetsförhållandena inom kol- och stålsektorn. Höga myndigheten fattade beslut och avgav rekommendationer och yttranden. Den bistods av en rådgivande kommitté som bestod av företrädare för producenter, arbetstagare, användare och återförsäljare.

Den gemensamma församlingen hade 78 medlemmar som företrädde de nationella parlamenten. Västtyskland, Frankrike och Italien hade 18 ledamöter vardera, Belgien och Nederländerna 10 och Luxemburg 4. Församlingen hade enligt fördraget en kontrollfunktion.

Rådet bestod av sex företrädare för de nationella regeringarna. Ordförandeskapet i rådet roterade mellan medlemmarna var tredje månad. Rådets uppgift var att sammanjämka Höga myndighetens insatser och regeringarnas allmänna ekonomiska politik. Viktiga beslut som fattades av Höga myndigheten krävde rådets samtycke.

Domstolen hade sju domare som utnämndes gemensamt av medlemsstaternas regeringar för sex år i taget. Domstolen uppgift var att se till att lag och rätt följdes vid tolkningen och tillämpningen av fördraget.

UPPGIFTER

I fördraget fastställdes att Höga myndigheten kunde basera sina ingripanden på upplysningar från företagen och prognoserna för kol- och stålproduktionen. För att kunna fullgöra sin uppgift hade Höga myndigheten tillgång till nödvändiga informationskällor. Den hade också samråds- och kontrollbefogenheter. Om företagen inte respekterade dessa befogenheter kunde Höga myndigheten vidta straffåtgärder, t.ex. genom att utdöma böter (på upp till 1 % av årsomsättningen) och viten (5 % av den genomsnittliga dagsomsättningen för varje dags dröjsmål).

De berörda parterna och EKSG planerade sitt arbete på grundval av de prognoser som utarbetades utifrån dessa uppgifter. För att komplettera uppgifterna från företag och sammanslutningar genomförde EKSG också själv undersökningar av pris- och marknadsutvecklingen.

EKSG finansierades genom avgifter på kol- och stålproduktionen och genom upplåning. Avgifterna skulle täcka administrationskostnader, omställningsbidrag utan återbetalningsskyldighet och utgifter för främjande av teknisk och ekonomisk forskning. Upplånade medel fick endast användas för att bevilja ytterligare lån.

investeringsområdet kunde EKSG förutom att bevilja lån också ge företagen garantier för lån hos tredjepart. EKSG hade också vägledande befogenheter när det gäller investeringar som den inte finansierade själv.

När det gäller produktionen spelade EKSG främst en indirekt och sekundär roll genom samarbetet med regeringarna och genom prismässiga och handelspolitiska insatser. Om efterfrågan sjönk eller om det rådde varubrist kunde dock Höga myndigheten vidta direkta åtgärder genom att införa ett kvoteringssystem för att på ett organiserat sätt begränsa produktionen eller genom att i en bristsituation fastställa prioriteringar för förbrukningen och även för resursfördelning och export av gemenskapens tillgångar i tillverkningsprogrammen.

Vad beträffar prissättning förbjuder fördraget diskriminering på grund av pris, illojal konkurrens och diskriminerande förfaranden som innebär att olika villkor tillämpades vid jämförbara affärstransaktioner. Dessa regler gäller också inom transportområdet.

Under vissa omständigheter, t.ex. om det var fråga om en uppenbar kris, kunde Höga myndigheten fastställa maximi- eller miniminivåer för priserna inom gemenskapen eller gentemot tredjeland.

Höga myndigheten skulle underrättas om medlemsstaterna vidtog åtgärder som skulle kunna hindra den fria konkurrensen. Karteller, företagskoncentrationer och missbruk av en dominerande ställning kan snedvrida konkurrensen och fördraget innehåller därför specifika regler om detta. Höga myndigheten hade befogenhet att upplösa karteller och företagssammanslutningar om dessa direkt eller indirekt förhindrade, inskränkte eller snedvred den normala konkurrensen.

Fördraget innehåller också ett kapitel om arbetstagarnas löner och rörlighet. Medlemsstaterna bestämde själva hur lönenivån skulle fastställs men Höga myndigheten hade i vissa fall, som fastställdes i fördraget, rätt att ingripa om lönerna var onormalt låga eller om de sänktes.

Höga myndigheten kunde godkänna finansiella bidrag till program om dessa hade som mål att avhjälpa de tekniska framstegens negativa effekter på arbetskraften inom industrin (gottgörelse, penningbidrag och omskolning).

När det gäller den kvalificerade arbetskraftens rörlighet fastställdes det i fördraget att medlemsstaterna skulle avskaffa nationalitetsbaserade anställningsrestriktioner. För övriga arbetstagarkategorier uppmanades medlemsstaterna att anpassa sina immigrationsbestämmelser för att göra det lättare att anställa utländsk arbetskraft när detta behövdes.

