RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa

INLEDNING

Lissabonfördraget är tänkt att förstärka skapandet av ett gemensamt europeiskt område i vilket människorna har fri rörlighet och åtnjuter ett effektivt juridiskt skydd. Skapandet av ett sådant område har inverkan på de områden som de europeiska medborgarna väntar sig mycket av, så som invandring, kampen mot organiserad brottslighet eller terrorism. Denna problematik har en starkt gränsöverskridande dimension och nödvändiggör sålunda ett effektivt samarbete på europanivå.

Lissabonfördraget fördelar de ämnen som hör till områdena frihet, säkerhet och rättvisa i fyra områden:

  • politik som rör gränskontroll, asyl och invandring
  • civilrättsligt samarbete;
  • straffrättsligt samarbete;
  • polissamarbete.

Som påminnelse, så härrörde de ämnen som rör straffrättsligt samarbete och polissamarbete tidigare ur Europeiska unionens 3:e pelare, styrd av samarbetet mellan regeringarna. Inom ramen för den 3:e pelaren, så hade inte europeiska institutioner befogenhet och kunde därför varken anta förordningar eller direktiv. Lissabonfördraget gör slut på denna åtskillnad och tillåter från och med nu att EU ingriper i alla ämnen som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa.

GRÄNSKONTROLL, ASYL OCH INVANDRING

Lissabonfördraget ger nya befogenheter åt europeiska institutioner som hädanefter kan anta åtgärder som åsyftar att:

  • upprätta en gemensam förvaltning av EU:s yttre gränser; i synnerhet tack vare förstärkningen av den Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (FRONTEX) (EN)
  • skapa ett gemensamt europeiskt system för asyl; ett sådant system kommer att vila på en enhetlig europeisk stadga och gemensamma förfaranden för beviljande och avslag om asyl.
  • etablera regler, förhållanden och rättigheter i ämnet laglig invandring.

CIVILRÄTTSLIGT SAMARBETE

Lissabonfördraget tillåter europeiska institutioner att anta nya åtgärder som rör:

  • verkställandet av principen om ömsesidigt erkännande: varje juridiskt system ska erkänna som giltiga och tillämpliga de beslut som fattas av de juridiska systemen i de andra medlemsstaterna;
  • effektiv tillgång till rättvisa;
  • utveckling av alternativa metoder för lösande av tvister;
  • utbildning av domare och övrig personal inom rättsväsendet.

STRAFFRÄTTSLIGT SAMARBETE

I och med avskaffandet av EU:s 3:e pelare, så har hela det straffrättsliga samarbetet blivit ett område där de europeiska institutionerna får lagstifta.

Rent konkret, så kan de europeiska institutionerna etablera minimiregler vad beträffar definitionen och påföljden av svåra brottsrekvisit. I tillägg, så får EU också ingripa i definierandet av gemensamma regler om hur det straffrättsliga förfarandet förlöper, till exempel vad gäller tillåtlighet av bevis eller personers rättigheter.

I övrigt, så avser Lissabonfördraget förstärka den roll Eurojust (EN) har inom EU. Som påminnelse, så har Eurojust som uppdrag att bidra till samordningen av undersökningar och åtal mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. I nuläget har Eurojust endast förslagsrätt, det vill säga kan be nationella myndigheter om hjälp att sätta igång undersökningar eller åtal. Från och med nu ger Lissabonfördraget möjligheten åt europeiska institutioner att utvidga det uppdrag och de befogenheter Eurojust har genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Lissabonfördraget överväger till och med det eventuella skapandet av en europeisk åklagarmyndighet med början i Eurojust. En sådan åklagarmyndighet skulle inneha betydande befogenheter då den kunde efterforska, väcka åtal mot och döma brottslingar. I tillägg, så skulle den europeiska åklagarmyndigheten vara i stånd att själv föra talan inför behöriga domstolar i medlemsstaterna.

Lissabonfördraget har dock inte ännu upprättat den europeiska åklagarmyndigheten. Det tillåter endast rådet att enhälligt anta ett regelverk med denna betydelse. Om rådet inte lyckas nå enhällighet, så har minst nio medlemsstater möjlighet att sinsemellan upprätta en europeisk åklagarmyndighet inom ramen för närmare samarbete.

POLISSAMARBETET

Liksom det straffrättsliga samarbetet, så vinner polissamarbetet på avskaffandet av EU:s 3e pelare. De europeiska institutionerna kommer nu att vara i stånd att anta förordningar och direktiv inom detta område.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet är sålunda utvidgat till alla aspekter av icke operativt polissamarbete. Däremot, så lyder det operativa polissamarbetet under ett särskilt lagstiftningsförfarande, som kräver ett enhälligt beslut från rådet. Lissabonfördraget föreskriver dock också möjligheten att införa ett förstärkt samarbete ifall rådet inte uppnår enhällighet.

I övrigt så föreskriver Lissabonfördraget en gradvis förstärkning av Europeiska polisbyrån (Europol) (EN). Som för Eurojust, så tillåter Lissabonfördraget från och med nu rådet och parlamentet att utveckla Europols uppdrag och befogenheter inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I nuläget är Europols roll begränsad till att underlätta samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter. Lissabonfördraget preciserar att nya uppgifter också skulle kunna innefatta koordinering, organisering och genomförande av operativa insatser.

UNDANTAG

Förenade kungariket, Irland och Danmark har undantagsbestämmelser som omfattar alla åtgärder antagna inom ramen för området men frihet, säkerhet och rättvisa. Faktum är att dessa tre länder har möjlighet att aldrig delta i lagstiftningsförfaranden inom dessa områden. De antagna åtgärderna skulle i deras fall inte ha någon effekt.

Förenade kungariket, Irland och Danmark kommer också att kunna tillämpa två typer av undantagsklausuler:

  • en undantagsklausul ("opt-in") som gör det möjligt för var och en av dem att delta, från fall till fall, i antagningsförfarandet av en åtgärd eller i tillämpningen av en redan antagen åtgärd. De är då bundna av denna åtgärd på samma sätt som de andra medlemsstaterna;
  • en undantagsklausul ("opt-out") som tillåter dem att när som helst inte tillämpa en åtgärd.
Senast ändrat den 09.04.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början