RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Europeiska unionens rättssystem: Domstolen och förstainstansrätten

INLEDNING

Domstolen och förstainstansrätten har under de senaste åren fått allt fler ärenden att hantera och är överbelastade med arbete. De har svårt att snabbt och effektivt fullfölja sina uppgifter. Inför denna situation och inför unionens utvidgning till 27 medlemsländer, har man i Nicefördraget vidtagit betydande åtgärder för att förbättra det sätt på vilket EU:s rättssystem fungerar.

Reformerna rör framför allt domstolens och förstainstansrättens sammansättning, behörighetsfördelningen mellan de två instanserna (förstärkning av förstainstansrättens befogenheter), villkoren för antagandet av deras stadga och rättegångsregler samt behandling av tvister om gemenskapsrättigheter till industriellt rättskydd.

Nicefördragets bestämmelser om rättssystemet är flera. De återfinns i nio huvudartiklar, ett protokoll om domstolens och förstainstansrättens stadga samt i fem förklaringar.

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOL

Domstolen har lika många domare som unionen har medlemsländer. Antalet generaladvokater är fastställt till åtta, men rådet kan alltid genom ett enhälligt beslut öka detta antal.

Inför den ökning av antalet domare som utvidgningen innebär har domstolens stadga ändrats genom Nicefördraget för att anpassa dess interna organisation. För att kunna upprätthålla domstolens effektivitet och en sammanhängande rättspraxis kan nu domstolen sitta i "stor avdelning" med elva domare (bland vilka domstolens ordförande och ordförande på avdelningar med fem domare ska ingå). Denna avdelning ska som regel pröva ärenden som redan behandlats i plenum.

I fråga om räckvidden av domstolens befogenheter skapas genom Nicefördraget, med den nya artikel 229a i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), en rättslig grund som gör det möjligt för rådet att genom enhälligt beslut ge domstolen behörighet att avgöra tvister om gemenskapsrättigheter avseende industriellt rättskydd. Denna bestämmelse är framför allt till för tvister mellan enskilda som gäller framtida gemenskapspatent. Ett sådant beslut av rådet ska inte träda i kraft innan medlemsländerna har ratificerat det.

Genom Nicefördraget utökas även rätten att väcka talan inför domstolen till att gälla också Europaparlamentet (artikel 230 i EG-fördraget). Parlamentet kan nu alltså väcka tala på samma villkor som de övriga institutionerna.

Slutligen har man genom fördraget också gjort det enklare att anpassa rättssystemet i framtiden genom att reglera vissa frågor i domstolens stadga (bland annat behörighetsfördelningen), vilken kan ändras av rådet på domstolens eller kommissionens begäran. I Nicefördraget behålls dock kravet på enhällighet i beslut som gäller ändringar av domstolens stadga. Däremot kan rådet i fortsättningen godkänna domstolens och förstainstansrättens rättegångsregler med kvalificerad majoritet.

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS FÖRSTAINSTANSRÄTT

De viktigaste bestämmelserna om Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, som hittills funnits i besluten om inrättandet av förstainstansrätten, har nu införlivats i EG-fördragets artiklar 210, 220, 224, 225 och 225a.

I Nicefördraget anges att förstainstansrätten ska ha minst en domare per medlemsland och att den själv i stadgan ska fastställa antalet domare (artikel 224 i EG-fördraget).

I fråga om behörighetsfördelningen har Nicefördraget gjort det möjligt att utöka förstainstansrättens behörighetsområden. Rätten är fortfarande den instans som i princip är behörig att pröva mål som väckts genom direkt talan, med undantag för de mål som enligt domstolens stadga är förbehållna EG-domstolen. Förstainstansrättens beslut kan omprövas av domstolen om det finns en allvarlig risk för att de undergräver enhetligheten och konsekvensen i EU-rätten. Dessutom kan förstainstansrätten enligt stadgan vara behörig att pröva frågor som hänskjutits för förhandsavgörande på särskilda områden, även om det i princip fortfarande är EG-domstolen som är behörig i dessa frågor.
I det nya fördraget föreskrivs också att rådet kan upprätta särskilda specialiserade rättsinstanser med uppgift att i första instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på särskilda områden. I förklaring nr 16 som bifogas fördraget uppmanas därför domstolen och kommissionen att utarbeta ett förslag till beslut om upprättande av en sådan särskild rättsinstans som ska vara behörig att avgöra tvister mellan gemenskapen och dess anställda (artikel 236 i EG-fördraget).

Rent allmänt har det genom fördraget, liksom när det gäller domstolen, blivit lättare att anpassa rättssystemet i framtiden genom att reglera frågor om sammansättning och behörighetsfördelning i förstainstansrättens stadga, vilken kan ändras av rådet utan att det krävs en fördragsändring genom det formella förfarandet. Rådets godkännande av förstainstansrättens rättegångsregler ska, liksom när det gäller domstolens rättegångsregler, ske med kvalificerad majoritet och inte enhälligt som tidigare.

BEHÖRIGHETSFÖRDELNING MELLAN DOMSTOLEN OCH FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

I fördraget fastställs behörighetsfördelningen mellan domstolen och förstainstansrätten, samtidigt som det föreskrivs att fördelningen ska kunna anpassas genom de båda instansernas stadga (artikel 225 i EG-fördraget).

Förstainstansrätten blir i fortsättningen behörig domstol i alla mål som väcks genom direkt talan, bland annat talan om ogiltighet (artikel 230 i EG-fördraget), passivitet (artikel 232), skadestånd (artikel 235), med undantag för de mål som är förbehållna en särskild rättsinstans eller enligt stadgan är förbehållna EG-domstolen.

EG-domstolen är unionens högsta rättsliga instans och behåller behörigheten i fråga om andra tvister som gäller frågor av betydelse för gemenskapsrätten. Domstolen utövar sin uppgift genom förfaranden för prövning av de frågor som hänskjuts till den av de nationella domstolarna för förhandsavgörande. I fördraget föreskrivs dock att det i stadgan kan fastställas att förstainstansrätten ska vara behörig att pröva och avgöra frågor som hänskjutits för förhandsavgörande inom särskilda områden

För att klargöra detaljerna i denna behörighetsfördelning uppmanas domstolen och kommissionen i förklaring nr 12 som bifogats fördraget att snarast granska hela behörighetsfördelningen, så att de lämpliga förslagen kan granskas så snart Nicefördraget trätt i kraft.

ÖVERSIKTSTABELL

ArtiklarÄmne
EG-fördraget220 - 225a, 229a och 230Domstolen
210, 220, 224, 225 och 225aFörstainstansrätten
Nicefördraget - protokollProtokoll om domstolens och förstainstansrättens stadga-
Nicefördraget - förklaringar nr 12-17Behörighetsfördelning, omprövningsförfarande, behandling av tvister mellan gemenskapen och dess anställda, tvister om gemenskapsrättigheter avseende industriellt rättskydd-
Senast ändrat den 13.09.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början