Fördraget innehåller också bestämmelser om EKSG:s handelspolitik gentemot tredjeland. Även om medlemsstaternas regeringar behöll de flesta befogenheterna på det handelspolitiska området övertog dock gemenskapen vissa av dem. Detta gällde bl.a. befogenheten att fastställa minimi- och maximitullsatser, kontrollera beviljandet av import- och exportlicenser samt att hållas underrättad om förslag till handelsavtal som rörde kol- och stålsektorn.

Höga myndighetens befogenheter vägde tyngst i fråga om dumpning, dvs. om företag utanför gemenskapens kompetensområde använde sig av konkurrensmedel som stred mot fördraget eller om importen ökade i så hög grad att den allvarligt kunde skada gemenskapsproduktionen.

RESULTAT

Under sina 50 år hann EKSG uppnå mycket. Gemenskapen var väl rustad att hantera de kriser den ställdes inför och lyckades säkra en balanserad produktionsutveckling och resursfördelning samtidigt som den genomförde de omstruktureringar och omläggningar av industrin som var nödvändiga. Stålproduktionen har fyrdubblats sedan 50-talet och stålet i EU är nu både bättre, billigare och renare. Produktionen inom kolsektorn har sjunkit och antalet arbetstagare minskat, men sektorn har gjort stora framsteg när det gäller teknisk utveckling, säkerhet och miljöskydd. EKSG:s system för arbetsmarknadsreglering (förtidspension, tillfälliga bidrag, stöd för att främja geografisk rörlighet, utbildningsbidrag m.m.) har haft stor betydelse för att avhjälpa krissituationer.

EKSG-FÖRDRAGET HAR LÖPT UT

EKSG-fördraget löpte som planerat ut den 23 juli 2002, 50 år efter det att det trädde i kraft. Under dessa 50 år ändrades det flera gånger genom följande fördrag: Fusionsfördraget (Bryssel, 1965), fördragen om ändring av vissa finansiella bestämmelser (1970 och 1975), Grönlandsfördraget (1984), Fördraget om Europeiska unionen (Maastricht, 1992), Europeiska enhetsakten (1986), Amsterdamfördraget (1997), Nicefördraget (2001) och anslutningsfördragen (1972, 1979, 1985 och 1994).

Efter en omfattande debatt ansåg man i början av 1990-talet att det bästa vore att låta fördraget löpa ut, istället för att förlänga det eller försöka nå en kompromisslösning. Kommissionen föreslog därför att kol- och stålsektorerna efter hand skulle komma att ingå i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och bestämmelserna i detta fördrag har därför tillämpats på kol- och stålhandeln sedan EKSG-fördraget upphörde att gälla.

Ett protokoll om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla och om kol- och stålforskningsfonden fogades till Nicefördraget. I protokollet fastställs att EKSG:s alla tillgångar och skulder ska överföras till Europeiska gemenskapen. Nettovärdet av dessa tillgångar och skulder ska användas till forskning inom sektorer med anknytning till kol- och stålindustrin.
I februari 2003 fattades beslut om åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i protokollet, de ekonomiska riktlinjerna och bestämmelserna om kol- och stålforskningsfonden.

ÄNDRINGAR AV FÖRDRAGET

EKSG-fördraget har ändrats genom följande fördrag:

  • Brysselfördraget, det s.k. Fusionsfördraget (1965)
    Genom detta fördrag ersattes de tre ministerråden (EEG, EKSG och Euratom) och de två kommissionerna (EEG och Euratom) samt Höga myndigheten (EKSG) med ett råd och en kommission. Samtidigt med denna administrativa sammanslagning infördes en gemensam budget.
  • Fördraget om ändring av vissa budgetbestämmelser (1970)
    Genom detta fördrag ersattes systemet som innebar att gemenskaperna finansierades med hjälp bidrag från medlemsstaterna med ett system baserat på egna medel. Fördraget gav också gemenskaperna en gemensam budget.
  • Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser (1975)
    Detta fördrag gav Europaparlamentet rätt att förkasta budgeten och bevilja kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av den. Genom fördraget upprättades också en gemensam revisionsrätt som skulle kontrollera alla de tre gemenskapernas räkenskaper och ekonomiska förvaltning.
  • Grönlandsfördraget (1984)
    Resultatet av detta fördrag var att fördraget upphörde att gälla för Grönland och särskilda förbindelser upprättades mellan Europeiska gemenskapen och Grönland enligt vad som gäller för utomeuropeiska länder och territorier.
  • Europeiska enhetsakten (1986)
    Den första stora omarbetningen av fördragen resulterade i Europeiska enhetsakten. Genom denna akt fick rådet möjlighet att anta fler beslut med kvalificerad majoritet, Europaparlamentet fick större inflytande genom samarbetsförfarandet och gemenskapens befogenheter utvidgades. I enhetsakten fastställdes också målet att man skulle fullborda den inre marknaden före slutet av 1992.
  • Fördraget om Europeiska unionen - Maastrichtfördraget (1992)
    Maastrichtfördraget sammanförde Europeiska unionen, de tre gemenskaperna (Euratom, EKSG och EEG) och det institutionaliserade samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor. EEG döptes om till EG. Genom detta fördrag upprättas dessutom den ekonomiska och monetära unionen, en gemensam politik infördes på nya områden (utbildning och kultur) och Europaparlamentet fick större makt genom medbeslutandeförfarandet.
  • Amsterdamfördraget (1997)
    Genom Amsterdamfördraget fick EU ännu fler befogenheter. Sysselsättningspolitiken skrevs in i fördraget och en del av de frågor som tidigare ingick i samarbetet om rättsliga och inrikes frågor överfördes till gemenskapen. Man fick möjlighet att genomföra åtgärder för att föra EU närmare medborgarna och grupper av medlemsstater fick möjlighet att gå längre i sitt samarbete än övriga EU (fördjupat samarbete). Amsterdamfördraget medförde också att medbeslutandeförfarandet används i större utsträckning, områdena inom vilka rådet ska besluta med kvalificerad majoritet utökades och fördragens artiklar förenklades och numrerades om.
  • Nicefördraget (2001)
    Nicefördraget ägnades främst åt ouppklarade delar av Amsterdamfördraget, dvs. institutionella problem som hänger samman med utvidgningen och som inte löstes 1997. Det rörde sig om kommissionens sammansättning, vägningen av röster i rådet och utökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Nicefördraget gjorde det lättare att tillämpa förfarandet för fördjupat samarbete och domstolen effektiviserades.
  • Lissabonfördraget (2007)
    Lissabonfördraget medför genomgripande reformer. Det avslutar Europeiska gemenskapen, avlägsnar den tidigare strukturen för EU och gör en ny fördelning av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna. De europeiska institutionernas funktionssätt och beslutsprocessen är också föremål för förändring. Målet är att förbättra beslutsfattandet i en utvidgad union med 27 medlemsstater. Lissabonfördraget reformerar dessutom både EU:s interna och externa politik. Det möjliggör exempelvis för institutioner att lagstifta och vidta åtgärder inom nya politikområden.

EKSG-fördraget ändrades också genom följande anslutningsfördrag:

  • Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade konungariket (1972), som ökade antalet medlemsstater i Europeiska gemenskapen från sex till nio.
  • Anslutningsakten för Grekland (1979)
  • Anslutningsakten för Spanien och Portugal (1985), som ökade antalet medlemsstater i Europeiska gemenskapen från tio till tolv.
  • Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige (1994), som ökade antalet medlemsstater i Europeiska gemenskapen till femton.
  • Anslutningsakten för Cypern, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Tjeckien, Slovakien och Slovenien (2003) som ökade antalet medlemsstater i Europeiska gemenskapen från femton till tjugofem.
  • Anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien (2005), som ökade antalet medlemsstater i Europeiska gemenskapen från tjugofem till tjugosju.

HÄNVISNINGAR

FördragDatum för undertecknandeDag för ikraftträdandeEGT
Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen18.4.195123.7.1952
Löpte ut den 23.7.2002
Ej offentliggjort
Fusionsfördraget8.4.19651.7.1967EGT L 152, 13.7.1967
Fördraget om ändring av vissa budgetbestämmelser22.4.19701.1.1971EGT L 2, 2.1.1971
Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser22.7.19751.6.1977EGT L 359, 31.12.1977
Grönlandsfördraget13.3.19841.1.1985EGT L 29, 1.2.1985
Europeiska enhetsakten28.2.19861.7.1987EGT L 169, 29.6.1987
Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget)7.2.19921.11.1993EGT C 191, 29.7.1992
Amsterdamfördraget2.10.19971.5.1999EGT C 340, 10.11.1997
Nicefördraget26.2.20011.2.2003EGT C 80, 10.3.2001
Lissabonfördraget13.12.20071.12.2009EUT C 306, 17.12.2007 
AnslutningsfördragDatum för undertecknandeDag för ikraftträdandeEGT
Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade konungariket22.1.19721.1.1973EGT L 73, 27.3.1972
Anslutningsakten för Grekland28.5.19791.1.1981EGT L 291, 19.11.1979
Anslutningsakten för Spanien och Portugal12.6.19851.1.1986EGT L 302, 15.11.1985
Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige24.6.19941.1.1995EGT C 241, 29.8.1994
Anslutningsakten för de tio nya medlemsstaterna16.4.20031.5.2004EUT L 236, 23.9.2003 
Anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien25.5.20051.1.2007EUT L 157, 21.6.2005 

Dessa sidor binder inte Europeiska kommissionen juridiskt, har inga anspråk på att vara uttömmande och innehåller inte någon tolkning av fördragstexten.

Senast ändrat den 15.10.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början